uteliv

Varje parisgata med självaktning hyser ett par tre caféer, gärna fler. Detta är inrättningar som, trots att de inte ingår i någon kedja - McCafé är något helt annat - ändå är märkligt lika, det är lätt att göra jämförelser med den engelska puben. Olika ägare, ändå lika.

I ett frankt café finns det en "zinc", en lång bardisk, ofta av rostfritt stål. Vän av ordning tycker detta är något märkligt, men än har jag inte sett någon bardisk i zink. Vid denna bardisk står det ett antal män och hänger. Det är inte så att det skulle vara förbjudet för kvinnor att stå där och hänga tillsammans med männen, men utförliga caféstudier under ett halvår pekar på att det nästan alltid är män.

Det är dessutom nästan alltid allvarliga män. De står vid disken en kortare stund, dricker en kopp kaffe (espresso, om man inte särskilt ber om "café filtre", vilket några få har), eller ett glas vin. De säger ett par ord till kyparen, de slänger upp några mynt på "le zinc" och sedan är de åter på väg.

Mot fönstren till finns det ett antal bord. Här kan man också sitta och ta en kaffe, eller motsvarande, men ve dig om du skulle beställa något vid bardisken och sedan gå själv och sätta dig. Då har man gjort sig skyldig till ett "faux pas". Vid borden är det nämligen bordservering och här är priserna högre än vid bardisken - ibland ganska mycket högre.

Emellertid är det ingen som sitter vid dessa bord på insidan av caféfönstret. Om man sätter sig ner på ett café, sätter man sig nämligen ute. På trottoaren finns dessa parisiska caféstolar i imiterad rotting som, också de, är likadana från café till café (vart har de gamla gjutjärnsstolarna tagit vägen... – ack...) Alla stolar står tätt, tätt intill varandra vända utåt mot gatan. På café går man som man förr gick till operan - för att synas.

Nu är det så, att Paris må vara varmare än Stockholm. När jag lämnade den svenska huvudstaden för några dagar sedan låg det ett tjockt snötäcke som bäddade in mälardrottningen i vit vadd, så visst finns det en skillnad i klimat. Men det innebär inte att det är varmt i Paris - tvärtom. Från slutet av november fram till mars kan temperaturen gärna smyga ner till nollstrecket och ibland även gå under det.

Men innebär detta att man slutar sitta utomhus?

O nej! Runt dessa stolar utomhus, byggs det väggar och tak av plast. Det installeras utomhusvärmare drivna av gasol eller el och dessutom klär fransmannen och fransyskan på sig ordentligt för att kunna sitta ute... Nej, nu ljög jag, för det parisiska klädkoden passar egentligen bara ner till kanske sju, åtta grader celsius. Därefter är det för kallt.

De senaste tjugo åren har jag använt basker på vintern i Stockholm. Jag tycker det är snyggt och den tjocka yllefilten värmer mer än man skulle kunna tro. Bara när det blåst kallt har jag tagit fram något som värmer öronen mer. Man skulle kunna tro att baskern, "beret basque" är något av en stapelvara här i Paris, men hittills har jag bara sett klädesplagget på två äldre, något slitna, herrar. Hip-hopmodet med luva i någon intressant färg går att se någon gång, men genomsnittsparisaren går barhuvad. På överkroppen finns bara en tunnare jacka/kappa, byxor och kjol är anpassade för allt annat än minusgrader. Vinterkängor har man inte hört talas om (förutom när man åker på skidsemester till Alperna)

Vad är då lösningen på detta problem?

Ett evigt huttrande!

Inomhusplatserna fortsätter att vara obesatta, men utanför sitter fransmännen. De ser snygga ut. De vänder sig mot värmarna för att få upp värmen i sitt ansikte, sedan fortsätter de sina konversationer, alltmedan de fortsätter att småfrysa. Jag har en teori om att det har att göra med nationalkänslan, "ennui". Ett slags evigt missnöje, som man ändå inte gör något konkret åt. Även i detta liknar de sina ärkefiender, engelsmännen. I England klagar man gärna på allt, utan att göra något åt orsakerna till eländet. Där mumlar man gärna "rubbish", för att därefter beställa ännu en "pint". I Paris rycker man i stället på axlarna, därefter letar man upp ett paket cigaretter. Man låter den otända cigaretten hänga ett par sekunder i mungipan. Sedan huttrar man till, tänder och kör ner sina darrande händer djupt ner i de tunna jackfickorna.

Det kostar på att vara snygg!