richmond bridge

Nedanför mig rinner Themsen. Det är ebb så för tillfället rinner det nedströms. Trots att Richmond ligger många mil (svenska) från kusten når högvattnet hit var tolfte timme och åt höger kan man skymta den parkbänk jag var strandsatt på en gång när springfloden var som högst.  Till vänster ligger Richmond Bridge, en stenbro från 1770, Londons äldsta. Det är vardag i mitten av juli. På affischer överallt står det "London 2012", för snart ska de olympiska spelen börja. Det är varmt och för ovanlighetens skull regnar det inte. De senaste månaderna har det annars hällt ner från skyarna och trädgårdar och gräsmattor är grönare än vanligt.  Jag sitter och väntar på mitt bankbesök. Tidigare har jag varit hos mobiloperatören och betalat. Taxi är beställd för morgondagen. Allt är klart för hemförd efter 23 månader i London.  Nu är det kanske inte riktigt sant. Jag har nämligen redan varit hemma i Stockholm. När sommarlovet började på min skola packade jag ihop min lägenhet i Kew, ställde bagaget hos en vän och åkte hem med min stolta springare, min Kawasaki (vi tog en omväg över ett väldigt vackert, men en smula regnigt Skottland).  Men räkningar ska betalas och bagaget ska ju faktiskt hem någon gång, så här sitter jag på en parkbänk och är nostalgisk.  Nu är det så, att jag kan bli nostalgisk för nästan vad som helst. Jag vet att jag bloggat om en massa saker som inte fungerat i Britannien, men här är jag och tänker på en massa saker som jag redan saknar.  Skulle detta vara en amerikansk tv-serie, så skulle härpå följa en rad filmklipp från de senaste två åren. De skulle visa scener från kören, teatern, jobbet och allt det andra. Det mesta skulle vara bra, men oändliga färder med långsamma district-line och sepiafärgade inslag av lunginflammation och otäta fönster skulle också vara med.  Allt detta borde ackompanjerats av ett coolt brittiskt band, men jag är så ocool att jag inte varit på en enda popkonsert. Istället skulle musiken till denna blogg-som-tv-serie-flash-back vara Dies Irae- satsen ur Brittens War Requiem, som jag fick vara med och göra på hösten 2011 (lyssna gärna på Spotify, vi spelades in: LSO Live, dirigent: Noseda) Nu är det förstås så, att ett musikstycke som försöker illustrera fasorna av krig, inte alls passar ihop med det som hänt i mitt liv här. Men vill man vara lite djup, skulle man kanske kunna säga att just detta illustrerar livet. Det mörka och det ljusa, det glada och det sorgsna, allt blandas på ett sätt som inte alls är så sammanhängande som en tillbakablick "ska" vara.  Jag har ibland sett över statistiken över vilka som läst denna blogg och alltid blivit lika glad över att det faktiskt varit några. Tack för att du/ni läst. Det är möjligt att det blir en ny blogg i höst om något annat än London. Kanske sitter jag redan i morgon och väntar på mitt flyg på Heathrow och får skrivklåda. Men annars var tanken att detta är min sista blogg från London. Nu åker jag hem.