La vie indépendant

Man är en fri man i sina bästa år. Man har gett sig iväg till världens kulturhuvudstad (eller var det hundra år sedan Paris var det? ja-ja...). Man är med andra ord en person som följer sitt eget hjärta, sin egen väg genom livet, "the road less travelled by", ja, ni vet...

Eller är man det?

Efter en dryg månad i Paris svär jag över språket (jag har en ytterst självständig tolkning av franska grammatiska regler), minns värmeböljan i augusti som något av en dröm och vardagslunken har satt in. Jag är som jag var i Stockholm, fast i Paris. Något äldre, 51-strecket har kommit och passerats, kanske har några hårstrån försvunnit - å andra sidan ser jag inte längre lika bra, så... who knows?

Plötsligt märker jag att jag tid som annan använder uttrycket "C'est comme ça", ett uttryck som används här till exempel om något inte fungerar särskilt bra, men ingen kommer att göra något åt det heller. Det är som det är - "c'est comme ça". För naturligtvis finns det sådant som inte fungerar i mitt nya liv: Värmen i mitt arbetsrum, eller den franska kutymen att börja en lektion samtidigt som den förra slutar på ett helt annat ställe: "C'est comme ça".

Ett annat franskt drag är axelryckningen. Britterna brukar kalla detta för "the gallic shrug" och menar då oftast den axelryckning en mycket självständig fransk kypare kan göra när han ignorerar ditt frenetiska viftande för att istället ägna sig åt något viktigare, som att putsa glas. Den franska axelryckningen kan emellertid innehålla oändligt mycket mer information än så. Den används nästan jämnt. Om man ställt en svår inomarbetsplatslig fråga - då går ett betonat undrande, ett "är det så...?" att lägga till i en långsam axelryckning, som kan hållas kvar några sekunder. Eller när man skrattar till för något som är tokigt, men som det inte går att göra något åt - en axelryckning full av "visst är det väl dumt, jag vet". (Just denna axelryckning är nära besläktad med "c'est comme ça - se ovan).

Även detta drag har börjat anammas av er skribent. På morgonen klättrar jag ner för den mycket branta trappan från mitt sovloft. Fortfarande halvsovande går jag in i badrummet och då är den där, en mycket lätt, men klart urskiljbar mögellukt. Detta är inte så konstigt. Mitt lilla hus är till hälften inbyggt i en jordslänt. Alla som kan något om fukt och byggnadsteknik vet att man aldrig bör bygga något in i marken - det blir aldrig bra. Detta kan man uppröras över..., eller så kan man göra en liten axelryckning... och gå vidare med livet.

En dag gick inte metrons linje ett (som för övrigt måste vara världens mest tättgående tunnelbana, det är mycket sällan som det står något annat än "01" i informationsrutan om hur många minuter det är till nästa). Tydligen var det ett terrorhot... Detta går att bli rädd för. Man kan också svära över den långa promenad man måste göra... Eller så rycker man på axlarna, går ner till närmaste bistro, dricker ett glas rött och väntar på att tunnelbanan ska börja gå igen.

Men betydde allt detta att jag inte längre är riktigt självständig? Att jag låtit mig påverkas av gallernas sätt och attityd? Jag var osäker, men så i morse...: Jag lyckades ta mig nedför den branta trappan utan att slå ihjäl mig. Jag lyckades duscha i den mikroskopiska duschen (den ligger under trappan) och gick till slut för att öppna garderoben.

Och då hängde den där. Hur kom den dit? Det är knappt så jag minns... Var det verkligen jag som köpte...? Där var den emellertid - den tvärrandiga vitblå t-shirten med långa ärmar och rundkrage...

Så fort går alltså assimileringen. Man tror att att man är självständig. Man tror att man väljer sin egen bana...

Bah... (sagt med en axelryckning): "C'est comme ça...!"