måndag 18 juli 2016

L'art

För några år sedan läste jag Religionshistoria vid Stockholms Universitet. Delar av kurserna var ganska träiga. Att hålla reda på de olika attributen (saker olika gudar håller i så att betraktaren förstår vem det är - de är ganska många) för olika hinduiska gudar (också de många) är bra kunskaper att ha, men kanske inte så intellekuellt stimulerande.

 

Den första kursen var emellertid mycket roligare. Den handlade om de olika teorier dom finns för att förklara varför det finns religion. Alla samhällen har alltid haft religion - varför det?  Här fanns diverse idéer om religion som förståelseskapare (Taylor - om jag minns rätt), religion som förtrycksmedel (Marx - förstås) och religion som ett sätt att förtränga det ursprungliga fadersmordet (Freud...) och fler andra.

 

De senaste pren har jag läst konst vid samma etablissement och även här finns en omfattande teoribildning. Men i jämförelse med  teorikursen i religionshistoria, så blev jag besviken. Visst fanns det teorier om konst som maktmedel (ex patriarkatet som leder fram till alla dessa nakna kvinnor), men teorierna skrapade, tyckte jag, bara på ytan och var inte heltäckande (det finns - faktiskt - konst som inte visar nakna kvinnor). Var fanns teorierna om varför människan håller på med konst - överhuvudtaget? I cro magnonmänniskans grottor finns målningar, i gravar finns smycken, och man har hittat urgamla musikintrument. Det verkar som om konsten är minst lika gammal som religionen.

 

Men varför pysslar vi med detta?



 

Efter att till slut ha lärt mig två låtar av Stravinskij (se tidigare bloginlägg) framfördes verken i fredags och igår - söndag. Totalt på scenen passerade ca 110 personer, i orkesterdiket satt kanske 70. Lägg till hela produktionsteamet etc etc och vi hamnar i storleksordningen 300-500 personer som på något sätt någon gång varit inblandad i detta.

 

Vi sjöng verket två gånger. I salen (som var utsåld) satt kanske  1000 personer varje gång. Den andra föreställningen livestreamades och har man tur kan man fortfarande hitta den på franska "culturebox", http://m.culturebox.francetvinfo.fr/musique/opera/choregies-d-orange/oedipus-rex-symphonie-de-psaumes-a-aix-en-provence-242967#xtref=acc_dir

 

Så vi har massor med människor som sätter upp ett verk. Sedan är det ännu fler som tittar och lyssnar på det. Varför det?

 

I fredags var Frankrike ett land i sorg efter en attack där en ensam man använt en lastbil för att mörda drygt 80 personer, 10 av dessa var barn. Ska man då hålla på med sådan här "underhållning"?

 

Vår regissör, Peter Sellars, samlade sångarna före föreställningen och höll ett fantastiskt tal. Han berättade om hur konsten är betydelsebärande just en sådan här dag. Den är meningsskapande och ett sätt att visa sorg. "This is the one thing we should be doing tonight", sade han.

 

Han fick en lång applåd och det är svårt att med ord beskriva den stämning som fanns på teatern i fredags.  Jag kan använda ord som "laddning" och "förtätad", men orden räcker inte till. I kulisserna stod de solosångare som just då inte var på scen och grät. Jag grät själv på scen. Alla grät. När föreställningen var över utbröt det stora kramkalaset. Det var en obeskrivlig kväll.

 

Så här har vi kanske början till en teori. Konst är ett sätt att uttrycka sorg och den skapar mening.

 

Hmm... Påminner ju faktiskt om vissa aspekter av religion...

 

För en dryg vecka sedan var det EM-final i fotboll. 11 vuxna män tävlade i att vara bättre än 11 andra vuxna män på att sparka på en boll med dina fötter (händer är inte tillåtna i det här spelet). Tusentals följde spelet. Miljontals såg det på tv.

 

Varför det?

fredag 15 juli 2016

L' attaque

För fem år sedan bodde jag i London. De norra förorterna skakades av kravaller. Av detta märkte jag ingenting alls bara 10 km bort i det idylliska Kew där jag bodde.  För två månader sedan besökte jag Armeniens huvudstad Jerevan. Efter en alldeles vanlig kväll på staden, läste jag att stridigheter med tiotals döda brutit ut mellan Armenien och Azerbaijan. I Jerevan märktes ingenting.

 

Jag befinner i detta nu i Aix-en -Provence. Några mil härifrån har ett terrordåd dödat  mängder av människor. Le Monde skriver att minst 84 människor dött. Av all denna tragik märker man i Aix - ingenting. Människor ligger och solar i parken. Några joggar förbi. Allt verkar normalt.

 

All denna ickeuppståndelse ser jag som väldigt positiv.

 

I efterdyningarna till den här attacken kommer populister att skylla på religioner och folkgrupper. De kommer att yrka på stängda gränser och minskad religionsfrihet. Spänningar mellan folkgrupper kommer att öka och människor kommer att kategoriseras efter grupp istället för efter individ.

 

Men man kan inte skylla Breiviks attacker i Oslo på alla ensamstående norska män. Man kan inte heller skylla Baader-Meinhofligans attentat på 70-talet på det tyska socialdemokratiska partiet, trots att båda hade din grund i Marx politiska teorier.

 .

Några har frågat mig ifall jag är rädd för att flytta till Paris efter de terroristattacker som skett där. Efter gårdagens attack i Nice kommer det säkert att bli fler som frågar.

 

Men som Roosevelt sade, det enda vi har att vara rädda för är själva rädslan.  Vi kan sluta resa till Paris och Istanbul. Vi kan sluta tillåta andra religioner och vi kan sluta möta andra kulturer.

 

Jag menar att det är fel svar. Ett öppet och tolerant samhälle kommer alltid att ha svårt att försvara sig mot människor som menar att denna öppenhet och tolerans är fel. Då är det fel att ge efter för rädslan.

 

För några år sedan bodde jag i London och det fanns en del aspekter av samhället där, som jag var kritisk mot, men den del jag tyckte mest om var att man alltid fortsatte. När de irländska bomberna kreverade på 70- och 80-talen  fortsatte man som inget hade hänt. Och det var - menar jag - rätt lösning.

 

Därför finns det något väldigt betryggande i den normalitet som idag finns i Aix. Man skulle kunna tänka sig massdemonstrationer och gatuslagsmål. Och vem vet, kanske kommer att brinna bilar redan kväll i de stora städerna.

 

Men idag rullar allt på som vanligt i Aix. Och det är bra. 

onsdag 13 juli 2016

L'angoisse

En gång - det är nu rätt många år sedan misstänkte  jag en elev för fusk. Eleven brukade inte säga mycket vid klassrumsdiskussionerna och det innebar att inte visste så mycket om elevens kunskaper när det första provet kom. Jag rättade proven och när jag kom fram till hennes, såg jag att de var perfekta. Allt var rätt.  Hmmm... Är kanske provsvaren lite FÖR bra...? Hur kommer det sig att hon på flera frågor svarat ordagrant  med de formuleringar som finns i boken...? Men det var jag själv som varit provvakt - jag hade inte sett något. Hur hade det här gått till...?

 

Eleven fick tillbaka provet med det högsta betyget, men misstanken om fusk fanns kvar - jag höll ett extra öga på henne vid nästa prov. Samma sak hände då och då var jag säker på att hon inte fuskat. Men hur gick det till...?

 

Senare samma termin fick jag möjlighet att prata med henne på tu man hand för att kontrollera en läxa och då inser jag att eleven kommer ihåg alltihop ordagrant som det stod. Ifall hon hade fotografiskt minne, eller kom ihåg själva ordföljden vet jag inte, men det finns ett skäl till att jag kommer ihåg denna elev den här veckan...

 

Stravinskij har skrivit massor av musik. Två verk han skrev 1927 respektive 1930 är Oedipus Rex och Psalmsymfonin. Vi tänker oss att du skulle få frågan ifall du vill åka ner till Provence för att framföra dessa i en operaversion. Vi kan också tänka oss att regissören är världsberömd och att dirigenten är... Ja, han är också världsberömd. Tackar du ja, eller tackar du ja?

 

Själv tackade jag ja.

 

Problemet är att man ska komma ihåg alltihopa och vid denna process har jag, i likhet med en av mina stora litterära förebilder, Nalle Puh, har en mycket liten hjärna...

 

Repetitionerna i Provence har varit långa. De senaste  fyra dagarna har jag och mina kolleger repeterat åtta timmar per dag. Men det är förstås inte hela repetitionstiden som lagt ner på detta. Vi började redan i januari... (Ok, inte lika intensivt som nu). I april lade vi ner fyra heldagar på projektet. Jag har själv lagt en rad kvällar. Men kan jag stycket...?



 

Dels handlar det om språket. Båda styckena är skrivna på latin och mina kunskaper i latin sträcker sig till citat från Asterix. Men det handlar också om att Stravinskij är en lurig kompositör. Om det återkommer en liten bit musik som nästan låter som en bit tidigare, kan du vara helt säker på att det bara är NÄSTAN likadant, vilket innebär, att du måste komma ihåg när det var på vilket sätt. Till det kommer rörelser. Vi tänker oss att du i rörelser ska visa hur en man känner sig som just insett att han mördat sin far, gift sig med sin mor och att hans dotter även är hans syster... Det blir ganska intensivt.

 

Aix-en-Provence verkar vara en väldigt fin liten stad. Gränder, restauranger, jag tror det finns några muséer. Av detta vet jag väldigt lite, då den tid som inte används till repetitioner, ja, då sitter jag själv med några väldigt nötta noter och försöker komma ihåg längden på en paus här, eller en ordändelse där.

 

Och då tänker jag på min före detta elev med... eh... Blandade känslor...

 

Och så återgår jag till slutet på Psalmsymfonin: "Omnis, omnis, spiritus..."

tisdag 5 juli 2016

La langue

För några år sedan bodde undertecknad i London för att utbilda Sveriges ungdom i exil i fysik och matematik, samt samtidigt utbilda sig själv i England. (Tyvärr kom inte förra månadens Brexitresultat som en total överraskning, Shakespeares hemland är också hemlandet för The Sun och The Daily Mail..., men detta är ett sidospår). Efter dessa år var jag riktigt stolt över mina kunskaper i det engelska språket.  Jag läste tidningar ganska obehindrat och hade också lyckats nästla mig in i några engelskspråkiga teatergrupper. Dessa hade en märklig förmåga att rollbesätta mig som häst (fråga inte), men jag hade också talroller. Det kändes bra.

 

Min franska har aldrig nått dessa höjder. Om jag ska vara riktigt ärlig har den aldrig nått några som helst höjder. För snart trettio år sedan trodde jag mig vara intelligent nog att läsa grundkursen i franska vid Frescati, samtidigt som  jag skrev mitt examensarbete vid KTH... Högmod går som bekant före fall. Franskan resulterade i några enstaka poäng och examensarbetet vägrar jag visa för... Ja, någon självkritik får man ändå ha.

 

Detta var nästan trettio år sedan, men det är klart man ska ta chansen att arbeta i Paris om man får chansen, jag menar...:  "How hard can it be...?"

 

Svaret på den frågan är: "Pretty hard...!".

 

Jag skriver detta på ett litet torg i den charmanta staden Montpellier i Languedoc i södra Frankrike. Här går jag i språkskola, en intensiv vecka fylld av konversation och subjontif.

 



Och här inser jag vad mina tidigare elever fått gå igenom vid min förra arbetsplats. Där fick våra nyinvandrade elever sonika dyka in i svenskspråkiga lektioner och med hjälp av deras talang och extra svenska lyckades många av dem lära sig massor av svenska alltmedan jag, som deras mentor, försökte få dem att umgås mer utanför den estniska kretsen på skolan som förstås kändes mycket säkrare.

 

Vid bordet bredvid mitt sitter infödingarna och pratar. Jag försöker följa med i deras konversation (oartigt, jag vet, men vad gör man inte). De behöver emellertid inte vara oroliga. Hur jag än försöker, förstår jag inte mer än något enstaka ord.

 

Faktum är att just detta alltid varit mitt största problem när det gäller franska. Jag brukar kunna säga något som verkar begriplig för åhöraren. Därefter svarar de. Men vad säger de? Jag brukar le och säga "merci", men det räcker ju inte långt om man verkligen behöver något. Häromdagen var jag inne på ett bankkontor i Paris, för att öppna ett lönekonto. Jag tror att jag lyckades göra mig förstådd. Jag förstod också så mycket av deras svar, att jag inte kunde få något lönekonto hos dem, men varför...?

 

Men detta är ju ändå själva skälet till att flytta utomlands - att prova något annat och lära sig själv något nytt!

 

intalar jag mig själv...

 

...hjälp...

onsdag 29 juni 2016

Le trafic

Tänk dig att du flyttar till ett nytt land, en ny stad, ett nytt jobb. Du lämnar en massa "stuff" hemma och du tänker dig att du är fri. Vilket transportsätt skulle du då välja för den nya staden? Bil? Tråkigt och du fastnar i trafiken. Kommunalt? Effektivt, men ofta trångt och sent på kvällarna blir du sittande på perronger alldeles ödsliga så när på det lilla gänget med unga män som säkert är alldeles harmlösa. Nej, vad skulle kunna vara mer "fritt" än att svischa runt i den nya staden på en motorcykel eller vespa. Likt Gregory Peck i "Roman Holiday" ("Prinsessa på vift") åker man lätt från den ena attraktionen till den andra. Frihet på två hjul. Med vinden blåsande genom håret (Ja, jag använder hjälm, men vi får tänka oss det som en metaforisk vind)



 

Nu är det nya landet Frankrike, den nya staden Paris och det nya jobbet en tjänst som lärare vid Svenska Skolan i Paris. Jobbet börjar först i augusti, men jag är här redan i juni ety jag letar efter lägenhet. Paris är i och förr sig känt för sin , eh... Intensiva trafik, men tänk dig: En vindslägenhet med utsikt över Sacre Coeur, på hörnet ett litet Boulangerie, vad gör då lite trafik. Jag menar, how hard can it be...?

 

Efter två dygn i Paris kan jag besvara denna fråga med:

 

Pretty hard...

 

Då jag är vetenskapligt lagd vill jag inte på något sätt påstå att de nedanstående observationerna skulle vara heltäckande. Man får snarast se det som tre preliminära tankar om paristrafiken:

 

Ett: Fordonen är många, väldigt många. Till skillnad från en annan stad i samma storleksordning på andra sidan Engelska Kanalen, så är Paris välförsett med gator, esplanader och motorvägar. Dessa är fulla med trafik - hela tiden (i förrgår kväll, vid tiotiden, var det faktiskt ganska enkelt att ta sig fram, men annars...)

 

Två: Det är fullt, ändå går det fort, väldigt fort. Till skillnad från London, där söndagsnöjet verkar vara att sätta sig i sin bil för därefter inte röra sig alls, så förflyttar sig faktiskt fordonen i Paris. Och när de gör det, så går det fort. Precis hur fort det går, vet jag inte, för jag vågar inte flytta mina ögon från trafiken till hastighetsmätaren, men... ja... du förstår...

 

Tre: Motorcyklarna lever efter helt egna regler. Eller ska man kanske säga, avsaknaden av regler. På "Periferic", motorvägen som går runt innerstaden, har motorcyklarna en alldeles egen fil mellan den fil som ligger längst till vänster och den som är näst längst till vänster. Denna fil är alls inte markerad, utan kutymen är, att bilarna i vänsterfilen håller sig så långt åt vänster det bara går. Motorcyklarna å sin sidan slår på sina varningsblinkers (nu förstår jag varför de över huvud har sådana - hittills har det varit ett mysterium) och kör på så fort de kan (se punkt två ovan). Skillnaden mellan de stillastående bilarna och motorcyklarna kan bli stor. När en svenskregistrerad motorcykel vågar sig ut i detta mc-land och kör i en hastighet som föraren tycker är säker, bildas det snart en lång kö av lokalbor som tutande meddelar att det går alldeles för långsamt.

 

Om man håller sig till de vanliga gatorna, är motorcyklarna de trafikanter som är mest framåt och aggressiva, inget mellanrum är så litet att det inte går att undersöka ifall man kommer igenom. Vid rödljusen samlas alla för att vid grönt ge sig iväg först av alla som en samling getingar. Det är alltså... ja...intensivt...

 

Finns det då inget positivt att skriva om detta?

 

Jodå...jag lever.

 

Både bokstavligen och en smula mer metaforiskt...

 

 

torsdag 26 februari 2015

150226 middle aged

Inventory:
Hair at the back of your skull more see through than actual hair? Check!
Intermittent back pain? Increasing morning stiffness? (No, not that sort of morning stiffness, you naughty you)? Check and check!
Fallling madly in love with much younger woman? Sending her miserable haiku love poems? Being rejected by much younger woman (she has - unfourtunately - impeccable litterary taste)? Check, check and check!

Yes, you are middle aged and yes, you are turning fifty (I have a couple of months left in the forties)

The final insult arrived in the last few days. Being able to go to the Alps  skiing is something I wanted to do for a long time, but circumstances and luck has prevented me from going. This year, however, after a 25 year hiatus (St. Anton 1989, those were the days)  I arrived in Cervinia, Italy.

And it is everything you could wish for. Snow, blue sky and wonderful scenery. Matterhorn to the left. Monte Rosa to the right.

So - up in the morning. There is some swosh-swoshing to be done. The lifts to the top and off we go.

And there is some swoshing. Quite a lot of it. It is not, however, the sound of skis on slope, it is the sound of me trying to breathe. After a smaller slope including mediocre sking (by me - everybody else seem to be demigods and godesses on skis) I have to stop. And breathe. And breathe some more: "No, I'm - pant, pant - fine - pant".

I try another slope... maybe a little better... here is a nice steep one...

I... have... to... stop....right... now...

I see my life pass in front of my eyes. So this is it. I recall friends and family, childhood aquaintances and Raskolnikov, my cat, dead now since...  and... when did father have his first heart attack...?

And then there seems to be a little more air in the air. I'm not dead - yet.

Those who know me, know that I detest the fitness craze that permeates society of today. In my Facebook feed everyother person seems to have personal trainers, weight control programs and don't get me started on diets...

My solution to all this is that I hardly work out. At all... It has been with a certain sense of pride and joy I have watched other people train and what not, while I have indulged myself in perhaps a book, an art exhibition or perhaps the noble art of doing nothing at all (It's difficult - takes years of practice).

Is this now a thing of the past. Do I have to start excercising? It seems so... so... terribly boring.

Because that is my main argument. I can take the cold, the sweating, the fact that you look terrible (have you ever seen a happy face out in the track?) and the rest, but my God... It is just too boring.

Now, you may think this would suit me well. After all, I like doing nothing at all (see above)

But that kind of doing nothing is something completely different. What looks, from the outside, to be "nothing" is in fact "something". I plan my next blog. I provide my cat with my stomach as pillow (not the dead one - there is a replacement). I try to prove quantum mechanics fundamentaly wrong (see previous blog)(I'm in good company, Einstein hated quantum mechanics). Important stuff. 

But this is hard to do on the track (my cat would definately hate it). Do I have to give all this up?

I mention my conundrum to a couple of friends (also middle aged men, an often culturally looked down upon subsection of society) and to my surprise, they have the solution:

"You have altitude sickness!"

Turns out my well informed friends know that...
1) The altitude in Cervinia is 2050 meters above sea level (which is... eh... something else in feet)
2) I had been skiing up to a level of 3880 meters
3) One should use approximately one day to acclimatise for every extra 500 meters...

Thus...

EUREKA!

There is still no need for excersise. There is no need for the track. There is...

I look down on my belly (not a very nice sight in a typically middle aged way).

Or maybe there still is.



tisdag 17 februari 2015

150217 the quantum mechanics of me

How does a person remember? Why is there a struggle to comprehend? Why is it so difficult?

These questions are all part of my daily trade. I teach and one could even say that it is good that it is difficult to understand. If everything was easy to understand - I would be out of a job… (But the world would be wonderful… or maybe not…)

To understand the following I have to explain two things. The first is that my becoming a teacher was not a straight forward thing. Quite the contrary. After an exam in Enigeneering and some off courses in History (I know, I know…) crisis hit me at twentyfive – what do I actually want to do in life? Some meandering years later I had a degree in teaching and it’s what I have been doing ever since.

The other thing to know is that deregulation was all the rage in the early nineties. The government allowed free schools (brit: academies; am: charter schools), the curriculum of ’94 was very short (for instance: in history the main subject was ”main events of Swedish, European and world history”) and regulatory boards that checked the contents of books were abolished. Post modern theory explained that since there was no objective way to know what subject matter that was most important, the actual subject matter wasn’t important. The pupils was to learn how to learn, not actually learn – that was the key to a new breed that didn’t stuff unimportant facts ontop of eachother, but instead understood. Really understood…

So, once a teacher exam in hand, any exam, the principal or head master could hire you to do any teaching. In fact, you did not even need a teacher exam, the school could simply evaluate your ”competence” and you could have a job.

Now, these are interesting questions, because how do you become a good teacher…?

But if I was to dig into that question, the subject matter of this particular blog would have been side tracked.

Instead: During the noughties Swedish school results plummeted. If you are worried about the results of say, the UK, in PISA or TIMSS, have no fear, because a few rows further down you will find Sweden. On top of that, in the last PISA, not only was Sweden the country in ”western” Europe that had the worst results, Sweden was also the country of all in PISA (just 70 countries, so not ALL the countries in the world) which had results that had dropped the most from 2003 to 2012 in mathematics. And literacy in science. And reading.

All of this has had an… eh… invigorating effect on school debate. In the last parlimentary elections (September of 2014 for those of you who arn’t atuned to domestic Swedish politics), education was one of the main areas of debate. The debate was fierce and far from civil.

As a teacher all of this happens on a level quite far above your head – you have the classes at hand and your event horizon is sometimes down to the next few seconds.

But one of the cures to elevate both the knowledge of the subject at hand of the individual teacher (one of the consequences of deregulation had been that some teachers had not learned that subject at University – surprise) and to raise the status of teaching, was to certify them. In August of 2011 the governement required all teachers to send their examination papers and all other relevant exams for review. Everybody was to be certified according to subject and class. All was to be done by Christmas the same year.

So I sent quite a lot of copies in August of 2011. During the years there have been an extra course or two…

And then I waited…

Well, the certification process was not done by Christmas of 2011.

Turns out, some wheels and some cogs move slower than others. Not trying to dig too deep into self pity, but it turns out that my years at KTH, the Royal Institute of Technology had not tought me any physics. Not really. Not the type of physics you need to be certified. Because in Sweden you need quantum mechanics. The type of physics I knew from KTH, the building engineering type of physics, well, you have to understand that this doesn’t qualify you for more than 3rd grade (=9 year olds).

Hmm… What to do? At the time I was teaching 6th form physics and mathematics at the Swedish Shool in London. And there was word from the school authorities that from June of 2015, you had to be certified to be able to teach and grade.

So I decided to move back home to Stockholm. There were many reasons for this, but one was the ability to do some courses so my certificate would cover 6th form physics and mathematics. I went back to my old job teaching lower secondary school, I did a course in Astronomy, I did a course in the theory of relativity, I did a course in quantum physics, I looked at my old exam and thought – this should be it…

An ordinary exam for teaching physics in Sweden consists of three terms full time studies (on top of that you need pedagogics and teacher training, but that, I had  covered) Each term is made up of four courses, so to become a teacher you need a total of 12 courses, typically one or two in each of the subcategories of physics, a course in electromagnetics, one in thermodynamics, two in mechanics etc.

Emphasis is however on one dominant part. There is one part of physics that is critical to the becoming teacher. One part that consists of not one or two, but three courses of the curriculae. One part that is so important that one fourth of the entire training is devoted to it.

And that is quantum mechanics.

No, my ”extra” knowledge in other parts of the spectre that is physics did not matter. The ability to actually use physics the way that it is tought at engineering institutes was not something to be encouraged or valued. Yes, you have some experience in teaching but not long enough at the right level. Since quantum mechanics is where most of the research is today, a future teacher has to be up to par. Yes, you have done one course in quantum physics, but you need two more, in quantum mechanics.

But I am of course not the only one. There are other teachers in the same situation. And for all of us there is a programme, ”Lärarlyftet”, approx. ”elevating teachers” (it had been more fun calling it ”levitating…”, had it not)

So I applied.

But these courses are only for those who actually teach at that level today. They are not open for teacher at another level, say secondary school. And so, my personal catch-22 moment dawned upon me. If I had stayed in London, these courses had been open to me, but since I moved back… And since I’m not certified for that level, my possibilities to get a job at that level now…

What avenues were open?

Well, to take the courses, day-time, together with all the regular students, at the same time trying to work.

And thus, finally, after a meandering blog, I’m back at the introduction. I see it everyday in my pupils. The difficulty in understanding. The difficulty of making a whole of parts that are also quite difficult.

To me, quantum mechanics is the most difficult subject I have ever encountered. It is difficult conceptually (I won’t start on all the Heisenberg and Schrödinger quotes). It is difficult mathematically (it is good if you really love your Fourier, it would have been good if my mathematical knowledge wasn’t 30 years old).

But on top of that, it is a really inelegant theory.

Let me explain. To understand the specific theory of relativity by Einstein, all you need is two postulates (everything is relative, the speed of light is absolute) and, if you have a good teacher, the entire theory unfolds through elegant logics. It is beautiful (if a bit strange)

Quantum mechanics is all but logical and beautiful. Special cases and logical leaps abound. Concepts like ”tunneling” and ”spin” are nonsensical and difficult to calculate. Evertything is wrong with quantum mechanics - except that the darn thing works…

So there I was last autumn. I went to a couple of classes, those that I could.  I ordered the book and I tried…

But on top of that, I knew that I would never use it as a teacher. Since it is so difficult, you can’t really teach all that much of it in 6th form physics. Some bascis are in the curriculum, but…

I did my last try during christmas vacation, but my resistance to opening the book had become almost physical and I realized: If I want to become a certified teacher in mathematics and physics in 6th form, I have to take a leave from work for approximately one year and only do that – I am not capable of doing this on the side.

So, after agonizing over this for more than three years, it all ended up in a sort of failure. But at the same I felt releaved – my own personal Schrödinger equation had not been a happy one and now I was free.

---

Three weeks later I talked with my principal. The question of certification has been a major problem for all schools. What will happen next semester? So she had had a long talk with the authorities. And the answer was: Yes you need to have a teacher certificate to teach and grade. But it may be a certificate on any level… and any subject 

Ah, well…