De gånger jag mätt mig brukar jag hamna på mellan 194 och 195 cm. Samtidigt väger jag in på ungefär 95 kg. Mellan fingerspetsarna mäter det 209 cm (Varför jag mätt det? Fråga inte.) "Ståtlig och med bra räckvidd", brukar jag tänka när jag är på bra humör. "Nära släkt med orangutangerna", går mina funderingar när humöret inte är lika uppåt.
I Sverige innebär inte det här så stora problem. Dörrar är tillräckligt höga, sittplatserna på bion brukar vara tillräckligt stora och jag ser ganska ofta män som är både lika långa och längre än jag. I kläd- och skoaffären finns inte allt, men man brukar hitta det man behöver (fast skjortärmar som är tillräckligt långa... ah, well)
Utomlands förändras perspektiven. En gång reste jag runt i Turkiet och Syrien. På tredje dagen sprack mina bomullsbyxor. Jag sydde ihop dem, men till ingen nytta. Efter en vecka var jag tvungen att skaffa nytt. Visst kan man resa runt i shorts i muslimska länder, men det är inget jag rekommenderar. På marknaden i Izmir letade jag upp det största de hade. Resten av den resan hade jag ett par byxor som slutade 10 cm över anklarna, samt ett midjemått som krävde ständig tillgång till skärp.
Att köpa skor, långärmat, långbent, jackor, allt sådant är förunnat människor i ett mer praktiskt format.
På en annan resa kom jag till Vietnams största stad, Saigon. Jag gick runt i staden och tittade på folklivet. Jag vandrade förbi ett skyltfönster, sneglade på bespeglingen och hajade till. Mitt i det stora folkhavet av normallånga människor fanns något gigantiskt. Med röd hy och svettdroppar i pannan stod det där, medan de vanliga människorna forsade förbi nere vid knäna (ok - jag överdriver kanske lite)
Jag borde redan i våras förstått att en vistelse i Britannien skulle kunna ställa till med problem. I våras åkte jag med en kör till Minneapolis. Där finns världen största shopping-mall, Mall of America. Eller var det så at den var störst för två år sedan och att det nu fanns en större i Dubai...? Hursomhelst - man skulle kunna tänka sig att de på detta ställe för byxor även för dem som är något längre. Det gör man inte. För att vara mer specifik för man byxor upp till 34 tum i längd. Längre än så får man beställa över nätet. (Bredare personer hade emellertid inga problem att hitta byxor...)
Inne i Londons centrum besökte jag för en månad sedan Debenhams. Mina jeans hade gått sönder och det var dags att skaffa nya. Dessutom var det realisation. "2 for 1" stod det överallt i jeansavdelningen. Utmärkt.
Eller det hade varit utmärkt om några byxor hade varit i min storlek. "I'm terribly sorry...", ursäktade sig expediten, men vi för inte så långa byxor. Jag besökte andra affärer. Ingenting! Nada! Zilch!
Lösningen på detta problem hade kunnat vara TkMaxx, en affär som är som överskottsbolaget. De tar in överblivna storlekar och säljer i en stor köplada inte långt från min bostad. Där fanns det faktiskt igår ett par byxor som passade mig. Tyvärr var stilen på dem mer - vad ska man säga - hiphopmässig. Jag är många saker, men hiphopmässig - not so much.
Muttrande gick jag in på the Gap som låg i köladan intill. Jag hade redan några veckor tidigare besökt samma butik utan lycka. Utan större förhoppningar gick jag och letade bland svarta chinos. Och där, längst ner till höger låg de, ett par med 36 tum i midjan och 36 tum längs benen. Jag tog mig in i ett provrum och under över alla under - de passade. Lycklig lämnade jag butiken med mina nya byxor under armen.
Att min nya smokingskjorta, som expediten försäkrat var den längsta de hade, men som trots det slutar långt innan handlederna. Att det är omöjligt att stå upp på tunnelbanan i London - utom i en liten remsa mitt i vagnen. Allt detta gjorde just då ingenting. Jag hade ändå ett par byxor.
måndag 29 november 2010
söndag 28 november 2010
"There are dinner-jackets and there are dinner-jackets - this is the latter"
Jag är med i en liten bokcirkel och för några dagar sedan träffades vi för att diskutera vår senaste bok, "The Slap", av Christos Tsiolkas. Därefter försökte vi komma på vad vi skulle läsa härnäst och vi fastnade till slut för Sebastian Faulks' "A Week in December". Den verkar bra. Jag har läst... eh... jag har läst ungefär en sida i den...
Det är nämligen så, att samme Sebastian Faulks för två år sedan skrev en James Bond-roman. Hur detta gått till, vem som har rättigheterna etc, det vet inte jag, men där inne i bokhandlen stod den. Alldeles bredvid "A Week in December", med rött omslag och lättklädd dam på framsidan. "Devil May Care" heter den.
Bokhandeln heter Waterstone's och är Britanniens svar på Akademibokhandeln, med boklådor över hela landet. För att hävda sig mot Amazon.com och andra näthandare erbjuder de "3 for 2". Så om det varit så att jag kommit in i bokhandeln för att köpa två böcker skulle man ju få James Bond-kopian på köpet... I bokcirkeln hade någon nämnt "Mr.Chartwell" av Rebecca Hunt. Om jag köper den också...
Sagt och gjort. Med mig hem kom två bra böcker och en James Bond-kopia.
Sedan dess har det gått 48 h.
Och jag har genomgått en metamorfos. Från matematiklärare har jag förvandlats till internationell äventyrare, med världen som arbetsplats. Istället för att försöka lära motvilliga 17-åriga humanister värdet av att lösa andragradsekvationer, räddar jag världen från kärnvapenkrig. Jag känner mig självsäker, världsvan och attraktiv.
Gissa vilken bok jag började läsa? Igår, sent på kvällen blev jag klar och lade mig med ett leende på läpparna. I mina drömmar... nej, jag ska inte delge er allt som hänt.
Sedan kommer morgonen, man tar med sig nycklar för att gå till duschen och ser sig i spegeln. Det är orakat och har inte ytterligare några rynkor placerat sig där det förut inte fanns några? Man suckar, äter frukost, tänker lite på vad man ska göra idag och så ger man sig iväg mot ett av Londons många muséer. På tunnelbanan sneglar jag på boken jag tagit med mig. Den förra boken i bokcirkeln var väldigt välskriven, men en typisk "feel bad"-bok om trista människor som lever trista liv i förorterna till Melbourne - vad ska den här bjuda på?
Istället för att börja med första kapitlet, sätter jag på musik i hörlurarna, blundar och låter tankarna flyta iväg. Till Teheran. Till Moskva. Till Paris. Och där, på ett café, sitter inte en välklädd blond man i sina bästa år och smuttar på en bourbon med is (det är ju en varm vårdag i mina tankar). Och där kommer en vacker kvinna springande. Hon ser på mig, men just när hon ska ropa mitt namn dyker en man upp och kastar in henne i baksätet på en Citroën. Jag ställer mig upp, slänger några mynt på bordet, springer ut i trafiken och kapar en motorcykel som står och väntar på rött ljus.
Jakten kan börja...
Det är nämligen så, att samme Sebastian Faulks för två år sedan skrev en James Bond-roman. Hur detta gått till, vem som har rättigheterna etc, det vet inte jag, men där inne i bokhandlen stod den. Alldeles bredvid "A Week in December", med rött omslag och lättklädd dam på framsidan. "Devil May Care" heter den.
Bokhandeln heter Waterstone's och är Britanniens svar på Akademibokhandeln, med boklådor över hela landet. För att hävda sig mot Amazon.com och andra näthandare erbjuder de "3 for 2". Så om det varit så att jag kommit in i bokhandeln för att köpa två böcker skulle man ju få James Bond-kopian på köpet... I bokcirkeln hade någon nämnt "Mr.Chartwell" av Rebecca Hunt. Om jag köper den också...
Sagt och gjort. Med mig hem kom två bra böcker och en James Bond-kopia.
Sedan dess har det gått 48 h.
Och jag har genomgått en metamorfos. Från matematiklärare har jag förvandlats till internationell äventyrare, med världen som arbetsplats. Istället för att försöka lära motvilliga 17-åriga humanister värdet av att lösa andragradsekvationer, räddar jag världen från kärnvapenkrig. Jag känner mig självsäker, världsvan och attraktiv.
Gissa vilken bok jag började läsa? Igår, sent på kvällen blev jag klar och lade mig med ett leende på läpparna. I mina drömmar... nej, jag ska inte delge er allt som hänt.
Sedan kommer morgonen, man tar med sig nycklar för att gå till duschen och ser sig i spegeln. Det är orakat och har inte ytterligare några rynkor placerat sig där det förut inte fanns några? Man suckar, äter frukost, tänker lite på vad man ska göra idag och så ger man sig iväg mot ett av Londons många muséer. På tunnelbanan sneglar jag på boken jag tagit med mig. Den förra boken i bokcirkeln var väldigt välskriven, men en typisk "feel bad"-bok om trista människor som lever trista liv i förorterna till Melbourne - vad ska den här bjuda på?
Istället för att börja med första kapitlet, sätter jag på musik i hörlurarna, blundar och låter tankarna flyta iväg. Till Teheran. Till Moskva. Till Paris. Och där, på ett café, sitter inte en välklädd blond man i sina bästa år och smuttar på en bourbon med is (det är ju en varm vårdag i mina tankar). Och där kommer en vacker kvinna springande. Hon ser på mig, men just när hon ska ropa mitt namn dyker en man upp och kastar in henne i baksätet på en Citroën. Jag ställer mig upp, slänger några mynt på bordet, springer ut i trafiken och kapar en motorcykel som står och väntar på rött ljus.
Jakten kan börja...
onsdag 24 november 2010
Livet och vardagen och allt det där
Jag ska nu uttala mig generellt.
Problemet med att uttala sig generellt är förstås att det finns undantag. Som den nörd jag är har jag ofta svårt att drämma till med en sakkunnig självsäkerhet, då jag vet att det kan finnas direkta fel i uttalandet, undantag från regeln, faktorer som inte tagits med etc. Om man, som jag, suttit på historieseminarier på något universitet, vet man att alla uppsatser börjar med en lång inledning om hur slutsatserna i denna uppsats egentligen inte alls är säkra och bara ska ses som en liten, liten del av den forskningskropp som en dag eventuellt kommer att klarlägga frågan. Och där lyckades jag faktiskt uttala mig generellt. Det finns kanske någon liten uppsats som inte börjar med att.... jag tror ni förstår.
Det fanns en tid då jag beundrade personer som uttalade sig självsäkert och myndigt om saker som jag i och för sig trodde att jag visste något om, men där den som uttalade sig självsäkert och myndigt säkert visste bättre än lilla jag.
Under nästa steg i min personliga utveckling märkte jag att dessa människor sällan visste något alls och då är det ju bättre att linda in sina åsikter i en rad suffixfraser om varför det kommande uttalandet bör betraktas med yttersta försiktighet.
Ett sådant liv kan emellertid bli ganska opraktiskt: "Under förutsättning att det inte finns ett tryckfel i tidningen och att distributören skött sitt jobb, kommer filmen vi tänkt se börja på den-och-den biografen då-och-då. Naturligtvis under förutsättning att jag inte läst fel. Sedan finns ju alltid force majeure..."
Kanske bör man betrakta språket med ett inneboende "kanske". Frasen "jag kommer klockan 16", innebär att personen kommer att försöka komma dit till klockan 16, ifall det inte blir fel på tunnelbanan, man blir inte utsatt för en dvärgattack, Saturnus befinner sig i rätt fas med Mars... etc.
Problemet med att se språket så är att detta kan ursäkta nästan vad som helst. Mängden ursäkter för att - exempelvis - komma sent kan vara hur många som helst. I morse påstod en elev att han blivit sen för att han blivit förhörd av polisen... Hmmm? Den luttrade läraren i mig anade oråd, tills eleven producerade ett "kvitto" på förhöret.
"There is just Do or Do Not, no try", säger Yoda i någon av StarWars-filmerna, men en djup kille som jag kan ju inte ta råd från en Hollywoodfilm. Om ändå Kirkegaard sagt något sådant. Fast det kanske han har, men utdraget på fler ord.
Läsaren har kanske nu förstått hur svårt det är för mig att uttala mig generellt. Uttalandet kan innehålla så många fel, av faktisk, semantisk, eller filosofisk natur.
Men kanske Yoda har rätt? Det är dags:
När man bott utomlands ett tag, blir till slut det exotiska vardag. Det känns naturligt att cykla på vänster sida av vägen. Det är klart att det är kondens på insidan av fönstren varje morgon. Att åka från ett ställe till ett annat i staden tar minst en timme. Människan är ett djur som kan anpassa sig.
(Eller är det så? Det här kanske bara är mina egna iakttagelser... Bäst att lägga in en brasklapp om...)
Problemet med att uttala sig generellt är förstås att det finns undantag. Som den nörd jag är har jag ofta svårt att drämma till med en sakkunnig självsäkerhet, då jag vet att det kan finnas direkta fel i uttalandet, undantag från regeln, faktorer som inte tagits med etc. Om man, som jag, suttit på historieseminarier på något universitet, vet man att alla uppsatser börjar med en lång inledning om hur slutsatserna i denna uppsats egentligen inte alls är säkra och bara ska ses som en liten, liten del av den forskningskropp som en dag eventuellt kommer att klarlägga frågan. Och där lyckades jag faktiskt uttala mig generellt. Det finns kanske någon liten uppsats som inte börjar med att.... jag tror ni förstår.
Det fanns en tid då jag beundrade personer som uttalade sig självsäkert och myndigt om saker som jag i och för sig trodde att jag visste något om, men där den som uttalade sig självsäkert och myndigt säkert visste bättre än lilla jag.
Under nästa steg i min personliga utveckling märkte jag att dessa människor sällan visste något alls och då är det ju bättre att linda in sina åsikter i en rad suffixfraser om varför det kommande uttalandet bör betraktas med yttersta försiktighet.
Ett sådant liv kan emellertid bli ganska opraktiskt: "Under förutsättning att det inte finns ett tryckfel i tidningen och att distributören skött sitt jobb, kommer filmen vi tänkt se börja på den-och-den biografen då-och-då. Naturligtvis under förutsättning att jag inte läst fel. Sedan finns ju alltid force majeure..."
Kanske bör man betrakta språket med ett inneboende "kanske". Frasen "jag kommer klockan 16", innebär att personen kommer att försöka komma dit till klockan 16, ifall det inte blir fel på tunnelbanan, man blir inte utsatt för en dvärgattack, Saturnus befinner sig i rätt fas med Mars... etc.
Problemet med att se språket så är att detta kan ursäkta nästan vad som helst. Mängden ursäkter för att - exempelvis - komma sent kan vara hur många som helst. I morse påstod en elev att han blivit sen för att han blivit förhörd av polisen... Hmmm? Den luttrade läraren i mig anade oråd, tills eleven producerade ett "kvitto" på förhöret.
"There is just Do or Do Not, no try", säger Yoda i någon av StarWars-filmerna, men en djup kille som jag kan ju inte ta råd från en Hollywoodfilm. Om ändå Kirkegaard sagt något sådant. Fast det kanske han har, men utdraget på fler ord.
Läsaren har kanske nu förstått hur svårt det är för mig att uttala mig generellt. Uttalandet kan innehålla så många fel, av faktisk, semantisk, eller filosofisk natur.
Men kanske Yoda har rätt? Det är dags:
När man bott utomlands ett tag, blir till slut det exotiska vardag. Det känns naturligt att cykla på vänster sida av vägen. Det är klart att det är kondens på insidan av fönstren varje morgon. Att åka från ett ställe till ett annat i staden tar minst en timme. Människan är ett djur som kan anpassa sig.
(Eller är det så? Det här kanske bara är mina egna iakttagelser... Bäst att lägga in en brasklapp om...)
onsdag 17 november 2010
isolering i h-moll
Till slut blev vinddraget för starkt.
I Kew där jag bor är nästan alla hus från det förra sekelskiftet. Mycket synligt tegel, men inte direkt nationalromantiskt, utan med en del ornament. Många av husen har någon gång blivit målade och jag tyckte att blandningen var väldigt charmig ända tills någon påminde mig om likheten mellan det målade teglet och mexitegel. Och mexitegel är ett av mina hatobjekt.
Så vad tycker jag - egentligen...?
Detta är en av de existentiella frågor jag brottas med när jag inte brottas med mitt vinddrag.
Då Kew alltså är ganska fint har stadsdelsnämnden här - the Burrough of Richmond upon Thames - beslutat att alla originalfönster ska bevaras.
Jag tycker egentligen om detta. Jag har gjort vandrinagr i Älvsjö och Tallkrogen där hus förstörts då man bytt fönster. Jag tycker alltså om detta - så länge jag själv inte behöver bo i husen. Då förvandlas denna antikvariska syn på fönster, under inverkan av en stark längtan efter dubbla isolerglas, till dumhet gränsande till idioti.
Min nyrenoverade lägenhet har mycket vackra fönster. De har också bara enkelglas, samt glipor mellan bågar och karmar. Till slut blev det för mycket. Jag letade på Spotify efter en inspelning av Bachs h-mollmässa och till tonerna av Kyrie Eleison satte jag igång. Ett lakan drogs itu och remsor drevs in med hjälp av min fickkniv. Efter en tid kom man in i en viss lunk. Den gudomliga symaskinen översattes till ett metodiskt drevande - med någon enstaka svordom när lakanet gick sönder på fel ställe.
Men betyder inte detta att jag inte kan öppna mina fönster längre?
Detta är ett offer jag gladeligen gör, väl medveten om att bomullsväv inte är den effektivaste isoleringen, samt att det finns diverse glipor och springor jag inte kommer åt.
Segern skall komma...
PS. Den som tidigare läst denna blogg minns att dessa fönster förekommit tidigare. Ber om ursäkt för detta. På något sätt var det nödvändigt att återvändas till detta ämne...
I Kew där jag bor är nästan alla hus från det förra sekelskiftet. Mycket synligt tegel, men inte direkt nationalromantiskt, utan med en del ornament. Många av husen har någon gång blivit målade och jag tyckte att blandningen var väldigt charmig ända tills någon påminde mig om likheten mellan det målade teglet och mexitegel. Och mexitegel är ett av mina hatobjekt.
Så vad tycker jag - egentligen...?
Detta är en av de existentiella frågor jag brottas med när jag inte brottas med mitt vinddrag.
Då Kew alltså är ganska fint har stadsdelsnämnden här - the Burrough of Richmond upon Thames - beslutat att alla originalfönster ska bevaras.
Jag tycker egentligen om detta. Jag har gjort vandrinagr i Älvsjö och Tallkrogen där hus förstörts då man bytt fönster. Jag tycker alltså om detta - så länge jag själv inte behöver bo i husen. Då förvandlas denna antikvariska syn på fönster, under inverkan av en stark längtan efter dubbla isolerglas, till dumhet gränsande till idioti.
Min nyrenoverade lägenhet har mycket vackra fönster. De har också bara enkelglas, samt glipor mellan bågar och karmar. Till slut blev det för mycket. Jag letade på Spotify efter en inspelning av Bachs h-mollmässa och till tonerna av Kyrie Eleison satte jag igång. Ett lakan drogs itu och remsor drevs in med hjälp av min fickkniv. Efter en tid kom man in i en viss lunk. Den gudomliga symaskinen översattes till ett metodiskt drevande - med någon enstaka svordom när lakanet gick sönder på fel ställe.
Men betyder inte detta att jag inte kan öppna mina fönster längre?
Detta är ett offer jag gladeligen gör, väl medveten om att bomullsväv inte är den effektivaste isoleringen, samt att det finns diverse glipor och springor jag inte kommer åt.
Segern skall komma...
PS. Den som tidigare läst denna blogg minns att dessa fönster förekommit tidigare. Ber om ursäkt för detta. På något sätt var det nödvändigt att återvändas till detta ämne...
söndag 14 november 2010
Kultur
Om man köper the Guardian på lördagar får man inte en tidning, utan man får en liten plastpåse full med ca 1 kg papper i olika format. en del ser ut som vanliga tidningar, en del är reklam, men så finns också de speciella delarna på lite glossigare/glassigare papper, Här finns en "weekend"-del med helt ointressanta intevjuer med ointressanta människor (har inte tagit mig in i det engelska kändissamhället än - försöker hålla mig oinformerad). Här finns också en kulturdel med det som händer på stan. Nu är stan ganska stor, så trots att stilen är ganska liten är kulturdelen ganska tjock.
Jag skulle vilja säga att kulturdelen får mig inspirerad och uppmuntrad, men hittills har jag mest blivit kravfylld. Jag vill se och uppleva mycket, men man har ju ett jobb och så ska man ordna något praktiskt och så har man somnat innan man hunnit "uppleva" något alls. Guardians kulturdel ligger framför mig som ett gigantiskt dåligt samvete, med en rad "borden" och "måsten".
Nu är det emellertid så att det finns två operahus i London och på något sätt är "två" ett hanterligare tal än "tjugosju", eller "väldigt många". Så varför inte börja uppleva Londons musikscen där?
Tja, ett av skälen är att det är rätt dyrt. En kamrat var på väg till staden och jag gick in för att beställa två biljetter på Covent Garden - det finare av de två husen. Visst fanns det biljetter kvar. I prisklasser mellan 200 och 800 pund... Visst är Rigoletto en trevlig låt, men 800 pund...?
Nu kan man gå och köa på morgonen till varje föreställning och på det andra operahuset - English National Opera (ENO) är något billigare (är det för att de sjunger på engelska... Hmmm...), så jag har faktiskt tagit mig iväg på tre operor, Rigoletto på Covent Garden (jag köade på morgonen) och La Bohème och Don Giovanni på ENO.
Alla tre har varit musikaliska upplevelser och än har jag inte saknat den falsksjungande manskören vid Gustav Adolfs Torg. Alla tre har också haft scenografier av typen vi-slänger-en-massa-bråte-på-scenen-som-får-gestalta-olika-saker-i-olika-scener. I bohemen är bråten ganska välordnat. Två stora lådor vrids runt och blir vindslägenhet, respektive restaurang allt efter vinkel. Någon teatertekniker har haft väldigt roligt, men det fungerar väldigt bra. I Don Giovanni är det bråten bråtigare. "Scentekniker" i något salgs satyrmasker och stora oranga t-shirts med jesusmotiv springer runt och vrider på sakerna alltmedan sångarana kliver in i och ut ur "lägenheter" och "parker". Låter det olidligt? Själv hade jag väldigt roligt - bäst var katalogarian, komplett med Powerpointpresentation över Don Giovannis erövringar.
Bäst var ändå Covent Gardens scenografi i Rigoletto. Bråte på snurrscen är väldigt mycket 80-tal (1900, inte 1800), men det är ändå jättebra. Grått trä kan märkligt nog betyda vad som helst.
När jag sitter här och skriver tänker jag tillbaka på de senaste jag sett och hört på Gustav Adolfs Torg och Hornsgatan. Och det är inte det att det alltid är dåligt. Cosi fan Tutte för två år sedan var mycket bra (Maria Fontosch och Peter Mattei - ack). Men alltför ofta går jag hem och hittar på ursäkter för allt det som inte var bra.
Och visst är biljetterna här dubbelt så dyra som hemma, men man slipper lida så fort tenorerna öppnar munnen.
Jag skulle vilja säga att kulturdelen får mig inspirerad och uppmuntrad, men hittills har jag mest blivit kravfylld. Jag vill se och uppleva mycket, men man har ju ett jobb och så ska man ordna något praktiskt och så har man somnat innan man hunnit "uppleva" något alls. Guardians kulturdel ligger framför mig som ett gigantiskt dåligt samvete, med en rad "borden" och "måsten".
Nu är det emellertid så att det finns två operahus i London och på något sätt är "två" ett hanterligare tal än "tjugosju", eller "väldigt många". Så varför inte börja uppleva Londons musikscen där?
Tja, ett av skälen är att det är rätt dyrt. En kamrat var på väg till staden och jag gick in för att beställa två biljetter på Covent Garden - det finare av de två husen. Visst fanns det biljetter kvar. I prisklasser mellan 200 och 800 pund... Visst är Rigoletto en trevlig låt, men 800 pund...?
Nu kan man gå och köa på morgonen till varje föreställning och på det andra operahuset - English National Opera (ENO) är något billigare (är det för att de sjunger på engelska... Hmmm...), så jag har faktiskt tagit mig iväg på tre operor, Rigoletto på Covent Garden (jag köade på morgonen) och La Bohème och Don Giovanni på ENO.
Alla tre har varit musikaliska upplevelser och än har jag inte saknat den falsksjungande manskören vid Gustav Adolfs Torg. Alla tre har också haft scenografier av typen vi-slänger-en-massa-bråte-på-scenen-som-får-gestalta-olika-saker-i-olika-scener. I bohemen är bråten ganska välordnat. Två stora lådor vrids runt och blir vindslägenhet, respektive restaurang allt efter vinkel. Någon teatertekniker har haft väldigt roligt, men det fungerar väldigt bra. I Don Giovanni är det bråten bråtigare. "Scentekniker" i något salgs satyrmasker och stora oranga t-shirts med jesusmotiv springer runt och vrider på sakerna alltmedan sångarana kliver in i och ut ur "lägenheter" och "parker". Låter det olidligt? Själv hade jag väldigt roligt - bäst var katalogarian, komplett med Powerpointpresentation över Don Giovannis erövringar.
Bäst var ändå Covent Gardens scenografi i Rigoletto. Bråte på snurrscen är väldigt mycket 80-tal (1900, inte 1800), men det är ändå jättebra. Grått trä kan märkligt nog betyda vad som helst.
När jag sitter här och skriver tänker jag tillbaka på de senaste jag sett och hört på Gustav Adolfs Torg och Hornsgatan. Och det är inte det att det alltid är dåligt. Cosi fan Tutte för två år sedan var mycket bra (Maria Fontosch och Peter Mattei - ack). Men alltför ofta går jag hem och hittar på ursäkter för allt det som inte var bra.
Och visst är biljetterna här dubbelt så dyra som hemma, men man slipper lida så fort tenorerna öppnar munnen.
tisdag 9 november 2010
Löv
De finns även här - de rationella.
För att förstå det ovanstående måste läsaren förstå att jag nog bor i den mest pittoreska delen av London. Kew är en charmant liten del av London, inklämt mellan en botanisk trädgård åt väster (Kew Gardens), Themsen åt norr (fantastiska promenader - när det inte är springflod - se förra bloggen), Mortlake cemetary åt öster (där finns faktiskt också en jätte-Marks & Spencer, utan relation till kyrkogården) och åt söder ligger järnvägen mellan Richmond och centrala staden.
Även om man kan klaga över flygplansbuller, bildårar och brittiska enkelglas, så är Kew ungefär så sötengelskt England kan bli. Låga viktorianska hus (ca 1895 byggdes allt), ett sött centrum med bokhandel, tre kaféer, restauranger och en järnvägs-/ tunnelbanestation med perrongtakbågar av gjutjärn. Om Hollywood hade upptäckt det här hörnet av staden hade filmen inte hetat "Notting Hill" utan "Kew Green", där greenen är en gräsplätt där det spelas kricket på söndagsförmiddagar - klubben söker för övrigt medlemmar - "both playing and social members"...
Längs gatorna växer fantastiska träd med löv som liknar lönn, men där barken på stammarna verkar ha fått beige-grön-grå fläcktyfus - någon kallade dem för platanträd.
Och här kommer de rationella.
Varje höst faller nämligen löven till marken. Träden är stora, löven gigantiska och högarna som bildas liknar dem som vi krattade ihop på landet när jag var liten. Barnet i mig vill hoppa av cykeln och hoppa i högarna, men än har jag inte vågat.
Löven från träden är extremt sega och även om de börjat multna en smula finns det numera - vi har nått mitten av november - massor med löv på gatorna. Utanför min ytterdörr finns en hög med löv som nu går in på sin tredje vecka.
Alltså finns det människor som inte tycker om träden. Förutom löv har träden nämligen också rötter, som har letat sig in under trottoarernas asfalt och - ja - här och där är det lite buckligt.
Så de rationella vill förstås hugga ner träden...
Då blir det inga löv och inga rötter...
Och jag som trodde att jag hamnat i bakåtsträvarnas Mecka. Kew verkade vara ett kulturkonservativt fäste där inget ändrades, mer än möjligen att man tagit in en "guest-ale" tillfälligt på puben.
Kew utan träd vore - vad ska man säga - inte riktigt samma sak längre (jag håller på att försöka lära mig underdriftens konst, men det är svårt på svenska)
Det är med andra ord dags för aktion. Man får dra på sig pull-overn, sätta på sig en tweedkavaj och ge sig iväg till Kew Art Studio. Där ska man nog kunna hitta en protestlista att skriva på...
För att förstå det ovanstående måste läsaren förstå att jag nog bor i den mest pittoreska delen av London. Kew är en charmant liten del av London, inklämt mellan en botanisk trädgård åt väster (Kew Gardens), Themsen åt norr (fantastiska promenader - när det inte är springflod - se förra bloggen), Mortlake cemetary åt öster (där finns faktiskt också en jätte-Marks & Spencer, utan relation till kyrkogården) och åt söder ligger järnvägen mellan Richmond och centrala staden.
Även om man kan klaga över flygplansbuller, bildårar och brittiska enkelglas, så är Kew ungefär så sötengelskt England kan bli. Låga viktorianska hus (ca 1895 byggdes allt), ett sött centrum med bokhandel, tre kaféer, restauranger och en järnvägs-/ tunnelbanestation med perrongtakbågar av gjutjärn. Om Hollywood hade upptäckt det här hörnet av staden hade filmen inte hetat "Notting Hill" utan "Kew Green", där greenen är en gräsplätt där det spelas kricket på söndagsförmiddagar - klubben söker för övrigt medlemmar - "both playing and social members"...
Längs gatorna växer fantastiska träd med löv som liknar lönn, men där barken på stammarna verkar ha fått beige-grön-grå fläcktyfus - någon kallade dem för platanträd.
Och här kommer de rationella.
Varje höst faller nämligen löven till marken. Träden är stora, löven gigantiska och högarna som bildas liknar dem som vi krattade ihop på landet när jag var liten. Barnet i mig vill hoppa av cykeln och hoppa i högarna, men än har jag inte vågat.
Löven från träden är extremt sega och även om de börjat multna en smula finns det numera - vi har nått mitten av november - massor med löv på gatorna. Utanför min ytterdörr finns en hög med löv som nu går in på sin tredje vecka.
Alltså finns det människor som inte tycker om träden. Förutom löv har träden nämligen också rötter, som har letat sig in under trottoarernas asfalt och - ja - här och där är det lite buckligt.
Så de rationella vill förstås hugga ner träden...
Då blir det inga löv och inga rötter...
Och jag som trodde att jag hamnat i bakåtsträvarnas Mecka. Kew verkade vara ett kulturkonservativt fäste där inget ändrades, mer än möjligen att man tagit in en "guest-ale" tillfälligt på puben.
Kew utan träd vore - vad ska man säga - inte riktigt samma sak längre (jag håller på att försöka lära mig underdriftens konst, men det är svårt på svenska)
Det är med andra ord dags för aktion. Man får dra på sig pull-overn, sätta på sig en tweedkavaj och ge sig iväg till Kew Art Studio. Där ska man nog kunna hitta en protestlista att skriva på...
söndag 7 november 2010
Themsen
Themsen är en av Englands största floder. Avvattningsområdet är större delen av den sydöstra delen av ön. Samtidigt är landskapet platt med få höjder. Floden är seglingsbar långt upp och därför ligger London där det ligger. Med dåtiden båtar var det inga problem att segla så långt upp i floden och här låg fartygen skyddade från stormarna på Nordsjön. Samtidigt hade floden blivit tillräckligt smal för att kunna möjliggöra enkla färjor och broar över floden. Vips (nåja) fanns beygnnelsen till en stad. En kulturgeograf kan titta på London och nicka nöjt. Alla lärobokens kriterier är uppfyllda.
Förutom ett av mer praktisk karaktär: Ebb och flod.
Som fysiklärare borde jag kunna förklara varför tidvattnet på den här sidan Nordsjön är mycket större än på den andra (tänk Göteborg). Jag minns något vagt om flodbäcken som är platta och breda, men resultatet är i alla fall att London har ett tidvatten på som mest 9 meter.
Det kanske inte låter så mycket, men 9 meter lodrätt är enormt mycket och får stor praktisk betydelse.
Min lilla del av London heter Kew och ska man iväg på lördagspromenad tar man med fördel svängen runt Kew Gardens ner till Richmond - en promenad på ca en timme. I Richmond ligger den första slussen i Themsen. Det är en mycket speciell sluss. Det var nämligen hit det gick att åka med pråmar fram till 1850. Om det var ebb kom man inte längre utan fick vänta på högvatten. Man byggde då en sluss med dammar här och därför är Themsen ovanför Richmond aldrig lika fult som nedanför - när ebben är som lägst består floden nämligen bara av en liten brun rännil, flankerad av flodbädder med rostiga cyklar, gamla hinkar med hål och allsköns bråte.
Slussen fungerar emellertid bara åt ena hållet. När flodvattnet är högt svämmas hela apparaturen över och båtar åker som om det vore 1841 - eller 1364 - eller ännu tidigare.
Vid vissa tidpunkter är det springflod och då kommer vattnet högt, fortsätter ännu högre för att därefter fortsätta en bit till, över gångvägar, bilvägar och annat som råkar ligga i vägen.
Nere vid vattnet i Richmond ligger en pub som heter the White Hart. Den har två ingångar och vid den ena finns en skylt: ”Entrance at high tide”. När jag första gången såg skylten trodde jag att någon skämtade med mig, men igår fick jag på ett handfast sätt reda på att så inte var fallet.
Jag hade promenerat mot Richmond och såg att vattnet var på väg upp. Ca 200 meter bort låg emellertid ovan nämnda pub som en lockande siren för trötta fötter. En liten rännil letade sig över gångvägen och ner i gräsmattan på andra sidan. Jag såg andra gångare svänga vänster för att ta den säkra vägen upp mot Richmond Green. Men då skulle jag vara tvungen att gå ca 200 meter till… Och är man inte en äventyrare som inte bryr sig om småsaker som lite tidvatten. Om jag tar det långa benet före…
Efter 100 meter har rännilen ökat i omfattning - märkligt hur fort vattnet kan stiga. Samtidigt hade en brittisk stadsplanerare sett till att de sista 50 metrarna till puben låg 15 cm lägre än resten av gångvägen. Rakt fram var vattnet alltså redan djupt. Till vänster låg en vattendränkt gräsmatta med en hög tegelmur i fonden. Till höger låg Themsen. När jag vänder mig om har vattenflödet över gångbanan nått digniteten av Nilens första katarakt (ok, kanske inte riktigt, men författarens frihet, ni vet…) Friheten (=torr gångbana) låg utom räckhåll!
Med ett par graciösa steg besteg jag en av alla dessa parkbänkar som finns överallt. Jag ser några medolyckliga vada iväg och sedan är jag där. Ensam och övergiven, kämpandes mot elementen…
Jag ska be om ursäkt för melodramatiken. Vad som hände var förstås att jag satte mig ner med fötterna uppe på sittplatsen och väntade. Först väntade jag på att vattnet skulle sluta stiga. Därefter väntade jag på att de unga flickorna i roddbåten skulle sluta skratta åt mig (Rodd är en stor sport här. Det var ingen vanlig roddbåt, utan en sådan där för 8 personer plus en som hojtar i aktern. Flickor i tonåren kan skratta väldigt högt och länge.) Slutligen väntade jag på att vattnet skulle sjunka undan. Allt som allt gick nästan en timme av mitt liv åt på denna parkbänk.
Till slut fortsatte min färd mot puben och den lunch jag tyckte mig ha gjort mig förtjänt av.
Dumdristigt av mig? Kanske, men är man äventyrare så är man - kanske inte precis en bestigning av K2, men…
Förutom ett av mer praktisk karaktär: Ebb och flod.
Som fysiklärare borde jag kunna förklara varför tidvattnet på den här sidan Nordsjön är mycket större än på den andra (tänk Göteborg). Jag minns något vagt om flodbäcken som är platta och breda, men resultatet är i alla fall att London har ett tidvatten på som mest 9 meter.
Det kanske inte låter så mycket, men 9 meter lodrätt är enormt mycket och får stor praktisk betydelse.
Min lilla del av London heter Kew och ska man iväg på lördagspromenad tar man med fördel svängen runt Kew Gardens ner till Richmond - en promenad på ca en timme. I Richmond ligger den första slussen i Themsen. Det är en mycket speciell sluss. Det var nämligen hit det gick att åka med pråmar fram till 1850. Om det var ebb kom man inte längre utan fick vänta på högvatten. Man byggde då en sluss med dammar här och därför är Themsen ovanför Richmond aldrig lika fult som nedanför - när ebben är som lägst består floden nämligen bara av en liten brun rännil, flankerad av flodbädder med rostiga cyklar, gamla hinkar med hål och allsköns bråte.
Slussen fungerar emellertid bara åt ena hållet. När flodvattnet är högt svämmas hela apparaturen över och båtar åker som om det vore 1841 - eller 1364 - eller ännu tidigare.
Vid vissa tidpunkter är det springflod och då kommer vattnet högt, fortsätter ännu högre för att därefter fortsätta en bit till, över gångvägar, bilvägar och annat som råkar ligga i vägen.
Nere vid vattnet i Richmond ligger en pub som heter the White Hart. Den har två ingångar och vid den ena finns en skylt: ”Entrance at high tide”. När jag första gången såg skylten trodde jag att någon skämtade med mig, men igår fick jag på ett handfast sätt reda på att så inte var fallet.
Jag hade promenerat mot Richmond och såg att vattnet var på väg upp. Ca 200 meter bort låg emellertid ovan nämnda pub som en lockande siren för trötta fötter. En liten rännil letade sig över gångvägen och ner i gräsmattan på andra sidan. Jag såg andra gångare svänga vänster för att ta den säkra vägen upp mot Richmond Green. Men då skulle jag vara tvungen att gå ca 200 meter till… Och är man inte en äventyrare som inte bryr sig om småsaker som lite tidvatten. Om jag tar det långa benet före…
Efter 100 meter har rännilen ökat i omfattning - märkligt hur fort vattnet kan stiga. Samtidigt hade en brittisk stadsplanerare sett till att de sista 50 metrarna till puben låg 15 cm lägre än resten av gångvägen. Rakt fram var vattnet alltså redan djupt. Till vänster låg en vattendränkt gräsmatta med en hög tegelmur i fonden. Till höger låg Themsen. När jag vänder mig om har vattenflödet över gångbanan nått digniteten av Nilens första katarakt (ok, kanske inte riktigt, men författarens frihet, ni vet…) Friheten (=torr gångbana) låg utom räckhåll!
Med ett par graciösa steg besteg jag en av alla dessa parkbänkar som finns överallt. Jag ser några medolyckliga vada iväg och sedan är jag där. Ensam och övergiven, kämpandes mot elementen…
Jag ska be om ursäkt för melodramatiken. Vad som hände var förstås att jag satte mig ner med fötterna uppe på sittplatsen och väntade. Först väntade jag på att vattnet skulle sluta stiga. Därefter väntade jag på att de unga flickorna i roddbåten skulle sluta skratta åt mig (Rodd är en stor sport här. Det var ingen vanlig roddbåt, utan en sådan där för 8 personer plus en som hojtar i aktern. Flickor i tonåren kan skratta väldigt högt och länge.) Slutligen väntade jag på att vattnet skulle sjunka undan. Allt som allt gick nästan en timme av mitt liv åt på denna parkbänk.
Till slut fortsatte min färd mot puben och den lunch jag tyckte mig ha gjort mig förtjänt av.
Dumdristigt av mig? Kanske, men är man äventyrare så är man - kanske inte precis en bestigning av K2, men…
torsdag 4 november 2010
multikulti
Ibland träffar jag ”estniska män”.
Och jag inser så fort jag skriver ner begreppet på svenska, att det låter som tillfälliga sexuella kontakter på färjan mellan Stockholm och Tallinn. Inget kunde vara mer fjärran begreppet ”eesti mees”, vilket är estniska och betyder ungefär ”män med hår på bröstet som bara under protest varit på en teaterföreställning de senaste tio åren och gärna inflikar ett ljudligt ’Noh!’ då och då vilket är svåröversättbart, men är ett slags allmänt uppfodrande, lätt onomatopoetiskt ord”
Det finns förstås ”estniska män” av alla nationaliteter, men pga av min härkomst kommer de jag träffat på just från Estland och i Estland dricker man gärna öl och/eller snaps och vid den tredje ölen/snapsen kommer kommentaren ofelbart från den ”estniske mannen”:
-Vad många färgade ni har i Stockholm.
Han har varit på besök eller arbetat (inte bara letter…) på någon villaombyggnad i Enskede och på tunnelbanan och runt i stan lagt märke till att den befolkningsmässiga rikedomen i Stockholm.
Efter denna kommentar kan konversationen ta väldigt många olika riktningar - något som säkert blir föremål för ett senare inlägg i denna bloggkavalkad - dagens tema är dock något annat:
Jag tänker ofta på den ”estniske mannen” när jag sitter på ett pendeltåg eller tunnelbana här i London. För visst finns det britter på tåget - mängder av dem - London är trångbott. Men här finns det människor från världens alla hörn. Visst är Stockholm en multikulturell stad, om man jämför med Tallinn eller Kramfors. Men jämfört med London…
1921 var London världens största imperium någonsin, med 36 miljoner kvadratkilometer. I år hölls "the commonwealth games" i Indien med mer än 70 länder som deltog och då är ändå berömda före detta brittiska områden som USA och Irland inte med i the commonwealth.
Detta är också ett av skälen till att britterna inte är så aktiva i EU och att man inte gått med i Schengensamarbetet. Man har ju sitt eget samarbete som sträcker sig över globen. Även om det brittiska självförtroendet fick sig en rejäl törn på 70-talet då staten var bankrutt, så lever minnet av "the Empire" kvar. Hong Kong och Harare är ställen som berör mer än Stockholm och Rom. Engelska talas över hela jordklotet - en gång träffade jag en fransklärare här på ön...: "She had her work cut out for her", som det heter när man har ett näst intill omöjligt jobb.
Till imperiets huvudstad kom det medborgare redan på 1800-talet. Gandhi studerade här innan han startade kongresspartiet i Sydafrika och flodvågen fortsätter. I London hittar man invandrare från världens alla hörn, men speciellt från de hörn som varit brittiska.
På min gata här i London finns det en italiensk restaurang, en indisk curryrestaurang och ett ställe med fish 'n' chips, alla bredvid varandra. I puben där jag skriver detta är en kypare från Polen och en annan från Australien. Hovmästaren på den italienska restaurangen kommer från Iran.
Och då tänker jag på den "estniska mannen". Om han tycker att Stockholm är blandat - vad skulle han inte tycka om London. Som representant för den första stora invandrarvågen till Sverige känns det alldeles utmärkt här i London. Alla - nästan - är någonstans ifrån. Alla har lämnat sitt hem. Indiern som sjunger bredvid mig i kören har ett holländskt namn - ett minne från hollländska koliniala äventyr på 1600-talet.
Om man skulle sätta igång floskelmaskinen skulle man kunna säga "en stad i ständig förändring", eller "en världsmetropol som aldrig sover". Själv lutar jag mig emellertid tillbaka, reflekterar lite över underbara förändringar och njuter av att några saker är som förut: "Could I have another pint?"
Och jag inser så fort jag skriver ner begreppet på svenska, att det låter som tillfälliga sexuella kontakter på färjan mellan Stockholm och Tallinn. Inget kunde vara mer fjärran begreppet ”eesti mees”, vilket är estniska och betyder ungefär ”män med hår på bröstet som bara under protest varit på en teaterföreställning de senaste tio åren och gärna inflikar ett ljudligt ’Noh!’ då och då vilket är svåröversättbart, men är ett slags allmänt uppfodrande, lätt onomatopoetiskt ord”
Det finns förstås ”estniska män” av alla nationaliteter, men pga av min härkomst kommer de jag träffat på just från Estland och i Estland dricker man gärna öl och/eller snaps och vid den tredje ölen/snapsen kommer kommentaren ofelbart från den ”estniske mannen”:
-Vad många färgade ni har i Stockholm.
Han har varit på besök eller arbetat (inte bara letter…) på någon villaombyggnad i Enskede och på tunnelbanan och runt i stan lagt märke till att den befolkningsmässiga rikedomen i Stockholm.
Efter denna kommentar kan konversationen ta väldigt många olika riktningar - något som säkert blir föremål för ett senare inlägg i denna bloggkavalkad - dagens tema är dock något annat:
Jag tänker ofta på den ”estniske mannen” när jag sitter på ett pendeltåg eller tunnelbana här i London. För visst finns det britter på tåget - mängder av dem - London är trångbott. Men här finns det människor från världens alla hörn. Visst är Stockholm en multikulturell stad, om man jämför med Tallinn eller Kramfors. Men jämfört med London…
1921 var London världens största imperium någonsin, med 36 miljoner kvadratkilometer. I år hölls "the commonwealth games" i Indien med mer än 70 länder som deltog och då är ändå berömda före detta brittiska områden som USA och Irland inte med i the commonwealth.
Detta är också ett av skälen till att britterna inte är så aktiva i EU och att man inte gått med i Schengensamarbetet. Man har ju sitt eget samarbete som sträcker sig över globen. Även om det brittiska självförtroendet fick sig en rejäl törn på 70-talet då staten var bankrutt, så lever minnet av "the Empire" kvar. Hong Kong och Harare är ställen som berör mer än Stockholm och Rom. Engelska talas över hela jordklotet - en gång träffade jag en fransklärare här på ön...: "She had her work cut out for her", som det heter när man har ett näst intill omöjligt jobb.
Till imperiets huvudstad kom det medborgare redan på 1800-talet. Gandhi studerade här innan han startade kongresspartiet i Sydafrika och flodvågen fortsätter. I London hittar man invandrare från världens alla hörn, men speciellt från de hörn som varit brittiska.
På min gata här i London finns det en italiensk restaurang, en indisk curryrestaurang och ett ställe med fish 'n' chips, alla bredvid varandra. I puben där jag skriver detta är en kypare från Polen och en annan från Australien. Hovmästaren på den italienska restaurangen kommer från Iran.
Och då tänker jag på den "estniska mannen". Om han tycker att Stockholm är blandat - vad skulle han inte tycka om London. Som representant för den första stora invandrarvågen till Sverige känns det alldeles utmärkt här i London. Alla - nästan - är någonstans ifrån. Alla har lämnat sitt hem. Indiern som sjunger bredvid mig i kören har ett holländskt namn - ett minne från hollländska koliniala äventyr på 1600-talet.
Om man skulle sätta igång floskelmaskinen skulle man kunna säga "en stad i ständig förändring", eller "en världsmetropol som aldrig sover". Själv lutar jag mig emellertid tillbaka, reflekterar lite över underbara förändringar och njuter av att några saker är som förut: "Could I have another pint?"
måndag 1 november 2010
Relativitetsteori
Allting är relativt.
Det är ett av de två postulat Einstein bygger upp hela den speciella relativitetesteorin på. En väldigt vacker teori som - om man ger sig in den - utmanar stora delar av det upplevda rummet. Coolt, men läskigt.
Min relativitetsteori handlar inte om hela rumtiden, utan relaterar istället brittisk med svensk stadsbyggnadskonst. För att vara mer specifik jämför den London med Stockholm. Den handlar med andra ord om något mer jordnära än Einsteins teori. Jag tvivlar på att den kommer att bli lika berömd. Låt oss kalla den för stadens relativitetsteori.
Jag har vänner som tycker att Stockholm är stort, tätbefolkat och tätbebyggt - och det är det - om man relaterar till Katrineholm, eller Målilla. Om man däremot relaterar till London...
Idag lånade jag min mors bil och åkte runt i de södra förorterna och jag slogs av hur mycket plats det fanns överallt. Det fanns plats mellan mig och de andra bilarna. Det fanns plats mellan mig och vägkanten. När jag följde en liten uppfartsramp till Tyresövägen så fanns det en fläck mellan uppfarten och vägen där det bara växte gräs. Det stod inte en tranformatorstation där. Det var inte ett upplag för gamla däck. Det var inte en liten parkeringsplats för pendlare. Nej, där låg säkert 200 kvadratmeter helt outnyttjad gräsplan. Och på andra sidan fanns det mer gräs. Helt utan användare.
Så ser det inte ut i London. Allt är utnyttjat. Varenda liten fläck används och råkar man hitta ett ställe man inte är använt förut bygger man raskt ett radhus. London är fullt av dem. Radhus finns överallt och kan stå hur nära en genomfartsgata som helst. Radhuset är normen för husboende och står man och tittar i ett mäklarfönster slås man av att det inte finns något standardbegrepp för det. Normalhuset ÄR radhus. Råkar man hitta ett vanligt fristående hus är det "detached", eller om det är parhus - "semi-detached". Ett radhus är ingenting, bara ett vanligt hus.
Så när jag åker in till Stockholms centrum tänker jag på hur lite människor det är överallt, hur mycket plats det finns och hur många radhus man faktiskt skulle kunna förtäta staden med.
Världen största stadskomplex är Tokyo-Yokohama, men knappt 30 miljoner invånare. Jag måste åka dir och relatera.
Det är ett av de två postulat Einstein bygger upp hela den speciella relativitetesteorin på. En väldigt vacker teori som - om man ger sig in den - utmanar stora delar av det upplevda rummet. Coolt, men läskigt.
Min relativitetsteori handlar inte om hela rumtiden, utan relaterar istället brittisk med svensk stadsbyggnadskonst. För att vara mer specifik jämför den London med Stockholm. Den handlar med andra ord om något mer jordnära än Einsteins teori. Jag tvivlar på att den kommer att bli lika berömd. Låt oss kalla den för stadens relativitetsteori.
Jag har vänner som tycker att Stockholm är stort, tätbefolkat och tätbebyggt - och det är det - om man relaterar till Katrineholm, eller Målilla. Om man däremot relaterar till London...
Idag lånade jag min mors bil och åkte runt i de södra förorterna och jag slogs av hur mycket plats det fanns överallt. Det fanns plats mellan mig och de andra bilarna. Det fanns plats mellan mig och vägkanten. När jag följde en liten uppfartsramp till Tyresövägen så fanns det en fläck mellan uppfarten och vägen där det bara växte gräs. Det stod inte en tranformatorstation där. Det var inte ett upplag för gamla däck. Det var inte en liten parkeringsplats för pendlare. Nej, där låg säkert 200 kvadratmeter helt outnyttjad gräsplan. Och på andra sidan fanns det mer gräs. Helt utan användare.
Så ser det inte ut i London. Allt är utnyttjat. Varenda liten fläck används och råkar man hitta ett ställe man inte är använt förut bygger man raskt ett radhus. London är fullt av dem. Radhus finns överallt och kan stå hur nära en genomfartsgata som helst. Radhuset är normen för husboende och står man och tittar i ett mäklarfönster slås man av att det inte finns något standardbegrepp för det. Normalhuset ÄR radhus. Råkar man hitta ett vanligt fristående hus är det "detached", eller om det är parhus - "semi-detached". Ett radhus är ingenting, bara ett vanligt hus.
Så när jag åker in till Stockholms centrum tänker jag på hur lite människor det är överallt, hur mycket plats det finns och hur många radhus man faktiskt skulle kunna förtäta staden med.
Världen största stadskomplex är Tokyo-Yokohama, men knappt 30 miljoner invånare. Jag måste åka dir och relatera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)