La langue

För några år sedan bodde undertecknad i London för att utbilda Sveriges ungdom i exil i fysik och matematik, samt samtidigt utbilda sig själv i England. (Tyvärr kom inte förra månadens Brexitresultat som en total överraskning, Shakespeares hemland är också hemlandet för The Sun och The Daily Mail..., men detta är ett sidospår). Efter dessa år var jag riktigt stolt över mina kunskaper i det engelska språket.  Jag läste tidningar ganska obehindrat och hade också lyckats nästla mig in i några engelskspråkiga teatergrupper. Dessa hade en märklig förmåga att rollbesätta mig som häst (fråga inte), men jag hade också talroller. Det kändes bra.

 

Min franska har aldrig nått dessa höjder. Om jag ska vara riktigt ärlig har den aldrig nått några som helst höjder. För snart trettio år sedan trodde jag mig vara intelligent nog att läsa grundkursen i franska vid Frescati, samtidigt som  jag skrev mitt examensarbete vid KTH... Högmod går som bekant före fall. Franskan resulterade i några enstaka poäng och examensarbetet vägrar jag visa för... Ja, någon självkritik får man ändå ha.

 

Detta var nästan trettio år sedan, men det är klart man ska ta chansen att arbeta i Paris om man får chansen, jag menar...:  "How hard can it be...?"

 

Svaret på den frågan är: "Pretty hard...!".

 

Jag skriver detta på ett litet torg i den charmanta staden Montpellier i Languedoc i södra Frankrike. Här går jag i språkskola, en intensiv vecka fylld av konversation och subjontif.

 

Och här inser jag vad mina tidigare elever fått gå igenom vid min förra arbetsplats. Där fick våra nyinvandrade elever sonika dyka in i svenskspråkiga lektioner och med hjälp av deras talang och extra svenska lyckades många av dem lära sig massor av svenska alltmedan jag, som deras mentor, försökte få dem att umgås mer utanför den estniska kretsen på skolan som förstås kändes mycket säkrare.

 

Vid bordet bredvid mitt sitter infödingarna och pratar. Jag försöker följa med i deras konversation (oartigt, jag vet, men vad gör man inte). De behöver emellertid inte vara oroliga. Hur jag än försöker, förstår jag inte mer än något enstaka ord.

 

Faktum är att just detta alltid varit mitt största problem när det gäller franska. Jag brukar kunna säga något som verkar begriplig för åhöraren. Därefter svarar de. Men vad säger de? Jag brukar le och säga "merci", men det räcker ju inte långt om man verkligen behöver något. Häromdagen var jag inne på ett bankkontor i Paris, för att öppna ett lönekonto. Jag tror att jag lyckades göra mig förstådd. Jag förstod också så mycket av deras svar, att jag inte kunde få något lönekonto hos dem, men varför...?

 

Men detta är ju ändå själva skälet till att flytta utomlands - att prova något annat och lära sig själv något nytt!

 

intalar jag mig själv...

 

...hjälp...