Det var dags för det sista giget med London Symphony Orchestra, LSO. Eller det är förstås inte det sista giget. Kören har massor med konserter redan nu på sommaren och ska sjunga på OS-avslutningen. Eller var det någon OS-konsert? Eller…?
Nej, det var inte sista konserten för kören, men det var det för mig.
Och nu är det inte riktigt sant heller, för i helgen ska jag sjunga med en liten del av kören och så var det ju Orffs Carmina Burana i Oxford och…
Äsch. Varför händer alltid det här? Jag börjar med en semielegent inledningsmening, men sedan så snärjer jag in mig i delförklaringar och narrationen försvinner in i ett bokstavligt trassel av…
Vi börjar om:
Det var dags för sista giget med LSO och trots att jag sjungit med kören i nästan 2 år, så hade jag fortfarande inte sjungit med LSOs chefsdirigent, G. G, som åker runt hela världen. G, som spottar ur sig cd-skivor som en annan byter skjortor.
Det gick rykten om G i kören. Att han inte tyckte om körverk. Att han inte tyckte om kören. Att han hellre haft sina proffssångare från Petersburg. Att han aldrig repeterar. Att han är en diva.
G repeterar inte så mycket. Han tror på att musicera i stunden. Denna arbetsmetod använder han sig av över hela världen. Han låter andra repetera in allt och så flyger han in och gör konserten och får all ära. En konstnär. En diva.
Jag har lite svårt för divor (för nära mig själv? kanske…). Vad är det för sätt att bara göra glansgörat och låta andra ta hand om grovgörat. Kören pratde gärna varmt om andra dirgenter. Man kommer gärna ihåg N, som vi spelade in Brittens War Requiem med i höstas. Inspiration! Karisma! Dessutom trevlig.
G talar man inte lika väl om. Man är nervös för det blir så få repetitioner och aldrig med bara kören. Direkt med orkestern och sedan är det konsert. Till och med mycket nervöst.
Men i höstas råkade jag sitta bredvid en klarinettist i LSO på en bussfärd. Han berättade att många i orkestern också tyckte att G repeterade för lite. Hur kan orkestern utvecklas då? Men sedan kontrade han med: ”But to me, he’s just such a great musician.”
I tisdags var det konsert i The Barbican av ”Oidipus Rex” av Stravinskij. Det är stort verk med en jätteorkester, fem solister och manskör. En dyster histria om mannen som mördade sin far och gifte sig med sin mor. När han inser vad som hänt petar han ut sina ögon och befolkningen jagar ut honom ur staden, Thebe. En munter historia med andra ord.
Första gången vi sjöng med G var 24 timmar tidigare. Han sade nästan ingenting till kören. Vi hade fyra timmar på oss, men vi använde bara två…
Vårt verk var del två i en ganska lång konsert. Första delan var balettmusik av Stravinskij, ”Våroffer” och vi i kören kunde sitta på korläktaren och lyssna. För orkestern var det här tredje konserten på fyra dagar - med olika program.
Och det låter… helt fantastiskt. G har ingen speciellt bra slagteknik (sättet dirigenter ”viftar”). Det kan vara svårt att följa och han har ett sätt att titta på kör och orkester lite grann från sidan som är långt ifrån den typiske demondirigenten.
Och så blir det ändå väldigt bra…
Vad beror det på? Tja, en av anledningarna är ju att alla vet att han inte repeterar, så då måste man själv repetera. Kanske till och med repetera ganska mycket. Vår nya kördirigent, H, drillar kören in i minsta detalj och förbereder oss på att vad som helst kan hända: ”And when G rehearses, well whenever that happens, then we’ll see” Så kören står på på mentala tår och följer G.
Fast det räcker inte. Det finns gott om divor som inte är särskilt bra.
Och så finns det några som är.
torsdag 17 maj 2012
tisdag 15 maj 2012
Långt farväl
Det har regnat.
Det har regnat en hel del.
När jag flyttade till London och Kew för snart två år sedan, så regnade det varje dag i två månader, men därefter har det inte varit särskilt farligt. Tvärtom. Vädret har oftast varit fint och i mars hade vi några fantastiska dagar. Eleverna på universitetet där Svenska Skolan i London har sin gymnasieavdelning låg ute i parken och solade. London visade sig från sin vackraste sida.
Vad hade hänt?
Jo, de 18 månader som föregick april månad hade varit den torraste 18 månadersperioden sedan ”Den stora torkan” 1976. Den fjärde april gick myndigheter ut med att det officiellt var torka i sydöstra landet och man förbjöd användningen av trädgårdsslang - i detta trädgårdstokiga land.
Den femte april började det regna.
Som om det inte var nog gick temperaturen ner och stannade där. April har varit den kallaste och våtaste april i mannaminne. Som lök på laxen fick jag lunginflamation och blev liggande i min lilla lägenhet i den charmanta men ack så kalla och våta förorten Kew.
Mina brittiska vänner skrattade skeptiskt: ”Hur kommer det sig att du som är från Norden får lunginflammation, borde inte du vara van vid kylan?”
Jag kontrar då med att det i Sverige är varmt inomhus, vilket det minsann inte är i detta dragiga land med världens sämsta fönsterkonstruktioner. Då detta är ett artigt land, så är det svårt att säga det utan att jaga bort alla vänner, men med några ironier och sarkasmer kan man komma… ja, en liten bit i alla fall.
Men i förrgår var det tillfälligt varmt. Temperaturen letade sig upp över 10 och jag beslutade mig för att ta en tur och titta mig runt. Till slut hamnade jag vid Themsens strand nere i Twickenham. Jag stängde av motorn och tittade över floden mot Eel Pie Island som ligger mitt i vattnet. Bakom mig låg Mary Wallace Theatre, där jag för en månad sedan spelade teater - ”Great expectations”.
Och jag kände mig avskedsmässigt vemodig. Det har nämligen blivit dags för mig att åka hem till Stockholm och då jag är en vemodig skandinav åkte jag och tittade på Twickenham för sista gången.
Nu är det inte precis i morgon färden går. Jag har fortfarande fem veckor kvar, men jag har en känsla av att de kan gå ganska fort. Plötsligt kommer jag att stå där med nycklarna i hand för sista gången och en klump i hjärtat och det var dags att åka runt och börja säga farväl till några platser som betytt något.
Nu blev just detta farväl något udda. På stora rugbystadion i Twickenham (82 000 åskadare…) hade det nämligen varit match (mellan arméns lag och flottans lag…?) och av någon outgrundlig anledning har det blivit tradition att klä ut sig för just denna match. Efter matchen måste man ju gå och ta en ”pint” och på puben bakom mig stod Stålmannen och pratade med Wonder Woman. Mitt vemod fick något komiskt över sig, men så är gärna detta land. Det finns något surrealistiskt över en hel del av det som händer här.
Jag suckade och åkte hem och funderade på om jag verkligen gjort rätt val, som åker hem nu i sommar. Idag var det emellertid kallt och vått igen. Regnet började klockan nio och fortsatte sedan genom hela dagen. Allt var kallt. Och vått. Och kallt.
Det är dags att åka hem.
Det har regnat en hel del.
När jag flyttade till London och Kew för snart två år sedan, så regnade det varje dag i två månader, men därefter har det inte varit särskilt farligt. Tvärtom. Vädret har oftast varit fint och i mars hade vi några fantastiska dagar. Eleverna på universitetet där Svenska Skolan i London har sin gymnasieavdelning låg ute i parken och solade. London visade sig från sin vackraste sida.
Vad hade hänt?
Jo, de 18 månader som föregick april månad hade varit den torraste 18 månadersperioden sedan ”Den stora torkan” 1976. Den fjärde april gick myndigheter ut med att det officiellt var torka i sydöstra landet och man förbjöd användningen av trädgårdsslang - i detta trädgårdstokiga land.
Den femte april började det regna.
Som om det inte var nog gick temperaturen ner och stannade där. April har varit den kallaste och våtaste april i mannaminne. Som lök på laxen fick jag lunginflamation och blev liggande i min lilla lägenhet i den charmanta men ack så kalla och våta förorten Kew.
Mina brittiska vänner skrattade skeptiskt: ”Hur kommer det sig att du som är från Norden får lunginflammation, borde inte du vara van vid kylan?”
Jag kontrar då med att det i Sverige är varmt inomhus, vilket det minsann inte är i detta dragiga land med världens sämsta fönsterkonstruktioner. Då detta är ett artigt land, så är det svårt att säga det utan att jaga bort alla vänner, men med några ironier och sarkasmer kan man komma… ja, en liten bit i alla fall.
Men i förrgår var det tillfälligt varmt. Temperaturen letade sig upp över 10 och jag beslutade mig för att ta en tur och titta mig runt. Till slut hamnade jag vid Themsens strand nere i Twickenham. Jag stängde av motorn och tittade över floden mot Eel Pie Island som ligger mitt i vattnet. Bakom mig låg Mary Wallace Theatre, där jag för en månad sedan spelade teater - ”Great expectations”.
Och jag kände mig avskedsmässigt vemodig. Det har nämligen blivit dags för mig att åka hem till Stockholm och då jag är en vemodig skandinav åkte jag och tittade på Twickenham för sista gången.
Nu är det inte precis i morgon färden går. Jag har fortfarande fem veckor kvar, men jag har en känsla av att de kan gå ganska fort. Plötsligt kommer jag att stå där med nycklarna i hand för sista gången och en klump i hjärtat och det var dags att åka runt och börja säga farväl till några platser som betytt något.
Nu blev just detta farväl något udda. På stora rugbystadion i Twickenham (82 000 åskadare…) hade det nämligen varit match (mellan arméns lag och flottans lag…?) och av någon outgrundlig anledning har det blivit tradition att klä ut sig för just denna match. Efter matchen måste man ju gå och ta en ”pint” och på puben bakom mig stod Stålmannen och pratade med Wonder Woman. Mitt vemod fick något komiskt över sig, men så är gärna detta land. Det finns något surrealistiskt över en hel del av det som händer här.
Jag suckade och åkte hem och funderade på om jag verkligen gjort rätt val, som åker hem nu i sommar. Idag var det emellertid kallt och vått igen. Regnet började klockan nio och fortsatte sedan genom hela dagen. Allt var kallt. Och vått. Och kallt.
Det är dags att åka hem.
lördag 21 april 2012
båå(r)d
Det svenska ordet är ”tråkigt”. Det är väl ok. Man kan om man vill dra ut på ”å”:et lite grann för att få lite mer stuns i det: tråååkigt. Men detta är lite farligt. Går man för långt låter man som en tuggummituggande fjortistjej som klagar lite så där mest av gammal vana: ”Guuu’, va’ ja’ har tråååkigt”.
Inte bra. Jag är en man i mina bästa år, jag vill inte låta som en fjortis.
Då är det engelska ordet bättre. Det stavas ”bored”, men sin vana trogen struntar engelskan i vissa bokstäver och bara snuddar lite vagt vid andra. ”Bored” uttalas ”båå(r)d” där r:et bara antyds. Efter ett exklamatoriskt å-ljud glider man förbi ett nästan-r innan man landar på ett d som bromsar upp ordet när tungan snärtar till gommen.
I ett av avsnitten av nya Sherlock är Benedict Cumberbatchs rollgestalt uttråkad. På engelska kan man vara uttråkad på ett aggresivt, manodepressivt sätt: BÅÅÅ(R)D! säger han och skjuter prick på någonting inomhus. Det är rätt sätt att vara uttråkad. Man gör något av det.
Sedan är han ju Sherlock så raskt slipper han vara uttråkad och ställs mot sin ärkefiende Moriarty. Eller var det avsnittet när han träffar dominatrixen ”woman”. Jag minns inte och det hör inte hit. Hit till Kew har det vare sig kommit ärkefiender eller dominatrixer. I Kew strirrar jag på min iTunes-lista och tycker mig ha lyssnat på allt 50 gånger. Någon tv finns det inte i hushållet, men hade det funnits hade det inte gjort någon skillnad - ”57 channels and nothing on”
Så varför denna klagolåt? Varför inte göra något åt det? London ligger runt knuten. Staden sover aldrig. Gör något!
Jag har lunginflammation.
Det var tio år sedan sist, men nu var det dags igen.
Emellertid var det faktiskt mer stuns i den förra lunginflammationen. Jag hade 40 graders feber och hallucinationer när jag blundade, så jag vågade inte sova. När jag fick hostmedicin innehåll den morfin, så hallucinationerna blev värre. Den första kuren antibiotika tog inte så vi fick prova en annan. När jag efter tre veckor kom tillbaka till jobbet hade jag gått ner 10 kilo och mina kollegor undrade försiktigt ifall jag inte borde vara borta lite till. Det var Lunginflammation
Den här gången började det med lite hosta. Och sedan lite mer hosta. Lite snuva. Mer hosta. Mer snuva. Efter två veckor insåg jag att det här kanske inte vara en vanlig förkylning ändå och gav mig av till ett sjukhus, där jag fick andas djupt och hosta och visa färgen på det slem som kom upp efter de hostaattacker som drabbade mig efter att ha fått andas djupt.
”Infection of the lungs” löd diagnosen. Jag fick en veckas antibiotika och råden att vila och dricka mycket.
Detta må vara en meslunginflammation, men den är seg som gammal knäck. Jag äter mina piller och nu är det femte dygnet och hostattackerna är färre. Ja, det produceras mindre snor nu, men det har gått åt en toalettpappersrulle bara denna dag (vilket säger något om tidigare produktionsvolymer).
Jag hör dig tänka, käre läsare: ”Men jag vill inte läsa om snor och sånt och förstår han inte att det dör 100 000 varje månad i malaria - vad klagar han på?”
Jag hör dessa tankar, emedan jag tänker dem själv. Stoikern i mig försöker se det som hänt med jämnmod - snart kommer jag ju att vara frisk, om det är i morgon eller om en vecka - ta det lugnt.
Men stoikern och den livsvisa i mig förlorar idag envigen om mitt inre. Jag vill ut. Jag vill göra - någonting. I eftermiddags fick jag en obönhörlig lust att ta mig ut och jogga, vilket bara det visar hur djupt denna sjukdom tagit mig, jag som aldrig vill ut och jogga i vanliga fall (jag vill ha bra kondition och en snygg kropp, men att behöva jobba för det…?)
Jag är uttråkad!
I’m BORED!
Inte bra. Jag är en man i mina bästa år, jag vill inte låta som en fjortis.
Då är det engelska ordet bättre. Det stavas ”bored”, men sin vana trogen struntar engelskan i vissa bokstäver och bara snuddar lite vagt vid andra. ”Bored” uttalas ”båå(r)d” där r:et bara antyds. Efter ett exklamatoriskt å-ljud glider man förbi ett nästan-r innan man landar på ett d som bromsar upp ordet när tungan snärtar till gommen.
I ett av avsnitten av nya Sherlock är Benedict Cumberbatchs rollgestalt uttråkad. På engelska kan man vara uttråkad på ett aggresivt, manodepressivt sätt: BÅÅÅ(R)D! säger han och skjuter prick på någonting inomhus. Det är rätt sätt att vara uttråkad. Man gör något av det.
Sedan är han ju Sherlock så raskt slipper han vara uttråkad och ställs mot sin ärkefiende Moriarty. Eller var det avsnittet när han träffar dominatrixen ”woman”. Jag minns inte och det hör inte hit. Hit till Kew har det vare sig kommit ärkefiender eller dominatrixer. I Kew strirrar jag på min iTunes-lista och tycker mig ha lyssnat på allt 50 gånger. Någon tv finns det inte i hushållet, men hade det funnits hade det inte gjort någon skillnad - ”57 channels and nothing on”
Så varför denna klagolåt? Varför inte göra något åt det? London ligger runt knuten. Staden sover aldrig. Gör något!
Jag har lunginflammation.
Det var tio år sedan sist, men nu var det dags igen.
Emellertid var det faktiskt mer stuns i den förra lunginflammationen. Jag hade 40 graders feber och hallucinationer när jag blundade, så jag vågade inte sova. När jag fick hostmedicin innehåll den morfin, så hallucinationerna blev värre. Den första kuren antibiotika tog inte så vi fick prova en annan. När jag efter tre veckor kom tillbaka till jobbet hade jag gått ner 10 kilo och mina kollegor undrade försiktigt ifall jag inte borde vara borta lite till. Det var Lunginflammation
Den här gången började det med lite hosta. Och sedan lite mer hosta. Lite snuva. Mer hosta. Mer snuva. Efter två veckor insåg jag att det här kanske inte vara en vanlig förkylning ändå och gav mig av till ett sjukhus, där jag fick andas djupt och hosta och visa färgen på det slem som kom upp efter de hostaattacker som drabbade mig efter att ha fått andas djupt.
”Infection of the lungs” löd diagnosen. Jag fick en veckas antibiotika och råden att vila och dricka mycket.
Detta må vara en meslunginflammation, men den är seg som gammal knäck. Jag äter mina piller och nu är det femte dygnet och hostattackerna är färre. Ja, det produceras mindre snor nu, men det har gått åt en toalettpappersrulle bara denna dag (vilket säger något om tidigare produktionsvolymer).
Jag hör dig tänka, käre läsare: ”Men jag vill inte läsa om snor och sånt och förstår han inte att det dör 100 000 varje månad i malaria - vad klagar han på?”
Jag hör dessa tankar, emedan jag tänker dem själv. Stoikern i mig försöker se det som hänt med jämnmod - snart kommer jag ju att vara frisk, om det är i morgon eller om en vecka - ta det lugnt.
Men stoikern och den livsvisa i mig förlorar idag envigen om mitt inre. Jag vill ut. Jag vill göra - någonting. I eftermiddags fick jag en obönhörlig lust att ta mig ut och jogga, vilket bara det visar hur djupt denna sjukdom tagit mig, jag som aldrig vill ut och jogga i vanliga fall (jag vill ha bra kondition och en snygg kropp, men att behöva jobba för det…?)
Jag är uttråkad!
I’m BORED!
fredag 13 april 2012
sartre och jag
Kära läsare. Jag ska omedelbart be om ursäkt för det långa uppehållet sedan min förra blogg.
Det finns ett skäl.
Och direkt måste jag revidera mig. Det måste vara det långa uppehållet som medfört en brist i skärpa. Något har gått förlorat i neuronernas väg till gåspennan. Eller "den lilla glasskivan på mobilen" (låter inte alls lika bra som "gåspennan")(hursomhelst: till saken:)
Det finns två skäl till detta.
Det första stavas fåfänga. Ända sedan unga år har jag älskat scenen och den spänning som kan uppstå mellan artist och publik. Kalla det magi, kalla det konst, kalla det något annat, men resultatet är otaliga amatörteaterföreställningar. För den oinvigde kan jag berätta att det tar tid att få till en teaterföreställning. Lång tid. Under den andra halvan av mars var jag och de andra i ensemblen bosatta på Mary Wallace theatre, ett före detta missionhus vid Themsens strand alldeles uppe i Twickenham.
Mellan bytena i de olika roller jag gjorde i vår bearbetning av Dickens "Great Expectations". I ångesten över att försöka tala dialektal engelska ("rural Kent, 19th century. Please...) I allt detta fanns det inte tid att skriva.
Eller... Jag valde att inte skriva...
Det andra skälet stavas nämligen val. Ett val mellan Stockholm och London. Mellan... Ja, om man tänker efter...: Vart ska livet gå vidare?
För om man tänker efter. Om man nu kan välja mellan Stockholm och London. Varför inte Paris? San Francisco? En ukrainsk bondgård? En skrivarstuga i Pyrenéerna? En... ja, ni förstår. Den frihet som livet i ett rikt, demokratiskt land bjuder på är fantastiskt. Fantastiskt och ångestframkallande.
Som långa tentakler som sprider ut sig från detta som är nu, ser jag oändliga möjligheter sprida ut sig mot alla håll. Man kan ta sig hit..., men dit verkar ju också ganska bra.
Det går att skriva listor och man kan känna efter. Jag kan meddela att jag är usel på att känna efter. Inte så att jag inte känner saker. Tvärtom. Allt känns. Gärna flera gånger per dag byts känslorna från än det ena till det andra.
Listorna är inte stort bättre. Jag stirrar på sånt som är "pro" och sånt som är "con", men blir jag klokare? Kommer jag närmare svaret?
Nope. Njet. Nej.
Det enda botemedlet är nyheterna på tv. Efter en dags kval kommer bilder från Damaskus eller Mugadishu. Mina egna bekymmer tre sig små och betydelselösa. Jag är mätt, varm och har vänner - vad mer kan man begära av livet...?
Hmmm. Man kanske skulle bli reporter och åk åka till oroshärdar runt jorden...
Det finns ett skäl.
Och direkt måste jag revidera mig. Det måste vara det långa uppehållet som medfört en brist i skärpa. Något har gått förlorat i neuronernas väg till gåspennan. Eller "den lilla glasskivan på mobilen" (låter inte alls lika bra som "gåspennan")(hursomhelst: till saken:)
Det finns två skäl till detta.
Det första stavas fåfänga. Ända sedan unga år har jag älskat scenen och den spänning som kan uppstå mellan artist och publik. Kalla det magi, kalla det konst, kalla det något annat, men resultatet är otaliga amatörteaterföreställningar. För den oinvigde kan jag berätta att det tar tid att få till en teaterföreställning. Lång tid. Under den andra halvan av mars var jag och de andra i ensemblen bosatta på Mary Wallace theatre, ett före detta missionhus vid Themsens strand alldeles uppe i Twickenham.
Mellan bytena i de olika roller jag gjorde i vår bearbetning av Dickens "Great Expectations". I ångesten över att försöka tala dialektal engelska ("rural Kent, 19th century. Please...) I allt detta fanns det inte tid att skriva.
Eller... Jag valde att inte skriva...
Det andra skälet stavas nämligen val. Ett val mellan Stockholm och London. Mellan... Ja, om man tänker efter...: Vart ska livet gå vidare?
För om man tänker efter. Om man nu kan välja mellan Stockholm och London. Varför inte Paris? San Francisco? En ukrainsk bondgård? En skrivarstuga i Pyrenéerna? En... ja, ni förstår. Den frihet som livet i ett rikt, demokratiskt land bjuder på är fantastiskt. Fantastiskt och ångestframkallande.
Som långa tentakler som sprider ut sig från detta som är nu, ser jag oändliga möjligheter sprida ut sig mot alla håll. Man kan ta sig hit..., men dit verkar ju också ganska bra.
Det går att skriva listor och man kan känna efter. Jag kan meddela att jag är usel på att känna efter. Inte så att jag inte känner saker. Tvärtom. Allt känns. Gärna flera gånger per dag byts känslorna från än det ena till det andra.
Listorna är inte stort bättre. Jag stirrar på sånt som är "pro" och sånt som är "con", men blir jag klokare? Kommer jag närmare svaret?
Nope. Njet. Nej.
Det enda botemedlet är nyheterna på tv. Efter en dags kval kommer bilder från Damaskus eller Mugadishu. Mina egna bekymmer tre sig små och betydelselösa. Jag är mätt, varm och har vänner - vad mer kan man begära av livet...?
Hmmm. Man kanske skulle bli reporter och åk åka till oroshärdar runt jorden...
lördag 10 mars 2012
i de lugnaste vatten...
Den trogne läsaren av denna blogg har förstått att skribenten bebor den charmanta stadsdelen Kew i sydvästra London. Läsaren har kanske också förstått att Kew må vara charmant, men skulle också kunna anklagas för sömnighet.
Alla pubar stänger klockan elva. Londons klubbliv sker någon helt annanstans och det ljudligaste som händer på Sandycombe Road är att Gerrardo, som äger den italienska restaurangen över gatan, står och skrattar tillsammans med en restauranggäst. Den som känner Gerrardo vet, att hans skratt både sker ofta och är ljudligt, men när detta är det mest subversiva...
Trodde jag...
Britannien har stora shoppingcenter, i Shepard's Bush finns det gigantiska Westfields och de har nyss öppnat ett nytt shoppingmecka i östra London. Men än står de små butikerna emot. Mitt emot min byggnad finns det ett litet näröppet, en hårsalong, en datorbutik, två restauranger och en veterinär som specialiserat sig på katter ("From kitten to cat"). Det fortsätter med en heminredningsbutik, en butik för regnrockar, två restauranger och en butik för uppblåsbara ballonger (!). Längre bort finns inte bara en, utan två specialister på bröllopsklänningar. Redan Napoleon klagade över örikets befolkning som "en nation av butiksägare" (till skillnad från de visionära fransmännen, förstås)
Igår var det repetition och på klassiskt brittiskt "Morden i Midsomer"-sätt antydde en medspelare att en av butikerna bara var ett skyltfönster ("a front") för en helt annan försäljningsverksamhet: "A friend of mine told me", började han och fortsatte med att berätta att om man gick in i regnrocksaffären och ställde de rätta frågorna, så kunde man visas upp på övervåningen (där gardinerna alltid är fördragna) och köpa - i och för sig regntäta - klädesplagg och annat i latex och gummi...
Nästa gång jag cyklade förbi, sneglade jag in i butiken. Där pågick lika lite kommers som vanligt. Hmmm...
Nu är inte sexshopar något som hymlas med i London. Två stenkast åt fel (rätt...?) håll från Leicester Square och butiksfönstrena får en medelålders puritan som jag att rodna. På väg hem från kören hajade jag till framför ett fönster, då en spritt språngande naken kvinna dansade endast skylande sig själv med två solfjädrar. Nästa gång jag gick förbi butiken gjorde de två skyltdockorna reklam för koppel och handklovar.
Men Kew är inte Soho. I Kew promenerar man i den botaniska trädgården. I Kew äter man på restaurang och diskuterar huspriserna. I Kew har man inte sex.
Hade jag varit en modig man, hade jag helt enkelt gått in i butiken och frågat efter en rundvisning på övervåningen. Nu är jag emellertid en väldigt omodig människa som istället använde stalkerns bäste vän - internet.
En sökning på "Gekko Rainwear" var helt ointressant. En rad regnrockar. Detta var inte vad jag var ute efter.
Men vänta. Fanns det inte en urblekt skylt ovanför den nuvarande?
En ny undersökning på internet visade att min skådespelarkollega hade rätt. Visst kan man i Kew både köpa ballonger och äta på den italienska restaurangen. Men du kan också få med dig det senaste inom latex och sbr (=shiny black leather)
Hade jag flyttat till Paris så hade jag följt den franska seden och ryckt på axlarna, mumlat något om DSK och inte tänkt mer på saken.
Men nu bor jag ju i London. Vad skulle en typisk londonbo göra?
I mitt burspråk finns numera ett stort teleskop riktat mot butikens ingång. Bredvid finns ett block och penna. Registret över butiksbesökare börjar bli längre. Tre ministrar, tio ministersekreterare, så många MPs att jag inte längre orkar skriva...
...
Ovanstående blogg må innehålla en eller annan överdrift...;) Då detta är en barntillåten blogg har jag inte skrivit ut några webadresser, men om man är intresserad, gör så här:
Alla pubar stänger klockan elva. Londons klubbliv sker någon helt annanstans och det ljudligaste som händer på Sandycombe Road är att Gerrardo, som äger den italienska restaurangen över gatan, står och skrattar tillsammans med en restauranggäst. Den som känner Gerrardo vet, att hans skratt både sker ofta och är ljudligt, men när detta är det mest subversiva...
Trodde jag...
Britannien har stora shoppingcenter, i Shepard's Bush finns det gigantiska Westfields och de har nyss öppnat ett nytt shoppingmecka i östra London. Men än står de små butikerna emot. Mitt emot min byggnad finns det ett litet näröppet, en hårsalong, en datorbutik, två restauranger och en veterinär som specialiserat sig på katter ("From kitten to cat"). Det fortsätter med en heminredningsbutik, en butik för regnrockar, två restauranger och en butik för uppblåsbara ballonger (!). Längre bort finns inte bara en, utan två specialister på bröllopsklänningar. Redan Napoleon klagade över örikets befolkning som "en nation av butiksägare" (till skillnad från de visionära fransmännen, förstås)
Igår var det repetition och på klassiskt brittiskt "Morden i Midsomer"-sätt antydde en medspelare att en av butikerna bara var ett skyltfönster ("a front") för en helt annan försäljningsverksamhet: "A friend of mine told me", började han och fortsatte med att berätta att om man gick in i regnrocksaffären och ställde de rätta frågorna, så kunde man visas upp på övervåningen (där gardinerna alltid är fördragna) och köpa - i och för sig regntäta - klädesplagg och annat i latex och gummi...
Nästa gång jag cyklade förbi, sneglade jag in i butiken. Där pågick lika lite kommers som vanligt. Hmmm...
Nu är inte sexshopar något som hymlas med i London. Två stenkast åt fel (rätt...?) håll från Leicester Square och butiksfönstrena får en medelålders puritan som jag att rodna. På väg hem från kören hajade jag till framför ett fönster, då en spritt språngande naken kvinna dansade endast skylande sig själv med två solfjädrar. Nästa gång jag gick förbi butiken gjorde de två skyltdockorna reklam för koppel och handklovar.
Men Kew är inte Soho. I Kew promenerar man i den botaniska trädgården. I Kew äter man på restaurang och diskuterar huspriserna. I Kew har man inte sex.
Hade jag varit en modig man, hade jag helt enkelt gått in i butiken och frågat efter en rundvisning på övervåningen. Nu är jag emellertid en väldigt omodig människa som istället använde stalkerns bäste vän - internet.
En sökning på "Gekko Rainwear" var helt ointressant. En rad regnrockar. Detta var inte vad jag var ute efter.
Men vänta. Fanns det inte en urblekt skylt ovanför den nuvarande?
En ny undersökning på internet visade att min skådespelarkollega hade rätt. Visst kan man i Kew både köpa ballonger och äta på den italienska restaurangen. Men du kan också få med dig det senaste inom latex och sbr (=shiny black leather)
Hade jag flyttat till Paris så hade jag följt den franska seden och ryckt på axlarna, mumlat något om DSK och inte tänkt mer på saken.
Men nu bor jag ju i London. Vad skulle en typisk londonbo göra?
I mitt burspråk finns numera ett stort teleskop riktat mot butikens ingång. Bredvid finns ett block och penna. Registret över butiksbesökare börjar bli längre. Tre ministrar, tio ministersekreterare, så många MPs att jag inte längre orkar skriva...
...
Ovanstående blogg må innehålla en eller annan överdrift...;) Då detta är en barntillåten blogg har jag inte skrivit ut några webadresser, men om man är intresserad, gör så här:
måndag 5 mars 2012
Dirigenten II
Det finns en underbar seriestrip av Berglin där olika dirigenter beskrivs. Där finns den diktatoriska typen ("Vaddå. Om jag säger 'Rulla runt', så ska ni göra det"), den kryptiske ("Jag vill ha en mer 'orange' klang") etc. etc.
I kören har Joe Cullen slutat. Vi åkte till New York i höstas på en fantastisk körresa och sedan fanns han inte mer. Vad som hänt bakom styrelsens väggar vet jag inte, men just nu lever vi med vikarier. Upplevelsen har varit... blandad.
Först ut var D. Hon kom in redan gör ett år sedan för att göra ett projekt. Hon är sångerska i grunden, sångpedagog och skulle nu börja med kördirigering. Hon skulle hjälpa oss med instuderingen av Beethovens Missa Solemnis. Missa Solemnis är mer än en och en halv timme lång. Det var bråttom. Vi hade bara två repetitioner innan vi skulle till Oxford för konsert. Efter ett halv rep hade vi kanske hunnit fem minuter, alltmedan D försökte få oss att formera rundare vokaler. Hon blev inte långlivad...
Då tempot i kören är högt var det repetition dagen efter hemkomsten från New York i höstas. Det var till och med inbokat tre repetitioner tisdag, onsdag och torsdag. Därefter tisdag, onsdag och torsdag veckan efter. Vi skulle nämligen sjunga Honneggers "Jean d'Arc au Bucher" på fredagen andra veckan och Einhorns "Voices of Light" på söndagen.
Har du inte hört talas om dessa verk. Var inte orolig. Det hade inte jag heller. Tyvärr hade ingen annan i kören heller vare sig hört talas om eller sjungit verken. Och musiken i dem är inte självklar...
Så efter triumfen i New York, kraschlandade kören i detta projekt som stackars N skulle repetera in.
N är duktig, har bra gehör, är förberedd, men helt utan karisma. Kören är bortskämd och utan särskilt bra gehör... Projektet kraschlandade med korister som lade hela skulden på N. Nu råkar N vara en vacker kvinna i 35-årsåldern, så jag kanske har helt andra bevekelsegrunder när jag påstår att minst halva skulden låg hos körens ganska mediokra notläsningskunskaper.
Det må vara hursomhelst med den saken. På onsdagen två dagar före den första konserten låg fiaskot på lut. Den riktige dirigenten (N är vad man kallar kormästare, dvs den person som övar kören tills dirigenten över både kör och orkester kommer), Marian Alsop, kom inflygande från USA. Hon frågar chaffören R, som sjunger i kören, "How are you doing?". R svarar "We're not quite there yet", vilket är brittiska för "Det går åt h-vete".
Konserterna sjöngs med någon slags räddad ära efter en femtimmarsrepetition på torsdagen.
N blev inte långlivad.
Just nu har vi S. Kören älskar S. Höga krav, löjligt påläst och kan den brittiska konsten av understatement. Vi repeterar Stavinskys mässa och Oedipus Rex av samme tonsättare. Alla i kören vill ha S. Ifall S skulle säga till kören att vi skulle "rulla runt", skulle vi kasta oss ner på golvet.
Tyvärr har S ett välbetalt jobb i Berlin och flyger in för repetitionerna. Inte intresserad av förlängning.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
I kören har Joe Cullen slutat. Vi åkte till New York i höstas på en fantastisk körresa och sedan fanns han inte mer. Vad som hänt bakom styrelsens väggar vet jag inte, men just nu lever vi med vikarier. Upplevelsen har varit... blandad.
Först ut var D. Hon kom in redan gör ett år sedan för att göra ett projekt. Hon är sångerska i grunden, sångpedagog och skulle nu börja med kördirigering. Hon skulle hjälpa oss med instuderingen av Beethovens Missa Solemnis. Missa Solemnis är mer än en och en halv timme lång. Det var bråttom. Vi hade bara två repetitioner innan vi skulle till Oxford för konsert. Efter ett halv rep hade vi kanske hunnit fem minuter, alltmedan D försökte få oss att formera rundare vokaler. Hon blev inte långlivad...
Då tempot i kören är högt var det repetition dagen efter hemkomsten från New York i höstas. Det var till och med inbokat tre repetitioner tisdag, onsdag och torsdag. Därefter tisdag, onsdag och torsdag veckan efter. Vi skulle nämligen sjunga Honneggers "Jean d'Arc au Bucher" på fredagen andra veckan och Einhorns "Voices of Light" på söndagen.
Har du inte hört talas om dessa verk. Var inte orolig. Det hade inte jag heller. Tyvärr hade ingen annan i kören heller vare sig hört talas om eller sjungit verken. Och musiken i dem är inte självklar...
Så efter triumfen i New York, kraschlandade kören i detta projekt som stackars N skulle repetera in.
N är duktig, har bra gehör, är förberedd, men helt utan karisma. Kören är bortskämd och utan särskilt bra gehör... Projektet kraschlandade med korister som lade hela skulden på N. Nu råkar N vara en vacker kvinna i 35-årsåldern, så jag kanske har helt andra bevekelsegrunder när jag påstår att minst halva skulden låg hos körens ganska mediokra notläsningskunskaper.
Det må vara hursomhelst med den saken. På onsdagen två dagar före den första konserten låg fiaskot på lut. Den riktige dirigenten (N är vad man kallar kormästare, dvs den person som övar kören tills dirigenten över både kör och orkester kommer), Marian Alsop, kom inflygande från USA. Hon frågar chaffören R, som sjunger i kören, "How are you doing?". R svarar "We're not quite there yet", vilket är brittiska för "Det går åt h-vete".
Konserterna sjöngs med någon slags räddad ära efter en femtimmarsrepetition på torsdagen.
N blev inte långlivad.
Just nu har vi S. Kören älskar S. Höga krav, löjligt påläst och kan den brittiska konsten av understatement. Vi repeterar Stavinskys mässa och Oedipus Rex av samme tonsättare. Alla i kören vill ha S. Ifall S skulle säga till kören att vi skulle "rulla runt", skulle vi kasta oss ner på golvet.
Tyvärr har S ett välbetalt jobb i Berlin och flyger in för repetitionerna. Inte intresserad av förlängning.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
söndag 4 mars 2012
the rss
Det finns ett, i Brittannien världsberömt, teaterproduktionsbolag som heter RSC, the Royal Skhakespeare Company. Att spela teater med dem är fint, mycket fint. De gör uppsättningar ute i Stratford upon Avon, tv etc. etc.
Uppströms längs med Themsen från Richmond, kommer man till Twickenham. Det är en charmant förort till London, mest berömt för den gigantiska rugbystadion som finns här - 82 000 åskådare får plats där. Men stadion ligger en bit från Themsen. Nere vid floden finns det pubar (förstås) och en gångbro leder till Eel Pie Island, där husbåtarna ligger sida vid sida.
På fastlandet, alldeles vid bron, ligger en liten teater, the Mary Wallace Theatre. Det får plats 96 åskådare och värmesystemet är under all kritik. Teatern är inte professionell, utan lokalen ägs av en amatörteaterförening, the RSS. Förkortningen står för ”Richmond Shakespeare Society” och anledningen till att föreningen inte har sitt bosäte i Richmond istället för i Twickenham finns någonstans i dess annaler, men än har jag inte hittat svaret på denna gåta.
Det hade ju varit trevligt om RSC hade ringt istället för RSS, men trots denna lilla skillnad på en ynklig bokstav, är det roligt att få hålla till i en riktig teater.
Att hålla på med amatörteater är nämligen oftast inte särskilt glamoröst. Att man inte får pengar för jobbet, hörs på namnet. Till detta kommer utfrysta repetitionslokaler och dyra hyrda scener som man kanske kan få tillgång till några dagar före premiär. Eller ”få” och ”få” - det handlar om hur många kvällar man är villig att betala för. En skruttig källarlokal någonstans i Stockholms innerstad kostar mer än 2000 kr per kväll, pengar som helst ska komma in någonstans.
En gång var jag ekonomisk garant för ett teaterprojekt som låg nära mitt hjärta. Efter tre föreställningar hade totalt 20 betalande åskådare kommit och sett pjäsen och jag såg den ekonomiska ruinen i vitögat (det ordnade sig senare - pust)
RSS är lyckligt lottat. I början av 90-talet donerade en av dess medlemmar (Mary Wallace) medel för att köpa och renovera en gammal missionskyrka, så sedan dess har RSS en alldeles egen scen. Så sedan en vecka tillbaka repeterar min lilla produktionsgrupp på den verkliga scenen. Så vad gör det då, att värmesystemet och husisoleringen är brittisk. Detta är lyx i amatörteatersammanhang.
Vi sätter upp en bearbetning av Dickens’ ”Great Expectations” och det är en intressant uppsättning (tycker jag). De flesta skådespelarna sitter med på scenen hela tiden och går in och ut ur olika skådespelarkaraktärer som följer den unge Pips försök att bli en gentleman i London på 1800-talet. Det är en mörk uppsättning, där Londons jetsetliv kring 1830 målas upp i gråsvarta och svarta nyanser. Några få har försonade drag. Många sitter fast i ett ödesmättat ekorrhjul.
Så varför gör man det? Man får inte betalt, kändisskapet är långt borta och ska jag vara ärlig - RSC har bättre skådespelare än RSS.
Men scenen har alltid utövat en så stor dragningskraft på mig, att att jag strunatr i alla ”men”. För ca 20 år sedan regisserade Kenneth Brannagh en svartvit film. Den hette ”In the Bleak midwinter” och handlar om ett litet teatersällskap som sätter upp Hamlet i en liten landsortskyrka mitt i vintern. Det är kallt, sällskapet plågas av intriger och då det är brist på publik, sätter sällskapet ut pappdockor på bänkarna, så att det ska se ut att vara fler än vad det är.
Jag tänker på den filmen när jag sitter och fryser på en bänk och väntar på min nästa scen. Svaret på frågan om dragningskraften till scenen lyser emellertid med sin frånvaro. Istället försöker jag lägga på en dialekt på min bästa skolengelska.
”Can you do rural Kent”, frågar regissören.
Eh…, tänker jag och funderar på om jag, trots att detta är RSS och inte RSC, inte hamnat på alldeles för djupt vatten
(kom gärna och titta, föreställningar från 24e till 31a mars - http://www.richmondshakespeare.org.uk/)
Uppströms längs med Themsen från Richmond, kommer man till Twickenham. Det är en charmant förort till London, mest berömt för den gigantiska rugbystadion som finns här - 82 000 åskådare får plats där. Men stadion ligger en bit från Themsen. Nere vid floden finns det pubar (förstås) och en gångbro leder till Eel Pie Island, där husbåtarna ligger sida vid sida.
På fastlandet, alldeles vid bron, ligger en liten teater, the Mary Wallace Theatre. Det får plats 96 åskådare och värmesystemet är under all kritik. Teatern är inte professionell, utan lokalen ägs av en amatörteaterförening, the RSS. Förkortningen står för ”Richmond Shakespeare Society” och anledningen till att föreningen inte har sitt bosäte i Richmond istället för i Twickenham finns någonstans i dess annaler, men än har jag inte hittat svaret på denna gåta.
Det hade ju varit trevligt om RSC hade ringt istället för RSS, men trots denna lilla skillnad på en ynklig bokstav, är det roligt att få hålla till i en riktig teater.
Att hålla på med amatörteater är nämligen oftast inte särskilt glamoröst. Att man inte får pengar för jobbet, hörs på namnet. Till detta kommer utfrysta repetitionslokaler och dyra hyrda scener som man kanske kan få tillgång till några dagar före premiär. Eller ”få” och ”få” - det handlar om hur många kvällar man är villig att betala för. En skruttig källarlokal någonstans i Stockholms innerstad kostar mer än 2000 kr per kväll, pengar som helst ska komma in någonstans.
En gång var jag ekonomisk garant för ett teaterprojekt som låg nära mitt hjärta. Efter tre föreställningar hade totalt 20 betalande åskådare kommit och sett pjäsen och jag såg den ekonomiska ruinen i vitögat (det ordnade sig senare - pust)
RSS är lyckligt lottat. I början av 90-talet donerade en av dess medlemmar (Mary Wallace) medel för att köpa och renovera en gammal missionskyrka, så sedan dess har RSS en alldeles egen scen. Så sedan en vecka tillbaka repeterar min lilla produktionsgrupp på den verkliga scenen. Så vad gör det då, att värmesystemet och husisoleringen är brittisk. Detta är lyx i amatörteatersammanhang.
Vi sätter upp en bearbetning av Dickens’ ”Great Expectations” och det är en intressant uppsättning (tycker jag). De flesta skådespelarna sitter med på scenen hela tiden och går in och ut ur olika skådespelarkaraktärer som följer den unge Pips försök att bli en gentleman i London på 1800-talet. Det är en mörk uppsättning, där Londons jetsetliv kring 1830 målas upp i gråsvarta och svarta nyanser. Några få har försonade drag. Många sitter fast i ett ödesmättat ekorrhjul.
Så varför gör man det? Man får inte betalt, kändisskapet är långt borta och ska jag vara ärlig - RSC har bättre skådespelare än RSS.
Men scenen har alltid utövat en så stor dragningskraft på mig, att att jag strunatr i alla ”men”. För ca 20 år sedan regisserade Kenneth Brannagh en svartvit film. Den hette ”In the Bleak midwinter” och handlar om ett litet teatersällskap som sätter upp Hamlet i en liten landsortskyrka mitt i vintern. Det är kallt, sällskapet plågas av intriger och då det är brist på publik, sätter sällskapet ut pappdockor på bänkarna, så att det ska se ut att vara fler än vad det är.
Jag tänker på den filmen när jag sitter och fryser på en bänk och väntar på min nästa scen. Svaret på frågan om dragningskraften till scenen lyser emellertid med sin frånvaro. Istället försöker jag lägga på en dialekt på min bästa skolengelska.
”Can you do rural Kent”, frågar regissören.
Eh…, tänker jag och funderar på om jag, trots att detta är RSS och inte RSC, inte hamnat på alldeles för djupt vatten
(kom gärna och titta, föreställningar från 24e till 31a mars - http://www.richmondshakespeare.org.uk/)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)