felet

Något är fel. Jag är på från stadens centrum mot en förort. Ser man sig runt vid stationen kan man se både hiss och barnvagnramp (varför båda?). Det är en ganska bred gång till spärrarna som tyst glider upp när man lägger sitt kort på en blå plastmojäng.

Nere på perrongen finns det ljusskyltar som berättar när tåget ska komma. Tåget kommer i tid (denna gång) och är så tyst att man utan problem kan lyssna på musik. När jag går in, behöver jag bara böja på huvudet lite grann. Väl inne i vagnen kan jag stå upp obehindrat.

Rälsen är helsvetsad, så det finns knappt några klassiska "dunk-dunk"-ljud. Det är bara vid någon enstaka växel som man förstår att det är räls med stålhjul och inte gummihjul (som ex Milano, eller delar av Paris)

Väl inne i tunneln åker tåget snabbt upp i maxfarten, 70 km/h.

Tyst och effektivt.

Nej, jag beskriver inte Londons tunnelbana, utan är på besök i Stockholm. I London är tunnelbaneupplevelsen något... eh... annourlunda. Smutsigt, trångt och långsamt, är adverb och predikatsfyllnader som man kan använda när man beskriver världens äldsta och största tunnelbanenät. Trådsmala tåg skakar fram nere under Londons gator. Åker man Piccadilly-line kommer man ibland så långt ner under jorden att det bara finna hiss upp.

Häromdagen gick jag av vid Covent Gardens tunnelbanestation. Kön utanför hissen upp fyllde både hissentré och korridoren utanför. Då jag är en ung och spänstig man i mina bästa år, beslöt jag mig för att sprinta upp för trappan... 193 trappsteg... Ur högtalarna hörs hela tiden en myndig röst, som varnar resenärerna för att det är väldigt många trappsteg.

Byter man tåg i Earl's Court finns det ljusskyltar som berättar vart nästa tåg går. Dessa skyltar har ett par år på nacken. De består av ca 8 glasskivor med inetsade namn. I väntan på nästa tåg lyser en glödlampa upp tomrummet bakom glaskivan. Tid till nästa tåg får man inte.

I Hammersmith finns en vanlig lysdiodskylt. Vid perrongen för tåg västerut står jag ofta och väntar sent på kvällarna. Jag sneglar upp på skylten sökande information, men som vanligt står det bara "Westbound trains" på den. Detta är i och för sig korrekt. Det är aldrig annat än tåg västerut från denna perrong.

Emellertid finns det nyare delar av tunnelbanenätet. Åker du österut med Jubilee-line från Westminster,är arkitekturen i bästa Matrix-stil. Över stora runda schakt letar sig rulltrapporna neråt. Allt hålls upp av stål. Färgerna går mellan ljusgrått och mörkgrått. Nere på perrongen finns det glasdörrar som förhindrar fall ner på spåren. Den luttrade tunnelbaneresenären ser sig om i förundran.

Sedan kommer tåget. Det visar sig att den västra delen av Jubilee-line har den gamla standarden, så när de höga glasdörrarna öppnas, är det samma gamla trådsmala tubtåg som man kliver ner i. Ner, då perrongen är ungefär 20 högre än tåggolvet.

Mind the gap. Både bokstavligt och metafysiskt.

b

Ibland sitter jag och en vän och pratar om livet och kärleken och allt det där över en kopp kaffe, en karaff, eller en bägare. Och så kommer pratet in på gemensamma vänner och bekanta och då inser jag hur länge sedan det är jag träffade allihopa. Fantastiska människor som jag tänker på som goda vänner, men som jag inte träffat på ett, två, vänta nu... hur många år sedan var det nu.

Det är nu över en månad sedan b gick bort i en plötslig hjärnblödning. Igår var begravningen, men först idag nådde djungeltelegrafen fram till mig. Över ett mobilsamtal får jag reda på att b inte längre finns bland oss.

Som små filmbitar kommer minnena till mig.

 Någonstans i Uppland. Första gången vi möttes. Det är fest, internat, och jag, b, p och l sitter i ett hörn och försöker lära oss stämsång om Italien och Island (KTH är ett konstigt ställe)

Min lilla etta på söder. B och p ska få höra mig läsa upp några kapitel i mitt första - sedermera sorgligt refuserade - bokmanuskript. Det slutar med att de fyra timmar senare fått höra alltihopa (stackare!!)

Hennes ännu mindre etta i Alvik. Det är kväll, men varför är jag där? Vi sitter och diskuterar träbehandling, postmodernism och nyttan, respektive vådan, av öppna hyllinredningar i kök. (hade vi sett Woody Allens "Fruar och äkta män"?)

Hennes arkitektkontor på Götgatsbacken. De har just öppnat eget. Utifrån hörs ljuden av staden. Jag låter mig imponeras av planerna på stadsbebyggelse mellan Läggesta och Mariefred.

Mälarens strand mellan  Mälarhöjden och Vinterviken. Hennes första barn ligger i barnvagnen. Det är vår och vi njuter av en blek sol. Efter fika vid Skulpturens hus går vi ner till Liljeholmens tunnelbana. Hon tar tvärbanan mot Alvik.

Var det den sista gången jag såg henne? Den sista gången jag hörde henne skratta? Hennes skratt - pärlande, ärligt och djupt. Ett fantastiskt skratt. Hur länge sedan är det?

B! Mina tankar är med dig. Jag tänker på S och era barn. I kväll kommer jag att höja en bägare för dig. Eller ett par...

sash

Efter ett år på Sandycombe Road så var det dags.

Alla människor utsätts för prövningar och man skulle kunna påstå, att det är sättet man möter dessa prövningar, som visar vilken karaktär man har. I Britannien nämner man gärna motsatsparet Churchill och Halifax. Medan Halifax, som var utrikesminister, ville förhandla om fred med Hitler sommaren 1940, så stod Churchill på sig och förändrade världen.

Jag tänkte på detta idag innan jag tog itu med något som jag visste skulle kunna bli mitt Waterloo. Problemet var att jag inte visste ifall jag skulle möta slaget som Wellington, eller Napoleon. Likt Chamberlain försökte jag länge blunda för problematiken, men idag stod det klart för mig att det var dags. Jag kunde inte blunda längre. Det var dags att tvätta fönstren.

För den oinsatte, eller nyblivne, bloggläsaren, måste jag berätta, att dessa fönster har varit huvudingrediensen i ett flertal blogginlägg. De är nämligen av en typ som kallas ”sash-window”, vilket innebär, att glasrutorna ligger omlott och att man kan skyffla dem upp och ner i en skåra som finns i karmen. Inne i karmen finns dessutom en motvikt som kan åka upp och ner och fönster och motvikt sitter i kontakt med varandra med hjälp av en lina. Man skulle kunna säga, att varje fönster består av två små hissar.

Ingenjören i mig är en smula fascinerad av dessa fönster. De har en gammal historia - de första härstammar troligen från 1600-talet och vid det förra sekelskiftet utrustades alla radhus med sash-windows. De är kulurminnesmärkta, snygga och innebär att man kan ha krukväxter och dylikt kvar på sin fönsterbräda och ändå kunna öppna fönstret för vädring. Och så finns det alltså en motvikt inne i karmen som osynligt löper upp och ner. Sånt är kul.

Men så finns det ett par nackdelar… Jag ska inte börja upprepa mig, utan hänvisar med varm hand hit och hit.

Det finns olika tekniker när man ska tvätta fönster. Själv brukar jag ha en hink med vatten och rengöringsmedel. Med en svamp tvättas och löddras hela fönsterrutan in. Därefter tar man en gummiskrapa och en lång elegant rörelse försvinner lödder och smuts utan ett spår.

Ok… Mina rörelser är inte alltid så långa och det finns ofta ett tillkortakommande även på elegansfronten, så mina fönster brukar alltid ha kvar vattenstreck, men, men… Man kan inte vara bra på allt…

Iväg till Robert Dyas - the Ironmonger. Det visar sig snabbt att England har en annan fönstertvättskultur. Den som innebär specialmedel och specialtrasa. Gummiskrapor göre sig icke besvär. ”Eller finns det gummiskrapor i en annan butik”, tänker jag inne i affären. Jag inser, att om jag skjuter upp detta nu, så kommer inte fönstren att bli tvättade alls. Detta måste genomföras idag, annars kommer uppskjutningsfantomen inne i mig att vinna och det hade varit tillräckligt svårt att komma iväg idag.

Det finns nämligen ett stort tvättproblem med sash-windows. Hur tvättar man utsidan?

Insidan på fönstret är inga problem. Det är enkelglas (ja, det blir kallt på vintern). Utsidan på det övre fönstret går också. Det övre fönstret går nämligen i den yttre skåran. Om man skickar det inre fönstret så högt som möjligt - därefter kryper man ut så att man sitter med ben inne, bak på fönsterbrädan och överkropp ute. Med ena handen håller man i sig, medan man med den andra sträcker sig så högt som möjligt - då kan man tvätta detta fönster. Jag har långa armar, jag klarade det precis.

Men hur tvättar man det undre, inre fönstret på utsidan? Så fort man öppnar fönstret, åker utsidan av det inre fönstret in bakom det övre, yttre. Om man öppnar det cirka 30 centimeter, så kan man tråckla ut en arm och tvätta nederdelen av fönstret. Det är ingen optimal arbetsställning, men det fungerar. Har man långa fingrar kan man på ett liknande sätt tvätta en liten snutt av den övre delen. När det inre fönstret åker upp bildas nämligen en springa på cirka tre centimeter mellan fönsterbåge och glas. Här går det att peta in en specialtrasa med specialmedel och hjälpligt komma till något slags rengöringsresultat.

Hur man är vrider sina axlar, eller petar med sina fingrar, är det ändå cirka 15 centimeter kvar. I mitten. Rakt över fönstret.

Jag tittade på resultatet. Jag har aldrig gillat specialmedelmetoden. På något sätt ser det inte lika rent ut som om man har använt gummiskrapan, men större delen av fönstret var ändå hyfsat rent.

Detta innebar förstås att den delen som inte var ren, såg värre ut än någonsin. Rakt över rutan låg ett brett streck av smuts, ungefär i ögonhöjd. Om jag förut varit irriterad på att det såg smutsigt ut när solen låg på…

Vad göra?

Ett sätt man kan använda är följande: Man tar en sak - till exempel ett glasögonfodral - och lindar in specialtrasan i den. Därefter petar man in alltihopa genom den springa, som jag redan tidigare nämnt, som bildas när man drar upp den inre rutan lite grann. Därefter kan man peta på glasögonfodralsbunten så att den någorlunda ligger dikt an mot glasrutan. När detta är klart drar man den inre glasrutan upp och ner ett antal gånger. Sedan flyttar man trasbunten en bit och drar sedan återigen fönstret upp och ner ett antal gånger i hopp om att det ska bli rent. Metoden upprepas därefter för alla fönster.

Är detta en optimal metod?

Svaret kan bara bli nej. Dels blir det inte särskilt rent. Det blir bättre än förut, men fönstret har fortfarande vertikala smutsränder i ett 15 centimeter brett band. Renare, ja, men bra, nej. Sedan skulle ju en känslig person kunna bli röd i ansiktet, medan han står där en trappa upp i ett litet hyreshus, pressad mot ytterrutan och drar en fönsterruta upp och ner i jämna rörelser. Det är tur att jag inte är en sådan person.

Så vare sig smutsen eller jag vann denna dag. Smutsränderna försvagades, men kapitulerade inte. Vore jag en nördig historielärare skulle jag kunna jämföra dagens batalj med Prag 1648. Svenskarna lyckades ta den nya staden på vänstra stranden av Moldau, men över Karlsbron tog de sig aldrig.

I engelskspråkiga Wikipedia står det att en av fördelarna med sash-windows är att man kan tvätta dem från insidan…

Jag frågar. Hur då?

---

Medan jag sitter och skriver tänker jag, att man kanske skulle kunna skicka det yttre fönstret så långt ner som möjligt. Därefter skulle man kunna skicka upp det inre fönstreet halvvägs. Om jag klättrar upp på fönsterbrädan och så ut med armen genom springan högst upp - då kanske...

ett år... och lite till

För några dagar sedan var det dags för ett års jubileum. Det var fredagen den 13:e 2010 jag bordade ett SAS-plan och styrde kosan till London, utan att veta särskilt mycket om vad som skulle vänta mig. Nu har ett år gått och jag är tillbaka på "the Old Ship" i Richmond - en alldeles vanlig pub som hade internet och som blev min trygga oas under de första ganska osäkra dagarna.

Det borde alltså vara dags att tänka tillbaka på året som gått och kontemplera livet.

Istället har jag de senaste dagarna ägnat mig åt att njuta av London. Det kanske låter märkligt. Jag har ju redan sett National Gallery och Tate Modern och promenerat längs Piccadilly och runt Covent Garden. Var finns det nya i det? Var är äventyret i att åter sitta och ta en bitter på "the Old Ship"?

Men det är just det. Jag njuter av redan hitta runt i stan utan att hela tiden behöva kolla att jag är på väg åt rätt håll. Jag njuter av att kunna väga för- och nackdelarna mellan att ta Southwest Trains, eller District Line till Richmond från Pall Mall. Jag njuter av att ha koll.

Sedan är ju London som det är. Jag tror mig vara på väg åt ett håll, men har råkat gå lite fel någonstans och vips - jag är 90 grader fel. Men just nu gör det ingenting. Alldeles snart börjar en ny termin på skolan där jag jobbar. Om några dagar går kören igång (Brittens War Requiem) och troligen kommer jag att söka en roll i "the Q2-players" nästa produktion.

Vardagen rullar in - och jag njuter av fulla drag.

kravaller II

Efter att jag i lugn och godan ro skrivit det förra blogginlägget:

Norr om Themsen finns ett kanalsystem. Det är lätt att gå längs dessa, då det finns en sk ”towpath” längs med dem. Pråmarna kunde dras av dragdjur innan de fick interna motorer. Det här är ett romantiskt ställe att gå på och kameran fylldes av bilder på pråmar och slussar, pråmar och broar, samt pråmar i soldis. Längre österut går emellertid kanalen in i en tunnel och gående tvingas gå upp en trappa. Då befinner man sig i Islington.

Jag vet att detta är en smula naivt. Det har varit kravaller i tre nätter och här går jag omkring med min kamera och fotar pråmar. Då jag ibland inte har någon koll, kände jag inte till att kravallerna spridit sig till Islington, som är ett sånt område som ligger i förändring. Det har varit ganska fattigt, men fler och fler från medelklassen har flyttat in.

Första ledtråden till att allt inte är som vanligt ser jag vid polisstationen. Vid varje hörn av byggnaden står poliser i par. Hmm…

Jag går vidare långs en gata med småbutiker. På gatan ligger massor med skräp - har det kanske varit en lokal variant av vattenfestival? Butikerna är dock stängda, med något undantag. Utanför Waitrose - en snabbköpskedja de lux, tänk ICA fast lite lyxigare, står tre hantverkare och bygger. Jag funderar: ”Vad håller de på med?” Jo, de håller på att bygga för butiksfönstret med hjälp av några reglar och några spånplattor. Hela gatan ligger och väntar på att kravallerna ska börja igen. De stängda butikerna har antingen plåtjalusier, eller nyuppsatta spånplattor

Samtidigt pågår det alldeles vanliga eftermiddagslivet. Klockan är ungefär fem, halv sex. Utanför en öppen italiensk restaurang sitter snyggt klädda människor och smuttar på ett glas vitt. Waitrose är fortfarande öppet, så affären är full av folk. På den stora gatan utanför tunnelbanestationen pågår kvällsrusningen som vanligt. Allt är som vanligt - nästan.

För att åka hem går jag norrut längs Caledonian Road. En bit bort ligger en sk ”Overground”-station. En slags tunnelbanelinje, som utnyttjar gamla järnvägslinjer runt London. På Caledonian Road är det ungefär som på den lilla smågatan. De flesta butiker är stängda, några pubar och restauranger är öppna. Annars verkar livet pågå som vanligt.

Vid en busshållplats passerar jag tre män. När jag redan passerat dem hör jag ”Yo, man - nice camera!”

Jag går vidare, under en halvsekund tänker jag inte ens på att de pratar med mig. Därefter tänker jag, att det kanske är lite dumt av mig att drälla runt i Islington med synlig dyr kamera, dyr ”posh” mobiltelefon och i min väska ligger förstås en aluminiumlaptop med äppelmärke.

Inget händer och hela tiden fortsätter det vanliga eftermiddagslivet runt omkring mig.

När jag sitter och skriver det här rapporterar nyheterna om kravaller i Manchester…

kravaller

I tre dagars tid har huvudnyheten i tidningarna varit kravallerna som plågat Tottenham och andra förorter i nordvästra London. Bilder har visat brinnande hus och i the Guardian har man skrivit om polispatruller som sprungit från kravallerna. Mitt i den ekonomiska krisen har huvudnyheten i New York Times varit kravallerna här och i Sverige utfärdar UD en varning för att resa till London.

Kommer oron att sprida sig? Kommer Trafalgar Square att utvecklas till ett andra Syntagma (huvudtorget i Aten)? Är det kanske dags att skaffa sig en enkel biljett till Svedala?

Det finns en stor oro i Britannien över den ekonomiska utvecklingen. Det finns också några väldigt fattiga områden där polisen föraktas och där en ung man skjutits ihjäl. Av polisen? I höstas urartade också en större demonstration till plundring mitt på Piccadilly i centrala London. Man skriver också mycket om ”the crises for High Street”, dvs nedläggningen av många stora butikskedjor och de resulternade ”hål” som skapas på centrumgator.

Av allt detta har jag hittills drabbats av - ingenting. Zilch, niente, zip.

Igår åkte jag med Kawasakin rakt genom London i rusningstid (alltid lika intressant). I vanlig ordning åkte jag fel och lyckades korsa Themsen fyra gånger trots att både min startpunkt och mitt mål låg söder om floden. Vid 18-tiden åkte jag över London Bridge söderut. Över bron går alla hemvändande banktjänstemän i en kostym/dräktflod som bara kan upplevas här (och möjligen New York). Business as usual - trots att augusti är semestermånad och det borde vara lite halvtomt, men pga av krisen kanske många varit tvungna att återvända till jobbet.

Idag har jag lekt turist i centrala London. Muséerna, Trafalgar Square, affärerna - alla är lika fulla med turister som vanligt och man hör språk från all världens hörn. Var är revolutionen?

Nu kan det ju vara så, att detta bara är början. Louis XVI lär i sin dagbok ha skrivit ”Ute och jagade” som den enda kommentaren 14 juli 1789. I lördagens Guardian kunde man läsa en kommentator som skrev intelligent och långt om varför britter inte var ute och demonstrerade på samma sätt som greker. Artikeln måste ha skrivits och gått i tryck bara någon timme innan oroligheterna började i Tottenham och just den journalisten grät antagligen blod när han vaknade upp på lördagen.

”Après nous, le déluge” (efter oss, syndafloden) tröstade en gång Madame de Pompadour sin älskare, Louis XV, ett tiotal år före revolutionen. Ser vi i dagens ekonomiska kris början till slutet för den kapitalistiska modell som London alltid stått för?

Det är möjligt. Människor, familjer, klaner, länder och imperier som strävat för högt har, likt Ikaros, fallit ner på jorden igen. Förra gången krisen var så här djup eller värre, var på 30-talet. Även då diskuterade man slutet på liberalismen och kapitalismen. Så blev det inte. Istället slutade den krisen med att diktaturer styrde större delen av Europa och i dess förlängning - det största krig som någonsin plågat mänskligheten.

Tittar jag mig runtomkring skingras emellertid mina dystopiska funderingar. En turisande familj från Italien sitter bredvid mig på caféet där jag skriver. Ute på gatan ser allt ut som förr och det verkar som om London kommer att bli klar med alla gatuarbeten som görs inför OS nästa sommar.

Allt är som vanligt - kanske.

afc wimbledon

Igår försökte jag gå och titta på fotboll.

Detta tillhör inte vanligheterna i mitt liv. Jag brukar hålla koll på Djurgården och landslaget, men i skrivande stund har jag inte särskilt bra koll på någondera. Jag tror att det går ganska dåligt för båda, men ifall detta utlöser indignerade ”bah”-rop från läsarkåren ber jag allra ödmjukast om ursäkt.

AFC Wimbledon är emellertid inte en alldeles vanlig klubb, trots att det en gång var det. En gång i tiden var ”dons” nästan för vanlig. En londonklubb i de södra förorterna som det sällan gick särskilt bra för. Man hade problem med sin fotbollsstadion och med resultaten. Medan Arsenal och Chelsea är londonklubbar som tampades om topplaceringar, försökte Wimbledon inte åka ur den division de för tillfället var i. 1988 (tror jag) lyckades man mot alla odds vinna FA-cupen, något man fortfarande pratar om.

Då detta är ett kapitalistiskt land finns det ofta ägare i bakgrunden för klubbarna, som pumpar in pengar. Så även i Wimbledon. Här ville emellertid ägaren flytta hela klubben till Milton Keyes, några svenska mil nordväst om London. Detta hände också på samma sätt som hockeylag i Nordamerika kan flytta hela verksamheten från en stad till en annan. Klubben flyttade och tog sig namnet MK Dons

Nu är dock inte Britannien riktigt lika kapitalistiskt som det stora landet i väster. Anhängarna till klubben var utom sig av ilska. Detta var ju deras klubb. Hur kan den bara flytta? Vad kan man göra?

Fansen till just denna klubb visade sig vara av ett annat virke än många andra. Man grundade en ny klubb och för ungefär tio år sedan hade man uttagning till det nya laget - alla fick söka. Man började om i seriesystemet i England, i den lägsta av divisioner.

Nu är  fotboll en nästan löjligt populär sport i England. Det finns fyra professionella divisioner och under dessa finns det sju nivåer av amatörer och halvamatörer. När AFC Wimbledon började om i seriesystemet var det långt ifrån glamouren i toppmötena i Premier League.

Tio år senare är historien om AFC Wimbledon så nära en askungesaga man kan komma i denna machosport. Fansen äger klubben, ekonomin är i ordning (mycket ovanligt i fotbollsvärlden)(för övrigt ovanligt i resten av världen också för tillfället) och man har lyckats kliva upp en division nästan varje år och i våras lyckades man komma tillbaka in i finrummet. Man lyckade kvala in till den fjärde och lägsta proffsdivisionen (som märkligt nog heter League Two…) Igår spelade de sin första match och detta tänkte jag hade varit ett bra ställe att stifta närmare bekantskap med engelsk fotbollskultur.

Men… Klubben spelar numera på Kingsmeadow som bara tar cirka 3000 åskådare. Fansen har säsongsbiljetter till i princip alla dessa och sättet att få en plats är att hoppas på att några av dessa inte används. Igår var denna chans obefintlig och andra intresserade fick titta på tv istället. Nu visas det ytterst få matcher från League Two i tv. De högsta divisionerna börjar spela först om en vecka och för att nå ut började de lägre divisionerna redan igår. Därför kunde man se AFC Wimbledon spela mot Bristol Rovers på nationell tv igår - AFC Wimbledons framgångssaga är något som intresserat inte bara de lokala fansen.

Nu var kanske inte intresset SÅ stort ändå. På den lokala puben var vi hela tre åskådare till spektaklet och man var tvungen att starta matchen redan 12:45. Halv tre skulle nämligen rugbymatchen England-Wales börja och även om sagan om ”Dons” är rolig och trevlig, så är en landskamp i rugby, alldeles före VM:et i Nya Zeeland, en stor sak. När den matchen började, var puben full med folk som var vänliga nog att förklara lite regler för en okunnig immigrant.

Trots det lilla intresset på puben, tycker jag att sagan om AFC Wimbledon är vacker. Alla de stora lagen köper och säljer människor i den moderna form av slavhandel som toppfotboll är. Pengamängderna är ofattbara och i bakgrunden styr ägare som är ute efter resultat, resultat och resultat. Att det då kan gå ganska bra för ett lag som ägs av fansen…

Wimbledon förlorade sin debut med 2-3, men motståndarna, Bristol Rovers, ska vara en av topplagen i ligan, så man kan kanske tro på ett förnyat kontrakt.

 I rugby vann England mot Wales, men kännarna bredvid mig på puben tyckte inte att det såg tillräckligt förtroendeingivande ut i defensiven. Minsann…

eton

Längs Themsen ligger diverse kända städer. London är förstås den mest berömda, men Oxford ligger också vid floden, på den udde som bildas av att Chartwell och Themsen flyter ihop. Mitt emellan dessa ligger en liten tvillingstad: Windsor/Eton.

På Themsens södra sida ligger slottet Windsor och den köping som vuxit upp runt slottet. Det moderna maratonloppet är så långt som det är (42195 m tror jag), då kungen skulle få se starten när loppet började under OS 1908. Därifrån sprang löparna in till London. Det finns hela två järnvägsstationer i denna mycket lilla stad och åker man härifrån gäller att ta rätt, för tågen från den ena leder till Waterloo station inne i London, medan den andra har korta matartåg till Slough (Uttalas ungefär ”Slao”). Slough är, enligt kännare, helvetet på jorden och ligger alltså en kort tågfärd från det kungliga slottet. Detta är kanske passande, eller så är inte Slough så fruktansvärt mina engelska kontakter gör gällande. Än har inte mina irrfärder fört mig till Slough.

För övrigt hette det engelska kungahuset Hannover förut, men bytte sonika namn till Windsor under 1a Världskriget - man kunde ju inte ha en tysk kungafamilj under detta stora nationalistiska batalj. Men nog om denna stad. Dagens blogtema ligger på andra sidan Themsen.

På den norra stranden finns en ännu mindre stad - Eton. Man kommer från Windsor till Eton över en mindre gångbro - vill man åka bil är det det en längre omväg att komma från den ena staden till den andra. Eton är känt för en sak - Eton College.

För någon månad sedan läste jag en artikel i en londontidning som handlade om sk ”civil servants”, dvs tjänstemän i statsapparaten. Artikeln behandlade framför allt vilka skolor de gått på och en skola ledde skyhögt över alla andra - Eton. Den nuvarande premiärministern David Cameron, fd premiärministrar som MacMillan på 60-talet, Gladstone och Wellington på 1800-talet - alla hade de gått på Eton.

För den oinvigde: Eton är en internatskola för pojkar i åldern 13-18 år. Är man insatt i det brittiska skolsystemet, så undervisar man 3rd-7th form Secondary School här. Det finns möjligheter att gå gratis här (om man är bra på musik och körsång, om man är fantastiskt duktig, eller om man är fantastiskt duktig och samtidigt bor i Eton (man tar in 4 (fyra) lokala förmågor varje år). Men annars får föräldrarna punga ut med GBP 29 000 varje år (ca SEK 300 000). Trots denna digra summa är det ungefär 4 sökande på varje plats.

Att gå omkring här är, som så ofta i Britannien, att gå omkring i ett ställe fyllt av traditioner. Colleget startade 1440 av Henrik VI, som var väldigt troende och behövde körsångare och präster. Länge gick undervisningen ut på att läsa latin, att läsa latin och att läsa ännu mer latin plus lite grekiska - klassisk förstås, inte den där nya dialekten…

Men tiderna förändras. Idag går 1300 elever här. Utbildningen ska vara väldigt bra och många forstätter till Oxbridge. Men, menar kritiker, framför allt lär man känna andra elever som går och har gått på Eton. Premiärministern är medveten om att han inte får ta in för många av det gamla nätverket.  Det finns andra skolor som är lika ”fina”, som Rugby, St Pauls, eller Winchester (som är ännu äldre - från 1382). Ändå är det Eton som får bära bördan av att vara übersnobbskolan framför alla.

Det beror för det första det på att det finns ett nätverk i statsapparaten från Eton. För det andra är det väldigt dyrt. Många i den brittiska medelklassen skickar gärna sina barn till privatskola (behöver inte vara internat), men Eton har man helt enkelt inte råd med. Men jag tror för det tredje också att det beror på att skolan inte ligger någonstans långt ute i obygden (sådant blir populärt på 1800-talet - pojkarna skulle ut i lantluften och bli män) utan mitt inne i en stad. Det finns ett litet campus, som ett Oxfordcollege i miniatyr, men de 25 husen där eleverna bor, alla undervisningslokaler, allt detta finns runt om i den lilla staden som helt och hållet handlar om  skolan. Och skoluniformen tillhör inte den diskretaste. Alla elever går klädda i kritstrecksrandiga byxor, vit skjorta med hög krage och slips (windsor, ej färdigknuten), samt frackjacka. Jag måste komma tillbaka en skoldag under terminstid och titta. Hur är det här på en rast…?