För några år sedan läste jag Religionshistoria vid Stockholms Universitet. Delar av kurserna var ganska träiga. Att hålla reda på de olika attributen (saker olika gudar håller i så att betraktaren förstår vem det är - de är ganska många) för olika hinduiska gudar (också de många) är bra kunskaper att ha, men kanske inte så intellekuellt stimulerande.
Den första kursen var emellertid mycket roligare. Den handlade om de olika teorier dom finns för att förklara varför det finns religion. Alla samhällen har alltid haft religion - varför det? Här fanns diverse idéer om religion som förståelseskapare (Taylor - om jag minns rätt), religion som förtrycksmedel (Marx - förstås) och religion som ett sätt att förtränga det ursprungliga fadersmordet (Freud...) och fler andra.
De senaste pren har jag läst konst vid samma etablissement och även här finns en omfattande teoribildning. Men i jämförelse med teorikursen i religionshistoria, så blev jag besviken. Visst fanns det teorier om konst som maktmedel (ex patriarkatet som leder fram till alla dessa nakna kvinnor), men teorierna skrapade, tyckte jag, bara på ytan och var inte heltäckande (det finns - faktiskt - konst som inte visar nakna kvinnor). Var fanns teorierna om varför människan håller på med konst - överhuvudtaget? I cro magnonmänniskans grottor finns målningar, i gravar finns smycken, och man har hittat urgamla musikintrument. Det verkar som om konsten är minst lika gammal som religionen.
Men varför pysslar vi med detta?
Efter att till slut ha lärt mig två låtar av Stravinskij (se tidigare bloginlägg) framfördes verken i fredags och igår - söndag. Totalt på scenen passerade ca 110 personer, i orkesterdiket satt kanske 70. Lägg till hela produktionsteamet etc etc och vi hamnar i storleksordningen 300-500 personer som på något sätt någon gång varit inblandad i detta.
Vi sjöng verket två gånger. I salen (som var utsåld) satt kanske 1000 personer varje gång. Den andra föreställningen livestreamades och har man tur kan man fortfarande hitta den på franska "culturebox", http://m.culturebox.francetvinfo.fr/musique/opera/choregies-d-orange/oedipus-rex-symphonie-de-psaumes-a-aix-en-provence-242967#xtref=acc_dir
Så vi har massor med människor som sätter upp ett verk. Sedan är det ännu fler som tittar och lyssnar på det. Varför det?
I fredags var Frankrike ett land i sorg efter en attack där en ensam man använt en lastbil för att mörda drygt 80 personer, 10 av dessa var barn. Ska man då hålla på med sådan här "underhållning"?
Vår regissör, Peter Sellars, samlade sångarna före föreställningen och höll ett fantastiskt tal. Han berättade om hur konsten är betydelsebärande just en sådan här dag. Den är meningsskapande och ett sätt att visa sorg. "This is the one thing we should be doing tonight", sade han.
Han fick en lång applåd och det är svårt att med ord beskriva den stämning som fanns på teatern i fredags. Jag kan använda ord som "laddning" och "förtätad", men orden räcker inte till. I kulisserna stod de solosångare som just då inte var på scen och grät. Jag grät själv på scen. Alla grät. När föreställningen var över utbröt det stora kramkalaset. Det var en obeskrivlig kväll.
Så här har vi kanske början till en teori. Konst är ett sätt att uttrycka sorg och den skapar mening.
Hmm... Påminner ju faktiskt om vissa aspekter av religion...
För en dryg vecka sedan var det EM-final i fotboll. 11 vuxna män tävlade i att vara bättre än 11 andra vuxna män på att sparka på en boll med dina fötter (händer är inte tillåtna i det här spelet). Tusentals följde spelet. Miljontals såg det på tv.
Varför det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar