vädret

Hur mycket kan man prata om vädret?

Tja, bor man i södra Kalifornien, så blir det inte särskilt mycket sagt. Dag ut och dag in är det samma soliga väder, det är något kallare några månader runt nyår, men solen är där.

I Sverige börjar var och varannan konversation om vädret. Inte så konstigt. Vädret ändrar sig hela tiden och på vintern kommer snön och så försvinner den och så kommer den och så…ja, ni förstår.

En gång träffade jag på en kanadensare, Matt (eller var det Mark…?) han kom från London, men inte London, Förenade Kungariket, utan London, Ontario, en håla ungefär mitt emellan Toronto och Detroit. Fråga mig inte hur vi började prata om detta, men han beskrev en vinter som varit konstig: Det hade blivit kallare och kallare och sedan hade det börjat snöa. Så långt var allt normalt - det snöar varje vinter i Ontario. Emellertid: Därefter hade det blivit varmt igen, delar av snön hade smält bort, det hade blivit kallt igen och vägarna var isbelagda…

Jaha, tänkte jag, så ser det ju ut varje vinter, men i Ontario är det inte så. Visst är det kallt på vintern, men temperaturen fluktuerar inte. Mellan Appalacherna i öster och Klippiga bergen i väster blåser polarvindarna ner obehindrat hela  vintern. Det är kallt - hela tiden - tills det till slut blir vår och då blir det varmt.

I London fluktuerar vädret på ett mer svenskt sätt. Från dag till dag kan temperaturen slå ganska mycket. Men skiftningarna sker på en varmare nivå. Man kan till exempel åka motorcykel hela vintern - jag var ute så sent som i förrgår (då det i och för sig var väldigt kallt - jag frös). Därför pratar även londonbor om vädret.

Precis som i Stockholm tenderar det alltid vara fel på vädret. Adjektiven ”terrible”, ”too cold” och ”horrendous” används oftare än ”lovely”. Jag funderar på om jag ens hört det sägas alls på den tid jag bott här. I förrgår var det en klar och kall och fantastiskt vacker dag med frost i Richmond Park, men min engelska kollega tittade bara skeptiskt på mig när jag gav mig hän i naturromantiskt lyriska beskrivningar. Hon tyckte det var ”too cold”

Idag var det emellertid regn igen så när jag gav mig iväg på cykeln i morse, så tog jag på mig min neongula regnjacka. Sedan satte jag dessutom på cykellyktorna. Trots att solen går upp här en timme före Stockholm, så var det mörkt på grund av alla låga moln. Jag hade emellertid inte tittat på termometern. När jag kom fram till universitetet var jag plaskblöt, inte av regnet utan av transpiration. Vinden hade vänt och sydliga vindar på ca tio grader har blåst in över Britannien. Det har varit en varm dag.

Nu tycker ju jag om vinter och snö. Det är bara två veckor sedan jag var i Härjedalen med en halv meter snö.

Och jag tycker ju om de vackra, klara, kalla dagarna. Mer än de mulna, regniga.

Men när koltrastarna får spader och krokusarna slår ut mitt i januari. Då känns det ändå ganska bra.