Le trafic

Tänk dig att du flyttar till ett nytt land, en ny stad, ett nytt jobb. Du lämnar en massa "stuff" hemma och du tänker dig att du är fri. Vilket transportsätt skulle du då välja för den nya staden? Bil? Tråkigt och du fastnar i trafiken. Kommunalt? Effektivt, men ofta trångt och sent på kvällarna blir du sittande på perronger alldeles ödsliga så när på det lilla gänget med unga män som säkert är alldeles harmlösa. Nej, vad skulle kunna vara mer "fritt" än att svischa runt i den nya staden på en motorcykel eller vespa. Likt Gregory Peck i "Roman Holiday" ("Prinsessa på vift") åker man lätt från den ena attraktionen till den andra. Frihet på två hjul. Med vinden blåsande genom håret (Ja, jag använder hjälm, men vi får tänka oss det som en metaforisk vind)

 

Nu är det nya landet Frankrike, den nya staden Paris och det nya jobbet en tjänst som lärare vid Svenska Skolan i Paris. Jobbet börjar först i augusti, men jag är här redan i juni ety jag letar efter lägenhet. Paris är i och förr sig känt för sin , eh... Intensiva trafik, men tänk dig: En vindslägenhet med utsikt över Sacre Coeur, på hörnet ett litet Boulangerie, vad gör då lite trafik. Jag menar, how hard can it be...?

 

Efter två dygn i Paris kan jag besvara denna fråga med:

 

Pretty hard...

 

Då jag är vetenskapligt lagd vill jag inte på något sätt påstå att de nedanstående observationerna skulle vara heltäckande. Man får snarast se det som tre preliminära tankar om paristrafiken:

 

Ett: Fordonen är många, väldigt många. Till skillnad från en annan stad i samma storleksordning på andra sidan Engelska Kanalen, så är Paris välförsett med gator, esplanader och motorvägar. Dessa är fulla med trafik - hela tiden (i förrgår kväll, vid tiotiden, var det faktiskt ganska enkelt att ta sig fram, men annars...)

 

Två: Det är fullt, ändå går det fort, väldigt fort. Till skillnad från London, där söndagsnöjet verkar vara att sätta sig i sin bil för därefter inte röra sig alls, så förflyttar sig faktiskt fordonen i Paris. Och när de gör det, så går det fort. Precis hur fort det går, vet jag inte, för jag vågar inte flytta mina ögon från trafiken till hastighetsmätaren, men... ja... du förstår...

 

Tre: Motorcyklarna lever efter helt egna regler. Eller ska man kanske säga, avsaknaden av regler. På "Periferic", motorvägen som går runt innerstaden, har motorcyklarna en alldeles egen fil mellan den fil som ligger längst till vänster och den som är näst längst till vänster. Denna fil är alls inte markerad, utan kutymen är, att bilarna i vänsterfilen håller sig så långt åt vänster det bara går. Motorcyklarna å sin sidan slår på sina varningsblinkers (nu förstår jag varför de över huvud har sådana - hittills har det varit ett mysterium) och kör på så fort de kan (se punkt två ovan). Skillnaden mellan de stillastående bilarna och motorcyklarna kan bli stor. När en svenskregistrerad motorcykel vågar sig ut i detta mc-land och kör i en hastighet som föraren tycker är säker, bildas det snart en lång kö av lokalbor som tutande meddelar att det går alldeles för långsamt.

 

Om man håller sig till de vanliga gatorna, är motorcyklarna de trafikanter som är mest framåt och aggressiva, inget mellanrum är så litet att det inte går att undersöka ifall man kommer igenom. Vid rödljusen samlas alla för att vid grönt ge sig iväg först av alla som en samling getingar. Det är alltså... ja...intensivt...

 

Finns det då inget positivt att skriva om detta?

 

Jodå...jag lever.

 

Både bokstavligen och en smula mer metaforiskt...