I vanliga fall äter man senare än i Sverige i Britannien. Det är svårt att hitta en restaurang eller pub där köket öppnar före kl sex och om man tar sig in före klockan sju, är man oftast ensam. Åtta eller till och med nio, är en vanlig tid att äta kvällsvard, möjligen lite tidigare på lördagkvällar.
Undantaget är söndagarna. Då är det ”Sunday Roast” och det är fullt mest hela eftermiddagen. Hela familjer kommer och äter och pubar, men även restauranger har speciella menyer bara för söndagar.
Själva namnet, ”Sunday Roast” får mig att associera till stora helstekta rostbiffar, men det går att hitta ”Chicken Sunday Roast” od. Det är ofta lite billigare än den vanliga a la carten, men kvalitén påminner rätt mycket om de publuncher jag träffade på när jag tågluffade i landet 1988. Eller kanske inte, för då var maten nästan oätlig. Det är inte en ”Sunday Roast”, utan oftast är det någon slags husmanskost.
Idag har jag övergett min vanliga grannpub. Där var det fullt, vilket är konstigt, då personalen blivit otrevligare och otrevligare de senaste månaderna (fast det kanske bara är jag…) Istället blev det ”The Railway” alldeles vid Kew Gardens tunnelbanestation. Den gamla väntsalen är det snyggaste rummet i puben med gjutjärnspelare som håller upp det välvda tunntaket och jag tror det är nya ägare, för här har de istället plötsligt blivit mycket trevligare.
En ”Chicken Sunday Roast” kostar här GBP 7,35, det vill säga knappt 80 kronor och för det får man en halv kyckling, ugnsstekt potatis (som varit i ugnen lite för länge), morötter och broccoli (som kokat lite för länge), samt en slev brunsås. Kanske inte den största kulinariska upplevelsen, men gott och mättande. Dagen är mättad.
Det är med andra ord söndag igen. En dag som man i och för sig kan kontemplera livet på, men det går ju att samtidigt promenera lite, besöka ett kafé för att öva rader inför senaste pjäsen, olja kedjan på cykeln, titta på Tottenham- City (samtidigt med Sunday Roast), samt klia sig på magen och fundera på om det inte snart är dags för en eftermiddagslur…
Gäsp.
söndag 22 januari 2012
onsdag 18 januari 2012
vädret
Hur mycket kan man prata om vädret?
Tja, bor man i södra Kalifornien, så blir det inte särskilt mycket sagt. Dag ut och dag in är det samma soliga väder, det är något kallare några månader runt nyår, men solen är där.
I Sverige börjar var och varannan konversation om vädret. Inte så konstigt. Vädret ändrar sig hela tiden och på vintern kommer snön och så försvinner den och så kommer den och så…ja, ni förstår.
En gång träffade jag på en kanadensare, Matt (eller var det Mark…?) han kom från London, men inte London, Förenade Kungariket, utan London, Ontario, en håla ungefär mitt emellan Toronto och Detroit. Fråga mig inte hur vi började prata om detta, men han beskrev en vinter som varit konstig: Det hade blivit kallare och kallare och sedan hade det börjat snöa. Så långt var allt normalt - det snöar varje vinter i Ontario. Emellertid: Därefter hade det blivit varmt igen, delar av snön hade smält bort, det hade blivit kallt igen och vägarna var isbelagda…
Jaha, tänkte jag, så ser det ju ut varje vinter, men i Ontario är det inte så. Visst är det kallt på vintern, men temperaturen fluktuerar inte. Mellan Appalacherna i öster och Klippiga bergen i väster blåser polarvindarna ner obehindrat hela vintern. Det är kallt - hela tiden - tills det till slut blir vår och då blir det varmt.
I London fluktuerar vädret på ett mer svenskt sätt. Från dag till dag kan temperaturen slå ganska mycket. Men skiftningarna sker på en varmare nivå. Man kan till exempel åka motorcykel hela vintern - jag var ute så sent som i förrgår (då det i och för sig var väldigt kallt - jag frös). Därför pratar även londonbor om vädret.
Precis som i Stockholm tenderar det alltid vara fel på vädret. Adjektiven ”terrible”, ”too cold” och ”horrendous” används oftare än ”lovely”. Jag funderar på om jag ens hört det sägas alls på den tid jag bott här. I förrgår var det en klar och kall och fantastiskt vacker dag med frost i Richmond Park, men min engelska kollega tittade bara skeptiskt på mig när jag gav mig hän i naturromantiskt lyriska beskrivningar. Hon tyckte det var ”too cold”
Idag var det emellertid regn igen så när jag gav mig iväg på cykeln i morse, så tog jag på mig min neongula regnjacka. Sedan satte jag dessutom på cykellyktorna. Trots att solen går upp här en timme före Stockholm, så var det mörkt på grund av alla låga moln. Jag hade emellertid inte tittat på termometern. När jag kom fram till universitetet var jag plaskblöt, inte av regnet utan av transpiration. Vinden hade vänt och sydliga vindar på ca tio grader har blåst in över Britannien. Det har varit en varm dag.
Nu tycker ju jag om vinter och snö. Det är bara två veckor sedan jag var i Härjedalen med en halv meter snö.
Och jag tycker ju om de vackra, klara, kalla dagarna. Mer än de mulna, regniga.
Men när koltrastarna får spader och krokusarna slår ut mitt i januari. Då känns det ändå ganska bra.
Tja, bor man i södra Kalifornien, så blir det inte särskilt mycket sagt. Dag ut och dag in är det samma soliga väder, det är något kallare några månader runt nyår, men solen är där.
I Sverige börjar var och varannan konversation om vädret. Inte så konstigt. Vädret ändrar sig hela tiden och på vintern kommer snön och så försvinner den och så kommer den och så…ja, ni förstår.
En gång träffade jag på en kanadensare, Matt (eller var det Mark…?) han kom från London, men inte London, Förenade Kungariket, utan London, Ontario, en håla ungefär mitt emellan Toronto och Detroit. Fråga mig inte hur vi började prata om detta, men han beskrev en vinter som varit konstig: Det hade blivit kallare och kallare och sedan hade det börjat snöa. Så långt var allt normalt - det snöar varje vinter i Ontario. Emellertid: Därefter hade det blivit varmt igen, delar av snön hade smält bort, det hade blivit kallt igen och vägarna var isbelagda…
Jaha, tänkte jag, så ser det ju ut varje vinter, men i Ontario är det inte så. Visst är det kallt på vintern, men temperaturen fluktuerar inte. Mellan Appalacherna i öster och Klippiga bergen i väster blåser polarvindarna ner obehindrat hela vintern. Det är kallt - hela tiden - tills det till slut blir vår och då blir det varmt.
I London fluktuerar vädret på ett mer svenskt sätt. Från dag till dag kan temperaturen slå ganska mycket. Men skiftningarna sker på en varmare nivå. Man kan till exempel åka motorcykel hela vintern - jag var ute så sent som i förrgår (då det i och för sig var väldigt kallt - jag frös). Därför pratar även londonbor om vädret.
Precis som i Stockholm tenderar det alltid vara fel på vädret. Adjektiven ”terrible”, ”too cold” och ”horrendous” används oftare än ”lovely”. Jag funderar på om jag ens hört det sägas alls på den tid jag bott här. I förrgår var det en klar och kall och fantastiskt vacker dag med frost i Richmond Park, men min engelska kollega tittade bara skeptiskt på mig när jag gav mig hän i naturromantiskt lyriska beskrivningar. Hon tyckte det var ”too cold”
Idag var det emellertid regn igen så när jag gav mig iväg på cykeln i morse, så tog jag på mig min neongula regnjacka. Sedan satte jag dessutom på cykellyktorna. Trots att solen går upp här en timme före Stockholm, så var det mörkt på grund av alla låga moln. Jag hade emellertid inte tittat på termometern. När jag kom fram till universitetet var jag plaskblöt, inte av regnet utan av transpiration. Vinden hade vänt och sydliga vindar på ca tio grader har blåst in över Britannien. Det har varit en varm dag.
Nu tycker ju jag om vinter och snö. Det är bara två veckor sedan jag var i Härjedalen med en halv meter snö.
Och jag tycker ju om de vackra, klara, kalla dagarna. Mer än de mulna, regniga.
Men när koltrastarna får spader och krokusarna slår ut mitt i januari. Då känns det ändå ganska bra.
söndag 15 januari 2012
nfl
I natt satt jag uppe och tittade på min datorskärm. En röd pil dök plötsligt upp. Ett tal ändrades. I tysthet spelades ett stiliserat drama upp framför mina ögon. Jag följde en match i amerikansk fotboll. New England Patriots mot Denver Broncos.
Man skulle kunna tänka sig att jag, som bor i London, ägnade helgerna åt vanlig fotboll. Här finns några av världens bästa fotbollslag. Arenorna är fulla med folk och med fantastisk stämning. Man borde gå dit och kolla.
Istället har jag sett rugby (ett hyfsat lag - London Welsh - har hemmamatcher ett längre stenkast från mitt boende i Kew) och på söndagkvällarna smyger jag mig iväg till tunnelbanan för att åka till West Kensington, där det finns en sportbar som sänder matcherna från andra sidan Atlanten - National Football League - NFL.
Nu rör man man ju inte bollen särskilt mycket med fötterna, så namnet är missvisande. Troligen kommer sig namnet från rugby. Den amerikanska varianten började som rugby en gång i tiden, fast några regler ändrades och idag är sporterna ganska olika. Men rugby heter egentligen "Rugby Football", det vill säga den sorts fotboll som man spelade på internatskolan Rugby. Och fortfarande spelar. På de olika internatskolorna i Britannien finns det en rad sporter som bara spelas där. På Eton finns till exempel en udda form av fotboll där man inte passar till andra i sitt lag.
Amerikansk fotboll tillhör mina "guilty pleasures" - det vill säga något jag tycker om, men som jag kanske inte riktigt alltid står för. Sporten är nämligen en smula... eh... våldsam.
Varje säsong är kort. Man spelar från september till januari, bara 16 matcher. Går det bra spelar man max tre matcher till. I februari är det slut. Det är bara en match varje vecka och den är 60 minuter lång. Trots det är skador legio. Man borde inte tycka om detta.
Ändå sitter jag där framför datorn och följer en schematisk match som sakta växer fram på nfl.coms hemsida.
Det finns kanske sociologiska undersökningar som försökt ta reda på varför man (och det är ju oftast män) följer sport. Är det för att man vara en del av en grupp, eller söker den inre kvästa mammutjägaren i sig.
Eller så är man bara lite konstigt.
Or both...
Man skulle kunna tänka sig att jag, som bor i London, ägnade helgerna åt vanlig fotboll. Här finns några av världens bästa fotbollslag. Arenorna är fulla med folk och med fantastisk stämning. Man borde gå dit och kolla.
Istället har jag sett rugby (ett hyfsat lag - London Welsh - har hemmamatcher ett längre stenkast från mitt boende i Kew) och på söndagkvällarna smyger jag mig iväg till tunnelbanan för att åka till West Kensington, där det finns en sportbar som sänder matcherna från andra sidan Atlanten - National Football League - NFL.
Nu rör man man ju inte bollen särskilt mycket med fötterna, så namnet är missvisande. Troligen kommer sig namnet från rugby. Den amerikanska varianten började som rugby en gång i tiden, fast några regler ändrades och idag är sporterna ganska olika. Men rugby heter egentligen "Rugby Football", det vill säga den sorts fotboll som man spelade på internatskolan Rugby. Och fortfarande spelar. På de olika internatskolorna i Britannien finns det en rad sporter som bara spelas där. På Eton finns till exempel en udda form av fotboll där man inte passar till andra i sitt lag.
Amerikansk fotboll tillhör mina "guilty pleasures" - det vill säga något jag tycker om, men som jag kanske inte riktigt alltid står för. Sporten är nämligen en smula... eh... våldsam.
Varje säsong är kort. Man spelar från september till januari, bara 16 matcher. Går det bra spelar man max tre matcher till. I februari är det slut. Det är bara en match varje vecka och den är 60 minuter lång. Trots det är skador legio. Man borde inte tycka om detta.
Ändå sitter jag där framför datorn och följer en schematisk match som sakta växer fram på nfl.coms hemsida.
Det finns kanske sociologiska undersökningar som försökt ta reda på varför man (och det är ju oftast män) följer sport. Är det för att man vara en del av en grupp, eller söker den inre kvästa mammutjägaren i sig.
Eller så är man bara lite konstigt.
Or both...
torsdag 12 januari 2012
vår
Sent på söndagen landade planet från Arlanda på Heathrow. Det sista planet från Stockholm startar klockan nio på kvällen och oftast tar flygresan nästan två och en halv timme. Så trots att klockan i London bara visade 22:30, så brukar jag vara en smula mör när jag till slut kommer hem. Då är det nästan midnatt.
Den snabbaste vägen till Kew innebär byte till buss i South Ealing, en radhusförort som alla andra i London, där jag ofta stått och fryst innan bussen behagat komma.
Det var alltså en luttrad Vallas som släpade upp sin tunga resväska för trapporna vid tunnelbanan. Det skulle vara kallt och ta lång tid innan bussen skulle komma. Helt enkelt därför att det alltid var kallt och tog lång tid.
Och visst tog det tid innan bussen kom. Det gör det alltid.
Men det var varmt...
Inte högsommarvarmt kanske, men 10 grader. Mitt i natten. I januari.
Så har dagarna forsatt. Både dagtid och nattetid har det hållit sig kring 10-gradersstreckat. Motorcykeln har fört mig till jobbet. Småfåglarna har kvittrat och man har kunnat hitta knoppar på buskarna.
Ibland är klimatet fullt av överraskningar. Ibland kommer vindarna från norr och då blir det kallt. Ibland kommer de från sydväst och då kommer våren. Eller en föraning om våren. Eller kanske inte ens det, men en doft av... liv...?
Väderlekstjänsterna berättar på sina hemsidor, att vädret alldeles snart ska bli kallt igen. Redan imorgon natt kommer frosten till Kew och London och därefter verkar det hålla sig till det vanliga januarivädret - två plusgrader, mulet och regnskurar.
Men det är då. Idag kunde jag åka till jobbet i skinande solsken och vårkänsla. Vad gör det då att vägarbeten och järnvägskorsningar medförde köer som till och med var längre än vanligt. Det går också att sitta utomhus utanför en italiensk restaurang i Kew och smutta på ett glas rött i januarikvällen. Visst är det lite kallt. Men vad gör der. Det är ju vår.
Den snabbaste vägen till Kew innebär byte till buss i South Ealing, en radhusförort som alla andra i London, där jag ofta stått och fryst innan bussen behagat komma.
Det var alltså en luttrad Vallas som släpade upp sin tunga resväska för trapporna vid tunnelbanan. Det skulle vara kallt och ta lång tid innan bussen skulle komma. Helt enkelt därför att det alltid var kallt och tog lång tid.
Och visst tog det tid innan bussen kom. Det gör det alltid.
Men det var varmt...
Inte högsommarvarmt kanske, men 10 grader. Mitt i natten. I januari.
Så har dagarna forsatt. Både dagtid och nattetid har det hållit sig kring 10-gradersstreckat. Motorcykeln har fört mig till jobbet. Småfåglarna har kvittrat och man har kunnat hitta knoppar på buskarna.
Ibland är klimatet fullt av överraskningar. Ibland kommer vindarna från norr och då blir det kallt. Ibland kommer de från sydväst och då kommer våren. Eller en föraning om våren. Eller kanske inte ens det, men en doft av... liv...?
Väderlekstjänsterna berättar på sina hemsidor, att vädret alldeles snart ska bli kallt igen. Redan imorgon natt kommer frosten till Kew och London och därefter verkar det hålla sig till det vanliga januarivädret - två plusgrader, mulet och regnskurar.
Men det är då. Idag kunde jag åka till jobbet i skinande solsken och vårkänsla. Vad gör det då att vägarbeten och järnvägskorsningar medförde köer som till och med var längre än vanligt. Det går också att sitta utomhus utanför en italiensk restaurang i Kew och smutta på ett glas rött i januarikvällen. Visst är det lite kallt. Men vad gör der. Det är ju vår.
söndag 8 januari 2012
terminal
I filmen med samma namn hamnade Tom Hanks på en flygplats utan att kunna ta sig genom den amerikanska passkontrollen. Istället bosatte han sig där, byggde en fontän istället för pissoaren och träffade Catherine Zeta-Jones.
Jag sitter själv fast på en terminal just nu, fast hur jag än ser mig runt, hittar jag inte Catherine Zeta-Jones. Å andra sidan kommer jag inte att vara här flera månader (hoppas jag, vi får se hur British Airways sköter sig) Istället kommer jag att vara här i fyra timmar till klockan 21, då mitt flyg lämnar gaten.
Hur kunde detta ske? Hur kunde en planerande man i sina bästa år planera så tokigt, att han fastnar på en flygplatsterminal i fyra timmar (och jag har redan varit här i en trekvart…)?
Bakgrunden är följande: För många månader sedan bestämde jag och några till, att vi skulle till fjällen veckan efter nyår. Det visade sig att bytesdagen för vårt boende var söndag, så jag visste att jag skulle få en lång resdag. Först Härjedalen-Arlanda, därefter Arlanda-Kew (den lilla charmanta förort till London där jag har mitt - i och för sig minimala, men dock - boende). Det går massor med flyg varje dag till London, men sista flyget står British Airways för klockan 20.55.
Hur lång tid tar det att åka från Härjedalen till Arlanda?
Tja, när jag köpte min biljett räknade jag med att det skulle kunna vara snöstorm, vinterkräksjuka, bilolycka på vägen, eller alla tre. Alltså vore det bra att ha lite extratid inför flyget. Alltså beställde jag biljett till det sista möjliga flyget.
Nu inträffade förstås inget av det ovanstående. Dessutom har Trafikverket gått och byggt en ny motorväg till Hudiksvall. Min chaufför ville hem fort och stampade gasen i botten. Strax efter fyra bromsade hon in utanför terminalen.
Nästan fem timmar på terminal 5…
Det fanns en tid när jag var ett nyfiket barn och storögt tittade på flygplatser med tindrande ögon. Detta var ett ställe med fantastiska apparater som dånande kunde flyga upp i luften. Underbart.
Sedan dess har mitt barnasinne eroderat och ersatts av minnen av skrikande barn (finns oftast på terminal 3 på Heathrow), försenade plan (just den flajt jag ska med i kväll är ofta försenad en kvart eller så), eller märkliga köer ska stå i vid gejten (tänk RyanAir). Lägg till skenande horder som ska försöka få de bästa platserna (RyanAir - återigen) och det tindrande barnet har ersatts av en världsvant gäspande kultursnobb som i detta nu (sneglar på klockan) har tre och en halv timme kvar på denna terminal.
Men det kanske finns en lösning. Man skulle kunna smyga iväg från sin kulturpersona, bara för ikväll och leta upp tioåringen som en gång skickade iväg en syster på språkresa från den oreanga charterhallen som fanns på Arlanda 1976. Man skulle kunna leta upp ett fönster, lista ut vad det är för flygplan som står där. Nörda ur en smula över skillnaderna mellan en Airbus 320 och en Boeing 737, samt och drömma sig vidare mot flygcertifikatet. Fyrtioårskrisen klarade jag av med hjälp av ett mc-kort. Det är dags att planera inför 50-års… Att kunna flyga…
Jag sitter själv fast på en terminal just nu, fast hur jag än ser mig runt, hittar jag inte Catherine Zeta-Jones. Å andra sidan kommer jag inte att vara här flera månader (hoppas jag, vi får se hur British Airways sköter sig) Istället kommer jag att vara här i fyra timmar till klockan 21, då mitt flyg lämnar gaten.
Hur kunde detta ske? Hur kunde en planerande man i sina bästa år planera så tokigt, att han fastnar på en flygplatsterminal i fyra timmar (och jag har redan varit här i en trekvart…)?
Bakgrunden är följande: För många månader sedan bestämde jag och några till, att vi skulle till fjällen veckan efter nyår. Det visade sig att bytesdagen för vårt boende var söndag, så jag visste att jag skulle få en lång resdag. Först Härjedalen-Arlanda, därefter Arlanda-Kew (den lilla charmanta förort till London där jag har mitt - i och för sig minimala, men dock - boende). Det går massor med flyg varje dag till London, men sista flyget står British Airways för klockan 20.55.
Hur lång tid tar det att åka från Härjedalen till Arlanda?
Tja, när jag köpte min biljett räknade jag med att det skulle kunna vara snöstorm, vinterkräksjuka, bilolycka på vägen, eller alla tre. Alltså vore det bra att ha lite extratid inför flyget. Alltså beställde jag biljett till det sista möjliga flyget.
Nu inträffade förstås inget av det ovanstående. Dessutom har Trafikverket gått och byggt en ny motorväg till Hudiksvall. Min chaufför ville hem fort och stampade gasen i botten. Strax efter fyra bromsade hon in utanför terminalen.
Nästan fem timmar på terminal 5…
Det fanns en tid när jag var ett nyfiket barn och storögt tittade på flygplatser med tindrande ögon. Detta var ett ställe med fantastiska apparater som dånande kunde flyga upp i luften. Underbart.
Sedan dess har mitt barnasinne eroderat och ersatts av minnen av skrikande barn (finns oftast på terminal 3 på Heathrow), försenade plan (just den flajt jag ska med i kväll är ofta försenad en kvart eller så), eller märkliga köer ska stå i vid gejten (tänk RyanAir). Lägg till skenande horder som ska försöka få de bästa platserna (RyanAir - återigen) och det tindrande barnet har ersatts av en världsvant gäspande kultursnobb som i detta nu (sneglar på klockan) har tre och en halv timme kvar på denna terminal.
Men det kanske finns en lösning. Man skulle kunna smyga iväg från sin kulturpersona, bara för ikväll och leta upp tioåringen som en gång skickade iväg en syster på språkresa från den oreanga charterhallen som fanns på Arlanda 1976. Man skulle kunna leta upp ett fönster, lista ut vad det är för flygplan som står där. Nörda ur en smula över skillnaderna mellan en Airbus 320 och en Boeing 737, samt och drömma sig vidare mot flygcertifikatet. Fyrtioårskrisen klarade jag av med hjälp av ett mc-kort. Det är dags att planera inför 50-års… Att kunna flyga…
torsdag 5 januari 2012
insomnia
För några år sedan pratade jag och en sångarkamrat om sömn. Precis hur vi kom in på det kommer jag inte längre ihåg. Kanske var det bara ett allmänt småprat som ledde in på ämnet. Min sångarkamrat var - och är - ca 10 år äldre än jag och han klagade över bristen på sömn. Om han vaknade mitt i natten hade han svårt att somna om och låg bara och vred sig. Det var svårt att somna om och när väckarklockan ringde på morgonen var han lika trött som på kvällen.
Jag nickade och sade något jag inte kommer ihåg längre. I mitt inre var jag glad över att jag inte själv led av samma åkomma.
Det var då…
De senaste tre dagarna har jag varit uppe i Härjedalen för att åka skidor. Snön har varit bra, backarna långa och på skiduthyrningen tog jag ett par ganska korta skidor som gör svängandet lätt. Det har varit roligt. Jag har känt mig duktig.
Mina muskler håller inte riktigt med mig. De klagar. ”Så här brukar du inte röra dig”, säger höger vadmuskel. ”Varför sitter du inte och surfar på internet istället?” muttrar vänster lårmuskel. När det är dags att gå och lägga sig är jag dödstrött.
Men sover jag?
Nope. Nej. Inte mycket.
Ibland somnar jag in men vaknar klockan två. Andra gånger kommer sömnen och går under hela natten. Mest går den.
Nu skulle man kunna tänka sig, att det är den nya miljön i Härjedalen som medfört detta, men så är det tyvärr inte. De senaste åren har större och större delar av natten gått åt till att ligga i sängen och…
Ja, vad tänker man på när man inte kan somna?
På sitt sätt kan det vara ganska trevligt att inte sova. Man kan ligga och tänka på resor man gjort. Eller resor man vill göra. Kanske den där boken som borde skrivas. Filosofiska funderingar över guds existens eller filmen som påverkat mig väldigt mycket (den senaste filmen jag såg var Millennium, men ska jag vara ärlig har jag inte ägnat den särskilt många insomniaminuter) I lugn och ro kan man ge sig hän till att låta tankarna gå åt vilket håll som helst.
Men en hel del av funderandet går åt till att tänka på att det ju faktiskt vore väldigt praktiskt om jag kunde somna nu. Om jag ligger här och är vaken så kommer jag ju att vara väldigt trött i morgon bitti. Inte bra. Så sov nu. Sov nu! SOV!
Just denna tankebana fungerar väldigt dåligt om man vill somna.
Efter någon timmes vridande fram och tillbaka i sängen ligger underlakanet som en skrynklig korv under ryggen. Inte heller detta befrämjar sömnen.
Märkligt nog brukar sömnen komma innan väckarklockan ringer, trots de tidigare sömnlösa timmarna. Utan att jag märkt det har tankarna övergått i dröm och väckarklockan låter lika obarmhärtigt som alltid - det är dags att gå upp nu.
Framför spegeln i badrummet är det gäspande dags att raka sig och jag inser att ännu ett ålderstecken får läggas till de andra. Efter gråa hårstrån och stela leder får sömnlöshet läggas till det medelålders oket.
Det är ju tur att jag är en harmonisk typ som inte ägnar min tid åt att tänka på sånt…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)