homs

Jag trodde inte jag skulle få höra talas om staden igen.

För snart 20 år sedan förde mina resor mig till Syrien. Jag hade varit i Turkiet och kom inåkande norrifrån över Haleb (Aleppo) och fortsatte söderut med buss. Planen var att
ett - åka och titta på korsfararslott i bergen
två - åka och titta på Hama, en stad som nästan blivit krossad av den syriska militären under ett nästan okänt islamistiskt uppror 1983
tre - åka till ökenstaden Palmyra. Den sista romerska staden. Imperiet hade flera gånger försökt fortsätta österut, men oftast kom de bara hit. Det skulle finnas en ruinstad mitt ute i ingenstans.

Jag färdades med kollektivtrafik och efter en titt på kartan insåg jag att Homs låg mitt emellan alla tre. Om jag skaffade ett bra hotell i Homs skulle jag kunna åka därifrån till alla tre.

Tja, det blev ett hotell, men bra…? Det kostade nästan ingenting och det var dessutom nästan den enda byggnaden med skyltar med latinska bokstäver - ”hotel”. Min arabiska var - och är - undermålig, så jag tittade in på rummet och skattade mig lycklig - detta var under en tid då jag hade ganska lite pengar.

Men som alltid fanns det ett skäl. I det här fallet, så var mitt rum väldigt billigt, då det var granne med en moskés minaret. En halvtimme (eller var det 45 min) före gryning kallade böneutroparen till bön. Hans röst var stark och bärande. Jag vaknade skärckslagen varje natt, då jag för en kort sekund trodde att han stod inne i mitt rum.

Och skulle ni någon gång komma åt detta håll i världen, så bör ni absolut åka och titta på ”Crac de Chevalier”, ett ”äkta” korsriddarslott uppe i bergen mot Medelhavet. Jag skriver ”äkta”, därför att det renoverades av de franska kolonialmyndighterna på 30-talet och det finns ganska många renoveringar från den tiden som är bättre än ”the real thing”.

Palmyra var mer äkta, då det bara var en öde stad bredvid en landsväg. Inga hus stod upp, men man förstod var gatorna varit. Det var också tomt. Jag gick runt i en timme, tills en sandstorm plötsligt blåste upp. Jag hukade bakom några gamla stenar och virade min huvudduk (en ”palestinasjul”) runt ansiktet.

Men jag tyckte ändå att Hama var intressantast. Här hade en urgammal moské stått runt en gammal stadskärna och allt hade jämnats med marken när Assad - fadern - gått till attack. Kvar fanns kulhål, ruiner och berättelser om allt mellan 10 000 och 40 000 döda. Jag gick runt och plockade fram min kamera. Då klev civilklädda män i solglasögon, mustasch och kalasjnikov fram från ingenstans. Jag lade raskt undan kameran och låtsades som ingenting.

Själva Homs kommer jag ihåg ganska lite från. Några kaféer där jag drack te. Var det kanske där jag provade vattenpipa första gången - nej, det var nog Kairo, senare på samma resa. Och alla män som satt och spelade backgammon. Det kommer jag ihåg.

Och böneutroparen.

Nu är det nog en vecka som Homs har varit på förstasidan varje dag i the Guardian och New York Times. Inte den största rubriken. Men hela tiden där och nyheterna blir allt sämre. Något större hopp verkar det inte heller finnas. Assad kontrollerar militären och han har ju sett vad som hänt de andra diktatorerna när de förlorat.

Just idag är det väldigt kallt i Kew och till råga på allt har ”årets stora förkylning” drabbat mig. Det ska bli -8 i natt och med tanke på hurdana mina fönster är, kan det bli kyligt, framför allt inomhus.

Men samtidigt har jag laddat upp med långkalsonger, täcken och nattmössa. Mig kommer det inte att gå någon nöd på.

Under resan för trettio år sedan, var det Syrien som gjorde djupast intryck. Mycket handlar förstås om slump, men just där var människor väldigt vänliga.

I natt går det ingen nöd på mig. Nöden finns på ett annat ställe.