Litterering

I dessa dagar, då en okänd entitet bilvit inskuren som ny president i det stora landet i väster, kan det vara på sin plats med... vardagseskapism. När oron över morgondagen blir större finns det olika sätt att fly från denna verklighet. I "Kairos Röda Ros" låter Woody Allen Mia Farrow fly 30-talets depression genom att kliva in över bioduken in i de romantiska filmer huvudpersonen använder för sin eskapism. I "The Matrix" är hela den upplevda världen en chimär och protagonisten måste välja ifall han vill vakna från denna. Själv funderar jag, när världsexistensialismen tar över, gärna över mer nördiga ting för att "tänka på annat": Litterering av perronger och dylikt.

Att ge namn till spår på en tågstation kan tyckas enkelt. Gå exempelvis till Stockholms Central och i ena änden hittar du spår 1 och andra änden finns spår 19. Klart och koncist... tror man. Men efter ett tag - om man är intresserad av sådant, märker man att ett spår fattas - nummer 9. Varför? Hur kan ett helt spår bara försvinna? Eller var det någon som ville sätta griller i huvudet på framtida resenärer, som helt enkelt aldrig satte ut spår 9? Kanske finns spår 9 egentligen om man väldigt fort går rakt in i en pelare? Är det möjligen så, att om man i rask takt går in i väggen bredvid dörren från spår 10 och huvudhallen hamnar i en parallell värld, där ett ångdrivet tåg väntar på att föra resenärer till Sveriges motsvarighet till Hogwarts?

Liknande frågor kan en ny resenär till Arlanda ställa sig. Varför finns terminal 2, 3, 4 och 5, men inte terminal 1? Vad hände med den? Försvann den i den stora jordbävningen 1981? Existerar den i ett alternativt universum? Hade arkitekten till Arlanda en riktigt dålig matematiklärare? Eller beror denna numrering på att väldigt många människor har "ett"-fobi och att dessa skulle känna sig kränkta ifall detta nummer användes för en terminal? Frågorna är många och den resenär som sitter och väntar på sitt flygplan kan fundera över detta istället för att förfäras över den högerpopulism som sveper över världen.

Denna form av eskapism går att använda även i Paris. Istället för att bekymra sig över Le Pens främlingsfientlighet, eller Fillons putinkramande, kan man begrunda den litterering som används på pendeltågsstationen "La Défense". Det finns två perronger, med två spår vardera, in allo fyra spår. Dessa heter i tur och ordning "1", "A", "B" och "2". Hmmm...?

La Défense, ovan jord

Efter långa studier i ämnet har jag kommit fram till att det bara är spår 1 och 2 som används till vardags. Kan det vara så, att namngivningen fungerar så, att vardagstågen bara stannar vid de spår som har nummer, men inte vid de som heter bokstäver...?

Min hempendeltågsstation heter "Suresnes - Mont Valerian". Här hittar man en och en halv perrong, det vill säga en perrong med två spår och så en smal perrong byggd direkt mot bergets sida (Mont = berg, eller om det är i Paris, en hög kulle) med ett spår. Totalt alltså tre spår. Dessa heter i tur och ordning "1", "C" och "2". Tågen stannar i vanliga fall bara vid spår 1 och 2, så så långt stämmer min teori, men varför heter det tredje spåret C... Efter att ha funderat på detta under någon månad, stod jag vid spår 2 en dag och väntade på tåget, när jag lade märke till att spår C hade sämre standard än spår 1 och 2. Medan dessa hade moderna betongsliprar ("pinnarna" som håller avståndet mellan rälerna i stål), så hade inte spår C uppdaterats, utan hade gammaldags träsliprar och spåret skakade betänkligt när ett tomt tåg använde det när det åkte förbi. Slutsats: Bra sidospår heter A och B, medan dåliga, heter C.

Nöjd med denna deduktion - jag hade förstått hur delar av Rälsfrankrike fungerade, tänkte jag inte vidare på detta... Tills jag för en vecka sedan var på väg hem från teatern. Sent på kvällen väntade jag på mitt tåg på station "Pont Cardinet". Och då slår det mig att spåren på denna station inte har några nummer alls. Spåren heter istället "A", "B", "C", "D", "E" och "F". Var är alla nummer? Mitt pendeltåg stannar snällt vid spår A och plockar upp mig trots att det, enligt min teori, inte borde göra det.

Jag trodde jag hade förstått, men hade egentligen inte förstått någonting alls. Följande måndag stod jag moloken och väntade på mitt tåg i "La Défense". För att komplicera denna berättelse, så finns det två helt skilda pendeltågsstationer i "La Défense". Den station jag beskrev ovan är för tåg "RER A", medan den andra, som heter precis samma sak, trafikeras av tågen "SNCF L och U" (hänger ni med?). Vid "den andra" stationen finns sex spår, men två av dem har inget namn alls, för dessa spår är inga "riktiga" spår, för här går spårvagn T2. De övriga spåren heter i tur och ordning "1", "3" (dessa finns på var sin sida om en perrong), "4" och "2" (vid den andra perrongen).

Kommen så långt smalnade mina ögon och jag kontemplerade mänsklighetens tillkortakommanden. Jag ville gärna skylla på "fransmännen", men väl medveten om brister i hemlandet (se ovan) anade jag en brist som gick djupare än så. För om det kan vara svårt att räkna från 1 till 4 (eller 19), hur svårt kan det då inte att vara att räkna till "jättemånga". Just denna dag hade president Trumps presstalesman sagt att att det aldrig varit så stora åhörarskaror som vid "The Donalds" presidenttillträde, trots att det var mångdubbelt fler för åtta år sedan.

Tåget stannade till vid "Puteaux". Jag skakade av mig mina tankar på högerpopulism och började betrakta littereringen av denna station. Jag ska gå till botten med det här...

Promenad

I kvarter som för bara tio år sedan betraktades som ytterst osäkra på västra Manhattan, sträcker sig numera en park som varje dag invaderas av både lokala förmågor och turister. År 2009 invigdes ”High Line”, en park som använt sig av ett övergivet industrispår och som blivit ett ”måste” för New Yorkturisten. Varje dag kan man träffa på vilsekomna ickenewyorkare med karta i högsta hugg, som letar efter ingång till parken. I och med att parken finns ”två trappor upp”, räcker det inte med att bara hitta själva parken, man måste hitta en trappa upp till den och de är förvånansvärt få.

Jag kan varmt rekommendera ett besök/promenad, men rekommenderar dessutom att besöket sker så tidigt på dagen som möjligt. Själva industrispåret var två spår brett, men det är bara en ganska liten del av den bredden som fotgängare kan utnyttja. Mer än hälften av bredden är planterad med diverse biologi och där det inte är grönt, där står stora nutida konstverk, som skapta för storstadssnobbens behov av samtalsämnen. På eftermiddagarna är det tätt mellan joggare, lokala flanörer och turister, så tätt att det nästan blir löjligt - gå dit på morgonen!

Det är lätt att få för sig att ”High Line” skulle vara något typiskt amerikanskt, som skyskrapan, eller Dagobertsmörgåsen, men då har man fått för sig fel. Originalet ligger (”förstås”, vill lokalpatrioten lägga till) i Paris. Redan 1993 öppnade en park i den sydöstra delen av staden uppe på ett gammalt industrispår.

Om du, vid ditt nästa besök i den franska huvudstaden, följer Rue de Lyon alldeles till höger om Mitterandoperan vid Palce de la Bastiille, så hittar du några trappor upp till vänster efter några hundra meter, precis där gatan delas upp i fortsättningen av Rue de Lyon och Avenue Daumesnil. Därifrån kan du sedan gå knappt fem kilometer ända ut till Porte Dorée, där staden lämnar över till parken i Bois de Vincennes. 

Nu är kanske inte promenaden på ”Promende Plantée” riktigt lika cool som en vandring på High Line. I New York går delar av promenaden genom gamla industrifastigheter och New Yorks raka gator innebär att man ofta får glimtar både av Hudsonfloden åt väster och skyskrapor åt väster. Då är vyerna i Paris betydligt mer småborgerligt parisiska. Det ena huset efter det andra i Haussmannstill från sent 1800-tal efter det andra ligger längs Avenue Daumesnil och det är kanske  inte så ofta som man utbrister i ett spontant ”wow”.

(jag vet, det var något sämre väder när jag fotade i Paris)

Å andra sidan så kan man faktiskt gå längs parken utan att ständigt behöva stanna till och vänta på att alla människor ska börja röra sig igen, som man kan få göra på High Line. Och så finns det ju en viss romantik knuten till parken. En stor del av filmen ”Before Sunset” (2004) utspelar sig uppe på parken. Ethan Hawke och Julie Delpy vandrar och pratar och ser allmänt snygga ut, medan betraktaren är orolig för ifall deras romantiska låga ska få utlopp, eller ifall de ska välja att gå tillbaka till sina respektive.

Så kanske Promenade Plantée inte behöver vara med på din lista över ”att göra” om man kommer som förstagångsbesökare till Paris. Men om man är ute efter något annat. Om man vill undkomma turisthoperna vid Louvren. Om man helt enkelt vill vara lite cool och romantisk på samma gång, ja då kan man ta Métro 8 till Porte Dorée. Här kan man kasta ett getöga på ”Musée National de l’Histoire de l’Immigration” (som en gång hette ”Musée des Colonies”… som det kan gå…), därefter kan man i sakta mak börja flanera tillbaka in mot stan (Använd Goggle Maps, eller maps.me, det kan vara svårt att hitta själva starten på parken). Efter knappt 5 kilometer är du framme vid Place de l’Opera och då kan man utan dåligt samvete slå sig ner i ett café, beställa ett glas rött och börja diskutera den postmoderna arkitektur som hela parken är skapad i. Man är ju ändå en storstadssnobb.

uteliv

Varje parisgata med självaktning hyser ett par tre caféer, gärna fler. Detta är inrättningar som, trots att de inte ingår i någon kedja - McCafé är något helt annat - ändå är märkligt lika, det är lätt att göra jämförelser med den engelska puben. Olika ägare, ändå lika.

I ett frankt café finns det en "zinc", en lång bardisk, ofta av rostfritt stål. Vän av ordning tycker detta är något märkligt, men än har jag inte sett någon bardisk i zink. Vid denna bardisk står det ett antal män och hänger. Det är inte så att det skulle vara förbjudet för kvinnor att stå där och hänga tillsammans med männen, men utförliga caféstudier under ett halvår pekar på att det nästan alltid är män.

Det är dessutom nästan alltid allvarliga män. De står vid disken en kortare stund, dricker en kopp kaffe (espresso, om man inte särskilt ber om "café filtre", vilket några få har), eller ett glas vin. De säger ett par ord till kyparen, de slänger upp några mynt på "le zinc" och sedan är de åter på väg.

Mot fönstren till finns det ett antal bord. Här kan man också sitta och ta en kaffe, eller motsvarande, men ve dig om du skulle beställa något vid bardisken och sedan gå själv och sätta dig. Då har man gjort sig skyldig till ett "faux pas". Vid borden är det nämligen bordservering och här är priserna högre än vid bardisken - ibland ganska mycket högre.

Emellertid är det ingen som sitter vid dessa bord på insidan av caféfönstret. Om man sätter sig ner på ett café, sätter man sig nämligen ute. På trottoaren finns dessa parisiska caféstolar i imiterad rotting som, också de, är likadana från café till café (vart har de gamla gjutjärnsstolarna tagit vägen... – ack...) Alla stolar står tätt, tätt intill varandra vända utåt mot gatan. På café går man som man förr gick till operan - för att synas.

Nu är det så, att Paris må vara varmare än Stockholm. När jag lämnade den svenska huvudstaden för några dagar sedan låg det ett tjockt snötäcke som bäddade in mälardrottningen i vit vadd, så visst finns det en skillnad i klimat. Men det innebär inte att det är varmt i Paris - tvärtom. Från slutet av november fram till mars kan temperaturen gärna smyga ner till nollstrecket och ibland även gå under det.

Men innebär detta att man slutar sitta utomhus?

O nej! Runt dessa stolar utomhus, byggs det väggar och tak av plast. Det installeras utomhusvärmare drivna av gasol eller el och dessutom klär fransmannen och fransyskan på sig ordentligt för att kunna sitta ute... Nej, nu ljög jag, för det parisiska klädkoden passar egentligen bara ner till kanske sju, åtta grader celsius. Därefter är det för kallt.

De senaste tjugo åren har jag använt basker på vintern i Stockholm. Jag tycker det är snyggt och den tjocka yllefilten värmer mer än man skulle kunna tro. Bara när det blåst kallt har jag tagit fram något som värmer öronen mer. Man skulle kunna tro att baskern, "beret basque" är något av en stapelvara här i Paris, men hittills har jag bara sett klädesplagget på två äldre, något slitna, herrar. Hip-hopmodet med luva i någon intressant färg går att se någon gång, men genomsnittsparisaren går barhuvad. På överkroppen finns bara en tunnare jacka/kappa, byxor och kjol är anpassade för allt annat än minusgrader. Vinterkängor har man inte hört talas om (förutom när man åker på skidsemester till Alperna)

Vad är då lösningen på detta problem?

Ett evigt huttrande!

Inomhusplatserna fortsätter att vara obesatta, men utanför sitter fransmännen. De ser snygga ut. De vänder sig mot värmarna för att få upp värmen i sitt ansikte, sedan fortsätter de sina konversationer, alltmedan de fortsätter att småfrysa. Jag har en teori om att det har att göra med nationalkänslan, "ennui". Ett slags evigt missnöje, som man ändå inte gör något konkret åt. Även i detta liknar de sina ärkefiender, engelsmännen. I England klagar man gärna på allt, utan att göra något åt orsakerna till eländet. Där mumlar man gärna "rubbish", för att därefter beställa ännu en "pint". I Paris rycker man i stället på axlarna, därefter letar man upp ett paket cigaretter. Man låter den otända cigaretten hänga ett par sekunder i mungipan. Sedan huttrar man till, tänder och kör ner sina darrande händer djupt ner i de tunna jackfickorna.

Det kostar på att vara snygg!

le président

På vägen hem till mitt lilla hus i Surèsnes passerar jag  en av världens största tågstationer. Nej, det är inte Gare du Nord, utan det är den underjordiska station som finns under La Défense, Paris' svar på Manhattan och the Bank, alldeles väster om innerstaden. Denna morgon var det lika många pendlare som vanligt som bytte från tre olika pendeltåg till métrons linje 1, för att inte tala om alla dem som gick av här för att gå till arbetet.

Som vanligt gick jag med ganska snabba steg förbi tidningsståndet, men mina steg saktade in en smula när jag såg den nästan helt svarta löpsedeln. Hans ansikte var svärtat och han höll upp en hand med ett finger uppe, precis på samma sätt som han ofta gjorde i debatterna mot Hillary. Det går inte att se ansiktsdragen, men ingen kan vara okunnig om vem han är. Den enda löpsedelstexten löd "American Psycho".

Nu var just den här löpsedeln skriven av Libération och det är vänsterblaskan i det här landet. Den som är lite historiskt sinnad kan tänka tillbaka på valet av Ronald Reagan 1980. Jag har inte hittat någon kopia av de löpsedlar som visades av Expressen och Aftonbladet (eller Libération), men mitt minne av det valet var djup depression och rädsla för det tredje världskriget. Hur kan de rösta på honom? Det kanske inte blir så dåligt med Trump...?

Eller blir det det?

I min franska kör började vi igår ett nytt projekt. Alla hälsade på varandra, vi sjöng upp och började sjunga de nya sångerna. Sedan kommer jag inte ihåg detaljerna om varför presidentvalet kom upp. Vår dirigent tittade runt lite på oss alla..., suckade lite..., ryckte på axlarna på det där sättet de faktiskt gör här i Frankrike... Och så fortsatte vi sjunga.

För det vore inte Frankrike om inte tankarna gick till Frankrike. Det är presidentval i vår. I Frankrike går presidentvalet till så, att om ingen får mer än 50% i första valomgången, så blir det en andra omgång, dit bara de två överst placerade går vidare. Här är minnet fortfarande färskt från förra gången en Le Pen från Nationella Fronten, Front National (FN) lyckades gå vidare till andra omgången, 2002. Den gången gick alla röster som röstat på någon annan, till den sittande presidenten, Chirac.

Men tiderna har förändrats och högerpopulismen bara blivit starkare. Alla räknar med att näste Le Pen (Marine, dotter till Jean Marie, de pratar inte längre med varandra) kommer att få ca 35% av rösterna i den första valomgången, alltså handlar det bara om vem den andra kommer att bli, för den personen kommer att få alla andra röster, precis som Chirac 2002.

Eller kommer den personen? Bläddrar man vidare i Libération hittar man artiklar med rubriker som "Trump, Brexit, Le Pen", med undran ifall det otänkbara kommer att ske även här.

För Frankrike är mycket mer än innerstaden i Paris. Det finns mängder av bortglömda småstäder och förstäder med nedlagda fabriker och hög arbetslöshet. Vad tycker de bosatta där om eliten i Paris? Alla de som gått i samma skolor som alla andra på höga positioner och som alltid delat på det som finns i köttgrytorna? För ett år sedan åkte jag och några vänner igenom en stad som passande nog hette Ussel. Vi hade tänkt övernatta där. Men efter en vända runt stadsgator med nedlagda hotell och övergivna hus åkte vi raskt vidare - här kan man ju inte bo...

För några år sedan levde jag i London och följer sedan dess den tidning jag tyckte var bäst, the Guardian. Dagens ledare bär titeln "a dark day for the world".

The Guardian är också en vänsterblaska, om än inte lika långt till vänster som Libération. De har kanske fel? De har förhoppningsvis fel...

"May you live in interesting times" är en engelsk ironisk tillönskan som, trots att den inte har några kinesiska förlagor, kallats för "the chinese curse". Tyvärr gör vi det.

La vie indépendant

Man är en fri man i sina bästa år. Man har gett sig iväg till världens kulturhuvudstad (eller var det hundra år sedan Paris var det? ja-ja...). Man är med andra ord en person som följer sitt eget hjärta, sin egen väg genom livet, "the road less travelled by", ja, ni vet...

Eller är man det?

Efter en dryg månad i Paris svär jag över språket (jag har en ytterst självständig tolkning av franska grammatiska regler), minns värmeböljan i augusti som något av en dröm och vardagslunken har satt in. Jag är som jag var i Stockholm, fast i Paris. Något äldre, 51-strecket har kommit och passerats, kanske har några hårstrån försvunnit - å andra sidan ser jag inte längre lika bra, så... who knows?

Plötsligt märker jag att jag tid som annan använder uttrycket "C'est comme ça", ett uttryck som används här till exempel om något inte fungerar särskilt bra, men ingen kommer att göra något åt det heller. Det är som det är - "c'est comme ça". För naturligtvis finns det sådant som inte fungerar i mitt nya liv: Värmen i mitt arbetsrum, eller den franska kutymen att börja en lektion samtidigt som den förra slutar på ett helt annat ställe: "C'est comme ça".

Ett annat franskt drag är axelryckningen. Britterna brukar kalla detta för "the gallic shrug" och menar då oftast den axelryckning en mycket självständig fransk kypare kan göra när han ignorerar ditt frenetiska viftande för att istället ägna sig åt något viktigare, som att putsa glas. Den franska axelryckningen kan emellertid innehålla oändligt mycket mer information än så. Den används nästan jämnt. Om man ställt en svår inomarbetsplatslig fråga - då går ett betonat undrande, ett "är det så...?" att lägga till i en långsam axelryckning, som kan hållas kvar några sekunder. Eller när man skrattar till för något som är tokigt, men som det inte går att göra något åt - en axelryckning full av "visst är det väl dumt, jag vet". (Just denna axelryckning är nära besläktad med "c'est comme ça - se ovan).

Även detta drag har börjat anammas av er skribent. På morgonen klättrar jag ner för den mycket branta trappan från mitt sovloft. Fortfarande halvsovande går jag in i badrummet och då är den där, en mycket lätt, men klart urskiljbar mögellukt. Detta är inte så konstigt. Mitt lilla hus är till hälften inbyggt i en jordslänt. Alla som kan något om fukt och byggnadsteknik vet att man aldrig bör bygga något in i marken - det blir aldrig bra. Detta kan man uppröras över..., eller så kan man göra en liten axelryckning... och gå vidare med livet.

En dag gick inte metrons linje ett (som för övrigt måste vara världens mest tättgående tunnelbana, det är mycket sällan som det står något annat än "01" i informationsrutan om hur många minuter det är till nästa). Tydligen var det ett terrorhot... Detta går att bli rädd för. Man kan också svära över den långa promenad man måste göra... Eller så rycker man på axlarna, går ner till närmaste bistro, dricker ett glas rött och väntar på att tunnelbanan ska börja gå igen.

Men betydde allt detta att jag inte längre är riktigt självständig? Att jag låtit mig påverkas av gallernas sätt och attityd? Jag var osäker, men så i morse...: Jag lyckades ta mig nedför den branta trappan utan att slå ihjäl mig. Jag lyckades duscha i den mikroskopiska duschen (den ligger under trappan) och gick till slut för att öppna garderoben.

Och då hängde den där. Hur kom den dit? Det är knappt så jag minns... Var det verkligen jag som köpte...? Där var den emellertid - den tvärrandiga vitblå t-shirten med långa ärmar och rundkrage...

Så fort går alltså assimileringen. Man tror att att man är självständig. Man tror att man väljer sin egen bana...

Bah... (sagt med en axelryckning): "C'est comme ça...!"

Stravinsky goes London

Återigen ett något annorlunda blogginlägg, då jag återigen skrivit en artikel till Orphei Drängars årsbok. Denna gång handlar texten om den resa kören gjorde till London tillsammans med damerna ur Gustaf Sjökvists Kammarkör och Sofia Vokalensemble i slutet av september 2106. God läsning!

Stravinskijepilog i London

we came...

Produktionen från sommarens föreställningar i Aix-en-Provence, Stravinskijs Oedipus Rex och Psalmsymfoni, skulle framföras en gång till. Denna gång var skådeplatsen orkesterns, Philharmonia Orchestra, hemmaarena, Royal Festival Hall, belägen på södra sidan av Themsen, i hjärtat av London. Sent på måndagen 26 september 2016, flög OD och damerna från Gustaf Sjökvists Kammarkör (GSKK) och Sofia Vokalensemble (SoVE) från Arlanda till Heathrow och flyttade in på Travelodge Covent Garden. Tidigt på tisdagmorgonen kunde vakna londonbor se yrvakna korister promenera över Waterloo Bridge och välla in genom artistingången på Southbank Centre, det stora komplex av kulturlokaler, där Royal Festival Hall är den största. Det var dags för den första repetitionen.

Det var en del faktorer som skilde produktionen i London jämfört med produktionen i Aix. Berättaren, Antigone i Sellars tolkning, skulle tala engelska i London, så ny berättare blev Emily Barber, ung engelsk skådespelerska. Iokastes roll sjöngs i London av Katarina Dalayman, känd för alla svenskar. Men framför allt var konsertsalarna väldigt annorlunda. Medan Grand Théâtre i Aix var en operascen med ett orkesterdike, så är Royal Festival Hall byggd för konserter - på scenen sitter orkestern, vilket innebar, att kören placerades bakom och ovanför orkestern på körläktaren där det fanns sedvanliga fasta körbänkar.

Allt kändes med andra ord fel.

Var inte Antigones berättartexter mycket bättre på expressiv franska, än i högtravande brittisk tappning? Hur skulle vi göra alla rörelser med alla bänkar? Produktionen i Aix hade varit väldigt fysisk - vi hade krälat på golvet och rört oss fram och tillbaka på scen - många OD-ister såg sig runt bland bänkarna och tänkte i tysthet ”wtf?”… Men framför allt - var var samspelet med solisterna? I Aix hade kör och solister rört sig i samma scenrum och samspelet var oerhört direkt. Vi hade gjort det här tillsammans. Nu fanns det en hel orkester mellan kör och solist och samspelet mellan framför allt Oedipus och stad, mellan Joseph Kaiser och OD verkade falla ihop. Oedipus stod själv långt därborta framme vid scenkanten. Kören hade förpassats till periferin. Skulle det här bara bli en ”vanlig” produktion med en kör som ibland gör några inpass? Skulle regin bara bli påklistrad rekvisita?

we sang...

Vi repeterade hela dagen, tisdagen 27 september, först tillsammans med orkestern i Royal Festival Hall, på eftermiddagen i Henry Wood Hall med piano. På onsdagen repeterade vi hela förmiddagen i Royal Festival Hall med piano, På morgonen torsdagen 29 september var det så dags för generalrepetition tillsammans med Salonen och orkestern. Sedan var eftermiddagen ledig i väntan på att ljuset skulle dämpas, att publiksorlet skulle tystna och att den sista föreställningen av denna produktion skulle ha sin start klockan 19.30.

På något sätt minskade problemens betydelse allteftersom repetitionerna fortgick. Var det inte trots allt ganska praktiskt att kunna förstå vad Antigone berättade för oss vars engelska var bättre än vår franska? Det visade sig, att det gick att framföra regin även bland alla dessa bänkar. Och kören syntes bättre på körläktaren än på den plana scenen i Aix. För att inte tala om att man plötsligt obehindrat kunde se dirigenten.

För undertecknad fanns det något i den här produktionen som kunde övervinna nästan vad som helst. Nya solister? Ny placering? Monitorer på fel ställe? Det spelade ingen roll. Det fanns ett sug i produktionen som övervann sådana praktiska problem. Ett samspel mellan solister, orkester, regi och kör som det är sällan man får uppleva. När kören tystnat efter det sista ackordet i Psalmsymfonin var jag alldeles slut. Men också väldigt lycklig. Att få vara med om sådan produktion. Att få vara med om konserterna i Aix och London. Vilket privilegium.

we conquered…?

Precis som i Aix, var publiken med på noterna. Applåderna var långa och intensiva. Efter Psalmsymfonin stod delar av publiken upp och applåderade. Kören fick kanske de varmaste applåderna. I London finns det barer i konsertsalsfoajéerna så att publik kan ta sig ett glas efter konserterna. Jag talade med flera besökare och alla gav varma komplimanger till körernas klang, men kommenterade även regin. En av Southbank Centres egna regissörer frågade mig: ”Sellars really got to you, didn’t he?”. Jag kunde bara svara jakande, Sellars hade verkligen ”nått” körerna. Sellars höll ett avskedstal i foajén och lovade att vi inte sett det sista av honom. Han fick varma och långa applåder.

Tidningsrecensionerna var något mer blandade. Helen Wallace på theartsdesk.com kallade regin ”Sellars’ semaphore”, något hon inte tyckte var positivt. John Allison på the Telegraph kritiserade själva upplägget med att försöka knyta ihop Oedipus Rex och Psalmsymfonin på det här sättet. Martin Kettle på the Guardian hade också invändningar mot hopkopplande av verken, men menade också att det fanns mycket att beundra i Sellars skickliga regi i Oedipus Rex.

OD, GSKK och SoVE fick rakt igenom mycket goda omdömen. Helen Wallace menade att Orphei Drängar var ”handsome” (sic!) och att OD ”inhabited their parts with rare vibrancy and naturalness”. Samma recensent beundrade framförallt framförandet av Psalmsymfonin: ”This performance (with three Swedish choirs) was of focused beauty and searing sincerity; I have never heard better”. Allison tyckte att OD ”sounded splendidly sonorous”, medan Kettle menade att OD var ”urgent and dramatic in their vivid contributions”

Sellars berättade en gång för OD:s artikelförfattare att han aldrig läste recensioner och detta går att förstå. När undertecknad läste delar av recensionen i the Telegraph (3 stjärnor av 5) uppstod en känsla av men-har-de-inte-förstått-någonting och hur-klagar-man. I the Guardian (4 stjärnor av 5) var det faktiskt någon som klagade. Sonnytwo (någon i OD…?) kommenterade Kettles artikel med ”…Anyway if this performance doesn't deserve five stars I wonder which does.”

Konserten sändes direkt i BBC:s radiokanal för klassisk musik, Radio 3 och gick att lyssna på över internet hela oktober 2016. Folke berättade att Salonen var tagen efter konserten (på ett bra sätt) och både Sellars och Salonen pratade om senare samarbeten, med samma produktion, eller andra.

…and all that jazz

Det var samma produktionsteam i OD som ansvarade för resan till London, som resan till Aix. Håkan Tribell var den ansvarige i styrelsen, medan projektledare var Boris Klanger och Ove Ness. London bjöd på de distraktioner London alltid bjuder på. OD:ister besökte musikalföreställningar och museer, restauranger och pubar. Flera från OD, GSKK och SoVE träffade solister under en - något kylig - picknick i Jubilee Gardens under torsdageftermiddagen.

Sedan hände det säkert mängder med annat som en krönikör gärna satt tänderna i. Men dels försvann koristerna odokumenterade ut i små grupper i londonkvällarna. Dels var en del sådant som kan hända när en manskör träffar damer ur andra körer och som därför bör förbli oskrivet. Vid passage genom hotellobbyn för att av personliga skäl starta en alldeles för tidig hemfärd vid halvfemtiden på fredagsmorgonen 30 september, såg er krönikör fortfarande delar av körerna uppe där de tillbringade de sista timmarna tillsammans. Senare samma dag avslutades sångarfärden till London för resten av OD med flygresa hem till Arlanda.

I slutet av repetitionen i Henry Wood Hall på tisdagen försökte Sellars förklara den gest han konstruerat för ordet ”Laudate” i Psalmsymfonin. Gesten började med två uppåtvända handflator i maghöjd under första stavelsen. Därefter fördes dessa handflator en bit ut från kroppen till andra stavelsen, för att avslutas långt från kroppen under tredje. Men detta är inte vad det betyder, menade Sellars. I första stavelsen tar vi fram någonting ur vårt inre, något vi värderar högt. I andra betraktar vi det vi tagit fram. Och i tredje erbjuder vi det till andra, till världen. Gesten innehåller något, den är inte bara en fysisk rörelse, den är betydelsebärande. För undertecknad fångar denna korta episod hela Stravinskijprojektet. Körsång innebär ibland, kanske alltför ofta, en stadig leverans av noter, som inte behöver betyda särskilt mycket för den enskilde körsångaren. Så var det inte denna gång. Er krönikör hävdar att OD denna gång lade ner mängder av tid för att ta fram något ur oss själva. Därefter arbetade vi med detta under ledning av Sellars, Salonen och Folke.

Och till slut så gav vi det till publiken - att uppleva och få med sig.

La vague de chaleur

På min förra arbetsplats i Gamla Stan i Stockholm hade vi ofta ett väldigt aktivt inomhusklimat. Lärarrummet låg högst upp i huset och om det var högsommarvarmt i Stockholm, så kändes temperaturen. Dels vämdes rummet direkt genom plåttaket och fönstren i sydväst, dels steg värmen från hela huset upp genom trapphuset och in genom lärarrumsdörren och sent på dagen  pustade och stånkade mina kolleger om hur vamt det var. En viss, hur ska jag uttrycka det, bris av omklädningsrum lade sig över arbetsplatsen och många började, som så många i Sverige, klaga över vädret.

Själv höll jag mig med en viss stolthet utanför denna klagolåt. Jag tänkte på januarivintern (då samma lärarrum kunda vara fryskallt då de stora ateljéfönstren i norrläge var långt från täta), men ville nog också visa mig lite tuff. Jag berättade för dem som ville lyssna om hur jag minsann åkt motorcykel i Tunisien i 44 grader, att Mostar är olidligt i 43 och att ökenvinden i Kairo, den ni, 42 grader och sand från Sahara, vad är då höga temperaturer i Stockholm? Mina kolleger brukade muttra något och gå och prata med någon annan istället, medan jag log i mjugg. Man har väl varit med om värre.

Det är värmebölja i Frankrike och de senaste dagarna har temperaturen närmat sig den som kroppen har och jag har försökt hålla samma attityd. Man jobbar vidare, man dricker lite vatten och sedan jobbar man vidare lite till.

Men i eftermiddags tog det stopp. Jag satt och försökte sätta mig in i kunskapskrav och läroplan för geografi för att kunna planera höstens arbetsområde och då tog det slut. Jag läste... Sedan läste jag en gång till... Och sedan gick jag hem. I trädgården där jag bor slog jag mig ner i en solstol (i skuggan) och sedan försvann timmarna raskt i någon slags halvdvala. Först vid sextiden vaknade jag till så mycket att hjärnan började fungera och jag kunde börja fundera på hur eleverna ska lära sig namngeografi och dylikt.

När jag skriver detta är kvällen nattsvart och stjärnorna lyser. I mitt lilla hus är alla fönster och dörrar öppna. Jag sitter på altanen och trots den sena timmen är min t-skjorta klistrad mot ryggen. Syrsorna spelar i häcken som vätter mot grannen och på SVT Play ser jag att det ska bli värmebölja i Stockholm. Det ska visst bli 27 grader i morgon...

"27 grader..." Pah, alltså, när jag jobbade i Paris, då...