zzzz

Någonstans måste det kanske märkas. Att flytta till London. Städa ut det gamla. Hyra ut. Skaffa nytt i London. Nytt jobb. Nya människor.

I lördags somnade jag klockan sju, trots att inte lägenheten var klar.

Och just nu - i London är klockan halv nio - känner jag hur ögonlocken är på väg ner.

Det är dags att sova lite. God natt.

Preliminär rapport från ett hem

Jag antar att den dagen alltid kommer om man flyttar till ett annat land. Då jag aldrig bott utanför Stockholm, så har det inte skett tidigare, men igår var det dags. Ända till igår hade jag ätit dagens alla mål utanför hemmet. Frukost på Starbuck's, lunch på jobbet eller ute någonstans och så fortsatte gärna lunchen på diverse etablissement ända tills det var dags att ta sig hem.

Men - midjemåttet började ge sig iväg, plånboken började bli tom - det var dags. Dags att inviga köket och laga mat - själv.

Inte långt från mitt hem i Kew finns en charmig plåtlada med texten Sainsbury's - det brittiska svaret på ICA-Kvantum. För att inte bli alltför äventyrliga sådär första dagen tänkte jag mig en pasta Carbonara. Pasta, bacon, ost och ägg. Enkelt, fyra ingredienser, det kan inte misslyckas.

Nämnde jag att jag har samma känslor vad gäller matlagning som när det gäller affärer? Efter 25 år som ungkarl tycker jag att jag borde vara bra på det här.

Det började ganska bra. Jag hittade färsk pasta (trevligt) och bacon (ett jättepaket - this is England). Ägg gick också bra, men osten... Då jag sett Wallece and Gromit fler gånger än vad jag vill erkänna, kände jag till infödingarnas inställning till cheese. Var ändå inte riktigt beredd på den vägg av platta, fyrkantiga paket av cheddar. Lagrat, vällagrat, mildlagrat, milt och skivat. Var finns parmesanen...?

Till slut gav jag upp. Jag hittade en påse med riven, lagrad, "vit" ost (ospecificerad) och tänkte att det nog ska gå bra. Något rivjärn hade jag inte och... vänta nu... jag behöver ju kniv och skärbräda. Och kanske lite frukost också vore bra att ha nu när jag redan är här...

I likhet med kusien ICA-Kvantum i Kungens Kurva gick allt detta att ordna. Kökskniv, skärbräda och juice till morgonmackan.

Brödet förtjänar ett eget stycke. Två hela längor av olika typer av fyrkantigt, färdigskivat bröd. Perfekt standardiserad för brödrosten och den fyrkantiga osten. Jag höll på att ge efter för majoritetskulturen, men hittade en liten avdelning för butiksbakat. Gott bröd, även i London, who knew?

Nu hade emellertid mängden mat blivit större. Inte jämfört med de andra i affären. Framför mig i kön stod en villamamma som köpte upp halva butiken och de andra påminde om henne.

Nej det hade blivit ganska mycket om man tänkt sig placera alltihopa i två kassar och cykla hem...

Mina cykelskills hade förbättrats radikalt på en vecka. Istället för att tänka "vänster" var och varannan sekund så behövde jag bara tänka efter vid särskilt komplicerade rondeller - vilka dock är talrika i det här landet. Jag hoppar dock över resten av resan hem som, trots att den maximalt är 1 km lång, innehöll 3 nära-döden upplevelser.

Väl hemma började jag dock med van hand förbereda maten (jag berättade väl hur bra jag är på matlagning)

Min spis hade egentligen förtjänat ett eget kapitel. Låt mig bara säga att min lilla lägenhet har den bästa spis jag någonsin haft. England har blivit Jaime Oliver-land. Vi pratar varmluftugn och fyra stora gaslågor att tillaga vad "le chef" än vill tillaga.

Men var tänder man gasen?

Nåja det luktade inte alltför mycket gas i våningen innan jag hittade rätt knapp. Varmt vatten på ett par sekunder med hjälp av gasspisen. Bacon i min nya stekpanna (varför vill inte tändmojängen funka, det här kan bli farligt - pust...). Man öppnar det inbrottssäkra plastpaketet på mindre än 2 minuter. Javisstja, salt till vattnet...

Salt...
Och svartpeppar...

Javisstja, färsk pasta ska ju inte koka så länge...

Till slut satt jag där med min överkokta, osaltade Carbonara och funderade, som vanligt på livet. Man kanske inte måste vara bra på matlagning? Man kanske kan överlåta spaghettilagandet till den lilla italienska restaurangen rakt över gatan?

ikea

Efter några dagar med en tom lägenhet började en viss desperation infinna sig. Charmen med att leva minimalistiskt blev mindre. Om man inte har några glas eller bestick blir de enklaste handlingar svåra. Hur äter man exempelvis frukost. Och en luftmadrass med sovsäck (jag var förutseende när jag flyttade hit - lite stolt faktiskt) var exotiskt första natten, men HALLÅ...

Choclate chip cookies och apelsin/lime-juice kan man leva på, men det är inget jag rekommenderar i längden. Hur fixar man då allt detta när man dessutom ska rådda ett nytt jobb, ordna bankkonto (don't get me started...) och njuta av flytten till storstaden (har kanske inte riktigt börjat njuta än - väntar med spänning)?

Svaret är svenskt och återfinns i en stor blå plåtlada ett stenkast från Wembley (den stora fotbollsstadion) - IKEA.

Här är allt som hemma. Saker har namn med å, ä och ö och samma hopplösa jätteslinga som man kan hitta i Uppsala och Barkarby återfinns här. När jag bodde på vandrarhemmet vid sjömanskyrkan råkade jag höra ett samtal med några som jobbade där. En av dem skulle till det blå möbelvaruhuset och frågade om hon skulle ordna något till de andra. Beställningarna haglade in, men inte efter möbler - nej, svenskt smågodis och Kalles Kaviar stod för alla inköpsförslag.

I vanlig ordning har jag svårt att hitta just det jag vill ha - trots att jag tycker att jag gått till just den avdelning där det måste vara. Till slut har jag dock hittat galgar, täcke, kudde, morgonrock (har jag berättat att jag måste gå genom den kommunala korridoren för att gå på toaletten hemma?) och schampoo (ok - impulsköp). Dessutom hittade jag den viktigaste delen - Startboxen. Alla bestick, tallrikar och glas man egentligen behöver trots att man hemma i Stockholm samlat på sig ett jättelager av dessa under de senaste 20 åren.

Ibland är lycka bara ett IKEA-varuhus borta.

Sedan ska man ju få hem allt det här på the Underground, men det är en helt annan historia...

i-landsstrapatser

Efter en natt på kombinationen heltäckningsmatta och luftmadrass vaknade jag upp och tittade ut över mitt lilla hem. Det är dags att gå till badrummet för allt det man behöver göra på morgonen. Ångest!

Anledningen till att min lilla men trevliga lägenhet är ganska billig, är att badrummet inte sitter ihop med resten av lägenheten. Man måste gå ut, igenom den kommunala hallen ca 5 meter och där finns den, ett ganska fint och nykaklat badrum.

Man måste alltså ta med sig nyckeln. Jag har kalsonger och en handuk runt min välformade kropp (siktar på Säl 2011) och går ut ur min lägenhet och hör hur min lägenhetsdörr slår igen bakom mig... Jag håller nycklarna i handen. Jag har kollat att jag håller nycklarna i handen minst 5 gånger. Ändå känns det - ja, "naket" passar i ordets alla tänkbara bemärkelser.

Iväg till mitt badrum, jag låser upp och när jag väl låst dörren bakom mig släpper jag ut en suck av lättnad. Nycklarna är fortfarande i min hand. Det här kommer att fungera.

Duschen är stor och fräsch. Det är första gången någon använder den. Jag vrider på kranen, justerar termostaten och väntar på varmvattnet. Och väntar. Och väntar lite till.

Oftast är det mitt fel när något sådant inträffar. Det finns en kran någonstans jag inte vridit om, en stor röd knapp, någonting självklart jag borde ha gjort innan jag ringer hantverkarna som suckar djupt innan de skriver ut räkningen.

Jag letar. Jag låter vattnet rinna i 5 minuter. Jag tittar utanför badrummet. Nada. Zip. Niente.

Tillbaks till resten av lägenheten. Jag provar vattnet i könsdelen. Hett!

?

Hur kan jag ha varmvatten i köket, men inte i badrummet. It doesn't make sense.

Jag tittar på klockan och inser att jag måste iväg till jobbet. Vill inte bli sen andra dagen.

Efter telefonsamtal för att få rätt telefonnummer. Efter telefonsamtal för att berätta om problemet. Efter telefonsamtal med hantverkare för att komma överens om tid, står vi slutligen där. Jag och mannen som jag är övertygad om bara kommer att vrida på en självklar kran och sucka och lämna mig med stukad självkänsla.

Han går runt, muttrar, testar och går också in i grannlägenheten - som inte är uthyrd än.

Till slut uppdagas lösningen. Rörmokaren har dragit rör från min varmvattenberedare (jag har en egen varmvattenberedare!) till grannlägenhetens badrum. Där finns det hett vatten, hos mig däremot...

Skulle man då kunna dra igång grannlägenhetens varmvatten så att mitt fungerade tills detta fixas ? Går inte då det inte finns någon gasmätare där - än.

Ack. Får smyga in på grannbadrummet och duscha imorgon (med mitt varmvatten). Livet är fullt av svårigheter...

Håll till vänster, för bövelen - vänster...! VÄNSTER!

Min arbetsgivare är generös. För att hålla personalen frisk får alla GBP 200 per år för att exempelvis gymma, gå med i en rugbyklubb och slikt.

-Köp en cykel! sa min chef. Jättebra!

Hmmm, tänkte jag. Jag bor ju ca 3 km från arbetet. Det finns bara en långsam buss. Cykel låter ju perfekt.

I Mortlake, någon kilometer bort, alldeles vid en av Themsens krökar, finns "Bits and Bikes", ett hål i väggen med en äldre gentleman som inte avbryter det han håller på med bara för att det kommer in en kund. När jag till slut får kontakt med honom, visar det sig emellertid att han har cykeln för mig, en enkel treväxlad historia som just fått sitt pris sämkt till 169 pund. Perfekt.

Eller är den perfekt?

Vis av mina tidigare erfarenheter av snabba beslut (se bloggar ovan) beslutade jag mig för att inte besluta mig på en gång, utan att ta en sväng förbi mitt vandrarhem och hämta den vajer och hänglås jag - påpassligt nog - tagit med mig från Sverige.

Klockan var då ungefär 14. Gentlemannen i cykelaffären hade sagt till mig att jag senast måste bestämma mig för cykeln klockan 15:30, ety det var många pedaler och andra saker med muttrar och skruvar som behövde muttras och skruvas. Det vill säga om jag ville ha den idag. Han verkade inte särskilt intresserad av affär.


Jag ska inte bekymra er med en berättelse om hur jag svor över min egen tidsoptimism, eller om den transporttid som krävs för att förflytta sig en sträcka i London som på kartan verkar väldigt liten. När jag kommer till Waterloo Station för att ta tåget mot Mortlake är klockan redan 15:20.... Tågen en lördag eftermiddag... Gentlemannen verkade inte skämta...


Det finns något som heter "internet". Med hjälp av detta lyckades jag hitta ett telefonnummer till "Bits and Bikes". Man ringer och till slut, efter 2 minuter svarar någon. Jag förklarar vem jag är och att jag gärna skulle vilja köpa cykeln men att jag tyvärr - "I'm very sorry, but..." - inte skulle komma i tid.


-Were you the very tall gentleman who came here about an hour ago?


På något sätt hade den avoghet som funnits i början ersatts av brittisk artighet och - skulle det visa sig - humor. När jag till slut kommer fram till affären är cykeln nästan färdig och vi småpratar med varandra alltmedan det kommer in eventuella kunder som han ignorerar.


Till slut är min stolta springare klar och jag ger mig av. Pedalerna fungerar som hemma. Bromsarna verkar ok. Växlarna... inga problem. Bra, ska jag nu våga mig av från trottoaren?


För att förstå det följande, måste man förstå de prioriteringar brittiska stadsplanerare gjort. Personligen tror jag det beror på den faiblesse britter har för trädgårdar - det gäller att göra trädgårdarna så stora som möjligt, så att man har en liten täppa man kan kalla sin egen. Om trädgårdarna är stora måste ju marken tas från något annat, varför inte från vägarna.


Om det verkligen beror på trädgårdarna vet jag inte, men vägarna är förvånansvärt smala. En väg som i "London A-Z" markerats som en gul huvudväg, är med fördel precis så bred att det får plats två bilar - en åt ena hållet och en åt andra hållet. Det finns inte plats för två bilar och en cykel. Möts två bilar samtidigt som jag försöker cykla, så får bilen bakom mig vackert vänta.


På gula huvudvägar är det en hel del trafik. Det som jag tänkt som trevlig promenadcykling en lördageftermiddag, förändras av trafikmängden till en kamp för överlevnad.


Sedan är det ju den här lilla detaljen med att de kör på vänster sida...


Så länge det går rakt fram är det inte så illa. När man byter fil för att svänga åt höger förvärras det då jag gärna glider över i fel del av filen. Allt detta är emellertid en västanfläkt jämfört med rondellerna. Först ska man lista ut vart man själv ska - detta är görbart. Men att samtidigt förstå var alla andra trafikanter kommer ifrån... och vart de ska...


Nämnde jag att det råder ett kvalmigt, fuktigt, varmt väder över London just denna eftermiddag då jag begår min debut på vänstra sidan?


Levande kom jag fram till Richmond där jag låst cykeln (självklart hade jag hämtat fel lås på vandrarhemmet, det krävdes betydligt rejälare doningar i London). Inne på puben har jag kunnat beklaga mig för den den 22-åriga polska bartenderskan. Den här gången har hon inte skrattat ut mig, då inte heller hon förstår varför britterna envisas med att åka på fel sida av vägen.

Snart har jag avslutat min andra pint. Det vore eventuellt vist och erfaret av mig att låta cykeln stå där den står ikväll för att fortsätta mina äventyr på den vänstra sidan i morgon...






PS. Lite etymologi: År 1665 drabbades London av "The great plague" som tog mer än 20% av befolkningen. Mängden döda var så stor att man inte hann begrava alla döda utan slängde dem i en sjö som då fanns alldeles vid en av krökarna till Themsen. Med hjälp av lite skolfranska bör "Mortlake" på det sättet förklaras... DS.

Hemlängtan? Vem? Jag?

Åh, titta på den där ön som ligger mitt i floden. Och skogen. Och den vackra naturen. Och...

Nej. Jag beskriver inte London. När man flyger in över London på väg till Heathrow kan man få se en övergiven kraftstation i brunt tegel och torrlagda bruna stränder på Themsen när det är ebb. London är befolkat överallt, dygnet runt. Musik, konst, allt händer hela tiden, men är det en vacker stad...? Not so much.

Kontrasten skulle inte kunna vara tydligare än igår kväll då livet och tiden fört mig till Sollefteå. Till slut vann cancern kampen mot livet hos min gudfar Helmut, som dock hann bli 90 år.

Dagens moderna kommunikationer medförde en start på morgonen på mitt vandrarhem i Docklands och slutade framför ett fönster hos en mäklare i Sollefteå.

Kontrasten kunde inte varit större.

Luften var klar och kall. Kanske inte riktigt höst än, men den är absolut på väg. Husen, byggda under pappers- och träboomen vid förra sekelskiftet klättrar upp längs älvstranden. Snickarglädje och smak med nationalromantiskt små fönsterrutor (ja, jag vet att de är jobbiga att tvätta, men det struntar jag i). Det är väldigt vackert. Det är också helt tomt. På min kvartslånga promenad träffar jag på kanske 4 personer och en Volvo.

Då jag letat efter bostad i London har jag bekantat mig med mäklarfönster i staden. Samma etablissement både hyr ut och säljer. Försäljningspriserna är - intressanta. Till min förvåning är priserna nästan exakt likadana i Sollefteå. Siffrorna för ett litet radhus påminner mycket om varandra. Men valutan är en annan...

Trots att jag älskar folklivet i London så slår mig skönheten hos Ådalen när det lilla flygplanet stiger upp från Kramfors flygfält och styr söderut. En liten del av mig tänker på min pyttelilla lägenhet med heltäckningsmatta (det verkar ordna sig. På ett magiskt sätt (läs depositionsavgift) försvann kravet på bankkonto). Ett av erbjudandena i mäklarfönstret i Sollefteå utlästes:

"Nisses torp är till salu. Fint skick nära åstranden. Bastu vid ån. 15 ha skog. 450 000"

Kronor, inte pund.

moment 22

Att hyra en lägenhet i England innebär en del nyheter.

De som följt denna lilla blogg har sett ord som "council-tax", en slags fastighetsskatt som alla, även hyresgäster, betalar, men som ibland ingår i hyran (varför ibland - hmmm...). Värme brukar ingå, men ingår inte i den lägenhet jag ska hyra. (varför - hmmm...) Lägg på elektricitet, gas, internet och tv. Vi moderna människor har däremot inte längre trådtelefon, sån't är ju bärbart numera, gubevars.

Jag kommer ihåg en lektion jag hade med några ungdomar. Jag berättade att man i min ungdom kunde, säg, de 20 vanligaste telefonnumrena till vänner i huvudet. Sedan ringdes det runt för att kolla var alla var... Ungdomarna stirrade frågande på mig och tyckte det var synd att jag var tvungen att leva under stenåldern. Men detta är ett sidspår.

För att hyra en lägenhet måste man gå med ett papper till sin bank. På pappret skriver de på att de kommer att betala min hyra ordentligt varje månad. Det behövs ett sådant papper för att få hyra en lägenhet.

Hur får man då ett brittskt bankkonto? Ett svenskt pass är ett ytterst suspekt dokument. Det visar bara att du är en utlänning och att du kanske finns. För att få ett brittiskt bankkonto måste man visa att man är rotad i England. Att man har någonstans att bo. För att visa det behövs det räkningar. Om man exempelvis tar med sig sin elräkning till banken visar det det att man finns stabilt på en adress. Man behöver alltså någonstans att bo för att få ett bankkonto.

hmmm...

(fortsättning följer - stay tuned)

bizniz

Den söta bartendern - från Polen - tittar medlidsamt på mig. Trots att hon är hälften så gammal som jag får jag känslan av att hon kan mycket mer än jag när det gäller det som betyder något i livet - pengar. Därpå berättar hon för mig att lägenheten hon delar med tre andra bara kostar en fraktion mer än den lägenhet jag lagt ett bud på inne i Richmond. Ett bud som var lägre än utgångsbudet, men... har hon inte rätt? Borde jag inte lagt ett ännu lägre bud. Har jag inte klantat mig i affärer - igen...?

Det kanske har att göra med att jag är man (efter mina studier i genushistoria vet jag att allt har att göra med detta), men jag skulle gärna vilja vara bra på affärer.

Att känna igen en berömd byrå på en loppmarknad. Att sälja bilen för mer än vad man gav för den. Att med ett kort ögonkast se värdet på saker, tjäna pengar och därigenom vid det här laget (jag är 44, snart 45) vara ganska rik, köra Jaguar och ha råd med dyra restaurationer (självklart de som är värda det priset)

Jag äger inget av detta. Bilar brukar jag köra tills bilbesiktningen säger att jag inte får längre och varje gång jag ska göra en större utgift våndas jag som... faktum är jag inte kommer på en liknelse som korrekt sammanfattar tunghäftan, kallsvetten och livsångesten som drabbar mig. Jag vill vara cool och kunnig, men känner mig nervös och blåst.

Ändå tyckte jag att det hade börjat bra den här gången. På internet hade stadsdelen där min nya arbetsplats ligger, Richmond, sett bra ut. Lägenheten verkade liten och dyr, men mäklaren trodde att jag skulle kunna lägga ett lägre bud. So far so good.

På plats visar sig Richmond vara fantastiskt och lägenheten var... äsch.. jätteliten, men på precis rätt ställe. Här skulle jag kunna trivas. Mäklaren tog raskt initiativ till att lägga priset 15% lägre. Jag tar det!

Om det inte varit för den businessmarta polskan som fått mig att tänka efter. Var det inte ganska mycket pengar för en så liten lägenhet. Och hur var det med den där "council tax". Ingick verkligen inte värme. Hade jag - i en missriktad ambition att våga ta snabba beslut - klantat mig? Igen.

Det slår aldrig fel. Så fort det ska till ett större inköp resulterar det i livsångest och introspektion. Varför kunde jag inte vänta lite längre? Varför kunde jag inte slå till lite snabbare? Varför...ja, ni förstår.

Jag lämnade puben och polskan med ett världsvant leende alltmedan tankarna fortsatte - har jag råd med detta? Borde jag lägga ett lägre bud? Borde jag inte leja ut hela min ekonomi till en 22-årig polska? Det världsvana handslag jag accepterat hyreskontraktet med kändes långt borta. Vad göra?

Det visade sig att världen tog hand om mina neuroser alldeles på egen hand. Min mäklare hade gissat fel. Mitt jättehöga bud var fortfarande alldeles för lågt. Dessutom tillkom det lokala skatter, värme (bra att ha tycker jag), vatten (likaså), för att nu inte nämna internet och sånt. Allt som allt hade det slutat på ca 17 000 svenska riksdaler per månad för den lilla garderoben mitt i Richmond.

Ack ja. Avundsjuk på BMW-ägarna runt hörnet smet jag ut ur mäklarkontoret för att slicka mina affärsmannasår. Lovade mig själv att nästa gång ta det lite lugnare och att kanske acceptera min affärsokunskap med någon slags meditativ självinsikt.



PS. Hittade raskt en lägenhet 2 km bort. Tog ett snabbt, världsvant och manligt beslut. Känns bra. Ska bara undvika polskor... DS.

kristet

Närhelst jag åker ut och reser hamnar jag i kyrkor. Det slår aldrig fel. I flera lådor hemma finns det hundratals dia-bilder (kommer ni ihåg dem) över kyrkor jag glömt bort namnet på i Mexiko, Finland och Italien.

Men det räcker inte med det. Det är inte nog med att jag tar mängder med bilder. Jag försöker också gräva i mina kunskaper i arkitekturhistoriekunskaper för att datera kyrkan (bara 200 år fel, ja men...) Dessutom hamnar jag på gudstjänster. Jag bara strövar in och plötsligt sitter jag där och lyssnar på predikningar på itlienska och tyska.

Utan att alls ha planerat det så har jag varit oerhört kristen idag. Det började med att jag jag vaknade upp och gick ner för att äta frukost. Nu är det så att jag för tillfället bebor ett vandrarhem vid Svenska Sjömanskyrkan i London. Varje morgon före frukost har de morgonandakt. När jag kom ner till kapellet såg jag en (1) person som väntade på att den unga svenska volontärflickan skulle börja.

Vad gör man? Det finns en hel del synder jag skulle kunna behöva försonas med. Jag var med och tyckte nog att frukosten smakade lite bättre efter det.

Efter ett besök på National Gallery där jag framför allt beskådade andra turister kom jag ut och där ser jag - en kyrka...

Jag har svårt att gå förbi. Om det är gud som kallar mig, eller en bearbetning av barndomsminnen där far alltid tog med barnen till diverse kyrkor, det vet jag inte, men innan jag hann tänka efter hade St. Martin-in-the-Fields sugit in mig. Här pågick gudstjänst - på kantonesiska. En ung kvinnig präst predikade för församlingen.

Denna gång lyckades jag ta mig ut. Om det var så att min själ tyckte att jag redan fått nog idag, eller om kulturskillnaden var för stor vet jag inte, men jag hörde aldrig predikan på kantonesiska - kanske något jag kommer att ångra när jag står inför pärleporten.

Men gud var inte klar med mig än. En lång promenad senare kommer jag till St.Paul's. Går jag in? Ja. Börjar en gudstjönst bara 15 min senare. Jajemen. Slutar det med att att sitter i bakersta raden och försöker sjunga engelska hymner? Självklart.

Efter dessa äventyr sitter jag och förbereder nya synder med hjälp av en öl på en restauration nära Sjömanskyrkan. Vad skulle man kunna hitta på för att parera tre gudstjänster...?

richmond

Om man går längs med Themsen norrut (floden gör en av sin många krökar här) så ligger Old Deer Park till höger bakom ett brett dike. Efter en stund kan man gå över en spång till den jättelika äng som den gamla rådjursparken är idag. Eller park förresten. Hit kom kungen för att jaga med sina kompisar - ungefär som Djurgården i Stockholm.

Men nu har jag hamnat på ett sidospår. Ängen är stor och ca 400 meter bort finns en liten dunge med stora lövträd. Alldeles bakom dem står några vuxna män i vita kläder och ägnar sig åt något som ser ut som en ritualiserad dans - kricket.

Jag erkänner, jag har bara varit här i 24 timmar, men överallt är Richmond på det sättet. Bakom ett hörn öppnar sig en park med anor från något som står på en plakett. Pubarna står berdvid varandra längs nästan alla gator här, vi hittar en gammal stenbro från 1777 och den fina adressen med små strandtomter heter "Duck Lane".

Jag brukar alltid bli irriterad när amerikanska filmer flyttar handlingen till Europa. Deras version av vår världsdel är alltid så klichéfylld att det bara blir för mycket - så där är det ju inte på riktigt...

I stand corrected. Richmond är nästan löjligt "brittiskt". Inte arbetarklassbrittiskt i en film av Ken Loach. Inte "Cool Britannia" med klubbar och mode. Nej - Richmond är hollywoodbrittiskt. Om man tänker sig en amerikan som aldrig satt sin fot på den här sidan om Atlanten. Som sätter sig och skriver ett manus till en romantisk komedi med Hugh Grant i huvudrollen. Så ser det ut här.

Och jag kapitulerar:
I love it!