kewpub

Den charmanta lilla radhusförorten Kew, som blivit mitt hem i mångmiljonstaden London, är inte så stor. Det finns en tunnelbanestation, ett snabbköp och ett apotek. Nu är Kew ett ställe för övre medelklassen, så dessutom finns det ett litet bibliotek (utrotningshotat - det finns listor att skriva på), en bokhandel (minsann) en "barber" (herrfrisör - snabbt och billigt tuktas de få hårstrån som är kvar) och några restauranger. 

Nu är ju det här Britannien så det finns också några pubar. I tidningarna står det larmrapporter på pubdöden. Tydligen stänger en pub i veckan runtom landet. Pubarna är en krisbransch. 

Jag vill inte ens tänka på hur många pubar det fanns på den tiden som det gick bra för pubarna. I lilla Kew finns det sex stycken och då jag besökt dem, har alla verkat ganska välmående. Nu är Kew ett ställe där varken recessionen, "the cut", eller "the riots" märkts av, ens lite grann. Kew är småborgerligt välmående. Eller välmående småborgerligt, beroende på ens perspektiv. 

Nu ligger fyra av pubarna borta vid Kew Green och dit är det... tja... det är väl en femhundra meter. Och två av dem ligger på andra sidan green, så dit är det säkert tvåhundra meter till. 

Det vore ju synd att få motion samtidigt som man höjer en pint, så de pubar jag frekventerar är de som ligger närmast min lilla bostad.  "The Railway" ligger inhyst i den gamla väntsalen vid det som numera är en tunnelbanestation, men som en gång var järnväg. 

Närmare hemmet ligger "Kew Gardens Inn". Ett stort hus med separat restaurangdel och och en hotelldel. I så motto att det finns en klassindelning inne i Kew, så har "the Inn" varit mer "posh", medan "the Railway" haft ett mer suspekt klientel (jag har alltid funderat på var de kommer ifrån, då Kew är väldigt... städat). 

Då "the Inn" ligger något stenkast närmare hemmet, har detta varit mitt vattenhål. Och en pub där de ordnar gratis wiskeyprovning, vad kan det vara för fel på det...?

Emellertid har det hänt saker. Sedan ett halvår tillbaka har "the Inn" en ny "barkeep".

Jag menar, med emfas, att man inte ska dra slutsatser baserade på människors utseende, men om ni tänker på förbrytarna i Fantomen på 50-talet... Han är otrevlig, ohövlig och långsam. Man kan bli stående vid bardisken och ingen kommer och frågar vad man vill ha. 

På "the Railway" är det tvärtom. Från att ha haft en ytterst ointresserad personal, har några kvinnor tagit över. Alla tre är ca 40, har tatueringar, men bär små silverkors i en halskedja. Deras dialekt är arbetarklass, så jag har i mitt inre skrivit små noveller om hur deras liv varit. 

Hur det än må vara med det, de är fantastiskt trevliga. Även om man råkat stå bakom kaffemaskinen och knappt syns till, fångar ett par ögon upp en och vips - en pint förgyller livet. 

Så jag har bytt hak. Det har inneburit att jag numera har helt andra... eh... vänner...

Dessutom visar "the Railway" sport, så jag kan meddela att Wales slog England i Rugby denna eftermiddag ("six-nations"-stort...). Detta händer tydligen inte varje dag, för det visar sig, att England i rugby är ungefär som England i fotboll. Tidningarna tror att man ska bli världsmästare.  Man blir det aldrig, men lilla Wales... Wales borde man ju ändå slå. 

Men icke. 

Det kanske ändå finns ett litet hopp för Sverige i Kiev i sommar. 

fantasy

På Västerlånggatan i Stockholm finns en speciell bokhandel, Science-Fictionbokhandeln. Trots namnet finns här inte bara SF-litteratur, utan mycket av det skrivna som inte tillhör den vanligen belästa kulturen. Man hittar böcker om monster, troll och mystiska landskap (fantasy), serier (mycket manga) och så förstås, numera, all vampyrlitteratur. Hit till denna bokhandel kommer tatuerade unga månniskor, medan alla normala (=minst en kandidatexamen, gärna två) håller till på Akademibokhandeln och Hedengrens.

Ibland går det att hitta denna alternativlitteratur även i mainstreamboklådan. När författare som Rawlings och Meyer når stora upplagor säljs även de i de stora bokhandlarna. Och visst har de en del sådan litteratur. Någonstans långt bak hittar man en hylla eller två som står och dammar.

För några år sedan läste jag fyra artiklar i DN, som alla handlade om Meyers första bok, Twilight. De fyra kritikerna, antingen gjorde ner boken som sådan, eller ursäktade den som en bra ingångsport till annan litteratur. Om man läste Twilight, så skulle chanserna gå upp för att ma skulle läsa annan litteratur. Bra litteratur. Ingen tyckte att Twilight hade något eget värde, flera tyckte tvärtom.

Så ser inte det litterära landskapet ut i Britannien. Om det beror på på hedarna (Tolkien måste ha bott på Dartmoor), eller dimman, eller minnet av Edgar Allan Poe, vet jag inte, men fantasy och SF tas på lika stort allvar här som all annan litteratur. Man kan se artiklar om varför Tolkien inte fick Nobelpriset. Ny SF får långa recensioner och för inte så länge sedan hade the Guardian två helsidor om Terry Pritchard. Han lider av Parkinson och frågan var om han skulle hinna bli klar med nästa bok om ”Discworld” - den nittonde i ordningen.

Men det är inte bara bland kultursidorna.

I Twickenham, en förort till London, finns ”the Richmond Shakespeare Society” (detta är Britannien - sällskapet finns inte i Richmond…). Av namnet förstår man att barden står på tapeten ganska ofta i detta teatersällskap, minst två gånger om året sätter man upp en av Shakespears texter.

Men, när man inte sätter upp 1600-tal går man gärna åt ett håll som jag aldrig träffat på i teatervärlden i Stockholm. I maj förra året gjorde man ”Gormenghast”, en bearbetning av just Pritchards ”Discworld”.

För några år sedan var jag förtjust i ”Buffy”, den vampyrserie som drog igång hela den vampyrvåg som fortfarnade pågår. I Stockholm var jag emellertid en smula försiktig med att berätta för vänner och bekanta om denna faiblesse - skulle de förstå?

I Britannien inte bara förstår man - man omfamnar. I en pjäs jag var med i i höstas referade regissören till just Buffy för att få ett slagsmål att bli riktigt löjligt (säsong fyra - mellan Willow och Harmony)(ni som förstår, ni förstår) Min nuvarande regissör refererar gärna till både skräck och fantasy, samt inne i en boklåda hittar man ofta stora avdelningar med SF och fantasy.

Jag trodde jag hade någon slags koll på denna värld, men sitter ofta och bara lyssnar när brittiska afficionados sätter igång.

Droppen kom när en äldre dam började diskutera vilken serie som var bäst, ”Babylon 5”, eller ”Blue Sky Nine”? Rodnande fick jag erkänna att jag hört talas om den ena (men inte sett) och den andra…?(dessutom kommer jag nu i skrivande stund inte ihåg titeln på den andra - hittar den inte på IMBD)

Så är SF- och fantasylitteratur värdig att ta på allvar, eller är det bara ytterligare en av dessa brittiska excentriciteter de tar till när de inte vill vara som fransmännen?

China Miéville är en ny SF-stjärna. Hans ”Embassytown” höjdes till skyarna av tidningen jag brukar - the Guardian. Jag har läst 200 sidor. Det handlar om språkets möjligheter och förmågan att ljuga. I skiljelinjen mellan psykologi, religionssociologi och fenomenologi, skulle jag säga om jag riktade mig till människor med många terminer på Frescati bakom sig.

Riktigt bra, om vad språket betyder för tänkandet, säger jag till alla andra.

homs

Jag trodde inte jag skulle få höra talas om staden igen.

För snart 20 år sedan förde mina resor mig till Syrien. Jag hade varit i Turkiet och kom inåkande norrifrån över Haleb (Aleppo) och fortsatte söderut med buss. Planen var att
ett - åka och titta på korsfararslott i bergen
två - åka och titta på Hama, en stad som nästan blivit krossad av den syriska militären under ett nästan okänt islamistiskt uppror 1983
tre - åka till ökenstaden Palmyra. Den sista romerska staden. Imperiet hade flera gånger försökt fortsätta österut, men oftast kom de bara hit. Det skulle finnas en ruinstad mitt ute i ingenstans.

Jag färdades med kollektivtrafik och efter en titt på kartan insåg jag att Homs låg mitt emellan alla tre. Om jag skaffade ett bra hotell i Homs skulle jag kunna åka därifrån till alla tre.

Tja, det blev ett hotell, men bra…? Det kostade nästan ingenting och det var dessutom nästan den enda byggnaden med skyltar med latinska bokstäver - ”hotel”. Min arabiska var - och är - undermålig, så jag tittade in på rummet och skattade mig lycklig - detta var under en tid då jag hade ganska lite pengar.

Men som alltid fanns det ett skäl. I det här fallet, så var mitt rum väldigt billigt, då det var granne med en moskés minaret. En halvtimme (eller var det 45 min) före gryning kallade böneutroparen till bön. Hans röst var stark och bärande. Jag vaknade skärckslagen varje natt, då jag för en kort sekund trodde att han stod inne i mitt rum.

Och skulle ni någon gång komma åt detta håll i världen, så bör ni absolut åka och titta på ”Crac de Chevalier”, ett ”äkta” korsriddarslott uppe i bergen mot Medelhavet. Jag skriver ”äkta”, därför att det renoverades av de franska kolonialmyndighterna på 30-talet och det finns ganska många renoveringar från den tiden som är bättre än ”the real thing”.

Palmyra var mer äkta, då det bara var en öde stad bredvid en landsväg. Inga hus stod upp, men man förstod var gatorna varit. Det var också tomt. Jag gick runt i en timme, tills en sandstorm plötsligt blåste upp. Jag hukade bakom några gamla stenar och virade min huvudduk (en ”palestinasjul”) runt ansiktet.

Men jag tyckte ändå att Hama var intressantast. Här hade en urgammal moské stått runt en gammal stadskärna och allt hade jämnats med marken när Assad - fadern - gått till attack. Kvar fanns kulhål, ruiner och berättelser om allt mellan 10 000 och 40 000 döda. Jag gick runt och plockade fram min kamera. Då klev civilklädda män i solglasögon, mustasch och kalasjnikov fram från ingenstans. Jag lade raskt undan kameran och låtsades som ingenting.

Själva Homs kommer jag ihåg ganska lite från. Några kaféer där jag drack te. Var det kanske där jag provade vattenpipa första gången - nej, det var nog Kairo, senare på samma resa. Och alla män som satt och spelade backgammon. Det kommer jag ihåg.

Och böneutroparen.

Nu är det nog en vecka som Homs har varit på förstasidan varje dag i the Guardian och New York Times. Inte den största rubriken. Men hela tiden där och nyheterna blir allt sämre. Något större hopp verkar det inte heller finnas. Assad kontrollerar militären och han har ju sett vad som hänt de andra diktatorerna när de förlorat.

Just idag är det väldigt kallt i Kew och till råga på allt har ”årets stora förkylning” drabbat mig. Det ska bli -8 i natt och med tanke på hurdana mina fönster är, kan det bli kyligt, framför allt inomhus.

Men samtidigt har jag laddat upp med långkalsonger, täcken och nattmössa. Mig kommer det inte att gå någon nöd på.

Under resan för trettio år sedan, var det Syrien som gjorde djupast intryck. Mycket handlar förstås om slump, men just där var människor väldigt vänliga.

I natt går det ingen nöd på mig. Nöden finns på ett annat ställe.

sunday roast

I vanliga fall äter man senare än i Sverige i Britannien. Det är svårt att hitta en restaurang eller pub där köket öppnar före kl sex och om man tar sig in före klockan sju, är man oftast ensam. Åtta eller till och med nio, är en vanlig tid att äta kvällsvard, möjligen lite tidigare på lördagkvällar.

Undantaget är söndagarna. Då är det ”Sunday Roast” och det är fullt mest hela eftermiddagen. Hela familjer kommer och äter och pubar, men även restauranger har speciella menyer bara för söndagar.

Själva namnet, ”Sunday Roast” får mig att associera till stora helstekta rostbiffar, men det går att hitta ”Chicken Sunday Roast” od. Det är ofta lite billigare än den vanliga a la carten, men kvalitén påminner rätt mycket om de publuncher jag träffade på när jag tågluffade i landet 1988. Eller kanske inte, för då var maten nästan oätlig. Det är inte en ”Sunday Roast”, utan oftast är det någon slags husmanskost.

Idag har jag övergett min vanliga grannpub. Där var det fullt, vilket är konstigt, då personalen blivit otrevligare och otrevligare de senaste månaderna (fast det kanske bara är jag…) Istället blev det ”The Railway” alldeles vid Kew Gardens tunnelbanestation. Den gamla väntsalen är det snyggaste rummet i puben med gjutjärnspelare som håller upp det välvda tunntaket och jag tror det är nya ägare, för här har de istället plötsligt blivit mycket trevligare.

En ”Chicken Sunday Roast” kostar här GBP 7,35, det vill säga knappt 80 kronor och för det får man en halv kyckling, ugnsstekt potatis (som varit i ugnen lite för länge), morötter och broccoli (som kokat lite för länge), samt en slev brunsås. Kanske inte den största kulinariska upplevelsen, men gott och mättande. Dagen är mättad.

Det är med andra ord söndag igen. En dag som man i och för sig kan kontemplera livet på, men det går ju att samtidigt promenera lite, besöka ett kafé för att öva rader inför senaste pjäsen, olja kedjan på cykeln, titta på Tottenham- City (samtidigt med Sunday Roast), samt klia sig på magen och fundera på om det inte snart är dags för en eftermiddagslur…

Gäsp.

vädret

Hur mycket kan man prata om vädret?

Tja, bor man i södra Kalifornien, så blir det inte särskilt mycket sagt. Dag ut och dag in är det samma soliga väder, det är något kallare några månader runt nyår, men solen är där.

I Sverige börjar var och varannan konversation om vädret. Inte så konstigt. Vädret ändrar sig hela tiden och på vintern kommer snön och så försvinner den och så kommer den och så…ja, ni förstår.

En gång träffade jag på en kanadensare, Matt (eller var det Mark…?) han kom från London, men inte London, Förenade Kungariket, utan London, Ontario, en håla ungefär mitt emellan Toronto och Detroit. Fråga mig inte hur vi började prata om detta, men han beskrev en vinter som varit konstig: Det hade blivit kallare och kallare och sedan hade det börjat snöa. Så långt var allt normalt - det snöar varje vinter i Ontario. Emellertid: Därefter hade det blivit varmt igen, delar av snön hade smält bort, det hade blivit kallt igen och vägarna var isbelagda…

Jaha, tänkte jag, så ser det ju ut varje vinter, men i Ontario är det inte så. Visst är det kallt på vintern, men temperaturen fluktuerar inte. Mellan Appalacherna i öster och Klippiga bergen i väster blåser polarvindarna ner obehindrat hela  vintern. Det är kallt - hela tiden - tills det till slut blir vår och då blir det varmt.

I London fluktuerar vädret på ett mer svenskt sätt. Från dag till dag kan temperaturen slå ganska mycket. Men skiftningarna sker på en varmare nivå. Man kan till exempel åka motorcykel hela vintern - jag var ute så sent som i förrgår (då det i och för sig var väldigt kallt - jag frös). Därför pratar även londonbor om vädret.

Precis som i Stockholm tenderar det alltid vara fel på vädret. Adjektiven ”terrible”, ”too cold” och ”horrendous” används oftare än ”lovely”. Jag funderar på om jag ens hört det sägas alls på den tid jag bott här. I förrgår var det en klar och kall och fantastiskt vacker dag med frost i Richmond Park, men min engelska kollega tittade bara skeptiskt på mig när jag gav mig hän i naturromantiskt lyriska beskrivningar. Hon tyckte det var ”too cold”

Idag var det emellertid regn igen så när jag gav mig iväg på cykeln i morse, så tog jag på mig min neongula regnjacka. Sedan satte jag dessutom på cykellyktorna. Trots att solen går upp här en timme före Stockholm, så var det mörkt på grund av alla låga moln. Jag hade emellertid inte tittat på termometern. När jag kom fram till universitetet var jag plaskblöt, inte av regnet utan av transpiration. Vinden hade vänt och sydliga vindar på ca tio grader har blåst in över Britannien. Det har varit en varm dag.

Nu tycker ju jag om vinter och snö. Det är bara två veckor sedan jag var i Härjedalen med en halv meter snö.

Och jag tycker ju om de vackra, klara, kalla dagarna. Mer än de mulna, regniga.

Men när koltrastarna får spader och krokusarna slår ut mitt i januari. Då känns det ändå ganska bra.

nfl

I natt satt jag uppe och tittade på min datorskärm. En röd pil dök plötsligt upp. Ett tal ändrades. I tysthet spelades ett stiliserat drama upp framför mina ögon. Jag följde en match i amerikansk fotboll. New England Patriots mot Denver Broncos. 

Man skulle kunna tänka sig att jag, som bor i London, ägnade helgerna åt vanlig fotboll. Här finns några av världens bästa fotbollslag. Arenorna är fulla med folk och med fantastisk stämning. Man borde gå dit och kolla. 

Istället har jag sett rugby (ett hyfsat lag - London Welsh - har hemmamatcher ett längre stenkast från mitt boende i Kew) och på söndagkvällarna smyger jag mig iväg till tunnelbanan för att åka till West Kensington, där det finns en sportbar som sänder matcherna från andra sidan Atlanten - National Football League - NFL. 

Nu rör man man ju inte bollen särskilt mycket med fötterna, så namnet är missvisande. Troligen kommer sig namnet från rugby. Den amerikanska varianten började som rugby en gång i tiden, fast några regler ändrades och idag är sporterna ganska olika. Men rugby heter egentligen "Rugby Football", det vill säga den sorts fotboll som man spelade på internatskolan Rugby. Och fortfarande spelar. På de olika internatskolorna i Britannien finns det en rad sporter som bara spelas där. På Eton finns till exempel en udda form av fotboll där man inte passar till andra i sitt lag. 

Amerikansk fotboll tillhör mina "guilty pleasures" - det vill säga något jag tycker om, men som jag kanske inte riktigt alltid står för. Sporten är nämligen en smula... eh... våldsam. 

Varje säsong är kort. Man spelar från september till januari, bara 16 matcher. Går det bra spelar man max tre matcher till. I februari är det slut. Det är bara en match varje vecka och den är 60 minuter lång. Trots det är skador legio. Man borde inte tycka om detta. 

Ändå sitter jag där framför datorn och följer en schematisk match som sakta växer fram på nfl.coms hemsida. 

Det finns kanske sociologiska undersökningar som försökt ta reda på varför man (och det är ju oftast män) följer sport. Är det för att man vara en del av en grupp, eller söker den inre kvästa mammutjägaren i sig. 

Eller så är man bara lite konstigt. 

Or both...

vår

Sent på söndagen landade planet från Arlanda på Heathrow. Det sista planet från Stockholm startar klockan nio på kvällen och oftast tar flygresan nästan två och en halv timme. Så trots att klockan i London bara visade 22:30, så brukar jag vara en smula mör när jag till slut kommer hem. Då är det nästan midnatt. 

Den snabbaste vägen till Kew innebär byte till buss i South Ealing, en radhusförort som alla andra i London, där jag ofta stått och fryst innan bussen behagat komma. 

Det var alltså en luttrad Vallas som släpade upp sin tunga resväska för trapporna vid tunnelbanan. Det skulle vara kallt och ta lång tid innan bussen skulle komma. Helt enkelt därför att det alltid var kallt och tog lång tid. 

Och visst tog det tid innan bussen kom. Det gör det alltid. 

Men det var varmt...

Inte högsommarvarmt kanske, men 10 grader. Mitt i natten. I januari. 

Så har dagarna forsatt. Både dagtid och nattetid har det hållit sig kring 10-gradersstreckat. Motorcykeln har fört mig till jobbet. Småfåglarna har kvittrat och man har kunnat hitta knoppar på buskarna. 

Ibland är klimatet fullt av överraskningar. Ibland kommer vindarna från norr och då blir det kallt. Ibland kommer de från sydväst och då kommer våren. Eller en föraning om våren. Eller kanske inte ens det, men en doft av... liv...?

Väderlekstjänsterna berättar på sina hemsidor, att vädret alldeles snart ska bli kallt igen. Redan imorgon natt kommer frosten till Kew och London och därefter verkar det hålla sig till det vanliga januarivädret - två plusgrader, mulet och regnskurar. 

Men det är då. Idag kunde jag åka till jobbet i skinande solsken och vårkänsla. Vad gör det då att vägarbeten och järnvägskorsningar medförde köer som till och med var längre än vanligt. Det går också att sitta utomhus utanför en italiensk restaurang i Kew och smutta på ett glas rött i januarikvällen. Visst är det lite kallt. Men vad gör der. Det är ju vår.