Kvinnan bakom disken är blond, blåögd och hennes idominfärgade läppar matchar hennes tvärrandiga blåvita tröja. Latten är svindyr och kanelbullen om möjligt ännu dyrare. Ja, jag är på besök i Sveriges huvudstad och dricker kaffe i ett glashus på Strandvägen. Hemma igen, eller var nu hemmet är när man, som jag, flyttat utomlands.
Molnen hänger så lågt att det är svårt att se stadens kyrktorn, men det är ganska varmt så det känns som om staden lindats in i ett våtvarmt omslag - om ett våtvarmt omslag kunde vara ca 12 grader. Trots att det är höst och grått är det vackert. I morse fanns det ingen vind och även om det nu börjat blåsa lite finns det ett söndagslugn över stenkvarteren. Överfulla och överspillda papperskorgar berättar dock att det igår firades Halloween ute på staden. En bekant akutläkare berättar på sin facebook hur överförfriskade och skadade vampyrer och zombies befolkat akutmottagningen
Det är med andra ord första gången i hemstaden efter flytten till London för drygt 2 månader sedan. Varje dag och kväll är fylld med museibesök och middagar med vänner. Varje sekund skall utnyttjas.
Och jag kommer att tänka på A och S. Vi lärde känna varandra i en kör för15 år sedan. Vi umgicks ganska mycket, men kören lades ner och - som livet är ibland - man glider isär.
Sedan flyttade A och S till Berlin. Man tog kontakt, planerade och under de tre år de bodde där besökte jag och bodde hos dem 2 gånger. Vi besökte Potsdam och Oranjenburgerstrasse och…
Sedan flyttade de tillbaka till Stockholm…
Det är väl ungefär 10 år sedan…
Ok - det kan vara så att jag är en vänutnyttjande typ som använder alla chanser att bo gratis hos vänner utomlands, men att jag inte är lika intresserad av att bo gratis i Sollentuna - det kan vara så.
Men jag tror att handlar mer om deadlines. Om en roman ska skrivas ”någon gång”, blir den aldrig gjord, men om ett manus ska vara färdigt i morgon, så händer det saker. Om man bor i en stad där det hela tiden finns bra teater, kommer jag mig inte för, men är jag bara där ett par dagar…
Några av de vänner jag ska träffa de närmaste dagarna har jag inte sett på något år. Faktum är att jag kommer att träffa dem nu just för att jag är i Stockholm några dagar - annars hade det nog inte blivit av.
Man borde med andra ord flytta utomlands lite oftare- för att träffa sina vänner i Stockholm. Knepigt.
Förresten - man kanske skulle ta kontakt med A och S. Nu när jag är i Stockholm…
söndag 31 oktober 2010
tisdag 26 oktober 2010
Dirigenter
”Beautiful!”
Jan Berglin skrev/ritade för många år sedan nu en seriestrip där han karikerade en rad olika dirigenttyper. Där fanns till exempel ”den kryptiske” som sade till sin kör: ”Jag vill ha en mer ’orange’ klang - som åkeröäpplen på hösten”. Jag citerar det här från minnet så det är möjligt att jag kommer ihåg det fel, men Berglins olika dirigenttyper tänker jag ofta på när jag sjunger i olika körer - hur är den här dirigenten?
”Let me take this Ferrari out for a spin”
Min kör leds av J. J har lett kören i tio år och har den i sin hand. Han är andrabas med perfekt gehör och när någon sjunger fel i ett klusterackord, kan han direkt förebilda och sjunga rätta tonföljder. Vilka rätta tonföljder som helst. Sådant imponerar på en stackare som jag som i och för sig ser om det går uppåt eller neråt, men behöver öva en hel del för att det ska bli rätt.
”Tenors, never louder than lovely!”
J dirigerar habilt, men detta är inte slutet på J:s styrkor. Han har nämligen ’wit’. Hur man ska översätta detta ord vet jag inte. Det kan bero på att det inte finns så mycket av den varan utanför de brittiska öarna. Även här är den ’a rare commodity’, men vissa har konsten att underhålla, vara underfundiga och upplysa på en gång. Gärna i ganska korta fraser. Man kan gå på repetitioner och bara sitta och njuta hela tiden. Skulle mina jaktmarker vara på denna sida stängslet, skulle jag vara kär i J. Tydligen finns det en hel del altar och sopraner som är kära i J. Jag förstår dem.
”Excactly, don’t change a thing!”
Sir C har en helt annan inställning. Hårmanen är numera vit och framme vid pulten talar han ganska tyst. Tittar lite runt sig och blundar gärna på klassiskt Karajan-manér. Bredvid honom finns en assistent och på repetitioner sitter diverse människor runt om och studerar hur han gör. När det är skivinspelning muttrar han lite när ljudteknikern tycker något ska göras om. Till och med orkestermedlemmarna lyssnar. Man kommer att tänka på ett lejon som går runt på savannen och med små blickar berättar för sin flock vad de ska göra.
”Ha -ha-wow! It works!”
E kommer från USA - LA. Surfblont hår. Markerad haka. Bomullströja. Slitna jeans och bekväma loafers. E är 40 och allt mer uppburen, som kompositör och dirigent. I söndags ledde han orkestern och kören genom ett uruppförande av ett av sina egna verk. Citaten i texten är E. Arbetet med kören hade gått bra om bara kören hade låtit bättre. Orkestern hade svårare för E. Man ser på blickar och attityd. När konserten ska börja är jag ganska nervös - ska vi få ihop det här.
”When I started to write ’Songs of immortality’ I was thinking of myself. Then my father became very ill…”
På konserten presenterar E. själv. På klassiskt amerikanskt maner bjuder han på sig själv och då händer det. Han har inte nämnt sin sjuke far tidigare. Plötsligt förstår kören vad det är för - ganska svårt - stycke vi håller på med. Alla lyfter sig två snäpp. Hela stycket lyfter och blir musik. Och just där förstår jag varför jag håller på med det här. Ett tag under repetitionsarbetet tvivlade jag men… Ja just det, det var därför…
”Beautiful, beautiful! From the top!”
Jan Berglin skrev/ritade för många år sedan nu en seriestrip där han karikerade en rad olika dirigenttyper. Där fanns till exempel ”den kryptiske” som sade till sin kör: ”Jag vill ha en mer ’orange’ klang - som åkeröäpplen på hösten”. Jag citerar det här från minnet så det är möjligt att jag kommer ihåg det fel, men Berglins olika dirigenttyper tänker jag ofta på när jag sjunger i olika körer - hur är den här dirigenten?
”Let me take this Ferrari out for a spin”
Min kör leds av J. J har lett kören i tio år och har den i sin hand. Han är andrabas med perfekt gehör och när någon sjunger fel i ett klusterackord, kan han direkt förebilda och sjunga rätta tonföljder. Vilka rätta tonföljder som helst. Sådant imponerar på en stackare som jag som i och för sig ser om det går uppåt eller neråt, men behöver öva en hel del för att det ska bli rätt.
”Tenors, never louder than lovely!”
J dirigerar habilt, men detta är inte slutet på J:s styrkor. Han har nämligen ’wit’. Hur man ska översätta detta ord vet jag inte. Det kan bero på att det inte finns så mycket av den varan utanför de brittiska öarna. Även här är den ’a rare commodity’, men vissa har konsten att underhålla, vara underfundiga och upplysa på en gång. Gärna i ganska korta fraser. Man kan gå på repetitioner och bara sitta och njuta hela tiden. Skulle mina jaktmarker vara på denna sida stängslet, skulle jag vara kär i J. Tydligen finns det en hel del altar och sopraner som är kära i J. Jag förstår dem.
”Excactly, don’t change a thing!”
Sir C har en helt annan inställning. Hårmanen är numera vit och framme vid pulten talar han ganska tyst. Tittar lite runt sig och blundar gärna på klassiskt Karajan-manér. Bredvid honom finns en assistent och på repetitioner sitter diverse människor runt om och studerar hur han gör. När det är skivinspelning muttrar han lite när ljudteknikern tycker något ska göras om. Till och med orkestermedlemmarna lyssnar. Man kommer att tänka på ett lejon som går runt på savannen och med små blickar berättar för sin flock vad de ska göra.
”Ha -ha-wow! It works!”
E kommer från USA - LA. Surfblont hår. Markerad haka. Bomullströja. Slitna jeans och bekväma loafers. E är 40 och allt mer uppburen, som kompositör och dirigent. I söndags ledde han orkestern och kören genom ett uruppförande av ett av sina egna verk. Citaten i texten är E. Arbetet med kören hade gått bra om bara kören hade låtit bättre. Orkestern hade svårare för E. Man ser på blickar och attityd. När konserten ska börja är jag ganska nervös - ska vi få ihop det här.
”When I started to write ’Songs of immortality’ I was thinking of myself. Then my father became very ill…”
På konserten presenterar E. själv. På klassiskt amerikanskt maner bjuder han på sig själv och då händer det. Han har inte nämnt sin sjuke far tidigare. Plötsligt förstår kören vad det är för - ganska svårt - stycke vi håller på med. Alla lyfter sig två snäpp. Hela stycket lyfter och blir musik. Och just där förstår jag varför jag håller på med det här. Ett tag under repetitionsarbetet tvivlade jag men… Ja just det, det var därför…
”Beautiful, beautiful! From the top!”
söndag 17 oktober 2010
Förkylt också
Om det är tack vare den brittiska husbyggnadskonstens förmåga att släppa in kall luft medan jag sover, det vet jag inte, men efter två månader var det dags. Under natten till denna dag gick det åt nästan en halv toalettpappersrulle och bredvid min säng ligger små vita papper i drivor i väntan på att någon, det vill säga jag själv, ska masa mig upp ur värmen mellan täckena och gå de tre metrarna till papperskorgen.
Ute är det en fantastisk höstdag och i mitt inre ser framför mig hur Kew Gardens badar i höstfärger. Istället ligger jag här och väntar på att den onda halsen ska göra mindre ont och att produktionen av märkliga substanser i min näsa ska minska.
Det är med andra ord väldigt synd om mig. Istället för att ta in en höstdag som för tillfället inte regnar bort är jag fast med min dator i min lilla lägenhet.
Vid sådana tillfällen anfalls jag ibland av Konstnären. Konstnären är ett alter ego som bor inne i mig. Han pratar gärna i svåra termer, men vill samtidigt vara en stor bohem. Han vill gärna ha skrivit flera böcker - men det ska ha skett liksom av en händelse - utan att behöva anstränga sig. Idag tycker han att jag borde använda den stillastående dagen till att fortsätta på Romanen.
Just idag har kanske Konstnären rätt. Jag är inte dödssjuk utan bara så förkyld att jag håller mig inne. Jag har inget speciellt för mig - varför inte fortsätta på Romanen...?
Ja, varför inte?
Resten av mig vill vid det här laget strypa Konstnären. Det har varit ansträngande veckor. Nytt jobb, nya kurser, ny kör och massor med repetitioner med densamma. I veckan som kommer kommer det att vara repetitioner från onsdag till söndag med en ganska svår världspremiär av Whitacre på söndag kväll som kronan på moset - eller vad det nu heter. Måste då en ledig, snorig eftermiddag upptas av skapande?
Därpå följer ett numera ganska tröttsamt inre meningsutbyte om meningen med livet, konsten, kärleken, alltet och vad man - egentligen - borde göra av sitt liv.
Till slut kommer beslutet. Jag kravlar mig upp ur sängen, städar iordning lite och brygger en kopp te. Därefter letar jag mig tillbaka in mellan lakanen och letar upp mitt hemliga bibliotek med amerikanska dramaserier.
Aaah! Det är skönt att vara förkyld...
Ute är det en fantastisk höstdag och i mitt inre ser framför mig hur Kew Gardens badar i höstfärger. Istället ligger jag här och väntar på att den onda halsen ska göra mindre ont och att produktionen av märkliga substanser i min näsa ska minska.
Det är med andra ord väldigt synd om mig. Istället för att ta in en höstdag som för tillfället inte regnar bort är jag fast med min dator i min lilla lägenhet.
Vid sådana tillfällen anfalls jag ibland av Konstnären. Konstnären är ett alter ego som bor inne i mig. Han pratar gärna i svåra termer, men vill samtidigt vara en stor bohem. Han vill gärna ha skrivit flera böcker - men det ska ha skett liksom av en händelse - utan att behöva anstränga sig. Idag tycker han att jag borde använda den stillastående dagen till att fortsätta på Romanen.
Just idag har kanske Konstnären rätt. Jag är inte dödssjuk utan bara så förkyld att jag håller mig inne. Jag har inget speciellt för mig - varför inte fortsätta på Romanen...?
Ja, varför inte?
Resten av mig vill vid det här laget strypa Konstnären. Det har varit ansträngande veckor. Nytt jobb, nya kurser, ny kör och massor med repetitioner med densamma. I veckan som kommer kommer det att vara repetitioner från onsdag till söndag med en ganska svår världspremiär av Whitacre på söndag kväll som kronan på moset - eller vad det nu heter. Måste då en ledig, snorig eftermiddag upptas av skapande?
Därpå följer ett numera ganska tröttsamt inre meningsutbyte om meningen med livet, konsten, kärleken, alltet och vad man - egentligen - borde göra av sitt liv.
Till slut kommer beslutet. Jag kravlar mig upp ur sängen, städar iordning lite och brygger en kopp te. Därefter letar jag mig tillbaka in mellan lakanen och letar upp mitt hemliga bibliotek med amerikanska dramaserier.
Aaah! Det är skönt att vara förkyld...
måndag 11 oktober 2010
Barbican
Mode kommer och går inom arkitekturen. Om det på 30-talet skulle vara avskalat och modernistiskt, så såg 80-talet födelsen av postmoderna pelare. Många arkitekter har också velat göra stora projekt, få rita hela stadsdelar. Ralph Erskine ritade ex. Ekerö centrum.
60- och 70- talet kombinerade flera ideal. Det skulle vara storskaligt. Man skulle separera gångtrafik från biltrafik, oftast genom gångbroar. Rå betong sågs också som ett ”ärligt” material. Istället för att dölja det bakom något fasadmaterial, skulle man visa det ”riktiga” byggnadsmaterialet.
Under denna tid ritades och byggdes the Barbican center i östra London. Flera kvarter med bostäder, skolor och ett center med teater, bio, bibliotek och konsertsal. I mitten finns en konstgjord sjö med vattenfall och fontäner. Allt blev klart och invigdes av drottningen 1982.
Tanken var god. Går man runt mitt i området träffar man inte på några bilar och man kan ta sin kaffe från centrets kafeteria och sitta vid sjön - mitt i stan - helt utan biltrafik.
Det finns emellertid några aber. För det första är det svårt att hitta. På olika ställen måste man ta en trappa hit, eller en gångbro dit och gör man inte det är man borta. För det andra så krävde sjön och centret att man var tvungen att bygga några höghus för att få in tillräckligt mycket lägenheter. Dessa är på 34 våningar. För det tredje… Jag vet inte vad som hände i detalj. Kanske var det någon som tyckte att det blev för mycket rå betong. Kanske var det någon som tyckte… jag vet inte vad. Alla hus är emellertid i en kombination av rå betong och brunt tegel… Alltihopa…
Efter nästan 30 år ser det inte så trevligt ut. Den råa betongen har fångat upp den smutsiga londonluften. På höghusen har detta delvis tvättats bort, men bara delvis. På alla betongytor finns stalagmiter av smuts som stiger upp ca 15 våningar, som spetsiga påminnelser av att London var den första stad där smog uppstod på 1800-talet. Det bruna markteglet är sprucket och delar av sjön är igenvuxen.
Man skulle kunna tänka sig att arkitekturen tillsammans med förfallet medfört att Barbican blivit ett ställe dit man bara tar sig med bepansrad eskort. Så är det emellertid inte. Lägenheterna är med äganderätt och hela komplexet ligger precis norr om bank- och domstolsdistriktet i London. Här har advokater och börsmäklare sina stadslägenheter som de flyr på helgerna till förmån för sina ”country estates”.
Här har min kör sin huvudsakliga konsertlokal.
60- och 70- talet kombinerade flera ideal. Det skulle vara storskaligt. Man skulle separera gångtrafik från biltrafik, oftast genom gångbroar. Rå betong sågs också som ett ”ärligt” material. Istället för att dölja det bakom något fasadmaterial, skulle man visa det ”riktiga” byggnadsmaterialet.
Under denna tid ritades och byggdes the Barbican center i östra London. Flera kvarter med bostäder, skolor och ett center med teater, bio, bibliotek och konsertsal. I mitten finns en konstgjord sjö med vattenfall och fontäner. Allt blev klart och invigdes av drottningen 1982.
Tanken var god. Går man runt mitt i området träffar man inte på några bilar och man kan ta sin kaffe från centrets kafeteria och sitta vid sjön - mitt i stan - helt utan biltrafik.
Det finns emellertid några aber. För det första är det svårt att hitta. På olika ställen måste man ta en trappa hit, eller en gångbro dit och gör man inte det är man borta. För det andra så krävde sjön och centret att man var tvungen att bygga några höghus för att få in tillräckligt mycket lägenheter. Dessa är på 34 våningar. För det tredje… Jag vet inte vad som hände i detalj. Kanske var det någon som tyckte att det blev för mycket rå betong. Kanske var det någon som tyckte… jag vet inte vad. Alla hus är emellertid i en kombination av rå betong och brunt tegel… Alltihopa…
Efter nästan 30 år ser det inte så trevligt ut. Den råa betongen har fångat upp den smutsiga londonluften. På höghusen har detta delvis tvättats bort, men bara delvis. På alla betongytor finns stalagmiter av smuts som stiger upp ca 15 våningar, som spetsiga påminnelser av att London var den första stad där smog uppstod på 1800-talet. Det bruna markteglet är sprucket och delar av sjön är igenvuxen.
Man skulle kunna tänka sig att arkitekturen tillsammans med förfallet medfört att Barbican blivit ett ställe dit man bara tar sig med bepansrad eskort. Så är det emellertid inte. Lägenheterna är med äganderätt och hela komplexet ligger precis norr om bank- och domstolsdistriktet i London. Här har advokater och börsmäklare sina stadslägenheter som de flyr på helgerna till förmån för sina ”country estates”.
Här har min kör sin huvudsakliga konsertlokal.
söndag 10 oktober 2010
Konsthantverk
Det är alltid en njutning att se en duktig konsthantverkare i arbete.
Som lärare i historia vet jag att det finns en rad fällor man kan falla i om man ska hålla sig till ett ämne. Tänk dig till exempel att du ska presentera hela det romerska kejsardömet på ca 40 minuter för ca 20 personer. Kunskapsnivån i gruppen kan vara allt från experter på Hadrianus mur till den uttröttade japanske turisten som kanske vet lika mycket om Romarriket som den genomsnittlige västerlänningen vet om det japanska shogunatet.
Du ska göra det samtidigt som det går runt rader med andra människor. Dessa pratar med varandra, stannar kanske och lyssnar en liten stund för att därefter gå vidare.
Du har inte tillgång till någon projektor eller PowerPointpresentation, men det förväntas av dig att du samtidigt som du pratar om Romarriket, presenterar ett tiotal objekt från antiken. Du ska prata lagom mycket om varje objekt samtidigt som du inte förlorar din ramberättelse. Helst ska du dessutom kunna tillräckligt mycket om objekten för att kunna svara på detaljerade frågor.
Är inte det en konst och ett hantverk?
Hur håller man sig från att inte börja ”pladdra”? Hur håller man sig från att bli irriterad när några i gruppen börjar prata högljutt på ett språk man inte förstår? Hur fångar man och håller de andras intresse?
På British Museum idag, mellan kl 15.15 och 16.00 såg och hörde jag en mästare. Samtidigt som vi fick bakgrunden till en rad objekt, lyckades guiden berätta om Romarrikets födelse, storhetstid och fall. Allt fanns med, från mannen som tog en tegelsten och slog sönder ”the Portland vase”, till legenderna om Mars och Venus och romarrikets början. Från datering av skulpturer med hjälp av skägg (alla efter Hadrianus) till kungadömet Kush som under en räd till Egypten begravde ett bronshuvud av Augustus framför ett tempel, så att man alltid gick över den romerska makten.
Gratis, förstås, precis som inträdet till museet. Man bugar, tackar och tar emot med ett leende.
Som lärare i historia vet jag att det finns en rad fällor man kan falla i om man ska hålla sig till ett ämne. Tänk dig till exempel att du ska presentera hela det romerska kejsardömet på ca 40 minuter för ca 20 personer. Kunskapsnivån i gruppen kan vara allt från experter på Hadrianus mur till den uttröttade japanske turisten som kanske vet lika mycket om Romarriket som den genomsnittlige västerlänningen vet om det japanska shogunatet.
Du ska göra det samtidigt som det går runt rader med andra människor. Dessa pratar med varandra, stannar kanske och lyssnar en liten stund för att därefter gå vidare.
Du har inte tillgång till någon projektor eller PowerPointpresentation, men det förväntas av dig att du samtidigt som du pratar om Romarriket, presenterar ett tiotal objekt från antiken. Du ska prata lagom mycket om varje objekt samtidigt som du inte förlorar din ramberättelse. Helst ska du dessutom kunna tillräckligt mycket om objekten för att kunna svara på detaljerade frågor.
Är inte det en konst och ett hantverk?
Hur håller man sig från att inte börja ”pladdra”? Hur håller man sig från att bli irriterad när några i gruppen börjar prata högljutt på ett språk man inte förstår? Hur fångar man och håller de andras intresse?
På British Museum idag, mellan kl 15.15 och 16.00 såg och hörde jag en mästare. Samtidigt som vi fick bakgrunden till en rad objekt, lyckades guiden berätta om Romarrikets födelse, storhetstid och fall. Allt fanns med, från mannen som tog en tegelsten och slog sönder ”the Portland vase”, till legenderna om Mars och Venus och romarrikets början. Från datering av skulpturer med hjälp av skägg (alla efter Hadrianus) till kungadömet Kush som under en räd till Egypten begravde ett bronshuvud av Augustus framför ett tempel, så att man alltid gick över den romerska makten.
Gratis, förstås, precis som inträdet till museet. Man bugar, tackar och tar emot med ett leende.
onsdag 6 oktober 2010
toasted
Det rostade brödet har en helt egen plats i det brittska samhället. På det närbelägna Sainsbury's (ICA Kvantum på brittiska) finns en hel hylla dedikerad till det fyrkantika brödet. Det finns med alla möjliga mjölvarianter, nyttiga eller goda, ekologiska eller billiga. Varianter på formfranska som tagit gigantiska proportioner.
Nu är jag personligen ganska förtjust i orostat...
På Sainsbury's och till morgonsmörgåsen är detta ganska lätt ordnat. Jag går raskt förbi formfranskeavdelningen till färskbrödet (som inte har en oäven hylla den heller - mindre förstås än formfranskan, men i alla fall). På morgonen brer jag mina smörgåsar på vanligt sätt utan att rosta dem. Jag äger inte ens en brödrost och om jag skulle dra igång den skulle nog en av alla mina fyra brandvarnare sätta igång och väcka alla mina grannar.
Det är svårare ute på staden.
Två gånger i veckan sjunger jag med min nya kör som börjar sina repetitioner i en kyrka i centrala London klockan halv sju. Min arbetspalts är i Richmond och det tar nästan en timme att ta sig dit. Arbetet kräver också sitt, det är med andra ord svårt att hinna få i sig ordentligt med mat, menpå vägen till repetitionen finns lösningen på detta dilemma, Subway, en amerikansk smörgåskedja med klassiska "subs", jättesmörgåsar med massor av pålägg i Dagobertstil.
Dessa vill personalen gärna rosta...
Det börjar redan vid första beställningen. På snabb, dialektal och uttråkad engelska frågar personalen något obegripligt. Efter flera försök har jag kommit fram till att de frågar efter vilken typ av ljust bröd man vill ha (finns fem) och om man vill rosta brödet. Detta är första gången man säager "no toast!".
Därefter skickas brödet framåt i kedjan av arbetare. Efter ost och kött är det dags för rostning av alla normala smörgåsar. Då jag är invandrare med märkliga nordliga ickerostande traditioner, behåller jag mina hökögon på min smörgås, så att personalen, när det mot min vilja går iväg och precis har öppnat ugnsluckan, kan stoppas med ett resolut "NO Toast!"
Nästa person, som ska lägga på salladen går alltid och hämtar smörgåsarna från ugnen. Här behöver man vara lite lagom alert, fast på ett artigt brittiskt sätt förstås, så att inte ens smörgås bara blir liggande utan att det händer något med den. Till slut kommer man fram till kassan där kassörskan tittar konstigt på mig (eller är detta bara inbillning... hmmm...), alltmedan jag letar upp alla dessa mynt som fyller mina byxfickor.
Pust! Det vore ju lättare om man lät dem rosta eländet...
Nu är jag personligen ganska förtjust i orostat...
På Sainsbury's och till morgonsmörgåsen är detta ganska lätt ordnat. Jag går raskt förbi formfranskeavdelningen till färskbrödet (som inte har en oäven hylla den heller - mindre förstås än formfranskan, men i alla fall). På morgonen brer jag mina smörgåsar på vanligt sätt utan att rosta dem. Jag äger inte ens en brödrost och om jag skulle dra igång den skulle nog en av alla mina fyra brandvarnare sätta igång och väcka alla mina grannar.
Det är svårare ute på staden.
Två gånger i veckan sjunger jag med min nya kör som börjar sina repetitioner i en kyrka i centrala London klockan halv sju. Min arbetspalts är i Richmond och det tar nästan en timme att ta sig dit. Arbetet kräver också sitt, det är med andra ord svårt att hinna få i sig ordentligt med mat, menpå vägen till repetitionen finns lösningen på detta dilemma, Subway, en amerikansk smörgåskedja med klassiska "subs", jättesmörgåsar med massor av pålägg i Dagobertstil.
Dessa vill personalen gärna rosta...
Det börjar redan vid första beställningen. På snabb, dialektal och uttråkad engelska frågar personalen något obegripligt. Efter flera försök har jag kommit fram till att de frågar efter vilken typ av ljust bröd man vill ha (finns fem) och om man vill rosta brödet. Detta är första gången man säager "no toast!".
Därefter skickas brödet framåt i kedjan av arbetare. Efter ost och kött är det dags för rostning av alla normala smörgåsar. Då jag är invandrare med märkliga nordliga ickerostande traditioner, behåller jag mina hökögon på min smörgås, så att personalen, när det mot min vilja går iväg och precis har öppnat ugnsluckan, kan stoppas med ett resolut "NO Toast!"
Nästa person, som ska lägga på salladen går alltid och hämtar smörgåsarna från ugnen. Här behöver man vara lite lagom alert, fast på ett artigt brittiskt sätt förstås, så att inte ens smörgås bara blir liggande utan att det händer något med den. Till slut kommer man fram till kassan där kassörskan tittar konstigt på mig (eller är detta bara inbillning... hmmm...), alltmedan jag letar upp alla dessa mynt som fyller mina byxfickor.
Pust! Det vore ju lättare om man lät dem rosta eländet...
söndag 3 oktober 2010
Mys med främmande människor
Mycket är lika mellan Kew och andra förorter runt London. Det finns en gammal tunnelbane-/tågstation. Det finns ett litet centrum vid stationen och därifrån sträcker sig oändliga rader av radhus utåt. Här och där finns små hyreshus. Några av dem kan se fruktansvärt ruffiga ut mitt i radhusidyllen. Då vet man att det är en sk ”council estate”, det som i Sverige kallas ”allmännytta”, där nästan bara fattiga människor bor. Är man aspirerande medelklass köper man sitt egna lilla radhus.
Kew är en ganska ”posh” förort. Det betyder att många vill bo här och därmed pressas priserna upp. Utanför husen står gärna bilar med tyska prestigeemblem på bakluckorna. Detta speglas också i ”Kew village”. Det finns bank, bokhandel, barberare och flera riktigt lyxiga restauranger. En av dem heter ”glasshouse". Innanför fönster som går hela vägen till golvet finns en modernistiskt kal inredning. Menyn på utsidan är skrivet på ett enkelt papper där alla rätter är skrivna utan inledande stor bokstav. Man kan emellertid inte beställa en enda maträtt utan måste köpa en hel meny, den billigaste går på 40 pund. Sedan finns det dyrare alternativ. Kew är den typen av förort.
Men det finns en sak som skiljer Kew från alla de andra förorterna - turisterna. 300 meter från tunnelbanestationen finns Kew Gardens, världen äldsta och kanske finaste botaniska trädgård. Hit kommer en strid ström av turister och därför har lilla Kew Village tre ganska stora kaféer. Här finns det italienska ”Café Torelli” med gott kaffe och bilder av vespor på väggarna. Här finns ”Starbucks” som ser ut som alla Starbucks i hela världen, med samma goda kaffe. Dessutom finns ”The Green Room” där man kan sitta i ett litet växthus på baksidan av huset. Både Café Torelli och Starbucks är delar av stora kedjor och har den där designade hemtrevligheten som är helt ok, men som saknar originalitet och riktig hemkänsla.
Jag skulle vilja skriva, att jag därför skyr dessa ställen för att istället dricka mitt kaffe i the Green Room, men tyvärr är inte kaffet där lika gott som på kedjeställena. På alla fik kan kan man emellertid sätta sig och titta på folklivet som hela tiden skiftar alltmedan turister från världens alla hörn kommer in efter att ha tittat på gröna växter på Kew Gardens. I kön till kaffet kan man se übereleganta fransyskor, New Yorkskor som klippta ur en scen av Sex and the city, samt modeller från Sverige. (Jag erkänner - jag tittar mest på kvinnorna )
Därför är kaféerna här inte särskilt personliga. Personalen består nästan uteslutande av unga kvinnor från alla andra länder än Storbritannien. De verkar bytas ut en gång i veckan och klientelet gör ju också det. Man skulle kunna tro att det medfört att det är otrevliga ställen, men det är tvärtom. Hit kan jag komma med min Sunday Times eller med min dator med den ofullbordade romanen. Världen passerar förbi. Några har bråttom, andra sitter som jag i timmar. När skrivkrampen slår till kan man bara titta upp några sekunder - lyssna till kaffemaskinen och, om tangentbordet verkligen inte vill samarbeta med visionerna - gå och beställa ännu en Blueberry Muffin.
Tillsammans - fast med kompletta främlingar. Mys…
Kew är en ganska ”posh” förort. Det betyder att många vill bo här och därmed pressas priserna upp. Utanför husen står gärna bilar med tyska prestigeemblem på bakluckorna. Detta speglas också i ”Kew village”. Det finns bank, bokhandel, barberare och flera riktigt lyxiga restauranger. En av dem heter ”glasshouse". Innanför fönster som går hela vägen till golvet finns en modernistiskt kal inredning. Menyn på utsidan är skrivet på ett enkelt papper där alla rätter är skrivna utan inledande stor bokstav. Man kan emellertid inte beställa en enda maträtt utan måste köpa en hel meny, den billigaste går på 40 pund. Sedan finns det dyrare alternativ. Kew är den typen av förort.
Men det finns en sak som skiljer Kew från alla de andra förorterna - turisterna. 300 meter från tunnelbanestationen finns Kew Gardens, världen äldsta och kanske finaste botaniska trädgård. Hit kommer en strid ström av turister och därför har lilla Kew Village tre ganska stora kaféer. Här finns det italienska ”Café Torelli” med gott kaffe och bilder av vespor på väggarna. Här finns ”Starbucks” som ser ut som alla Starbucks i hela världen, med samma goda kaffe. Dessutom finns ”The Green Room” där man kan sitta i ett litet växthus på baksidan av huset. Både Café Torelli och Starbucks är delar av stora kedjor och har den där designade hemtrevligheten som är helt ok, men som saknar originalitet och riktig hemkänsla.
Jag skulle vilja skriva, att jag därför skyr dessa ställen för att istället dricka mitt kaffe i the Green Room, men tyvärr är inte kaffet där lika gott som på kedjeställena. På alla fik kan kan man emellertid sätta sig och titta på folklivet som hela tiden skiftar alltmedan turister från världens alla hörn kommer in efter att ha tittat på gröna växter på Kew Gardens. I kön till kaffet kan man se übereleganta fransyskor, New Yorkskor som klippta ur en scen av Sex and the city, samt modeller från Sverige. (Jag erkänner - jag tittar mest på kvinnorna )
Därför är kaféerna här inte särskilt personliga. Personalen består nästan uteslutande av unga kvinnor från alla andra länder än Storbritannien. De verkar bytas ut en gång i veckan och klientelet gör ju också det. Man skulle kunna tro att det medfört att det är otrevliga ställen, men det är tvärtom. Hit kan jag komma med min Sunday Times eller med min dator med den ofullbordade romanen. Världen passerar förbi. Några har bråttom, andra sitter som jag i timmar. När skrivkrampen slår till kan man bara titta upp några sekunder - lyssna till kaffemaskinen och, om tangentbordet verkligen inte vill samarbeta med visionerna - gå och beställa ännu en Blueberry Muffin.
Tillsammans - fast med kompletta främlingar. Mys…
lördag 2 oktober 2010
regn
Det är lördagseftermiddag och utanför fönstret regnar det - igen.
I onsdags eftermiddag var jag tvungen att cykla ner till Clas Ohlson i Kingston (det är inte bara HM och Ikea) för att därefter raskt ta mig till Barnes för en konferens. Det här är en sträcka på ca 15 km. När jag kom fram var jag genomsur och hade därefter ett intressant sammanträde på min skola om att pengarna börjar ta slut. Från sammanträdet hade jag bråttom till kören så jag cyklade till Hammersmiths tunnelbanestation - då regnade det ännu mer.
Igår kom det besök till skolan från andra skolor. En mängd lärare, en mängd sammanträden och så åkte vi klassisk dubbeldäckare till city. Regn, ibland lite mindre, ibland i de vanliga mängderna.
De två första veckorna här hade jag hela tiden med mig mitt paraply. Det regnade inte hela tiden, men varje dag...
Det regnar alltså oerhört mycket.
Döm om min förvåning när Wikipedia skriver att det regnar 583 mm per år här - Stockholm får 539. En skillnad på 44 mm. Ok att det inte kommer samma mängder som i Bergen (2250 mm). Men åtminstone som i Cork (Irland, 1194 mm). Det kan inte vara möjligt.
Jag slet mitt hår och började fundera. Hur kan det vara så att London får ynka 583 mm när det alldeles tydligt måste vara mycket större regnmängder som faller här. Jag är ju ändå fysiklärare - det här kan inte stämma. Empirin går inte ihop med siffrorna. Det måste vara mer.
Då kom jag på det. Det här är ett solklart fall av en "cover-up". Man ljuger för folket. Det är en..."goverment conspiracy"!
När Saudi-Arabien genomförde sin första folkräkning fick kung Ibn Saud en chock. Hur kan det vara så att mitt stora land bara innehåller dessa få folkskaror. Detta måste vara fel. Raskt dubblade han siffrorna för landets folkmängd.
Här är det samma sak. Om människor här skulle veta sanningen om regnmängderna skulle staden raskt avfolkas. Man skulle slå sig för pannan och inte förstå hur man kunde bo på ett så regnigt ställe. Toskana och Andalusien skulle översvämmas av före detta londonbor på jakt efter sol, värme och torka. London som ett av världens finansiella centrum skulle gå under och en ny ekonomisk depression börja. Därför måste lögnen fortsätta - år efter år efter år...
---
Jag tittar ut genom fönstret. Det regnar fortfarande. Jag för pekaren till Wikipedia och letar åter upp London. Fortfarande 539... Det finns två alternativ. Antingen har jag rätt och alla människor är vilseledda. Eller så har jag haft otur och råkat hamna här under en extra regnig månad. En regnighet som jag känt desto tydligare då jag cyklar till jobbet här.
Jag tar mig en funderare. Vilket är troligast?
Därefter för jag med säker hand pekaren mot Wikipedias "redigera"-knapp. Folket måste få veta sanningen...
I onsdags eftermiddag var jag tvungen att cykla ner till Clas Ohlson i Kingston (det är inte bara HM och Ikea) för att därefter raskt ta mig till Barnes för en konferens. Det här är en sträcka på ca 15 km. När jag kom fram var jag genomsur och hade därefter ett intressant sammanträde på min skola om att pengarna börjar ta slut. Från sammanträdet hade jag bråttom till kören så jag cyklade till Hammersmiths tunnelbanestation - då regnade det ännu mer.
Igår kom det besök till skolan från andra skolor. En mängd lärare, en mängd sammanträden och så åkte vi klassisk dubbeldäckare till city. Regn, ibland lite mindre, ibland i de vanliga mängderna.
De två första veckorna här hade jag hela tiden med mig mitt paraply. Det regnade inte hela tiden, men varje dag...
Det regnar alltså oerhört mycket.
Döm om min förvåning när Wikipedia skriver att det regnar 583 mm per år här - Stockholm får 539. En skillnad på 44 mm. Ok att det inte kommer samma mängder som i Bergen (2250 mm). Men åtminstone som i Cork (Irland, 1194 mm). Det kan inte vara möjligt.
Jag slet mitt hår och började fundera. Hur kan det vara så att London får ynka 583 mm när det alldeles tydligt måste vara mycket större regnmängder som faller här. Jag är ju ändå fysiklärare - det här kan inte stämma. Empirin går inte ihop med siffrorna. Det måste vara mer.
Då kom jag på det. Det här är ett solklart fall av en "cover-up". Man ljuger för folket. Det är en..."goverment conspiracy"!
När Saudi-Arabien genomförde sin första folkräkning fick kung Ibn Saud en chock. Hur kan det vara så att mitt stora land bara innehåller dessa få folkskaror. Detta måste vara fel. Raskt dubblade han siffrorna för landets folkmängd.
Här är det samma sak. Om människor här skulle veta sanningen om regnmängderna skulle staden raskt avfolkas. Man skulle slå sig för pannan och inte förstå hur man kunde bo på ett så regnigt ställe. Toskana och Andalusien skulle översvämmas av före detta londonbor på jakt efter sol, värme och torka. London som ett av världens finansiella centrum skulle gå under och en ny ekonomisk depression börja. Därför måste lögnen fortsätta - år efter år efter år...
---
Jag tittar ut genom fönstret. Det regnar fortfarande. Jag för pekaren till Wikipedia och letar åter upp London. Fortfarande 539... Det finns två alternativ. Antingen har jag rätt och alla människor är vilseledda. Eller så har jag haft otur och råkat hamna här under en extra regnig månad. En regnighet som jag känt desto tydligare då jag cyklar till jobbet här.
Jag tar mig en funderare. Vilket är troligast?
Därefter för jag med säker hand pekaren mot Wikipedias "redigera"-knapp. Folket måste få veta sanningen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)