sången (inom parantes)

-Du har inte skrivit något i bloggen! Du måste skriva nåt i bloggen - jag tycker den är bra.

I år hade det faktum att jag skriver en blogg kommit ut ur sin hemliga linda tidigare än förra året och en glad fyr i andra ring tyckte att jag borde skriva mer. När jag tittar till bloggens tidsaxel ser jag också att antalet bloggar per månad minskat sedan jag flyttade hit. Jag har något slags målsättning att skriva två i veckan, men när jag undersöker saken…aj-aj-aj…

Så vad är det jag håller på med som undanhåller mig från bloggandet?

Vad är det i livet som gör en man lycklig?

Vin, kvinnor och sång, är ett klassiskt svar på denna fråga. (Jag ber om ursäkt för det heteronormativa i denna kliché…)

För balans i tillvaron krävs mått av alla tre. Problem uppstår när denna balans rubbas. Tänk er till exempel att en lång, gänglig man i sina bästa år inte träffar tillräckligt många kvinnor (alternativt, inte träffar en kvinna tillräckligt mycket). Då summan av lasterna är konstant (hmmm - är det som gör en man lycklig verkligen samma sak som ”laster”. Märkligt nog är svaret på denna fråga ”ja”)(eller kanske inte så märkligt förresten)(nog med parenteser, var var jag?), ökas både vinintaget och sångintaget proportionellt. (eller kanske proportionellt mot kvadraten …hmmm)

Det finns en gräns, även för mig, för alkoholintag. Det är märkligt svårt att inte dricka alkohol i detta land. Varje gång teatergruppen går ut. Varje gång kören är ute och sjunger. Jämt, jämt jämt… Alltså försöker jag minska ner detta till en måttlig dos (så är det egentligen inte, men jag skriver det, då kanske elever läser bloggen)(fast då borde jag inte ha skrivit den förra parentesen förstås…)

Då återstår det bara en sak till - sång. Och det är sången som hållit mig från tangentbordet och blogganden den senaste tiden. Vad har då hänt den senaste månaden?

Tja, i slutet av september var kören i Bonn och Paris för konserter med Missa Solemnis (Beethoven)(en kille som… äsch, ni vet). En vecka senare åkte vi till Manchester för Mahler’s tvåa. Veckan därpå var det dags för Britten’s (inte en enstaka britt vem som helst, utan han heter så - Benjamin Britten) War Requiem hemma i Barbican i London. Och senaste helgen var vi i New York och sjöng både Beethoven och Britten.

Roligt? Jajemen!

Lite mycket? Eh… well…

En gång sjöng jag i en kör som repeterar i Gamla Stan i Stockholm. Det var mycket att göra, en repetition i veckan och så ganska många konserter på det. Ibland lades det in extra repetitioner. Hu, tyckte jag, som menade att detta nog var i mesta laget.

Men allt i livet är relativt. På samma sätt som jag aldrig någonsin mer kommer att klaga på rusningstrafiken eller trängseln i tunnelbanan i Stockholm (då det inte är någon trängsel, inte egentligen, då har ni aldrig träffat på Trängsel och Rusningstrafik), så kommer jag aldrig mer klaga på att en kör har för många repetitioner.

Vi tar ett exempel. I måndags morse kom hela kören hem från New York. Vi hade sjungit vid matinétiden klockan 15. Därefter gick bussen direkt till Kennedyflygplatsen och flyget hem. I Sverige, i en vanlig kör, hade detta inneburit att veckans rep skulle utgått. Man har träffat varandra så mycket att det är dags för en liten paus.

I min kör hade vi också en liten paus. Den varade i 33 tummar. På tisdagkvällen var det åter rep (extrainsatt  minsann). Därefter ordinarie rep onsdag och torsdag. Udda nog är det ingen konsert kommande veckoslut, men det är repetition måndag, tisdag, onsdag, torsdag (dagtid) och fredag (dagtid), därefter konsert fredag kväll. Ny repetition lördag morgon och söndag morgon, följt av konsert (inte samma program som på fredagen) på söndag kväll.

Pust!

Varför gör alla i kören då detta? Ingen får betalt, man måste ta ledigt från jobbet. Det är en massa slit.

Förutom det ovannämnda sökandet efter balans i tillvaron (vin, kvinnor, sång), så har jag hittat en helt och hållet brittisk anledning till detta.

Går man till kören träffar man i och för sig vänner, man lever för konsten, jada, jada, jada, men det viktiga är inte detta, utan att man kommer hemifrån. Hemma är det nämligen kallt, dragit och jättelitet, då det är så vansinnigt dyrt att bo här.

Alltså. Om man skulle vilja främja kulturlivet i Sverige, så är mitt förslag: Installera fönster med enkelglas (gärna av sash-typ = extra dragigt), samt höj hyrorna till det tredubbla. Direkt skulle konsertsalar och körer fyllas med människor som inte vill vara hemma.

Denna kväll är den första på över en vecka som jag tillbringat i min lägenhet. Ryggen är 10 cm från den enda radiatorn och än har inte det kalla vintervädret nått Britannien så det är inte så farligt kallt. Ändå har det känts lite rastlöst. Här händer det ju ingenting. Dessutom är det dragigt. Var skulle man kunna sjunga lite grann….?

carmine's

Den lackade bardisken sträcker sig långt till höger om mig och svänger till slut ner mot väggen. Där sitter ett orginal i basebollkeps. Typerna på barstolarna är medelålders. Bartendern har vit skjorta och bakom flaskorna finns en jättelik spegel. På en tv-skärm visas baseboll. 

Nej, det är inte en engelsk pub. Detta förlängda veckoslut har fört mig över Atlanten (motvind, mycket turbulens, åtta och en halv timme från London) och till Carmine's, en bar på Broadway, långt uppe på Upper West Side. 

Nu vet ju historieläraren i mig, att detta land grundades av kolonister från Britannien. De talar samma språk. Plan flyger hela tiden mellan NewYork och London. Massor av engelsmän jobbar här. London kryllar av amerikaner. Ändå är en amerikansk bar väsensskild från en engelsk pub. 

Eller "väsensskild" är kanske fel ord. Båda serverar alkohol. Det finns få barn här. Man kan både äta middag eller bara ta en kaffe. Och så finns det alkohol, eller det kanske jag redan nämnde. 

Ändå. Medan den engelska puben befolkas av rödkindade  män, hundar och "I'm so sorry, but could you...", så är den här baren fylld av karaktärer från en Woody Allenfilm. En grupp med medelålders män i allt från kostym till Yankeeströja (samma college?). Ett par längre bort längs baren som verkar vara ganska långt gångna på den väg dom leder till alkoholism. Två par som träffas, utbyter några fraser, försöker vara roliga, tar en drink och försvinner mot en restaurang (Vilken film var det, Manhattan? Annie Hall? Fruar och äkta män? Alla tre?)

Och man kan ju fråga sig ifall språket verkligen samma. Bakom mig står en stor svart man som pratar med sin kompis. Och visst är orden engelska, jag förstår vad de säger. Ändå är det så annorlunda. 

Nu är ju inte jag den förste att märka dessa skillnader. Spaltmeter har skrivits om den direkte och burduse amerikanen som drar från höften, medan engelsmannen är hämmad, tyngd av sociala och kulturella måsten och hanterar detta genom en kaskad av sarkasmer ("It' s not sarcasm, it's being subtle...")

Efter att ha bott i öriket över ett år,  efter talrika besök på andra sidan pölen, sitter jag och inser att allt detta är sant. Alla fördomar stämmer. En titt runt baren får mig att deprimerat fundera över hur fri människan egentligen är och hur fångade vi är i sociala och kulturella mönster. 

Då är det skönt att veta, att jag själv är en fri och självständig människa, som inte är fast i några svenska, estniska, maskulina,  heteronormativa, eller andra mönster...

förväntan

För att ta sig från Britannien, måste man på något sätt ta sig från ön till kontinenten. Den medelålders delen av mig minns tågluffarkort och fartyg på 80-talet. Den mer kontemporära delen av mig ser att fartygen blivit färre och ersatts med eurostar under kanalen, men framför allt, med billiga flyg över hela världen.

Runt London finns det 5 flygplatser, men en av dem, Heathrow, är huvudflygplats. Detta är den inte dimensionerad för. Det finns bara två landningsbanor och nattetid är det egentligen så att man inte får vare sig landa eller starta. 

Kew, där jag bor, ligger rakt under inflygningen för den norra banan. Ställer man sig på gatan i skymningen kan man se flygplanen som ett pärlband över södra London. Motljuset får dem att glittra. 

Klockan fem på morgonen glittrar emellertid inte motorerna, utan karakteriseras mer av deras rytande. Första natten jag sov i min lägenhet vaknade jag upp med ett ryck och trodde att planet skulle landa inne i lägenheten. Efter ett drygt år märker jag dem knappt och när bekanta frågar hur jag klarar av ljudet, himlar jag med ögonen och säger att det var väl inget - de som bor i Hounslow däremot... 

Det finns planer på en ny flygplats ute i Themsens utlopp. Här ska det byggas två konstgjorda öar med totalt fem landningsbanor och snabbtåg in till centrala London. 

Nu är detta bara en plan som få verkar tro på. Bara snabbtåget ner till kanaltunneln blev 15 år försenat, så denna flygplats kommer knappast att bli klar förrän 2050, om någonsin. 

Åter andra menar att det ska byggas en tredje landningsbana bredvid de första två istället. Så Heathrow lappas och lagas och för några år sedan byggde British Airways en ny terminal, terminal 5.

Man vill gärna flyga härifrån. De flesta europeiska flyg går från terminal 3. Där är det trångt och mörkt och långt att gå till gejterna. Terminal 5 däremot är ljus öppen och... Ok "massor av plats" är det kanske inte, men mer än i terminal 3. 

Men Vallas, varför denna nördiga utflykt i Londons infrastruktur?

Jag är på väg dit ut just nu. 

Men du är ju en världsvan typ, du åker ju till Heathrow hela tiden?

Visst är jag en världsvan typ med världen för mina fötter och favoritrestauranger på flygplatser runt klotet (ok, inte riktigt, men nästan). Denna gång ska jag emellertid till New York. 

Men du har ju varit där förut?

Ja, men denna gång ska jag dit för att sjunga med min kör. Två konserter i Avery Fischer Hall på Manhattan. Och det är lite speciellt, även för en världsvan typ som jag...

war

Dirigenten har lagt undan sin taktpinne. Hans svarta skjorta är sjöblöt efter 80 minuters musik. Han knäpper händern som till bön. Sedan tittar han upp och dirigerar kören i dess sista "requiem...". Efter en halv minut landar kören till slut på ett F-durackord. Kompositören har skrivit "pppp", dvs så tyst dom möjligt. Amen. Sedan är det tyst. Hela salongen sitter kvar i minnet av de sista tonerna. Så bryts spänningen och applåderna börjar. 

Som sångare får man vara med om ett och annat. Det finns konserter jag sjungit ut starkt och självsäkert. Tyvärr på fel ställe. "Loud, confident and wrong", som det heter bland korister. Andra gånger kämpar man med några svåra noter i repetition efter repetition, men musiken lyfter aldrig, kanske för att den inte var något att ha från första början. 

Andra gånger innebär konserten att man fått vara med om något magiskt. För tio är sedan sjöng jag med i en kör som sjöng Rachmaninovs Vesper. Vi hade sjungit verket förut. Det hade oftast gått ganska bra. Men denna gång - i en fullsatt kyrka i Pärnu, Estland, hände något magiskt. 

Vad består då denna magi i? Dels är det fråga om rent tekniska saker. Alla sjunger renare. Alla vet bättre vad dirigenten vill. Men det räcker inte. Ibland sker ett "lyft", som fyller själ och hjärta och man förstår varför man släpar sig iväg till dessa repetitioner som, handen på hjärtat, kan vara nog så slitsamma. 

I förrgår var det konsert i the Barbican. London Symphony Orchestra och min kör.  På programmet stod Benjamin Brittens "War Requiem". 

Och musiken är fantastisk. Solisterna sjunger inlevelsefullt. Orkestern är lika bra som alltid. 

Och vi - vi är rätt ok vi också. Ibland känns det bra att vara sångare. 

häst

I våras spelade jag teater. Teatersällskapet hette "the Q2-players" och vi satte upp en version av Jane Eyre. Det speciella med just denna version (av Polly Beale), är att "the mad woman in the attic" är Jane Eyres undermedvetna, vilda sida. Alla roller spelades av en handfull skådespelare. 

Jag börjar vänja mig vid att inte längre spela "förste älskare", men det har varit en lång process. Det var för en sex, sju år sedan som jag spelade mot en väldigt vacker kvinna. Och jag spelade hennes far... Ack...

Så jag fick inte spela Rochester i Jane Eyre. Istället var hade jag sju små roller, man på torget, lärare i Jane Eyres ungdom etc. Det är rätt kul att gå in och ut ur roller på det sättet (åtminstone försöker jag intala mig det...).

Men när jag pratade med åskådare efter föreställningen, kommer de ihåg min version av brodern från Jamaica, Mason? Min version av missionären, St. John? Nej, det enda de kommer ihåg är hästen...

Ifall ni kan er Brontë, så finns det en häst som kastar av Rochester framför Jane en kall vinterdag. Det är första gången de möts. I den senaste filmversionen ser man hästen i ca en halv sekund. Kanske inte den mest centrala av roller...

Denna höst sätter Q2-players upp "Wind in the Willows" av Kenneth Grahame. "Det susar i säven", kallas den på svenska. 

Den som kan sin Grahame vet att det handlar om en rad djur  vid en flod (=dike). Huvudperson är Toad, en ganska ödräglig nyrik typ som hela tiden skaffar sig nya hobbies. 

I originalet finns det i och för sig en häst, men bara som en statistroll. I vår bearbetning, av Alan Bennett, har emellertid Alfred-hästen - en hel del misantropiska repliker. Vem fick den rollen...?

Så det är dit min brittiska skåpdespelarkarriär hamnat. Ingen Shakespeare, eller Beckett. Ingen National Theatre, eller Old Vic. Nej, istället är jag tajp-kastad som häst i en föreställning en trappa upp i församlingslokalen i Kew...

Jag får trösta mig med att jag inte bara spelar häst. Dessutom hoppar jag in som... näbbmus...

filmen

Förkylningar är ett otyg. Hostan håller en uppe om nätterna. Näsan rinner och toalettpappersrullarna går åt som smör i solsken. Och är det inte så att man har lite feber - bör man stanna hemma från jobbet…?

Den senaste veckan har ägnats åt att snörvla och hosta, men ändå gå till jobbet - allt tack vare ”all in one”, en ”anti-flu”-tablett som sänker febern, dämpar hostan och mildrar symptomen. Eller så mildrar de egentligen ingenting, utan jag har bara placebat mig igenom den senaste veckan. På kvällarna har jag undvikit pubar och slikt, utan istället gått hem, druckit te och fortsatt snyta mig till någon tv-serie.

Igår var det emellertid fredag, så jag beslöt mig för att slå på stort - jag köper en DVD.

Nu har DVD- CD-försäljningen i Det Förenade Kungariket gått åt samma håll som i Sverige, så när jag åkte ner till Richmond High Street, märkte jag att butiksnedläggningarna även nått HMV och dess lokala butik. Vart nu?

Kosan fick istället föras till Chiswick, norr om Kew och en liten specialbutik, ”dada”. Trots namnet är detta inte ett galleri för en udda konstinriktning runt Första Världskriget, utan ett ”alternativt” ställe för musik och film. Det är litet, trevligt och vill man hitta udda koreanska filmer är detta stället för dig.

Nu är jag inte någon stor fan av konstnärliga koreanska filmer. Speciellt när jag är förkyld föredrar jag amerikansk pang-pang, men detta lyste med sin frånvaro i butiken. Jag vandrade håglöst runt. Jag ville inte ha något jag ”borde ” se. Jag ville ha något jag ”ville” se.

Och så stod den där. En film från 2004 - ett år då det gjordes många bra filmer (tänk ”Lost in Translation” och ”Sideways”)(eller var det 2003…? - hursomhelst). Jag minns att när jag såg den första gången, så var det på en halvtom salong ute i ett cinekomplex i Skärholmen. Två rader längre bak satt ett gäng tonåringar, som pratade genom halva filmen. Varför var de där, jo, Jim Carrey spelade en av huvudrollerna, fast den här gången var han inte komisk, något de unga illdådingarna två rader längre bak hade missat.

Den andra huvudrollen innehas av Kate Winslet och filmen är ”Eternal Sunshine of the spotless mind”. Regissör - Michel Gondry, manus - Charlie Kaufman.

Man kan fundera på hur bra herr Kaufman egentligen mår. Det finns något instabilt i alla hans manus (”Being John Malkovich”, ”Adaptation”), samtidigt som den värld han skriver in i sina filmer är som fanatastiska kalejdoskop av infall och skönhet. Slår man upp hans namn på Internet Movie Database (imdb.com), så kan man läsa att han knappt gjort något sedan ”Eternal Sunshine…”, i alla fall inget som han fått filmat.

Det är synd. När jag sitter och tittar på filmen (som handlar om livet och kärleken och allt det där), så fångas jag av huvudrollerna, fascineras av narrationen (som är helt ”bonkers”) och när slutreplikerna kommer (”ok.”, ”ok.”, ”ok!” = vackert!)(det är ingen idé att försöka förklara - se den) så faller tårarna även på en stor och stabil (ok, ibland i alla fall) kille som jag.

Jag tittar igenom hela extramaterialet och börjar därefter lyssna på kommentatorsspåret. Samtidigt börjar jag tänka på vilka filmer som skulle kunna vara bättre än "Eternal Sunshine...". Och visst kommer jag på några bra filmer, det finns skäl till att jag gärna går på bio, men vilka filmer är bättre?

Så - för tillfället i alla fall: Världens bästa film är ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Det finns fördelar med att vara förkyld.

pa(r)i:

Förälskelser kan vara farliga saker. Ett ögonkast förändrar ett liv - eller - om man har tur, två liv. Det kan vara fantastiskt - två själar som möts. Eller så har man förälskat sig i Glen Close i ”Farligt Begär” och man måste vara beredd på kokta kaniner - eller var det katter - det var länge sedan jag såg filmen.

Jag har aldrig varit förälskad i London. Ibland är staden häftig och cool, andra dagar svär jag över trafiken och människor som är superartiga samtidigt som de baktalar varandra (fast det kanske inte bara är i London). Ibland är min förort Kew det sötaste som finns i the Metropolitan area. Andra gånger är det ett småborgerligt fäste helt utan visioner. Jag och London kommer överens - ibland på ett bra sätt - ibland på ett sämre.

För tre år sedan invigdes en ombyggd St: Pancras och ett höghastighetsspår till tunneln under engelska kanalen. Spåret under kanalen och spåret på den franska sidan hade då varit färdiga i 15 år. På den engelska sidan hade det gått lite långsammare, både på spåret och i byggandet av det nya.

Hursomhelst. Det tar strax över 2 timmar att åka till Gare du Nord i Paris och Paris… är inte London…

Det senaste halvåret har jag varit i den franska huvudstaden tre gånger. Det finns massor med fel på staden. Det är dyrt, det är svårt att förstå vad människor säger och man kan tycka att londonbor är självcentrerade, men det är ingenting mot vad parisare kan vara. Dessutom är det dyrt - eller skrev jag redan det? Ett litet glas rött på ett alldeles vanligt parisiskt café kostar 5 euro. Sedlarna tar slut fortare än vad man hinner ta ut dem från bankomaten.

Men det spelar ingen roll. Precis som förälskelser är blinda, så är Paris… Paris. Jag skulle kunna skriva om arkitekturen och parisiskorna, men förälskelser är instinktivare och direktare än så. Om man går ut på gatan framför Gare du Nord, så är man i rätt sjaviga kvarter, men det spelar ingen roll. När Will i kören steg ut från en chartrad buss som kören hade i Paris för några veckor sedan sade han: ”Paris is the best - it just is…”

I lördags hade jag turen att vara i Paris den varmaste oktoberkväll som setts på sekler. Jag var på en rockkonsert i ett gammalt magasin och vandrade sedan söderut längs Canal du St. Martin i nordöstra Paris. Överallt satt det människor på kajerna. Pic-nic. Rött vin. Fransk ost…

”There is only one thing wrong with Paris”, sade en annan korist när vi pratade om staden.

”What is that?” frågade jag.

”It’s full of frensh people”.

Han kunde inte ha mer fel.