terminal

I filmen med samma namn hamnade Tom Hanks på en flygplats utan att kunna ta sig genom den amerikanska passkontrollen. Istället bosatte han sig där, byggde en fontän istället för pissoaren och träffade Catherine Zeta-Jones.

Jag sitter själv fast på en terminal just nu, fast hur jag än ser mig runt, hittar jag inte Catherine Zeta-Jones. Å andra sidan kommer jag inte att vara här flera månader (hoppas jag, vi får se hur British Airways sköter sig) Istället kommer jag att vara här i fyra timmar till klockan 21, då mitt flyg lämnar gaten.

Hur kunde detta ske? Hur kunde en planerande man i sina bästa år planera så tokigt, att han fastnar på en flygplatsterminal i fyra timmar (och jag har redan varit här i en trekvart…)?

Bakgrunden är följande: För många månader sedan bestämde jag och några till, att vi skulle till fjällen veckan efter nyår. Det visade sig att bytesdagen för vårt boende var söndag, så jag visste att jag skulle få en lång resdag. Först Härjedalen-Arlanda, därefter Arlanda-Kew (den lilla charmanta förort till London där jag har mitt - i och för sig minimala, men dock - boende). Det går massor med flyg varje dag till London, men sista flyget står British Airways för klockan 20.55.

Hur lång tid tar det att åka från Härjedalen till Arlanda?

Tja, när jag köpte min biljett räknade jag med att det skulle kunna vara snöstorm, vinterkräksjuka, bilolycka på vägen, eller alla tre. Alltså vore det bra att ha lite extratid inför flyget. Alltså beställde jag biljett till det sista möjliga flyget.

Nu inträffade förstås inget av det ovanstående. Dessutom har Trafikverket gått och byggt en ny motorväg till Hudiksvall. Min chaufför ville hem fort och stampade gasen i botten. Strax efter fyra bromsade hon in utanför terminalen.

Nästan fem timmar på terminal 5…

Det fanns en tid när jag var ett nyfiket barn och storögt tittade på flygplatser med tindrande ögon. Detta var ett ställe med fantastiska apparater som dånande kunde flyga upp i luften. Underbart.

Sedan dess har mitt barnasinne eroderat och ersatts av minnen av skrikande barn (finns oftast på terminal 3 på Heathrow), försenade plan (just den flajt jag ska med i kväll är ofta försenad en kvart eller så), eller märkliga köer ska stå i vid gejten (tänk RyanAir). Lägg till skenande horder som ska försöka få de bästa platserna (RyanAir - återigen) och det tindrande barnet har ersatts av en världsvant gäspande kultursnobb som i detta nu (sneglar på klockan) har tre och en halv timme kvar på denna terminal.

Men det kanske finns en lösning. Man skulle kunna smyga iväg från sin kulturpersona, bara för ikväll och leta upp tioåringen som en gång skickade iväg en syster på språkresa från den oreanga charterhallen som fanns på Arlanda 1976. Man skulle kunna leta upp ett fönster, lista ut vad det är för flygplan som står där. Nörda ur en smula över skillnaderna mellan en Airbus 320 och en Boeing 737, samt och drömma sig vidare mot flygcertifikatet. Fyrtioårskrisen klarade jag av med hjälp av ett mc-kort. Det är dags att planera inför 50-års… Att kunna flyga…