kravaller

I tre dagars tid har huvudnyheten i tidningarna varit kravallerna som plågat Tottenham och andra förorter i nordvästra London. Bilder har visat brinnande hus och i the Guardian har man skrivit om polispatruller som sprungit från kravallerna. Mitt i den ekonomiska krisen har huvudnyheten i New York Times varit kravallerna här och i Sverige utfärdar UD en varning för att resa till London.

Kommer oron att sprida sig? Kommer Trafalgar Square att utvecklas till ett andra Syntagma (huvudtorget i Aten)? Är det kanske dags att skaffa sig en enkel biljett till Svedala?

Det finns en stor oro i Britannien över den ekonomiska utvecklingen. Det finns också några väldigt fattiga områden där polisen föraktas och där en ung man skjutits ihjäl. Av polisen? I höstas urartade också en större demonstration till plundring mitt på Piccadilly i centrala London. Man skriver också mycket om ”the crises for High Street”, dvs nedläggningen av många stora butikskedjor och de resulternade ”hål” som skapas på centrumgator.

Av allt detta har jag hittills drabbats av - ingenting. Zilch, niente, zip.

Igår åkte jag med Kawasakin rakt genom London i rusningstid (alltid lika intressant). I vanlig ordning åkte jag fel och lyckades korsa Themsen fyra gånger trots att både min startpunkt och mitt mål låg söder om floden. Vid 18-tiden åkte jag över London Bridge söderut. Över bron går alla hemvändande banktjänstemän i en kostym/dräktflod som bara kan upplevas här (och möjligen New York). Business as usual - trots att augusti är semestermånad och det borde vara lite halvtomt, men pga av krisen kanske många varit tvungna att återvända till jobbet.

Idag har jag lekt turist i centrala London. Muséerna, Trafalgar Square, affärerna - alla är lika fulla med turister som vanligt och man hör språk från all världens hörn. Var är revolutionen?

Nu kan det ju vara så, att detta bara är början. Louis XVI lär i sin dagbok ha skrivit ”Ute och jagade” som den enda kommentaren 14 juli 1789. I lördagens Guardian kunde man läsa en kommentator som skrev intelligent och långt om varför britter inte var ute och demonstrerade på samma sätt som greker. Artikeln måste ha skrivits och gått i tryck bara någon timme innan oroligheterna började i Tottenham och just den journalisten grät antagligen blod när han vaknade upp på lördagen.

”Après nous, le déluge” (efter oss, syndafloden) tröstade en gång Madame de Pompadour sin älskare, Louis XV, ett tiotal år före revolutionen. Ser vi i dagens ekonomiska kris början till slutet för den kapitalistiska modell som London alltid stått för?

Det är möjligt. Människor, familjer, klaner, länder och imperier som strävat för högt har, likt Ikaros, fallit ner på jorden igen. Förra gången krisen var så här djup eller värre, var på 30-talet. Även då diskuterade man slutet på liberalismen och kapitalismen. Så blev det inte. Istället slutade den krisen med att diktaturer styrde större delen av Europa och i dess förlängning - det största krig som någonsin plågat mänskligheten.

Tittar jag mig runtomkring skingras emellertid mina dystopiska funderingar. En turisande familj från Italien sitter bredvid mig på caféet där jag skriver. Ute på gatan ser allt ut som förr och det verkar som om London kommer att bli klar med alla gatuarbeten som görs inför OS nästa sommar.

Allt är som vanligt - kanske.