le président

På vägen hem till mitt lilla hus i Surèsnes passerar jag  en av världens största tågstationer. Nej, det är inte Gare du Nord, utan det är den underjordiska station som finns under La Défense, Paris' svar på Manhattan och the Bank, alldeles väster om innerstaden. Denna morgon var det lika många pendlare som vanligt som bytte från tre olika pendeltåg till métrons linje 1, för att inte tala om alla dem som gick av här för att gå till arbetet.

Som vanligt gick jag med ganska snabba steg förbi tidningsståndet, men mina steg saktade in en smula när jag såg den nästan helt svarta löpsedeln. Hans ansikte var svärtat och han höll upp en hand med ett finger uppe, precis på samma sätt som han ofta gjorde i debatterna mot Hillary. Det går inte att se ansiktsdragen, men ingen kan vara okunnig om vem han är. Den enda löpsedelstexten löd "American Psycho".

Nu var just den här löpsedeln skriven av Libération och det är vänsterblaskan i det här landet. Den som är lite historiskt sinnad kan tänka tillbaka på valet av Ronald Reagan 1980. Jag har inte hittat någon kopia av de löpsedlar som visades av Expressen och Aftonbladet (eller Libération), men mitt minne av det valet var djup depression och rädsla för det tredje världskriget. Hur kan de rösta på honom? Det kanske inte blir så dåligt med Trump...?

Eller blir det det?

I min franska kör började vi igår ett nytt projekt. Alla hälsade på varandra, vi sjöng upp och började sjunga de nya sångerna. Sedan kommer jag inte ihåg detaljerna om varför presidentvalet kom upp. Vår dirigent tittade runt lite på oss alla..., suckade lite..., ryckte på axlarna på det där sättet de faktiskt gör här i Frankrike... Och så fortsatte vi sjunga.

För det vore inte Frankrike om inte tankarna gick till Frankrike. Det är presidentval i vår. I Frankrike går presidentvalet till så, att om ingen får mer än 50% i första valomgången, så blir det en andra omgång, dit bara de två överst placerade går vidare. Här är minnet fortfarande färskt från förra gången en Le Pen från Nationella Fronten, Front National (FN) lyckades gå vidare till andra omgången, 2002. Den gången gick alla röster som röstat på någon annan, till den sittande presidenten, Chirac.

Men tiderna har förändrats och högerpopulismen bara blivit starkare. Alla räknar med att näste Le Pen (Marine, dotter till Jean Marie, de pratar inte längre med varandra) kommer att få ca 35% av rösterna i den första valomgången, alltså handlar det bara om vem den andra kommer att bli, för den personen kommer att få alla andra röster, precis som Chirac 2002.

Eller kommer den personen? Bläddrar man vidare i Libération hittar man artiklar med rubriker som "Trump, Brexit, Le Pen", med undran ifall det otänkbara kommer att ske även här.

För Frankrike är mycket mer än innerstaden i Paris. Det finns mängder av bortglömda småstäder och förstäder med nedlagda fabriker och hög arbetslöshet. Vad tycker de bosatta där om eliten i Paris? Alla de som gått i samma skolor som alla andra på höga positioner och som alltid delat på det som finns i köttgrytorna? För ett år sedan åkte jag och några vänner igenom en stad som passande nog hette Ussel. Vi hade tänkt övernatta där. Men efter en vända runt stadsgator med nedlagda hotell och övergivna hus åkte vi raskt vidare - här kan man ju inte bo...

För några år sedan levde jag i London och följer sedan dess den tidning jag tyckte var bäst, the Guardian. Dagens ledare bär titeln "a dark day for the world".

The Guardian är också en vänsterblaska, om än inte lika långt till vänster som Libération. De har kanske fel? De har förhoppningsvis fel...

"May you live in interesting times" är en engelsk ironisk tillönskan som, trots att den inte har några kinesiska förlagor, kallats för "the chinese curse". Tyvärr gör vi det.

La vie indépendant

Man är en fri man i sina bästa år. Man har gett sig iväg till världens kulturhuvudstad (eller var det hundra år sedan Paris var det? ja-ja...). Man är med andra ord en person som följer sitt eget hjärta, sin egen väg genom livet, "the road less travelled by", ja, ni vet...

Eller är man det?

Efter en dryg månad i Paris svär jag över språket (jag har en ytterst självständig tolkning av franska grammatiska regler), minns värmeböljan i augusti som något av en dröm och vardagslunken har satt in. Jag är som jag var i Stockholm, fast i Paris. Något äldre, 51-strecket har kommit och passerats, kanske har några hårstrån försvunnit - å andra sidan ser jag inte längre lika bra, så... who knows?

Plötsligt märker jag att jag tid som annan använder uttrycket "C'est comme ça", ett uttryck som används här till exempel om något inte fungerar särskilt bra, men ingen kommer att göra något åt det heller. Det är som det är - "c'est comme ça". För naturligtvis finns det sådant som inte fungerar i mitt nya liv: Värmen i mitt arbetsrum, eller den franska kutymen att börja en lektion samtidigt som den förra slutar på ett helt annat ställe: "C'est comme ça".

Ett annat franskt drag är axelryckningen. Britterna brukar kalla detta för "the gallic shrug" och menar då oftast den axelryckning en mycket självständig fransk kypare kan göra när han ignorerar ditt frenetiska viftande för att istället ägna sig åt något viktigare, som att putsa glas. Den franska axelryckningen kan emellertid innehålla oändligt mycket mer information än så. Den används nästan jämnt. Om man ställt en svår inomarbetsplatslig fråga - då går ett betonat undrande, ett "är det så...?" att lägga till i en långsam axelryckning, som kan hållas kvar några sekunder. Eller när man skrattar till för något som är tokigt, men som det inte går att göra något åt - en axelryckning full av "visst är det väl dumt, jag vet". (Just denna axelryckning är nära besläktad med "c'est comme ça - se ovan).

Även detta drag har börjat anammas av er skribent. På morgonen klättrar jag ner för den mycket branta trappan från mitt sovloft. Fortfarande halvsovande går jag in i badrummet och då är den där, en mycket lätt, men klart urskiljbar mögellukt. Detta är inte så konstigt. Mitt lilla hus är till hälften inbyggt i en jordslänt. Alla som kan något om fukt och byggnadsteknik vet att man aldrig bör bygga något in i marken - det blir aldrig bra. Detta kan man uppröras över..., eller så kan man göra en liten axelryckning... och gå vidare med livet.

En dag gick inte metrons linje ett (som för övrigt måste vara världens mest tättgående tunnelbana, det är mycket sällan som det står något annat än "01" i informationsrutan om hur många minuter det är till nästa). Tydligen var det ett terrorhot... Detta går att bli rädd för. Man kan också svära över den långa promenad man måste göra... Eller så rycker man på axlarna, går ner till närmaste bistro, dricker ett glas rött och väntar på att tunnelbanan ska börja gå igen.

Men betydde allt detta att jag inte längre är riktigt självständig? Att jag låtit mig påverkas av gallernas sätt och attityd? Jag var osäker, men så i morse...: Jag lyckades ta mig nedför den branta trappan utan att slå ihjäl mig. Jag lyckades duscha i den mikroskopiska duschen (den ligger under trappan) och gick till slut för att öppna garderoben.

Och då hängde den där. Hur kom den dit? Det är knappt så jag minns... Var det verkligen jag som köpte...? Där var den emellertid - den tvärrandiga vitblå t-shirten med långa ärmar och rundkrage...

Så fort går alltså assimileringen. Man tror att att man är självständig. Man tror att man väljer sin egen bana...

Bah... (sagt med en axelryckning): "C'est comme ça...!"

Stravinsky goes London

Återigen ett något annorlunda blogginlägg, då jag återigen skrivit en artikel till Orphei Drängars årsbok. Denna gång handlar texten om den resa kören gjorde till London tillsammans med damerna ur Gustaf Sjökvists Kammarkör och Sofia Vokalensemble i slutet av september 2106. God läsning!

Stravinskijepilog i London

we came...

Produktionen från sommarens föreställningar i Aix-en-Provence, Stravinskijs Oedipus Rex och Psalmsymfoni, skulle framföras en gång till. Denna gång var skådeplatsen orkesterns, Philharmonia Orchestra, hemmaarena, Royal Festival Hall, belägen på södra sidan av Themsen, i hjärtat av London. Sent på måndagen 26 september 2016, flög OD och damerna från Gustaf Sjökvists Kammarkör (GSKK) och Sofia Vokalensemble (SoVE) från Arlanda till Heathrow och flyttade in på Travelodge Covent Garden. Tidigt på tisdagmorgonen kunde vakna londonbor se yrvakna korister promenera över Waterloo Bridge och välla in genom artistingången på Southbank Centre, det stora komplex av kulturlokaler, där Royal Festival Hall är den största. Det var dags för den första repetitionen.

Det var en del faktorer som skilde produktionen i London jämfört med produktionen i Aix. Berättaren, Antigone i Sellars tolkning, skulle tala engelska i London, så ny berättare blev Emily Barber, ung engelsk skådespelerska. Iokastes roll sjöngs i London av Katarina Dalayman, känd för alla svenskar. Men framför allt var konsertsalarna väldigt annorlunda. Medan Grand Théâtre i Aix var en operascen med ett orkesterdike, så är Royal Festival Hall byggd för konserter - på scenen sitter orkestern, vilket innebar, att kören placerades bakom och ovanför orkestern på körläktaren där det fanns sedvanliga fasta körbänkar.

Allt kändes med andra ord fel.

Var inte Antigones berättartexter mycket bättre på expressiv franska, än i högtravande brittisk tappning? Hur skulle vi göra alla rörelser med alla bänkar? Produktionen i Aix hade varit väldigt fysisk - vi hade krälat på golvet och rört oss fram och tillbaka på scen - många OD-ister såg sig runt bland bänkarna och tänkte i tysthet ”wtf?”… Men framför allt - var var samspelet med solisterna? I Aix hade kör och solister rört sig i samma scenrum och samspelet var oerhört direkt. Vi hade gjort det här tillsammans. Nu fanns det en hel orkester mellan kör och solist och samspelet mellan framför allt Oedipus och stad, mellan Joseph Kaiser och OD verkade falla ihop. Oedipus stod själv långt därborta framme vid scenkanten. Kören hade förpassats till periferin. Skulle det här bara bli en ”vanlig” produktion med en kör som ibland gör några inpass? Skulle regin bara bli påklistrad rekvisita?

we sang...

Vi repeterade hela dagen, tisdagen 27 september, först tillsammans med orkestern i Royal Festival Hall, på eftermiddagen i Henry Wood Hall med piano. På onsdagen repeterade vi hela förmiddagen i Royal Festival Hall med piano, På morgonen torsdagen 29 september var det så dags för generalrepetition tillsammans med Salonen och orkestern. Sedan var eftermiddagen ledig i väntan på att ljuset skulle dämpas, att publiksorlet skulle tystna och att den sista föreställningen av denna produktion skulle ha sin start klockan 19.30.

På något sätt minskade problemens betydelse allteftersom repetitionerna fortgick. Var det inte trots allt ganska praktiskt att kunna förstå vad Antigone berättade för oss vars engelska var bättre än vår franska? Det visade sig, att det gick att framföra regin även bland alla dessa bänkar. Och kören syntes bättre på körläktaren än på den plana scenen i Aix. För att inte tala om att man plötsligt obehindrat kunde se dirigenten.

För undertecknad fanns det något i den här produktionen som kunde övervinna nästan vad som helst. Nya solister? Ny placering? Monitorer på fel ställe? Det spelade ingen roll. Det fanns ett sug i produktionen som övervann sådana praktiska problem. Ett samspel mellan solister, orkester, regi och kör som det är sällan man får uppleva. När kören tystnat efter det sista ackordet i Psalmsymfonin var jag alldeles slut. Men också väldigt lycklig. Att få vara med om sådan produktion. Att få vara med om konserterna i Aix och London. Vilket privilegium.

we conquered…?

Precis som i Aix, var publiken med på noterna. Applåderna var långa och intensiva. Efter Psalmsymfonin stod delar av publiken upp och applåderade. Kören fick kanske de varmaste applåderna. I London finns det barer i konsertsalsfoajéerna så att publik kan ta sig ett glas efter konserterna. Jag talade med flera besökare och alla gav varma komplimanger till körernas klang, men kommenterade även regin. En av Southbank Centres egna regissörer frågade mig: ”Sellars really got to you, didn’t he?”. Jag kunde bara svara jakande, Sellars hade verkligen ”nått” körerna. Sellars höll ett avskedstal i foajén och lovade att vi inte sett det sista av honom. Han fick varma och långa applåder.

Tidningsrecensionerna var något mer blandade. Helen Wallace på theartsdesk.com kallade regin ”Sellars’ semaphore”, något hon inte tyckte var positivt. John Allison på the Telegraph kritiserade själva upplägget med att försöka knyta ihop Oedipus Rex och Psalmsymfonin på det här sättet. Martin Kettle på the Guardian hade också invändningar mot hopkopplande av verken, men menade också att det fanns mycket att beundra i Sellars skickliga regi i Oedipus Rex.

OD, GSKK och SoVE fick rakt igenom mycket goda omdömen. Helen Wallace menade att Orphei Drängar var ”handsome” (sic!) och att OD ”inhabited their parts with rare vibrancy and naturalness”. Samma recensent beundrade framförallt framförandet av Psalmsymfonin: ”This performance (with three Swedish choirs) was of focused beauty and searing sincerity; I have never heard better”. Allison tyckte att OD ”sounded splendidly sonorous”, medan Kettle menade att OD var ”urgent and dramatic in their vivid contributions”

Sellars berättade en gång för OD:s artikelförfattare att han aldrig läste recensioner och detta går att förstå. När undertecknad läste delar av recensionen i the Telegraph (3 stjärnor av 5) uppstod en känsla av men-har-de-inte-förstått-någonting och hur-klagar-man. I the Guardian (4 stjärnor av 5) var det faktiskt någon som klagade. Sonnytwo (någon i OD…?) kommenterade Kettles artikel med ”…Anyway if this performance doesn't deserve five stars I wonder which does.”

Konserten sändes direkt i BBC:s radiokanal för klassisk musik, Radio 3 och gick att lyssna på över internet hela oktober 2016. Folke berättade att Salonen var tagen efter konserten (på ett bra sätt) och både Sellars och Salonen pratade om senare samarbeten, med samma produktion, eller andra.

…and all that jazz

Det var samma produktionsteam i OD som ansvarade för resan till London, som resan till Aix. Håkan Tribell var den ansvarige i styrelsen, medan projektledare var Boris Klanger och Ove Ness. London bjöd på de distraktioner London alltid bjuder på. OD:ister besökte musikalföreställningar och museer, restauranger och pubar. Flera från OD, GSKK och SoVE träffade solister under en - något kylig - picknick i Jubilee Gardens under torsdageftermiddagen.

Sedan hände det säkert mängder med annat som en krönikör gärna satt tänderna i. Men dels försvann koristerna odokumenterade ut i små grupper i londonkvällarna. Dels var en del sådant som kan hända när en manskör träffar damer ur andra körer och som därför bör förbli oskrivet. Vid passage genom hotellobbyn för att av personliga skäl starta en alldeles för tidig hemfärd vid halvfemtiden på fredagsmorgonen 30 september, såg er krönikör fortfarande delar av körerna uppe där de tillbringade de sista timmarna tillsammans. Senare samma dag avslutades sångarfärden till London för resten av OD med flygresa hem till Arlanda.

I slutet av repetitionen i Henry Wood Hall på tisdagen försökte Sellars förklara den gest han konstruerat för ordet ”Laudate” i Psalmsymfonin. Gesten började med två uppåtvända handflator i maghöjd under första stavelsen. Därefter fördes dessa handflator en bit ut från kroppen till andra stavelsen, för att avslutas långt från kroppen under tredje. Men detta är inte vad det betyder, menade Sellars. I första stavelsen tar vi fram någonting ur vårt inre, något vi värderar högt. I andra betraktar vi det vi tagit fram. Och i tredje erbjuder vi det till andra, till världen. Gesten innehåller något, den är inte bara en fysisk rörelse, den är betydelsebärande. För undertecknad fångar denna korta episod hela Stravinskijprojektet. Körsång innebär ibland, kanske alltför ofta, en stadig leverans av noter, som inte behöver betyda särskilt mycket för den enskilde körsångaren. Så var det inte denna gång. Er krönikör hävdar att OD denna gång lade ner mängder av tid för att ta fram något ur oss själva. Därefter arbetade vi med detta under ledning av Sellars, Salonen och Folke.

Och till slut så gav vi det till publiken - att uppleva och få med sig.

La vague de chaleur

På min förra arbetsplats i Gamla Stan i Stockholm hade vi ofta ett väldigt aktivt inomhusklimat. Lärarrummet låg högst upp i huset och om det var högsommarvarmt i Stockholm, så kändes temperaturen. Dels vämdes rummet direkt genom plåttaket och fönstren i sydväst, dels steg värmen från hela huset upp genom trapphuset och in genom lärarrumsdörren och sent på dagen  pustade och stånkade mina kolleger om hur vamt det var. En viss, hur ska jag uttrycka det, bris av omklädningsrum lade sig över arbetsplatsen och många började, som så många i Sverige, klaga över vädret.

Själv höll jag mig med en viss stolthet utanför denna klagolåt. Jag tänkte på januarivintern (då samma lärarrum kunda vara fryskallt då de stora ateljéfönstren i norrläge var långt från täta), men ville nog också visa mig lite tuff. Jag berättade för dem som ville lyssna om hur jag minsann åkt motorcykel i Tunisien i 44 grader, att Mostar är olidligt i 43 och att ökenvinden i Kairo, den ni, 42 grader och sand från Sahara, vad är då höga temperaturer i Stockholm? Mina kolleger brukade muttra något och gå och prata med någon annan istället, medan jag log i mjugg. Man har väl varit med om värre.

Det är värmebölja i Frankrike och de senaste dagarna har temperaturen närmat sig den som kroppen har och jag har försökt hålla samma attityd. Man jobbar vidare, man dricker lite vatten och sedan jobbar man vidare lite till.

Men i eftermiddags tog det stopp. Jag satt och försökte sätta mig in i kunskapskrav och läroplan för geografi för att kunna planera höstens arbetsområde och då tog det slut. Jag läste... Sedan läste jag en gång till... Och sedan gick jag hem. I trädgården där jag bor slog jag mig ner i en solstol (i skuggan) och sedan försvann timmarna raskt i någon slags halvdvala. Först vid sextiden vaknade jag till så mycket att hjärnan började fungera och jag kunde börja fundera på hur eleverna ska lära sig namngeografi och dylikt.

När jag skriver detta är kvällen nattsvart och stjärnorna lyser. I mitt lilla hus är alla fönster och dörrar öppna. Jag sitter på altanen och trots den sena timmen är min t-skjorta klistrad mot ryggen. Syrsorna spelar i häcken som vätter mot grannen och på SVT Play ser jag att det ska bli värmebölja i Stockholm. Det ska visst bli 27 grader i morgon...

"27 grader..." Pah, alltså, när jag jobbade i Paris, då...

La Danse

En av de fördomar jag haft om det franska samhället, är att det skulle vara väldigt intellektuellt - kanske till och med överintellektuellt. Ingen företeelse skulle vara så liten att den inte både kan och bör analyseras, gärna med någon slags poststrukturalistisk vändning, med hänvisningar till Foucault, så att läsaren, eller motdebattören, verkligen förstår hur djup man är. Varför göra något när man kan prata om det istället. Jag erkänner denna fördom: En samhälle av mycket prat och liten verkstad.

Tidigare i somras besökte jag Montpellier och i Montpellier finns det "alternativa" kvarter.  Mängder med coola barer, klubbar och hak som stänger vid en tidpunkt långt efter min vanliga somnatid. Vid dessa coola barer hängde mängder med coola människor och pratade på ett intellektuellt sätt. I alla fall tror jag att det var intellektuellt, för min franska är så usel, att jag förstår väldigt lite (se tidigare blogginlägg). Kanske det är bra att jag inte förstår, för när jag en gång lärt mig det här hopplösa språket kommer jag kanske att inse att de egentligen bara pratar om vädret... Men detta är ett sidospår.

Därför blev jag väldigt förvånad när jag vid en vandring rundade ett hörn och befann mig utanför en restaurang med dans... Restaurangen såg ganska elegant ut, det verkade serveras drinkar i uteavdelningen, där det också fanns en DJ. Han spelade rock från 50-talet och där - alldeles bredvid alla dessa hippa typer - ägnade sig människor åt styrdans. En vanlig tisdagkväll.

Jag nöp mig hårt i armen och gick vidare. Utan att jag riktigt kan förklara varför, så stämde inte styrdansen ihop med min bild av Frankrike. Pratig intellektualism - Ja! Bugg till amerikansk 50-talsrock - Nej! Jag valde att förtränga alltihopa och snart var jag tillbaka i hipsterkvarteren där mina fördomar lugnt kunde leva vidare utan att attackeras av en alternativ verklighet.

Döm om min förvåning när jag i förrgår besökte La Défense och åter sprang in i styrdansens alternativa franska verklighet.

La Défense började byggas redan på 50-talet som ett slags svar på Manhattan, fast på franska. Här finns mängder av skinande höghus och ett stort folkliv, trots att fordonstrafiken är separerad från de gående och lever i underjorden. Som Skärholmen, fast större. Mycket större.

Här finns också Frankrikes svar på Mall of Scandinavia, Les Quatre Temps, ett köppalats i fyra våningar med ett 16-salars biopalats på toppen. Allt känns som hemma, från Apple Store till HM.

Vid pass två på dagen - fransk lunchtid - går jag inget ont anande in genom dörrarna till denna inglasade historia och där... mitt på blanka dagen... stryrdansande fransmän och fransyskor. Denna gång är det inte rock eller bugg utan en märklig blandning av tango och fox.

Det är bara ett hörn av shoppingcentret, bredvid några restauranger och jag är den enda av alla människor som stannar till. Varför reagerar inte alla andra?

Och då rasar delar av min frankrikebild. Det jag sett i Montpellier var alltså inte bara en anomali, något unikt för just den platsen, utan det finns även här, en fredag vid lunch. Ingen reagerar. Alltså måste det vara... vanligt...

Så det är här ni läste det först: Frankrike är landet med Voltaire och Montesquieu. Landet med intellektualism och filosofiska diskussioner på TV. Och det är landet med... styrdans till lunch.

Le rêve

Vi tänker oss att du ska flytta till Paris. Hur tänker du dig då att du ska bo?

Tja, för mig och - tror jag - många andra, så är svaret nästan löjligt banalt. Oavsett om din inspirationskälla varit En amerikan i Paris, Moulin Rouge, eller Råttatouille (jag vet - bara amerikanska filmer - pinsamt), så är det liksom självklart att man ska bo i en liten lägenhet under takåsarna i Montmartre. Det ska gå att sitta i fönstersmygen och där ute ligger hela Paris för ens fötter, medan man smuttar på ett glas vin och skriver det sista avsnittet i sin svåra roman. (I dessa politiskt korrekta tider styrker jag att man samtidigt fimpar en Gitanes utan filter - hur skulle det se ut 2016?)

Jag hittade en sådan lägenhet. Ett rum med sovalkov. Nyrenoverat. 200 meter från Sacré-Coeur högst upp i det lilla trevåningshuset. Halvfranska fönster i sydläge och utsikten… Tja… Utsikten var "to die for". Takåsarna, en glimt av Seine och Eiffeltornet i fonden. En utsikt som hade fått romanerna att trilla som färdiggrillade vaktlar (märkliga liknelser idag) ner i minnet på min laptop (kommer en laptop någonsin bli lika romantisk som en Remington?)

Igår landade jag på Charles de Gaulle fullastad med den maximala vikt som SAS tillåter om man köper en av deras dyrare biljetter. I hela två sekunder tänkte jag på att pendeltåget skulle varit billigare. Sedan gick jag iväg till taxibilarna med en last som en sherpa i Himalaya. Men den adress jag gav till taxichaffören var inte adressen i Montmartre, vilket ju är lite märkligt. Lägenheten var ju nästintill perfekt. Varför hyrde jag inte denna drömbostad.

Det visar sig att det finns ett pris på allt. Även i Paris. Hur jag än tittade i min plånbok och räknade på vad jag skulle ha kvar efter skatt, så gick det bara inte. Jag skulle haft en utsikt. Jag skulle haft en fantastisk utsikt. Men det skulle också varit allt jag haft i tillvaron. Mitt liv skulle bestått av en bedårande, men dyr, utsikt.

Istället berättade jag för taxichaffören en adress en bra bit ut i förorten. Här har jag hyrt ett litet hus i en liten trädgård. Det är inte så dumt det heller. Jag har en liten altan där man kan dricka rött vin och drömma om en utsikt i Montmartre.

Eller skriva ett blogginlägg...

L' art, partie 2

Denna bloggtext är något annorlunda. I Sångsällskapet Orphei Drängar finns det en årsbok, dit olika OD-ister får äran att skriva inlägg. För några veckor sedan var vi i Aix-en Provence. Denna gång var det jag som skrev inlägget och jag tänkte att det kanske kan finnas intresse även på annat håll att läsa texten, trots att den på sina ställen är ganska intern. Bilderna har jag tagit själv. Bilder från själva verket kan man se på Operafestivalens hemsida (http://festival-aix.com/fr/evenement/oedipus-rex-symphonie-de-psaumes) God läsning!

Incest - ond, bråd död… och OD

av Martin Vallas

Klockan var ungefär halv tio en lördagmorgon i april 2016. Jag var trött och ganska glåmig och försökte både värma mig och vakna upp med hjälp av en mugg ta-med-kaffe från Café Linné. Jag stod vid Fyrisån alldeles norr om Järnbron och stirrade upp mot Alfvénsalen på andra sidan. Under två långa repetitionspass under torsdagen och fredagen hade jag och alla bröderna repeterat Stravinskijs Oedipus Rex, så det fanns skäl till min trötthet. Denna lördag skulle repetitionerna fortsätta under åtta timmar. Söndagen var bokad till repetition av Stravinskijs Psalmsymfoni. Också åtta timmar. Pust!

Då kommer en märklig liten man gående längs med ån norrifrån. Hans rörelsemönster är både energiskt och en smula kantigt på en gång. Hans korta hår står rakt upp, den orangea skjortan och hans afrikanska (?) halsband döljs av en kort jacka.

När han ser mig brister han ut i ett stort leende, kommer fram till mig och kramar om mig. Sedan säger han, om jag minns rätt, något om hur jobbigt det är att repetera så mycket och att han hoppas att jag mår bra. Jag mumlar något och sedan fortsätter han sin promenad över Järnbron till Orphei Drängars Plats 1.

Och på något sätt är jag inte lika trött längre, utan häller i mig mitt numera ljumma kaffe och följer efter honom. Jag hade just mött Peter Sellars, världsberömd operaregissör, polarpristagare och i mina ögon kanske den mest inspirerande man OD fått möta på lång tid.

Initiativ

OD kan få konserter och projekt på många olika sätt. Ibland ringer projektledare i OD runt till olika konserthus för att tigga till sig spelningar. Andra gånger hör arrangörer av sig till oss. Upptakten till hur det kom sig att OD åkte till Aix-en Provence och London 2016, för att tillsammans med Esa-Pekka Salonen, Philharmonia Orchestra, Peter Sellars och damerna ur Gustaf Sjökvists Kammarkör (GSKK) och Sofia Vokalensemble (SoVE), vara med om en scenisk uppsättning av Stravinskijs Oedipus Rex och Psalmsymfoni, tillhör inte de vanligaste.

Under sensommaren 2015 skulle OD framträda i Schönbergs Gurre-Lieder under ledning av Salonen på Östersjöfestivalen i Stockholm. Under samma festival skulle också Salonens egen komposition, Karawane, framföras för första gången i Sverige. Kormästare och repetitör för båda var OD:s egen vicedirigent Folke Alin. För att diskutera tempi och annat träffades de två för ett kort möte en fredag i januari 2015. Mötet var tvunget att vara kort för Salonen var mitt emellan repetition och konsert på Stockholms konserthus.

Folke berättar att de var klara på ca 15 minuter och att Salonen är på väg att gå, då Folke frågar:
”Vore det inte kul att göra nå’t mer med OD…?”
Salonen vänder sig i dörren och tänker i två sekunder. Därefter säger han på finlandssvenska:
”Jo… Aix-en-Provence nästa sommar? Oedipus Rex.”

Och så var bollen i rörelse för ett projekt som skulle ta enormt mycket tid, men som också skulle utveckla OD i högdramatisk riktning. Det kom också att bli ett projekt som berörde korister på ett personligt plan. Stravinskij, Salonen, Sellars, och Folke kom att påverka sångare och OD på ett sätt som få andra projekt.

Organisation

Man skulle kunna tänka sig, att om en världsberömd dirigent som Salonen bjuder in OD, så rullas den röda mattan ut och att styrelse och projektledning kan sätta sig i viloläge och få allting serverat från högkulturella, professionella administrationer någonstans i Europa.

Man skulle kunna tänka sig detta, men i så fall tänker man fel. I styrelsen hamnade det mesta arbetet på Håkan Tribell, som fick kämpa mot flera franska instanser och en speciell svensk dito för att hela OD skulle få följa med (det blev till slut 72 sångare, men det första förslaget var 48…). Fransk lagstiftning och byråkrati var inte anpassad efter att utländska amatörkörer sjunger professionella operafestivaler. I gengäld var inte svenska bestämmelser eller svensk byråkrati anpassad till att sångare i en ideell förening som OD skulle betraktas som professionellt arbetande i ett annat EU-land. Vi hamnade helt enkelt i en byråkratisk gråzon, och att navigera i denna skärgård av förvaltningsbestämmelser lika tidsödande som tålamodskrävande. Till sin hjälp i detta sisyfosarbete hade Håkan stöd från bland andra Magnus Schultzberg, Clas Tegerstrand och Per Uhlén, framför allt i de alltför många kontakterna med Försäkringskassan.

Men den vanliga projektledningen hade också ett stort jobb. Mängder med kontakter i Aix och London. Scheman och schemaändringar. Hotellbokningar och ändringar av dessa. Ännu fler schemaändringar från den franska ledningen i AIx. Boris Klanger och Ove Nee axlade detta arbete med trygghet och lugn - i alla fall var det detta de utstrålade mot resten av kören.

Repetitioner

Våren 2016 var en intensiv tid för sångare i OD. OD:s vårkonserter i Uppsala var ett fast inslag tredje helgen i april. Men redan veckan efter skulle regissören för Stravinskijprojektet, Peter Sellars, komma för fyra heldagsrepetitioner. Veckan efter det var det Valborg. Våren 2016 var med andra ord en enda lång ”ketchupeffekt”. I februari, mars och halva april hände ingenting. Sedan hände ”allt” under loppet av två veckor.

För att lösa detta började repetitionerna av Oedipus Rex och Psalmsymfonin redan i januari och löpte in i februari. Därefter blev det ett uppehåll fram till efter vårkonserterna. Därefter fanns det tid för en enda vanlig repetition på tisdagkvällen. Och sedan skulle koristerna kunna allting utantill för på torsdagen skulle fyra heldagsrepetitioner börja med regissören, Peter Sellars…

Den konstnärliga ledningen hade beslutat att OD:s vicedirigent, Folke Alin skulle axla ansvaret för denna produktion, då hans samarbete med Salonen hade fungerat så bra under Östersjöfestivalen 2015. Då Folke i vanliga fall sitter vid flygeln fick en ersättare hittas. Som ackompanjatör hyrdes den mycket kompetente Michael Engström in.

Folke slet med oss. Oedipus Rex kunde en del korister ganska bra. OD har sjungit verket flera gånger och det finns en CD-inspelning från 1992 med både Salonen och OD. Men det är en sak att sjunga från bladet. Det är en annan att veta hur lång en slutton ska vara, utan att kunna titta efter. I Oedipus Rex finns det också många forteinsatser. Det är bra om man gör dem tillsammans med de andra.

Psalmsymfonin är emellertid skriven för blandad kör. Därför var det bara 32 OD-ister som även var med på detta verk. Alla andra sjöng ”bara” Oedipus Rex. Verket är kortare än Oedipus Rex och fick därmed mindre repetitionstid. Detta är naturligt, men denna tidsbrist märktes första gången herrarna från OD träffade damerna från GSKK och SoVE. Mötet skedde en tidig lördagmorgon i körrummet på Kungsholmens Gymnasium i Stockholm. Det fanns en tydlig… eh… kvalitetsskillnad mellan tonträffen hos damerna och herrarna. Folke såg märkbart lidande ut vid flera tillfällen. Till slut sade en OD-ist till Folke: ”Kan du inte säga vem som sjunger fel, då kan vi skjuta den jäveln”.

Jag sjöng själv med i båda verken och på något sätt hamnade Psalmsymfonin hela tiden lite efter i mitt repeterande. De olika latinska kasusformerna ställde till det. Ska det vara ”domine”, ”domino”, ”dominus”, eller ”dominum” på just det här stället? På slutet av verket växlar ett bess i basstämman mellan den höga, respektive låga oktaven, men när ska bytet egentligen ske? Jag var nog inte den ende sångaren som först till generalrepetitionen i Aix hade lärt mig stycket så pass bra att man slapp skämmas inför damerna - och publiken.

Fyra dagar i april

Podierna i Alfvénsalen var nerplockade. Några OD-ister som kommit tidigt svabbade golven, för vi fick reda på att vi skulle vara en hel del tid just på golvet. På breda tejpbitar skrev vi våra namn och satte tejpbitarna på våra egna bröst. Vid väggen under tavlor och skulpturer av tidigare OD-dirigenter satt knappt tio personer influgna från Aix och andra delar av världen. Det var delar av produktionsteamet. Helene Siebrits och Clemence Pernoud, från New York och Paris, fotograferade allas medhavda kläder. Klädseln skulle vara barfota blå och på något sätt konnotera ”blue-collar”, en känsla av att kören skulle bestå av arbetare. Senare bestämde de vad varje individ skulle ha, så att folkhavet skulle se rätt ut.

I södra delen av rummet ställdes så stolar upp för kören, för Peter Sellars skulle börja med att berätta för hela kören vad verket går ut på. Och han talade nog i en timme.

Baksidan av min Oedipus Rexnot är så fullklottrad med citat från denna torsdagseftermiddag, att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Dels talade han om verken och vad de betydde. Men han talade också om arbetet vi hade framför oss:

”Good afternoon, spectacular artists! Welcome to the next four days of hell on earth… Just when you think it is bad…, it will get worse…” Allt sagt med en del ironi, en del kärlek och en del allvar, hela tiden varierande proportionerna mellan dessa. Han berättade att han vill fånga ”the desperation, the urgency, the violence in the music”, men i nästan samma andetag: ”The floor is your friend. You should decide whether the detergent should have flavor…”

Detta var inte första gången Sellars satt upp Oedipus Rex tillsammans med Psalmsymfonin. Med hans egna ord: ”This is the single hardest show I have ever done”, men alltid hade det inte gått bra. En gång hade den satts upp vid en här inte namngiven berömd statlig opera i den österrikiska huvudstaden: ”…the single worst chorus in the world… People who are not flexible… in any way…”

”Älska” är ett starkt ord och jag använder det sällan, för efter att man använt det, så tar superlativen slut. Man kommer inte längre än till ”älska”. För att inte slita ut ordet, så att det blir banalt får man inte använda det för ofta. Trots detta måste jag skriva att OD älskade Peter Sellars. Under fyra dagar kröp kören på golvet, men framför allt lärde vi oss en rad gester. Gester som underströk de ord kören sjöng. Det var svårt, pretentiöst och tog ohyggligt mycket tid. Trots det gjorde kören det Sellars sade och kören gjorde det med kärlek. När det var paus, ville mängder av OD-ister prata, eller fråga honom något, men framför allt gjordes det selfies. OD är ju ganska van vid kända artister. Vid vårkonserter, capricer och turnéer har eliten av svenskt artistliv passerat OD:s portar. Ändå hamnade Sellars i en egen division över alla andra. Sellars ställde upp på alla fotografier med ett leende, svarade på alla frågor utan att visa någon som helst trötthet och ut över alla sociala media strömmade bilder med OD-ister tillsammans med herr Sellars.

Men älskade herr Sellars OD? I slutet av veckan i Aix hörde jag en diskussion mellan två OD-ister , som tyckte sig ana en amerikansk professionalism bakom alla ”Spectacular performers!” och ”Hallo, beautiful people!” Jag kunde till en del hålla med dem - Sellars måste ju träffa mängder med artister hela tiden - det här är kanske bara en effektiv regissörshållning? Och då måste man ju ge honom en eloge för det. Framförandena i Aix och London var något utöver det vanliga - om detta nu bara är en effektiv pose… tja, då når den ju resultat. Men sedan kom jag ihåg de korta sekunder bara han och jag pratat. Och jag kom ihåg hur engagerad han var och att han kunde mitt namn. Hur kan han komma ihåg mitt namn? I produktionen var över 100 sångare inblandade - kommer han ihåg allihopa…? Efter att ha vänt ut och in på frågan ett par gånger, tror jag att OD:s kärlek var besvarad. OD älskade Sellars och Sellars älskade OD. Sellars är en äkta ”tour de force”.

På söndagen var det 32 ganska möra OD-ister som återigen tog sig till Alfvénsalen. Det var dags att repetera Psalmsymfonin. Damerna från GSKK och SoVE var på plats, men de hade ju inte sett vad som hänt de tidigare dagarna. På Sellars syntes inte de långa dagarna. Åter höll han ett långt tal om varför och vad de här verket handlar om och efter det var även damerna beredda att springa in över scengolvet och kasta sig ner på golvet på kommando. Och i pauserna var det dags för nya selfies, denna gång tillsammans med damerna .

Aix-en-Provence

Operafestivalen i Aix startade i efterdyningarna till Andra Världskriget i juli 1948. Sedan dess har den varit en av de stora sommarfestivalerna i operavärlden, där andra kända scener är till exempel Glyndebourne i England och Nyslott i Finland. Sedan 2007 finns ett nytt operahus i Aix, Grand Théâtre de Provence och det var på denna scen vi skulle uppträda 15 och 17 juli 2016.

OD, GSKK och SoVE hade repeterat några tisdagar i mellanrummet mellan april och juli (här hjälpte ffa Nils Bergel, Johan Morén och Ludwig Engblom Strucke till med att komma ihåg gesterna), men det räcker ju inte med att kunna det ”torrt”, det ska ju upp på scen också.

Damerna i GSKK och SoVE berättade för mig, att veckan i Aix var som en dröm. Ledigt hela dagarna, sedan lite repetitioner, som dessutom ofta fick skjutas upp, då det behövdes mer repetitioner för Oedipus Rex. De bröder som ”bara” var med i Oedipus Rex, klagade inte heller. De repeterade mycket, men det fanns tid över för annat.

Men för oss som var med i båda verken var de fyra dagarna från lördagen 9 juli till tisdagen 12 juli fyllda av hårt arbete. Dels var det repetitioner 8 timmar per dag, antingen 10 till 18, eller från 15 till 23, men för många av oss behövdes den lediga tiden till ännu mer privata repetitioner. Jag minns med skräck känslan jag hade mellan 17 och 18 den första dagen när vi till slut började repetera Psalmsymfonin och jag tyckte inte att jag kom inte ihåg någonting. Inte texten, inte tonerna och vi ska inte prata om rörelserna…

Jag var inte ensam. Utanför hotellen (vi bodde på två olika och en del hade ordnat med eget boende och tagit med sig familjerna till Frankrike) och på stadens torg sågs små skaror av OD-ister som övade text och gester. I Aix finns mängder av muséer, arkitektur och stadsliv - av detta såg några av oss förvånansvärt lite. Repetitionerna tog så mycket kraft. I Uppsala hade vi lärt oss hur vi själva skulle röra oss, men på plats fanns både rekvisita och solister. Det räckte inte med att bara koncentrera sig på körsången, man var tvungen att agera hela tiden på det som hände på scenen. Vilket var fantastiskt, men också väldigt tröttande.

Allt var inte bara hårt arbete. Under en sådan speciell resa som OD hade till Aix hände förstås rader med blivande anekdoter:
Tio OD-ister var tvungna att under sina skjortor ha mörkblå linnen - var det för att få en mörkare nyans på kören, eller blev dessa speciellt utvalda för att deras kroppar hade en särskilt… eh… rund kvalité, som föreföll slankare med en mörk bodice…?
Det vildvuxna hipstermodet har nått även OD, så en OD-ist fick helt enkelt en egen klipptid hos kostymörerna. En annan fick stränga tillsägelser att inte använda alla sina skäggvaxprodukter - han fick inte se för proper ut. En tredje hade för färgstarka kalsonger (hur syns det?) och fick ett par scenkalsonger att använda istället.
Vår underbara inspicient, Aurélie, fick alla fördomar om stroppiga fransmän på skam. Hon lärde sig raskt några ord svenska och kallade oss bland annat med orden: ”Kom, alla mina små kycklingar”!
Söndagens föreställning var också den sista för verksamhetsåret 2015-16. För fyra bröder som fallit för åldersstrecket, blev det deras sista ordinarie konsert: Fredrik Fagerberg, Erik Hartman, Nils Pålbrant och Olle Westerberg

Onsdagen var fri från repetitioner, men på torsdag, Jour de Bastille, 14 juli, var det generalrepetition. Trots att det inte var mer än generalrepetition, var salen slutsåld. Kören hade en hel del svårigheter med att hålla Salonens tempo. De som stod längre bak var tvungna att förlita sig på små monitorskärmar ute i scenkanten, men samtidigt skulle ju kören agera. Resultatet var att tempot slet mellan Salonen, orkester och kör. När Oedipusdelen var klar fick körpartierna göras om en gång till. Psalmsymfonin drog igång sent på kvällen och även här fick vi göra om delar. När repetitionen var klar var klockan mycket och det fanns fortfarande… eh… förbättringspotential.

Attentatet

Det fanns en artistbar i Aix och det var här, i eftersnacket till generalrepetitionen, som nyheten började sprida sig. Någon hade på internet sett, att det varit något slags attentat i Nice, 150 kilometer öster om Aix. Tydligen hade någon åkt på människor med en lastbil. Till en början tänkte man inte så mycket på det, hur mycket skada kan en lastbil göra?

Tyvärr kan en lastbil göra väldigt mycket skada. På Nice’ berömda Promenade stod mängder av människor för att titta på fyrverkerierna på nationaldagen. Föraren av lastbilen åkte längs denna i två kilometer och körde på så många som möjligt. När OD vaknade upp på morgonen till premiären, stod det klart att 84 människor, varav 10 barn, mist livet i ett terrordåd. Hotellfrukosten ackompanjerades av fruktansvärda bilder från Nice.

Redan tidigare hade OD blivit tillfrågat ifall vi kunde tänka oss att sjunga på högmässan i katedralen på söndagen, vår sista heldag i Aix. Vi sjöng Till Österland och Psaume 121 av Milhaud i den första halvan av mässan, samt Griegs Ave Maris Stella och Biebls Ave Maria (solo: Erik Hartman och Konrad Nilsson) till nattvarden. Före postludiet sjöng vi som avslutning de två första satserna ur Laudes av Poulenc. Predikan handlade om vad konsten kan betyda när terrorn slår till och det var många som grät, både bland sångare och åhörare i slutet av Ave Maria.

Men det var förstås på fredagen, dagen efter, som attentatet berörde Frankrike mest – åhörarna i salen på Grand Théâtre och alla som arbetade med projektet på och bakom scen.

Cirka en timme före premiären samlades kören för uppsjungning och Sellars var där för att prata med oss om att framföra ett sådant verk dagen efter något så fruktansvärt hänt. Han berättade att Stravinskij skrivit Psalmsymfonin just i Nice. Att verket handlade om hur ’det skyldiga’ finns i oss alla. Men också att det är vid just sådana här tillfällen konst verkligen betyder något. Konsten kan erbjuda oss mening och ett sätt att visa sorg, menade Sellars. ”Oedipus Rex and the Symphony of Psalms is the one thing to be doing tonight”!

OD gav Sellars en lång applåd och för en gångs skull var det inte det vanliga flamsiga OD som samlades bakom scen 10 minuter före start klockan 20. Före start talade operafestivalens ordförande (directeur général), Bernard Foccroulle, till åhörarna med anledning av attentatet och ledde en tyst minut för alla terroroffer i Nice med alla i salen. Sedan – ett och ett halvt år efter Folkes och Salonens möte, ett halvår efter repetitionsstart – började föreställningen.

Verket

Stravinskij skrev varken Oedipus Rex (1927), eller Psalmsymfonin (1930) med tanken att de skulle framföras sceniskt, inte heller att de skulle paras ihop. Detta har Peter Sellars gjort. Han har också bytt ut den berättartext som Cocteau skrivit till sex ”pauser” under Oedipus Rex, som förklarar verket. Denna text har Sellars ersatt med delar av Sofokles texter ur Kung Oidipus, Antigone och Oidipus i Kolonos (Sellars: ”Cocteau wrote a really bad text”). Sellars låter Oidipus dotter (och, som det visar sig, halvsyster) framföra dessa texter och hon och en danserska agerar sedan under verken Oidipus döttrar, Antigone och Ismene. Före paus framförs sedan hela Oedipus Rex.

OD var klätt i blåa arbetarkläder. Vi gick in medan orkestern stämde sina instrument och, jämnt utspridda över den vita scenen (både golv och fond), ibland ganska långt från stämkamrater (vi stod blandat) och tittade rakt ut på publiken. Därefter kom Oidipus (Joseph Kaiser) in på scen tillsammans med sina döttrar Antigone (Pauline Cheviller) och Ismene (Laurel Jenkins). De gick fram till en av de etiopiska ”tronfotöljer” av Elias Sime, som Sellars valt ut till föreställningen och som stod i en rad mitt på scenen. Antigone gick därefter fram till scenkanten för sin första monolog. Någon tongivning skedde inte, utan vi var tvungna att komma ihåg orkesterns a för att kunna börja på ett bess många minuter senare när Antigone var klar:

Kaedit nos pe - e - stis. Kören skriker ut sin förtvivlan över den pest som drabbat Thebe. Staden behöver hjälp. Kung Oidipus måste hjälpa staden. Varför tycker gudarna att Thebe måste straffas?

Och så rullas den makabra och tabubelagda historien upp om Oidipus som mördat en man vid ett vägskäl på vägen till Thebe. Väl i Thebe räddar han staden och får som belöning gifta sig med drottningen Iokaste (Violeta Urmana), med vilken han får flera barn. Men gudarna straffar Thebe med pest.

Under verkets gång uppdagas vad som hänt genom arior av Kreon, Teresias och en budbärare (alla tre sjunga i Aix av Sir Willard White) och en herde (Joshua Stewart). Kören är staden Thebe. Den visar sin förtvivlan över det som skett, anklagar Oidipus, men ber honom också om hjälp. Kören kommenterar, lyssnar och reagerar på solisternas arior.

Ungefär halvvägs in i verket, förstår Oidipus att det är han som mördat den förre kungen, Laios. Iokaste sjunger en vansinnigt vacker aria om att det inte kan vara någon i Thebe som mördat Laios, för han mördades vid ett vägskäl. Kören upprepar ordet ”trivium” (vägskäl) många gånger alltmedan sångarna för sina händer över sina bröst upp till ett strypgrepp om halsen. Oidipus gör samma gester. Han förstår…

Strax efter inser både han och Iokaste att han är Laios och Iokastes son, som lämnats för att dö, men som räddats av en herde. Iokaste springer från scenen. Oidipus följer snart efter och där ser han att Iokaste hängt sig. I sin förtvivlan sticker han ut ögonen på sig själv. Detta ser emellertid inte publiken, utan det är Antigone och kören som berättar detta. I den våldsamma slutkören visar och sjunger kören hur Oidipus slår in dörrarna till Iokastes rum. Text och gester, där alla OD-ister visar hur Iokaste dinglar fram och tillbaka och hur Oidipus tar ett spänne och sticker ut, först ett, sedan ännu ett öga, alltmedan blodet sprutar.

I de sista stroferna tar staden, kören, adjö av den blinde Oidipus som leds iväg av sina döttrar. Antigone, Ismene och den blinde Oidipus går över scenen medan kören sluter upp runt dem. Vale Oedipus…, ”Farväl Oidipus…” sjunger kören i ett pianissimo. På de två sista ackorden stannar Oidipus upp och vänder sig halvt mot publiken. Så stod alla stilla i några sekunder. Därefter blev det mörkt.

Efter paus framfördes Psalmsymfonin. Här låter Sellars handlingen börja med att Antigone återigen framför en text, denna gång ur Oidipus i Kolonos, samt delar av psalmerna som ingår i Psalmsymfonin (psalm 39, 40 och 150 ur Psaltaren). Under första psalmen agerar kören en flyende folkmassa som försöker ta sig från något, kanske ett krig. Under andra delen av Psalmsymfonin leds den blinde Oidipus till Kolonos av Antigone och Ismene. Här når han - kanske - frid och går till den sista vilan alltmedan kören sjunger den sista delan av Psalmsymfonin. Samtidigt dansar Ismene.

Psalmsymfonin hade text, musik och rörelser som var mycket mer böljande än Oidipus Rex’ rörelser. Medan verket förre paus präglades av hetsighet och ”kanter”, var verket efter paus kontemplativt och meditativt. Oidipus tar avsked från livet. I slutstrofen, Laudate, Dominium, låter Sellars folkmassan, kören, sakta börja lämna scenen. Men i slutackordet stannar alla upp och tittar tillbaka på den ljuskvadrat (fyra ljusrör på golvet i höger scenframkant), där Oidipus till slut dött.

Det är svårt att i efterhand beskriva den anspänning och laddning som rådde under framför allt den första föreställningen i Aix fredagen 15 juli. Utanför scen stod professionella sångare och grät. Även på scen flödade tårarna, framför allt i slutscenen av Oedipus Rex. Jag kände själv hur ögonen fylldes av tårvätska medan vi sjöng Tibi valedico, Oedipus - ”Farväl till dig, Oidipus”.

Reaktioner

Det blev stående ovationer efter Oedipus Rex båda kvällarna, men även efter Psalmsymfonin ville applåderna inte sluta. Det blev flera inropningar, alltmedan OD, GSKK och SoVE bockade och bockade och bockade ännu en gång. Uppe vid logerna stod de sångare som inte var med i just den delen och applåderade när man till slut kommit av scen. Efter Psalmsymfonin möttes sångarna med en sats från Oedipus Rex a capella.

Salonen var nöjd. Efter Oedipus Rex meddelade han kören att det varit ”djävligt bra”. Efter Psalmsymfonin: ”Fenomenalt”. Han berättade också för Folke, att festivalen i Aix var ”chockade” av körernas höga kvalité. Han var så nöjd, att han började arbeta för att sätta upp verket på Stockholmsoperan inom ramen för Östersjöfestivalen 2017. Jag råkade själv stå i en grupp med sångare som stod och pratade i artistbaren, när Bernard Foccroulle kom fram till oss och tackade oss för vår medverkan. Han tyckte vi lät fantastiskt bra.

Cecilia, OD:s ordinarie dirigent hade varit på plats under första delen av repetitionsveckan, men kunde inte närvara vid själva föreställningarna. Hon såg streamen av den andra föreställningen (culturebox.francetvinfo.fr) och skrev till alla: ”Tusen tack för en magnifik föreställning! Kraftfullt & berörande, klangligt & musikaliskt på högsta nivå - så välförtjänt efter allt ert arbete. Jag bugar och gratulerar, stolt och glad över OD:s stora - största - internationella framgång!”

Utomstående recensioner var ofta översvallande positiva. På bloggen destimed.fr skrev Michel Egea, att ”Kören är kraftfull och monumental, i perfekt samklang med Phiharmoniaorkestern, som inte vilar i sitt orkesterdike under den elektrifierade och elektrifierande Esa-Pekka Salonen.” Även Michael Milenski var nog positiv, när han på operatoday.com skrev: ”The 75 voices of Orphei Drängar, the famed all male choir from Uppsula (sic!), Sweden shouted the glory of Oedipus’ power and their anger at his betrayal at unprecedented acoustic levels, and finally whispered their pity for their errant king”.

Men verket drabbade även de enskilda sångarna, vilket kunde följas i i sociala medier. ”Jag tror inte jag älskat ett stycke musik så mycket som jag älskar Oedipus Rex efter veckan i Aix” skrev en OD-ist. ”Hur han sitter ihop och på vilken nivå han jobbar kommer jag nog inte riktigt fatta men han får precis alla att både må bra och göra bra”, skrev en annan om Sellars och detta är bara ett axplock av alla de kommentarer OD-ister och sångarna i GSKK och SoVE lade ut.

Även Folke var nöjd. Outtröttligt hade han slitit med oss under ett halvår. Han hade den otacksamma uppgiften att försöka hålla den musikaliska nivån hög, medan koristerna tänkte mer på vart de skulle röra sig och vilka gester de skulle använda just nu. Folke slutade aldrig att mana på oss, att dessutom sjunga bra… När han kommit hem till Sverige tittade även han på streamen, trots att han varit på plats under alla föreställningar. Efteråt mailade han till oss: ”Kära Aix-sångare! Har tittat på föreställningen en gång till och vill bara återigen uttrycka min stora beundran för den fantastiska prestation ni utförde i Aix.” Denna beundran fanns minst lika mycket i motsatt riktning. Koristerna (i OD, men även i GSKK och SoVE) lutade sig mot Folke och fick hela tiden den mer tekniska rådgivning en kör behöver i ett sådant här projekt. Folke fanns hela tiden där. Även Salonen var nöjd: ”Herr Alin, du är en klippa - fy faan!”

Bacchanalen

Veckan i Aix bestod av mycket arbete, men det fanns även en smula fritid. På den repetitionsfria onsdagen hade Boris och Ove ordnat en utfärd till en vingård, Chateau Vignelaure, som drivs av ett svenskt par, Mette och Bengt Sundström. Här fick vi en visning och provsmakning av produkterna. I den undersköna trädgården genomfördes även ett Lill-OD, med sång och serenad för Mette.

Efter premiären var det premiärfest i teaterns foajé. Det var buffé och en hel del rosévin som glatt inmundigades, allt medan föreställningen och produktionen dissekerades. OD sjöng Hej Dunkom. Då det fanns damstämmor på plats genomfördes också I Seraillets Have.

Men det fanns även en artistbar. I Operafestivalen i Aix var vi bara en komponent. Det fanns rader av andra föreställningar, till exempel Mozarts Cosi fan Tutte och Debussys Peleas och Melisande. Utanför ärkebiskopens palats, där bland annat Cosi framfördes, fanns en utomhusterass dit alla artister var inbjudna. När de tre svenska körerna kom efter föreställningarna hade vi nog en tendens att ta över stället för vi var så många.

De goda dryckerna flödade efter den anspänning som föreställningarna inneburit. Många i OD uppskattade den kvinnliga fägring som GSKK och SoVE innebar. Undertecknad såg i alla fall tre olika tillfällen där närmare band knöts mellan OD-ist och korist från annan kör och jag var var på inget sätt ute och spionerade. Jag nämner här inga namn, då jag har en känsla av att några av dessa band var av en mer tillfällig natur. Störst skaror av OD-ister samlades kring Laurel Jenkins och Pauline Cheviller. Laurels dans i psalmsymfonin hade många beundrare i OD och runt henne samlades ett troget entourage. Men allra flest beundrare hade ändå Pauline. Hennes recitation av Antigones monologer fångade många OD-ister, trots att de inte kunde franska. Möjligen spelade det också in att hon var väldigt vacker, dramatisk och med ett visst franskt ”je ne sais quoi” i blicken.

Klockan två varje natt stängde baren, men de svenska koristerna slutade inte för dess skull. Efter ytterligare en halvtimme släcktes belysningen, men inte heller det hjälpte. Vid pass kvart i tre var det en vakt som var tvungen att putta iväg oss ut på gatan. Några gick då vidare på klubb, medan andra fortsatte till hotellen. På hotell Odalys bodde många odister, men även damerna från GSKK och SoVE. Här fortsatte allsången till klockan fyra några kvällar, tills vi blev avhysta även härifrån.

Den sista kvällen var vi sakta på väg från artistbaren mot hotellet. Klockan var nog närmare tre. Runt om mig skrattades det och underhandlingar pågick om vart vi skulle gå härnäst. Själv började jag bli vemodig. Natten var varm, kvällen hade varit fantastisk, men nu led veckan mot sitt slut. I morgon går flyget tillbaka till Arlanda. Vi kommer att ses igen i London, men dit är det flera månader. Jag stannade till och såg tillbaka mot artistbaren och alla de människor som fortfarande kom ut därifrån (stackars vakt). Då sker det obegripliga. Pauline Cheviller är en av dem som skrattande kommer gående. Hon får syn på mig och springer fram till mig. Hon kastar sig om min hals och kysser min kind. Sedan ser hon kort på mig, skrattar till och försvinner bort i den milda provencenatten.

Jag kommer aldrig att glömma Aix .

L'art

För några år sedan läste jag Religionshistoria vid Stockholms Universitet. Delar av kurserna var ganska träiga. Att hålla reda på de olika attributen (saker olika gudar håller i så att betraktaren förstår vem det är - de är ganska många) för olika hinduiska gudar (också de många) är bra kunskaper att ha, men kanske inte så intellekuellt stimulerande.

 

Den första kursen var emellertid mycket roligare. Den handlade om de olika teorier dom finns för att förklara varför det finns religion. Alla samhällen har alltid haft religion - varför det?  Här fanns diverse idéer om religion som förståelseskapare (Taylor - om jag minns rätt), religion som förtrycksmedel (Marx - förstås) och religion som ett sätt att förtränga det ursprungliga fadersmordet (Freud...) och fler andra.

 

De senaste pren har jag läst konst vid samma etablissement och även här finns en omfattande teoribildning. Men i jämförelse med  teorikursen i religionshistoria, så blev jag besviken. Visst fanns det teorier om konst som maktmedel (ex patriarkatet som leder fram till alla dessa nakna kvinnor), men teorierna skrapade, tyckte jag, bara på ytan och var inte heltäckande (det finns - faktiskt - konst som inte visar nakna kvinnor). Var fanns teorierna om varför människan håller på med konst - överhuvudtaget? I cro magnonmänniskans grottor finns målningar, i gravar finns smycken, och man har hittat urgamla musikintrument. Det verkar som om konsten är minst lika gammal som religionen.

 

Men varför pysslar vi med detta?

 

Efter att till slut ha lärt mig två låtar av Stravinskij (se tidigare bloginlägg) framfördes verken i fredags och igår - söndag. Totalt på scenen passerade ca 110 personer, i orkesterdiket satt kanske 70. Lägg till hela produktionsteamet etc etc och vi hamnar i storleksordningen 300-500 personer som på något sätt någon gång varit inblandad i detta.

 

Vi sjöng verket två gånger. I salen (som var utsåld) satt kanske  1000 personer varje gång. Den andra föreställningen livestreamades och har man tur kan man fortfarande hitta den på franska "culturebox", http://m.culturebox.francetvinfo.fr/musique/opera/choregies-d-orange/oedipus-rex-symphonie-de-psaumes-a-aix-en-provence-242967#xtref=acc_dir

 

Så vi har massor med människor som sätter upp ett verk. Sedan är det ännu fler som tittar och lyssnar på det. Varför det?

 

I fredags var Frankrike ett land i sorg efter en attack där en ensam man använt en lastbil för att mörda drygt 80 personer, 10 av dessa var barn. Ska man då hålla på med sådan här "underhållning"?

 

Vår regissör, Peter Sellars, samlade sångarna före föreställningen och höll ett fantastiskt tal. Han berättade om hur konsten är betydelsebärande just en sådan här dag. Den är meningsskapande och ett sätt att visa sorg. "This is the one thing we should be doing tonight", sade han.

 

Han fick en lång applåd och det är svårt att med ord beskriva den stämning som fanns på teatern i fredags.  Jag kan använda ord som "laddning" och "förtätad", men orden räcker inte till. I kulisserna stod de solosångare som just då inte var på scen och grät. Jag grät själv på scen. Alla grät. När föreställningen var över utbröt det stora kramkalaset. Det var en obeskrivlig kväll.

 

Så här har vi kanske början till en teori. Konst är ett sätt att uttrycka sorg och den skapar mening.

 

Hmm... Påminner ju faktiskt om vissa aspekter av religion...

 

För en dryg vecka sedan var det EM-final i fotboll. 11 vuxna män tävlade i att vara bättre än 11 andra vuxna män på att sparka på en boll med dina fötter (händer är inte tillåtna i det här spelet). Tusentals följde spelet. Miljontals såg det på tv.

 

Varför det?

L' attaque

För fem år sedan bodde jag i London. De norra förorterna skakades av kravaller. Av detta märkte jag ingenting alls bara 10 km bort i det idylliska Kew där jag bodde.  För två månader sedan besökte jag Armeniens huvudstad Jerevan. Efter en alldeles vanlig kväll på staden, läste jag att stridigheter med tiotals döda brutit ut mellan Armenien och Azerbaijan. I Jerevan märktes ingenting.

 

Jag befinner i detta nu i Aix-en -Provence. Några mil härifrån har ett terrordåd dödat  mängder av människor. Le Monde skriver att minst 84 människor dött. Av all denna tragik märker man i Aix - ingenting. Människor ligger och solar i parken. Några joggar förbi. Allt verkar normalt.

 

All denna ickeuppståndelse ser jag som väldigt positiv.

 

I efterdyningarna till den här attacken kommer populister att skylla på religioner och folkgrupper. De kommer att yrka på stängda gränser och minskad religionsfrihet. Spänningar mellan folkgrupper kommer att öka och människor kommer att kategoriseras efter grupp istället för efter individ.

 

Men man kan inte skylla Breiviks attacker i Oslo på alla ensamstående norska män. Man kan inte heller skylla Baader-Meinhofligans attentat på 70-talet på det tyska socialdemokratiska partiet, trots att båda hade din grund i Marx politiska teorier.

 .

Några har frågat mig ifall jag är rädd för att flytta till Paris efter de terroristattacker som skett där. Efter gårdagens attack i Nice kommer det säkert att bli fler som frågar.

 

Men som Roosevelt sade, det enda vi har att vara rädda för är själva rädslan.  Vi kan sluta resa till Paris och Istanbul. Vi kan sluta tillåta andra religioner och vi kan sluta möta andra kulturer.

 

Jag menar att det är fel svar. Ett öppet och tolerant samhälle kommer alltid att ha svårt att försvara sig mot människor som menar att denna öppenhet och tolerans är fel. Då är det fel att ge efter för rädslan.

 

För några år sedan bodde jag i London och det fanns en del aspekter av samhället där, som jag var kritisk mot, men den del jag tyckte mest om var att man alltid fortsatte. När de irländska bomberna kreverade på 70- och 80-talen  fortsatte man som inget hade hänt. Och det var - menar jag - rätt lösning.

 

Därför finns det något väldigt betryggande i den normalitet som idag finns i Aix. Man skulle kunna tänka sig massdemonstrationer och gatuslagsmål. Och vem vet, kanske kommer att brinna bilar redan kväll i de stora städerna.

 

Men idag rullar allt på som vanligt i Aix. Och det är bra. 

L'angoisse

En gång - det är nu rätt många år sedan misstänkte  jag en elev för fusk. Eleven brukade inte säga mycket vid klassrumsdiskussionerna och det innebar att inte visste så mycket om elevens kunskaper när det första provet kom. Jag rättade proven och när jag kom fram till hennes, såg jag att de var perfekta. Allt var rätt.  Hmmm... Är kanske provsvaren lite FÖR bra...? Hur kommer det sig att hon på flera frågor svarat ordagrant  med de formuleringar som finns i boken...? Men det var jag själv som varit provvakt - jag hade inte sett något. Hur hade det här gått till...?

 

Eleven fick tillbaka provet med det högsta betyget, men misstanken om fusk fanns kvar - jag höll ett extra öga på henne vid nästa prov. Samma sak hände då och då var jag säker på att hon inte fuskat. Men hur gick det till...?

 

Senare samma termin fick jag möjlighet att prata med henne på tu man hand för att kontrollera en läxa och då inser jag att eleven kommer ihåg alltihop ordagrant som det stod. Ifall hon hade fotografiskt minne, eller kom ihåg själva ordföljden vet jag inte, men det finns ett skäl till att jag kommer ihåg denna elev den här veckan...

 

Stravinskij har skrivit massor av musik. Två verk han skrev 1927 respektive 1930 är Oedipus Rex och Psalmsymfonin. Vi tänker oss att du skulle få frågan ifall du vill åka ner till Provence för att framföra dessa i en operaversion. Vi kan också tänka oss att regissören är världsberömd och att dirigenten är... Ja, han är också världsberömd. Tackar du ja, eller tackar du ja?

 

Själv tackade jag ja.

 

Problemet är att man ska komma ihåg alltihopa och vid denna process har jag, i likhet med en av mina stora litterära förebilder, Nalle Puh, har en mycket liten hjärna...

 

Repetitionerna i Provence har varit långa. De senaste  fyra dagarna har jag och mina kolleger repeterat åtta timmar per dag. Men det är förstås inte hela repetitionstiden som lagt ner på detta. Vi började redan i januari... (Ok, inte lika intensivt som nu). I april lade vi ner fyra heldagar på projektet. Jag har själv lagt en rad kvällar. Men kan jag stycket...?

 

Dels handlar det om språket. Båda styckena är skrivna på latin och mina kunskaper i latin sträcker sig till citat från Asterix. Men det handlar också om att Stravinskij är en lurig kompositör. Om det återkommer en liten bit musik som nästan låter som en bit tidigare, kan du vara helt säker på att det bara är NÄSTAN likadant, vilket innebär, att du måste komma ihåg när det var på vilket sätt. Till det kommer rörelser. Vi tänker oss att du i rörelser ska visa hur en man känner sig som just insett att han mördat sin far, gift sig med sin mor och att hans dotter även är hans syster... Det blir ganska intensivt.

 

Aix-en-Provence verkar vara en väldigt fin liten stad. Gränder, restauranger, jag tror det finns några muséer. Av detta vet jag väldigt lite, då den tid som inte används till repetitioner, ja, då sitter jag själv med några väldigt nötta noter och försöker komma ihåg längden på en paus här, eller en ordändelse där.

 

Och då tänker jag på min före detta elev med... eh... Blandade känslor...

 

Och så återgår jag till slutet på Psalmsymfonin: "Omnis, omnis, spiritus..."

La langue

För några år sedan bodde undertecknad i London för att utbilda Sveriges ungdom i exil i fysik och matematik, samt samtidigt utbilda sig själv i England. (Tyvärr kom inte förra månadens Brexitresultat som en total överraskning, Shakespeares hemland är också hemlandet för The Sun och The Daily Mail..., men detta är ett sidospår). Efter dessa år var jag riktigt stolt över mina kunskaper i det engelska språket.  Jag läste tidningar ganska obehindrat och hade också lyckats nästla mig in i några engelskspråkiga teatergrupper. Dessa hade en märklig förmåga att rollbesätta mig som häst (fråga inte), men jag hade också talroller. Det kändes bra.

 

Min franska har aldrig nått dessa höjder. Om jag ska vara riktigt ärlig har den aldrig nått några som helst höjder. För snart trettio år sedan trodde jag mig vara intelligent nog att läsa grundkursen i franska vid Frescati, samtidigt som  jag skrev mitt examensarbete vid KTH... Högmod går som bekant före fall. Franskan resulterade i några enstaka poäng och examensarbetet vägrar jag visa för... Ja, någon självkritik får man ändå ha.

 

Detta var nästan trettio år sedan, men det är klart man ska ta chansen att arbeta i Paris om man får chansen, jag menar...:  "How hard can it be...?"

 

Svaret på den frågan är: "Pretty hard...!".

 

Jag skriver detta på ett litet torg i den charmanta staden Montpellier i Languedoc i södra Frankrike. Här går jag i språkskola, en intensiv vecka fylld av konversation och subjontif.

 

Och här inser jag vad mina tidigare elever fått gå igenom vid min förra arbetsplats. Där fick våra nyinvandrade elever sonika dyka in i svenskspråkiga lektioner och med hjälp av deras talang och extra svenska lyckades många av dem lära sig massor av svenska alltmedan jag, som deras mentor, försökte få dem att umgås mer utanför den estniska kretsen på skolan som förstås kändes mycket säkrare.

 

Vid bordet bredvid mitt sitter infödingarna och pratar. Jag försöker följa med i deras konversation (oartigt, jag vet, men vad gör man inte). De behöver emellertid inte vara oroliga. Hur jag än försöker, förstår jag inte mer än något enstaka ord.

 

Faktum är att just detta alltid varit mitt största problem när det gäller franska. Jag brukar kunna säga något som verkar begriplig för åhöraren. Därefter svarar de. Men vad säger de? Jag brukar le och säga "merci", men det räcker ju inte långt om man verkligen behöver något. Häromdagen var jag inne på ett bankkontor i Paris, för att öppna ett lönekonto. Jag tror att jag lyckades göra mig förstådd. Jag förstod också så mycket av deras svar, att jag inte kunde få något lönekonto hos dem, men varför...?

 

Men detta är ju ändå själva skälet till att flytta utomlands - att prova något annat och lära sig själv något nytt!

 

intalar jag mig själv...

 

...hjälp...

Le trafic

Tänk dig att du flyttar till ett nytt land, en ny stad, ett nytt jobb. Du lämnar en massa "stuff" hemma och du tänker dig att du är fri. Vilket transportsätt skulle du då välja för den nya staden? Bil? Tråkigt och du fastnar i trafiken. Kommunalt? Effektivt, men ofta trångt och sent på kvällarna blir du sittande på perronger alldeles ödsliga så när på det lilla gänget med unga män som säkert är alldeles harmlösa. Nej, vad skulle kunna vara mer "fritt" än att svischa runt i den nya staden på en motorcykel eller vespa. Likt Gregory Peck i "Roman Holiday" ("Prinsessa på vift") åker man lätt från den ena attraktionen till den andra. Frihet på två hjul. Med vinden blåsande genom håret (Ja, jag använder hjälm, men vi får tänka oss det som en metaforisk vind)

 

Nu är det nya landet Frankrike, den nya staden Paris och det nya jobbet en tjänst som lärare vid Svenska Skolan i Paris. Jobbet börjar först i augusti, men jag är här redan i juni ety jag letar efter lägenhet. Paris är i och förr sig känt för sin , eh... Intensiva trafik, men tänk dig: En vindslägenhet med utsikt över Sacre Coeur, på hörnet ett litet Boulangerie, vad gör då lite trafik. Jag menar, how hard can it be...?

 

Efter två dygn i Paris kan jag besvara denna fråga med:

 

Pretty hard...

 

Då jag är vetenskapligt lagd vill jag inte på något sätt påstå att de nedanstående observationerna skulle vara heltäckande. Man får snarast se det som tre preliminära tankar om paristrafiken:

 

Ett: Fordonen är många, väldigt många. Till skillnad från en annan stad i samma storleksordning på andra sidan Engelska Kanalen, så är Paris välförsett med gator, esplanader och motorvägar. Dessa är fulla med trafik - hela tiden (i förrgår kväll, vid tiotiden, var det faktiskt ganska enkelt att ta sig fram, men annars...)

 

Två: Det är fullt, ändå går det fort, väldigt fort. Till skillnad från London, där söndagsnöjet verkar vara att sätta sig i sin bil för därefter inte röra sig alls, så förflyttar sig faktiskt fordonen i Paris. Och när de gör det, så går det fort. Precis hur fort det går, vet jag inte, för jag vågar inte flytta mina ögon från trafiken till hastighetsmätaren, men... ja... du förstår...

 

Tre: Motorcyklarna lever efter helt egna regler. Eller ska man kanske säga, avsaknaden av regler. På "Periferic", motorvägen som går runt innerstaden, har motorcyklarna en alldeles egen fil mellan den fil som ligger längst till vänster och den som är näst längst till vänster. Denna fil är alls inte markerad, utan kutymen är, att bilarna i vänsterfilen håller sig så långt åt vänster det bara går. Motorcyklarna å sin sidan slår på sina varningsblinkers (nu förstår jag varför de över huvud har sådana - hittills har det varit ett mysterium) och kör på så fort de kan (se punkt två ovan). Skillnaden mellan de stillastående bilarna och motorcyklarna kan bli stor. När en svenskregistrerad motorcykel vågar sig ut i detta mc-land och kör i en hastighet som föraren tycker är säker, bildas det snart en lång kö av lokalbor som tutande meddelar att det går alldeles för långsamt.

 

Om man håller sig till de vanliga gatorna, är motorcyklarna de trafikanter som är mest framåt och aggressiva, inget mellanrum är så litet att det inte går att undersöka ifall man kommer igenom. Vid rödljusen samlas alla för att vid grönt ge sig iväg först av alla som en samling getingar. Det är alltså... ja...intensivt...

 

Finns det då inget positivt att skriva om detta?

 

Jodå...jag lever.

 

Både bokstavligen och en smula mer metaforiskt...