Ibland sitter jag och en vän och pratar om livet och kärleken och allt det där över en kopp kaffe, en karaff, eller en bägare. Och så kommer pratet in på gemensamma vänner och bekanta och då inser jag hur länge sedan det är jag träffade allihopa. Fantastiska människor som jag tänker på som goda vänner, men som jag inte träffat på ett, två, vänta nu... hur många år sedan var det nu.
Det är nu över en månad sedan b gick bort i en plötslig hjärnblödning. Igår var begravningen, men först idag nådde djungeltelegrafen fram till mig. Över ett mobilsamtal får jag reda på att b inte längre finns bland oss.
Som små filmbitar kommer minnena till mig.
Någonstans i Uppland. Första gången vi möttes. Det är fest, internat, och jag, b, p och l sitter i ett hörn och försöker lära oss stämsång om Italien och Island (KTH är ett konstigt ställe)
Min lilla etta på söder. B och p ska få höra mig läsa upp några kapitel i mitt första - sedermera sorgligt refuserade - bokmanuskript. Det slutar med att de fyra timmar senare fått höra alltihopa (stackare!!)
Hennes ännu mindre etta i Alvik. Det är kväll, men varför är jag där? Vi sitter och diskuterar träbehandling, postmodernism och nyttan, respektive vådan, av öppna hyllinredningar i kök. (hade vi sett Woody Allens "Fruar och äkta män"?)
Hennes arkitektkontor på Götgatsbacken. De har just öppnat eget. Utifrån hörs ljuden av staden. Jag låter mig imponeras av planerna på stadsbebyggelse mellan Läggesta och Mariefred.
Mälarens strand mellan Mälarhöjden och Vinterviken. Hennes första barn ligger i barnvagnen. Det är vår och vi njuter av en blek sol. Efter fika vid Skulpturens hus går vi ner till Liljeholmens tunnelbana. Hon tar tvärbanan mot Alvik.
Var det den sista gången jag såg henne? Den sista gången jag hörde henne skratta? Hennes skratt - pärlande, ärligt och djupt. Ett fantastiskt skratt. Hur länge sedan är det?
B! Mina tankar är med dig. Jag tänker på S och era barn. I kväll kommer jag att höja en bägare för dig. Eller ett par...
