Litterering

I dessa dagar, då en okänd entitet bilvit inskuren som ny president i det stora landet i väster, kan det vara på sin plats med... vardagseskapism. När oron över morgondagen blir större finns det olika sätt att fly från denna verklighet. I "Kairos Röda Ros" låter Woody Allen Mia Farrow fly 30-talets depression genom att kliva in över bioduken in i de romantiska filmer huvudpersonen använder för sin eskapism. I "The Matrix" är hela den upplevda världen en chimär och protagonisten måste välja ifall han vill vakna från denna. Själv funderar jag, när världsexistensialismen tar över, gärna över mer nördiga ting för att "tänka på annat": Litterering av perronger och dylikt.

Att ge namn till spår på en tågstation kan tyckas enkelt. Gå exempelvis till Stockholms Central och i ena änden hittar du spår 1 och andra änden finns spår 19. Klart och koncist... tror man. Men efter ett tag - om man är intresserad av sådant, märker man att ett spår fattas - nummer 9. Varför? Hur kan ett helt spår bara försvinna? Eller var det någon som ville sätta griller i huvudet på framtida resenärer, som helt enkelt aldrig satte ut spår 9? Kanske finns spår 9 egentligen om man väldigt fort går rakt in i en pelare? Är det möjligen så, att om man i rask takt går in i väggen bredvid dörren från spår 10 och huvudhallen hamnar i en parallell värld, där ett ångdrivet tåg väntar på att föra resenärer till Sveriges motsvarighet till Hogwarts?

Liknande frågor kan en ny resenär till Arlanda ställa sig. Varför finns terminal 2, 3, 4 och 5, men inte terminal 1? Vad hände med den? Försvann den i den stora jordbävningen 1981? Existerar den i ett alternativt universum? Hade arkitekten till Arlanda en riktigt dålig matematiklärare? Eller beror denna numrering på att väldigt många människor har "ett"-fobi och att dessa skulle känna sig kränkta ifall detta nummer användes för en terminal? Frågorna är många och den resenär som sitter och väntar på sitt flygplan kan fundera över detta istället för att förfäras över den högerpopulism som sveper över världen.

Denna form av eskapism går att använda även i Paris. Istället för att bekymra sig över Le Pens främlingsfientlighet, eller Fillons putinkramande, kan man begrunda den litterering som används på pendeltågsstationen "La Défense". Det finns två perronger, med två spår vardera, in allo fyra spår. Dessa heter i tur och ordning "1", "A", "B" och "2". Hmmm...?

La Défense, ovan jord

Efter långa studier i ämnet har jag kommit fram till att det bara är spår 1 och 2 som används till vardags. Kan det vara så, att namngivningen fungerar så, att vardagstågen bara stannar vid de spår som har nummer, men inte vid de som heter bokstäver...?

Min hempendeltågsstation heter "Suresnes - Mont Valerian". Här hittar man en och en halv perrong, det vill säga en perrong med två spår och så en smal perrong byggd direkt mot bergets sida (Mont = berg, eller om det är i Paris, en hög kulle) med ett spår. Totalt alltså tre spår. Dessa heter i tur och ordning "1", "C" och "2". Tågen stannar i vanliga fall bara vid spår 1 och 2, så så långt stämmer min teori, men varför heter det tredje spåret C... Efter att ha funderat på detta under någon månad, stod jag vid spår 2 en dag och väntade på tåget, när jag lade märke till att spår C hade sämre standard än spår 1 och 2. Medan dessa hade moderna betongsliprar ("pinnarna" som håller avståndet mellan rälerna i stål), så hade inte spår C uppdaterats, utan hade gammaldags träsliprar och spåret skakade betänkligt när ett tomt tåg använde det när det åkte förbi. Slutsats: Bra sidospår heter A och B, medan dåliga, heter C.

Nöjd med denna deduktion - jag hade förstått hur delar av Rälsfrankrike fungerade, tänkte jag inte vidare på detta... Tills jag för en vecka sedan var på väg hem från teatern. Sent på kvällen väntade jag på mitt tåg på station "Pont Cardinet". Och då slår det mig att spåren på denna station inte har några nummer alls. Spåren heter istället "A", "B", "C", "D", "E" och "F". Var är alla nummer? Mitt pendeltåg stannar snällt vid spår A och plockar upp mig trots att det, enligt min teori, inte borde göra det.

Jag trodde jag hade förstått, men hade egentligen inte förstått någonting alls. Följande måndag stod jag moloken och väntade på mitt tåg i "La Défense". För att komplicera denna berättelse, så finns det två helt skilda pendeltågsstationer i "La Défense". Den station jag beskrev ovan är för tåg "RER A", medan den andra, som heter precis samma sak, trafikeras av tågen "SNCF L och U" (hänger ni med?). Vid "den andra" stationen finns sex spår, men två av dem har inget namn alls, för dessa spår är inga "riktiga" spår, för här går spårvagn T2. De övriga spåren heter i tur och ordning "1", "3" (dessa finns på var sin sida om en perrong), "4" och "2" (vid den andra perrongen).

Kommen så långt smalnade mina ögon och jag kontemplerade mänsklighetens tillkortakommanden. Jag ville gärna skylla på "fransmännen", men väl medveten om brister i hemlandet (se ovan) anade jag en brist som gick djupare än så. För om det kan vara svårt att räkna från 1 till 4 (eller 19), hur svårt kan det då inte att vara att räkna till "jättemånga". Just denna dag hade president Trumps presstalesman sagt att att det aldrig varit så stora åhörarskaror som vid "The Donalds" presidenttillträde, trots att det var mångdubbelt fler för åtta år sedan.

Tåget stannade till vid "Puteaux". Jag skakade av mig mina tankar på högerpopulism och började betrakta littereringen av denna station. Jag ska gå till botten med det här...