L' attaque

För fem år sedan bodde jag i London. De norra förorterna skakades av kravaller. Av detta märkte jag ingenting alls bara 10 km bort i det idylliska Kew där jag bodde.  För två månader sedan besökte jag Armeniens huvudstad Jerevan. Efter en alldeles vanlig kväll på staden, läste jag att stridigheter med tiotals döda brutit ut mellan Armenien och Azerbaijan. I Jerevan märktes ingenting.

 

Jag befinner i detta nu i Aix-en -Provence. Några mil härifrån har ett terrordåd dödat  mängder av människor. Le Monde skriver att minst 84 människor dött. Av all denna tragik märker man i Aix - ingenting. Människor ligger och solar i parken. Några joggar förbi. Allt verkar normalt.

 

All denna ickeuppståndelse ser jag som väldigt positiv.

 

I efterdyningarna till den här attacken kommer populister att skylla på religioner och folkgrupper. De kommer att yrka på stängda gränser och minskad religionsfrihet. Spänningar mellan folkgrupper kommer att öka och människor kommer att kategoriseras efter grupp istället för efter individ.

 

Men man kan inte skylla Breiviks attacker i Oslo på alla ensamstående norska män. Man kan inte heller skylla Baader-Meinhofligans attentat på 70-talet på det tyska socialdemokratiska partiet, trots att båda hade din grund i Marx politiska teorier.

 .

Några har frågat mig ifall jag är rädd för att flytta till Paris efter de terroristattacker som skett där. Efter gårdagens attack i Nice kommer det säkert att bli fler som frågar.

 

Men som Roosevelt sade, det enda vi har att vara rädda för är själva rädslan.  Vi kan sluta resa till Paris och Istanbul. Vi kan sluta tillåta andra religioner och vi kan sluta möta andra kulturer.

 

Jag menar att det är fel svar. Ett öppet och tolerant samhälle kommer alltid att ha svårt att försvara sig mot människor som menar att denna öppenhet och tolerans är fel. Då är det fel att ge efter för rädslan.

 

För några år sedan bodde jag i London och det fanns en del aspekter av samhället där, som jag var kritisk mot, men den del jag tyckte mest om var att man alltid fortsatte. När de irländska bomberna kreverade på 70- och 80-talen  fortsatte man som inget hade hänt. Och det var - menar jag - rätt lösning.

 

Därför finns det något väldigt betryggande i den normalitet som idag finns i Aix. Man skulle kunna tänka sig massdemonstrationer och gatuslagsmål. Och vem vet, kanske kommer att brinna bilar redan kväll i de stora städerna.

 

Men idag rullar allt på som vanligt i Aix. Och det är bra.