La Danse

En av de fördomar jag haft om det franska samhället, är att det skulle vara väldigt intellektuellt - kanske till och med överintellektuellt. Ingen företeelse skulle vara så liten att den inte både kan och bör analyseras, gärna med någon slags poststrukturalistisk vändning, med hänvisningar till Foucault, så att läsaren, eller motdebattören, verkligen förstår hur djup man är. Varför göra något när man kan prata om det istället. Jag erkänner denna fördom: En samhälle av mycket prat och liten verkstad.

Tidigare i somras besökte jag Montpellier och i Montpellier finns det "alternativa" kvarter.  Mängder med coola barer, klubbar och hak som stänger vid en tidpunkt långt efter min vanliga somnatid. Vid dessa coola barer hängde mängder med coola människor och pratade på ett intellektuellt sätt. I alla fall tror jag att det var intellektuellt, för min franska är så usel, att jag förstår väldigt lite (se tidigare blogginlägg). Kanske det är bra att jag inte förstår, för när jag en gång lärt mig det här hopplösa språket kommer jag kanske att inse att de egentligen bara pratar om vädret... Men detta är ett sidospår.

Därför blev jag väldigt förvånad när jag vid en vandring rundade ett hörn och befann mig utanför en restaurang med dans... Restaurangen såg ganska elegant ut, det verkade serveras drinkar i uteavdelningen, där det också fanns en DJ. Han spelade rock från 50-talet och där - alldeles bredvid alla dessa hippa typer - ägnade sig människor åt styrdans. En vanlig tisdagkväll.

Jag nöp mig hårt i armen och gick vidare. Utan att jag riktigt kan förklara varför, så stämde inte styrdansen ihop med min bild av Frankrike. Pratig intellektualism - Ja! Bugg till amerikansk 50-talsrock - Nej! Jag valde att förtränga alltihopa och snart var jag tillbaka i hipsterkvarteren där mina fördomar lugnt kunde leva vidare utan att attackeras av en alternativ verklighet.

Döm om min förvåning när jag i förrgår besökte La Défense och åter sprang in i styrdansens alternativa franska verklighet.

La Défense började byggas redan på 50-talet som ett slags svar på Manhattan, fast på franska. Här finns mängder av skinande höghus och ett stort folkliv, trots att fordonstrafiken är separerad från de gående och lever i underjorden. Som Skärholmen, fast större. Mycket större.

Här finns också Frankrikes svar på Mall of Scandinavia, Les Quatre Temps, ett köppalats i fyra våningar med ett 16-salars biopalats på toppen. Allt känns som hemma, från Apple Store till HM.

Vid pass två på dagen - fransk lunchtid - går jag inget ont anande in genom dörrarna till denna inglasade historia och där... mitt på blanka dagen... stryrdansande fransmän och fransyskor. Denna gång är det inte rock eller bugg utan en märklig blandning av tango och fox.

Det är bara ett hörn av shoppingcentret, bredvid några restauranger och jag är den enda av alla människor som stannar till. Varför reagerar inte alla andra?

Och då rasar delar av min frankrikebild. Det jag sett i Montpellier var alltså inte bara en anomali, något unikt för just den platsen, utan det finns även här, en fredag vid lunch. Ingen reagerar. Alltså måste det vara... vanligt...

Så det är här ni läste det först: Frankrike är landet med Voltaire och Montesquieu. Landet med intellektualism och filosofiska diskussioner på TV. Och det är landet med... styrdans till lunch.