I våras spelade jag teater. Teatersällskapet hette "the Q2-players" och vi satte upp en version av Jane Eyre. Det speciella med just denna version (av Polly Beale), är att "the mad woman in the attic" är Jane Eyres undermedvetna, vilda sida. Alla roller spelades av en handfull skådespelare.
Jag börjar vänja mig vid att inte längre spela "förste älskare", men det har varit en lång process. Det var för en sex, sju år sedan som jag spelade mot en väldigt vacker kvinna. Och jag spelade hennes far... Ack...
Så jag fick inte spela Rochester i Jane Eyre. Istället var hade jag sju små roller, man på torget, lärare i Jane Eyres ungdom etc. Det är rätt kul att gå in och ut ur roller på det sättet (åtminstone försöker jag intala mig det...).
Men när jag pratade med åskådare efter föreställningen, kommer de ihåg min version av brodern från Jamaica, Mason? Min version av missionären, St. John? Nej, det enda de kommer ihåg är hästen...
Ifall ni kan er Brontë, så finns det en häst som kastar av Rochester framför Jane en kall vinterdag. Det är första gången de möts. I den senaste filmversionen ser man hästen i ca en halv sekund. Kanske inte den mest centrala av roller...
Denna höst sätter Q2-players upp "Wind in the Willows" av Kenneth Grahame. "Det susar i säven", kallas den på svenska.
Den som kan sin Grahame vet att det handlar om en rad djur vid en flod (=dike). Huvudperson är Toad, en ganska ödräglig nyrik typ som hela tiden skaffar sig nya hobbies.
I originalet finns det i och för sig en häst, men bara som en statistroll. I vår bearbetning, av Alan Bennett, har emellertid Alfred-hästen - en hel del misantropiska repliker. Vem fick den rollen...?
Så det är dit min brittiska skåpdespelarkarriär hamnat. Ingen Shakespeare, eller Beckett. Ingen National Theatre, eller Old Vic. Nej, istället är jag tajp-kastad som häst i en föreställning en trappa upp i församlingslokalen i Kew...
Jag får trösta mig med att jag inte bara spelar häst. Dessutom hoppar jag in som... näbbmus...
söndag 9 oktober 2011
lördag 8 oktober 2011
filmen
Förkylningar är ett otyg. Hostan håller en uppe om nätterna. Näsan rinner och toalettpappersrullarna går åt som smör i solsken. Och är det inte så att man har lite feber - bör man stanna hemma från jobbet…?
Den senaste veckan har ägnats åt att snörvla och hosta, men ändå gå till jobbet - allt tack vare ”all in one”, en ”anti-flu”-tablett som sänker febern, dämpar hostan och mildrar symptomen. Eller så mildrar de egentligen ingenting, utan jag har bara placebat mig igenom den senaste veckan. På kvällarna har jag undvikit pubar och slikt, utan istället gått hem, druckit te och fortsatt snyta mig till någon tv-serie.
Igår var det emellertid fredag, så jag beslöt mig för att slå på stort - jag köper en DVD.
Nu har DVD- CD-försäljningen i Det Förenade Kungariket gått åt samma håll som i Sverige, så när jag åkte ner till Richmond High Street, märkte jag att butiksnedläggningarna även nått HMV och dess lokala butik. Vart nu?
Kosan fick istället föras till Chiswick, norr om Kew och en liten specialbutik, ”dada”. Trots namnet är detta inte ett galleri för en udda konstinriktning runt Första Världskriget, utan ett ”alternativt” ställe för musik och film. Det är litet, trevligt och vill man hitta udda koreanska filmer är detta stället för dig.
Nu är jag inte någon stor fan av konstnärliga koreanska filmer. Speciellt när jag är förkyld föredrar jag amerikansk pang-pang, men detta lyste med sin frånvaro i butiken. Jag vandrade håglöst runt. Jag ville inte ha något jag ”borde ” se. Jag ville ha något jag ”ville” se.
Och så stod den där. En film från 2004 - ett år då det gjordes många bra filmer (tänk ”Lost in Translation” och ”Sideways”)(eller var det 2003…? - hursomhelst). Jag minns att när jag såg den första gången, så var det på en halvtom salong ute i ett cinekomplex i Skärholmen. Två rader längre bak satt ett gäng tonåringar, som pratade genom halva filmen. Varför var de där, jo, Jim Carrey spelade en av huvudrollerna, fast den här gången var han inte komisk, något de unga illdådingarna två rader längre bak hade missat.
Den andra huvudrollen innehas av Kate Winslet och filmen är ”Eternal Sunshine of the spotless mind”. Regissör - Michel Gondry, manus - Charlie Kaufman.
Man kan fundera på hur bra herr Kaufman egentligen mår. Det finns något instabilt i alla hans manus (”Being John Malkovich”, ”Adaptation”), samtidigt som den värld han skriver in i sina filmer är som fanatastiska kalejdoskop av infall och skönhet. Slår man upp hans namn på Internet Movie Database (imdb.com), så kan man läsa att han knappt gjort något sedan ”Eternal Sunshine…”, i alla fall inget som han fått filmat.
Det är synd. När jag sitter och tittar på filmen (som handlar om livet och kärleken och allt det där), så fångas jag av huvudrollerna, fascineras av narrationen (som är helt ”bonkers”) och när slutreplikerna kommer (”ok.”, ”ok.”, ”ok!” = vackert!)(det är ingen idé att försöka förklara - se den) så faller tårarna även på en stor och stabil (ok, ibland i alla fall) kille som jag.
Jag tittar igenom hela extramaterialet och börjar därefter lyssna på kommentatorsspåret. Samtidigt börjar jag tänka på vilka filmer som skulle kunna vara bättre än "Eternal Sunshine...". Och visst kommer jag på några bra filmer, det finns skäl till att jag gärna går på bio, men vilka filmer är bättre?
Så - för tillfället i alla fall: Världens bästa film är ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Det finns fördelar med att vara förkyld.
Den senaste veckan har ägnats åt att snörvla och hosta, men ändå gå till jobbet - allt tack vare ”all in one”, en ”anti-flu”-tablett som sänker febern, dämpar hostan och mildrar symptomen. Eller så mildrar de egentligen ingenting, utan jag har bara placebat mig igenom den senaste veckan. På kvällarna har jag undvikit pubar och slikt, utan istället gått hem, druckit te och fortsatt snyta mig till någon tv-serie.
Igår var det emellertid fredag, så jag beslöt mig för att slå på stort - jag köper en DVD.
Nu har DVD- CD-försäljningen i Det Förenade Kungariket gått åt samma håll som i Sverige, så när jag åkte ner till Richmond High Street, märkte jag att butiksnedläggningarna även nått HMV och dess lokala butik. Vart nu?
Kosan fick istället föras till Chiswick, norr om Kew och en liten specialbutik, ”dada”. Trots namnet är detta inte ett galleri för en udda konstinriktning runt Första Världskriget, utan ett ”alternativt” ställe för musik och film. Det är litet, trevligt och vill man hitta udda koreanska filmer är detta stället för dig.
Nu är jag inte någon stor fan av konstnärliga koreanska filmer. Speciellt när jag är förkyld föredrar jag amerikansk pang-pang, men detta lyste med sin frånvaro i butiken. Jag vandrade håglöst runt. Jag ville inte ha något jag ”borde ” se. Jag ville ha något jag ”ville” se.
Och så stod den där. En film från 2004 - ett år då det gjordes många bra filmer (tänk ”Lost in Translation” och ”Sideways”)(eller var det 2003…? - hursomhelst). Jag minns att när jag såg den första gången, så var det på en halvtom salong ute i ett cinekomplex i Skärholmen. Två rader längre bak satt ett gäng tonåringar, som pratade genom halva filmen. Varför var de där, jo, Jim Carrey spelade en av huvudrollerna, fast den här gången var han inte komisk, något de unga illdådingarna två rader längre bak hade missat.
Den andra huvudrollen innehas av Kate Winslet och filmen är ”Eternal Sunshine of the spotless mind”. Regissör - Michel Gondry, manus - Charlie Kaufman.
Man kan fundera på hur bra herr Kaufman egentligen mår. Det finns något instabilt i alla hans manus (”Being John Malkovich”, ”Adaptation”), samtidigt som den värld han skriver in i sina filmer är som fanatastiska kalejdoskop av infall och skönhet. Slår man upp hans namn på Internet Movie Database (imdb.com), så kan man läsa att han knappt gjort något sedan ”Eternal Sunshine…”, i alla fall inget som han fått filmat.
Det är synd. När jag sitter och tittar på filmen (som handlar om livet och kärleken och allt det där), så fångas jag av huvudrollerna, fascineras av narrationen (som är helt ”bonkers”) och när slutreplikerna kommer (”ok.”, ”ok.”, ”ok!” = vackert!)(det är ingen idé att försöka förklara - se den) så faller tårarna även på en stor och stabil (ok, ibland i alla fall) kille som jag.
Jag tittar igenom hela extramaterialet och börjar därefter lyssna på kommentatorsspåret. Samtidigt börjar jag tänka på vilka filmer som skulle kunna vara bättre än "Eternal Sunshine...". Och visst kommer jag på några bra filmer, det finns skäl till att jag gärna går på bio, men vilka filmer är bättre?
Så - för tillfället i alla fall: Världens bästa film är ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Det finns fördelar med att vara förkyld.
tisdag 4 oktober 2011
pa(r)i:
Förälskelser kan vara farliga saker. Ett ögonkast förändrar ett liv - eller - om man har tur, två liv. Det kan vara fantastiskt - två själar som möts. Eller så har man förälskat sig i Glen Close i ”Farligt Begär” och man måste vara beredd på kokta kaniner - eller var det katter - det var länge sedan jag såg filmen.
Jag har aldrig varit förälskad i London. Ibland är staden häftig och cool, andra dagar svär jag över trafiken och människor som är superartiga samtidigt som de baktalar varandra (fast det kanske inte bara är i London). Ibland är min förort Kew det sötaste som finns i the Metropolitan area. Andra gånger är det ett småborgerligt fäste helt utan visioner. Jag och London kommer överens - ibland på ett bra sätt - ibland på ett sämre.
För tre år sedan invigdes en ombyggd St: Pancras och ett höghastighetsspår till tunneln under engelska kanalen. Spåret under kanalen och spåret på den franska sidan hade då varit färdiga i 15 år. På den engelska sidan hade det gått lite långsammare, både på spåret och i byggandet av det nya.
Hursomhelst. Det tar strax över 2 timmar att åka till Gare du Nord i Paris och Paris… är inte London…
Det senaste halvåret har jag varit i den franska huvudstaden tre gånger. Det finns massor med fel på staden. Det är dyrt, det är svårt att förstå vad människor säger och man kan tycka att londonbor är självcentrerade, men det är ingenting mot vad parisare kan vara. Dessutom är det dyrt - eller skrev jag redan det? Ett litet glas rött på ett alldeles vanligt parisiskt café kostar 5 euro. Sedlarna tar slut fortare än vad man hinner ta ut dem från bankomaten.
Men det spelar ingen roll. Precis som förälskelser är blinda, så är Paris… Paris. Jag skulle kunna skriva om arkitekturen och parisiskorna, men förälskelser är instinktivare och direktare än så. Om man går ut på gatan framför Gare du Nord, så är man i rätt sjaviga kvarter, men det spelar ingen roll. När Will i kören steg ut från en chartrad buss som kören hade i Paris för några veckor sedan sade han: ”Paris is the best - it just is…”
I lördags hade jag turen att vara i Paris den varmaste oktoberkväll som setts på sekler. Jag var på en rockkonsert i ett gammalt magasin och vandrade sedan söderut längs Canal du St. Martin i nordöstra Paris. Överallt satt det människor på kajerna. Pic-nic. Rött vin. Fransk ost…
”There is only one thing wrong with Paris”, sade en annan korist när vi pratade om staden.
”What is that?” frågade jag.
”It’s full of frensh people”.
Han kunde inte ha mer fel.
tisdag 27 september 2011
i exil
Det finns tillfällen då hemmet känns långt borta och själen längtar till den plätt på jorden den såg barndomens ljus. Tänk till exempel på Kristina i Mobergs utvandrarserie, som aldrig slutade längta hem.
För några år sedan var jag i Argentina över jul och nyår. Under själva julafton tänkte jag inte så mycket på det, för den lååånga flyresan (aerolineas Argentinas har väldigt lite plats mellan sina säten - det är 16 timmar mellan Madrid och Buenos Aires) medförde att jag mest koncentrerade mig på att hålla mig vaken. I storstaden fanns det också ställen som var öppna under juldagen - jag minns att jag dansade tango…
Men till nyår hade jag kommit ut till den fashionabla strandstaden Pinamar. En vacker strand där tyska nybyggare hade planterat tallar kring förra sekelskiftet för att binda den undflyende sanden. Här finns Argentinas svar på Båstad och säsongen startar vid nyår. Alla Buenos Aires ”brats” är där och festar och har stora middagar. Alla festade… utom jag. Jag hade redan varit där några dagar och haft mycket trevligt och relaxat och ätit fantastiska biffmiddagar (Pampas ligger strax bredvid). Men på nyårsafton var alla restauranger bokade, pubarna hade specialpartyn och enda stället jag hittade mat på var en sandwichbar…
Vid själva tolvslaget strövade jag runt på stranden och tittade på alla andra som hade roligt, medan jag själv kände mig ensammare och ensammare. Tankar om ”Varför är jag här - egentligen” började rumstrera om i mitt inre. Då kom det fram en skara ungdomar som önskade mig gott mytt år… Jag är ju en tuff kille, så jag började inte gråta, men just då…
London är fantastiskt. Kulturutbudet här är nästan löjligt bra. Och så kvantiteten på det. Pubar och restauranger är billigare än hemma och dessutom trevligare (oftast). Allt händer här.
Och ändå. På Facebook hade någon satt ut en bild från Svedala, med röda och gula färger - så ser inte hösten ut här. Visst finns det bruna löv och så, men det kommer att finnas bruna löv fortfarande om två månader. Gräset gulnar inte, därför att det är grönt hela året runt.
I Sverige är hösten en explosion av färger som en vacker höstsöndag i sol är lika vacker som när körsbärsträden blommar i Japan. Men det är lika kortvarigt. En vansinnigt vacker flämtning före vintermörkret. Som en vacker solnedgång före natten.
Här blir inte vinternatten vare sig lika sträng, eller lång. Jag minns en vacker februarisöndag, då termometern letat sig upp över 10-strecket och jag var ute i Kew Gardens och allt kändes bra, då Sverige vid samma tidpunkt var djupt inbäddat i en sträng vinter.
Men just nu. När hösten är som vackrast i Sverige.
Då längtar jag hem.
För några år sedan var jag i Argentina över jul och nyår. Under själva julafton tänkte jag inte så mycket på det, för den lååånga flyresan (aerolineas Argentinas har väldigt lite plats mellan sina säten - det är 16 timmar mellan Madrid och Buenos Aires) medförde att jag mest koncentrerade mig på att hålla mig vaken. I storstaden fanns det också ställen som var öppna under juldagen - jag minns att jag dansade tango…
Men till nyår hade jag kommit ut till den fashionabla strandstaden Pinamar. En vacker strand där tyska nybyggare hade planterat tallar kring förra sekelskiftet för att binda den undflyende sanden. Här finns Argentinas svar på Båstad och säsongen startar vid nyår. Alla Buenos Aires ”brats” är där och festar och har stora middagar. Alla festade… utom jag. Jag hade redan varit där några dagar och haft mycket trevligt och relaxat och ätit fantastiska biffmiddagar (Pampas ligger strax bredvid). Men på nyårsafton var alla restauranger bokade, pubarna hade specialpartyn och enda stället jag hittade mat på var en sandwichbar…
Vid själva tolvslaget strövade jag runt på stranden och tittade på alla andra som hade roligt, medan jag själv kände mig ensammare och ensammare. Tankar om ”Varför är jag här - egentligen” började rumstrera om i mitt inre. Då kom det fram en skara ungdomar som önskade mig gott mytt år… Jag är ju en tuff kille, så jag började inte gråta, men just då…
London är fantastiskt. Kulturutbudet här är nästan löjligt bra. Och så kvantiteten på det. Pubar och restauranger är billigare än hemma och dessutom trevligare (oftast). Allt händer här.
Och ändå. På Facebook hade någon satt ut en bild från Svedala, med röda och gula färger - så ser inte hösten ut här. Visst finns det bruna löv och så, men det kommer att finnas bruna löv fortfarande om två månader. Gräset gulnar inte, därför att det är grönt hela året runt.
I Sverige är hösten en explosion av färger som en vacker höstsöndag i sol är lika vacker som när körsbärsträden blommar i Japan. Men det är lika kortvarigt. En vansinnigt vacker flämtning före vintermörkret. Som en vacker solnedgång före natten.
Här blir inte vinternatten vare sig lika sträng, eller lång. Jag minns en vacker februarisöndag, då termometern letat sig upp över 10-strecket och jag var ute i Kew Gardens och allt kändes bra, då Sverige vid samma tidpunkt var djupt inbäddat i en sträng vinter.
Men just nu. När hösten är som vackrast i Sverige.
Då längtar jag hem.
söndag 18 september 2011
det hårda livet
Jag har sjungit i olika körer i snart 30 år. Livet i en kör innehåller en hel del rutiner, framför allt repetitionerna. Oftast sker dessa en gång i veckan och de kan vara nästan sanslöst tråkiga. Är det inte så att man sjunger tråkig musik, så sjunger man musik man redan kan alldeles för bra. Eller så sjunger man musik man inte kan, men som alla andra verkar kunna. Då man försöker vara en god korist och vara aktiv i sitt inlärande, innebär detta att man sjunger fel. Ibland ganska mycket fel.
En gång var jag med i en kör där koristen bredvid mig aldrig sjöng fel. Kören kunde få ut helt nya, okända noter av en modern kompositör, som innebar att jag nästan sjöng i blindo. Mannen bredvid mig sjöng obehindrat på. Någon gång tittade han över mot mina noter med ett höjt ögonbryn när jag - återigen - sjungit fel. Som om han tittade efter ifall det stod andra noter hos mig än hos honom. Inte ett av mina mest harmoniska körminnen.
Är man dessutom ny i kören, så är repetitionerna fyllda med en massa nya okända människor. Medan alla andra verkar vara bästis/bundis med varandra, så sitter man själv där och försöker komma ihåg vad de andra heter. Ifall någon av dem skulle få för sig att komma och prata… Vilket de inte gör… Jag är alldeles ensam i hela världen…
Nej, repetitioner kan vara ett besök, om inte i helvetet, så åtminstone någonstans i närheten av någon övre krets.
Motsatsen till detta är turnéer med fyllda konserthus och stående ovationer.
Detta händer inte så ofta. Jag har varit med om konserter med tre åhörare, där två gick alldeles innan slutet. Eller konserter där olika stämmor inte sjunger musiken samtidigt - något som i retrospektiv kan vara intressant och kul när korister berättar historier från skyttegravarna: ”Kommer du ihåg, när X gav fel toner till…”, ”Eller när alla tenorer kom in en halvnot för sent i…” (jag ber om ursäkt för alla läsande ickekorister - jag vet, det är väldigt interna skämt).
Vid själva felsjungningstillfället är det emellertid så lagom kul. Som sångare hör man hur fel det låter, men man får inte sluta, för då slutar stycket i den totala katastrofen.
Turnéerna kan också ha olika standard. Jag har åkt SL-buss fram och tillbaka till Göteborg (ganska obekvämt) och sovit på golv hos okända människor. Återigen kan detta vara intressant som livserfarenhet…
Det veckoslut som just håller på att ta till ända började redan på fredagsmorgonen med att min kör flög chartrat plan ner till Rhendalen. På kvällen möttes vi av London Symphony Orchestra och ett fullsatt Beethovenhalle i Bonn - med efterföljande buffé ”für alle”. Igår gick höghastighetståget till Paris och Salle Pleyel. Åter fullsatt och Beethovens ”Missa Solemnis”. Åhörarna gav oss stående ovationer (i Paris.. det ni) och kören fick mest applåder av alla. Hotellen var femstjärniga och frukostarna fylligt fantastiska. I morse åkte vi Eurostar tillbaka till London.
Vid sådana tillfällen känns livet som korist betydligt lättare. Vid något tillfälle för ca 10 år sedan var det en bekant som kallade mig snobb. Jag gjorde snabbt slut på bekantskapen - hur vågade han. Men till slut kommer sanningen i kapp. Jag skulle kunna vänja mig vid detta liv. Inte för att jag skulle vara fåfäng, men… jo, förresten, det är jag…
En gång var jag med i en kör där koristen bredvid mig aldrig sjöng fel. Kören kunde få ut helt nya, okända noter av en modern kompositör, som innebar att jag nästan sjöng i blindo. Mannen bredvid mig sjöng obehindrat på. Någon gång tittade han över mot mina noter med ett höjt ögonbryn när jag - återigen - sjungit fel. Som om han tittade efter ifall det stod andra noter hos mig än hos honom. Inte ett av mina mest harmoniska körminnen.
Är man dessutom ny i kören, så är repetitionerna fyllda med en massa nya okända människor. Medan alla andra verkar vara bästis/bundis med varandra, så sitter man själv där och försöker komma ihåg vad de andra heter. Ifall någon av dem skulle få för sig att komma och prata… Vilket de inte gör… Jag är alldeles ensam i hela världen…
Nej, repetitioner kan vara ett besök, om inte i helvetet, så åtminstone någonstans i närheten av någon övre krets.
Motsatsen till detta är turnéer med fyllda konserthus och stående ovationer.
Detta händer inte så ofta. Jag har varit med om konserter med tre åhörare, där två gick alldeles innan slutet. Eller konserter där olika stämmor inte sjunger musiken samtidigt - något som i retrospektiv kan vara intressant och kul när korister berättar historier från skyttegravarna: ”Kommer du ihåg, när X gav fel toner till…”, ”Eller när alla tenorer kom in en halvnot för sent i…” (jag ber om ursäkt för alla läsande ickekorister - jag vet, det är väldigt interna skämt).
Vid själva felsjungningstillfället är det emellertid så lagom kul. Som sångare hör man hur fel det låter, men man får inte sluta, för då slutar stycket i den totala katastrofen.
Turnéerna kan också ha olika standard. Jag har åkt SL-buss fram och tillbaka till Göteborg (ganska obekvämt) och sovit på golv hos okända människor. Återigen kan detta vara intressant som livserfarenhet…
Det veckoslut som just håller på att ta till ända började redan på fredagsmorgonen med att min kör flög chartrat plan ner till Rhendalen. På kvällen möttes vi av London Symphony Orchestra och ett fullsatt Beethovenhalle i Bonn - med efterföljande buffé ”für alle”. Igår gick höghastighetståget till Paris och Salle Pleyel. Åter fullsatt och Beethovens ”Missa Solemnis”. Åhörarna gav oss stående ovationer (i Paris.. det ni) och kören fick mest applåder av alla. Hotellen var femstjärniga och frukostarna fylligt fantastiska. I morse åkte vi Eurostar tillbaka till London.
Vid sådana tillfällen känns livet som korist betydligt lättare. Vid något tillfälle för ca 10 år sedan var det en bekant som kallade mig snobb. Jag gjorde snabbt slut på bekantskapen - hur vågade han. Men till slut kommer sanningen i kapp. Jag skulle kunna vänja mig vid detta liv. Inte för att jag skulle vara fåfäng, men… jo, förresten, det är jag…
tisdag 13 september 2011
cyklar
En sen tisdagkväll i förra veckan hände det. På väg upp över en liten kulle, just när man måste ta i med pedalerna för att få extra kraft, hördes det ett oroväckande SPROING från bakhjulet på min cykel. Därefter hörde jag hur fälgen gick emot både bromsar och delar av ramen. Färden började också guppa på ett sätt som inte fungerar bra tillsammans med cykling.
Det var dags att kliva av och leda cykeln. Bakhjulet hade blivit obrukbart.
Detta kom inte helt som en överraskning. I juni hade jag ägnat mig åt cykelrengöring. När jag rengjorde bakhjulets ekrar märkte jag att - hoppsan - en var visst av. När jag undersökte detta närmare - hmm - detta är inte den enda ekern. Totalt hittade jag hela sex ekrar som gått av. Inte bra.
Jag uppsökte verkstäder - hela tre stycken. I alla fanns det unga män som kliade sig i huvudet, berättade att just med min växelkonstruktion, så måste man ekra om hela hjulet. Tillsammans med en ny fälg… 100 pund plus minus 10.
Min cykel är ett år gammal. Jag fick den för 170 pund och betraktade den som ett fynd… Tills en broms började ligga mot fälgen hela tiden. Och så var det styret som aldrig riktigt satt fast, då det fanns en sinnrik sak som innebar att man kunde förskjuta styret i cykelns längsled. Sinnrik - ja. Bra - nej. Och varför fanns det ett konstigt KLONKljud i vevaxeln? Varje gång man trampade kom ett konstigt ljud som berättade att vevaxeln inte var frisk och behövde ömhet, vård och helrenovering.
En ett år gammal cykel, som fått utstå att cyklas på ca 5 km per dag… Jag tittade närmare på en liten klisterlapp som satt på ramen: ”Designed in Birmingham”…
I Britannien finns många cykelgalna medelålders män. Varje lördag kan man se glada neonklädda magar som trampar runt Richmond Park på sportcyklar som kostar en mindre förmögenhet. En av butikskedjorna som tjänar pengar på detta heter ”Evans”. En kedja för entusiasterna. De har gratiskurser i ”how to maintain your bike” och med varje cykelköp ingår en gratis första service efter 5 veckor. Den hade blivit rekommenderad av en vän som cyklar 30 km per dag.
Norr om Kew, på andra sidan Themsen börjar Chiswick (uttalas ”tjisick” - vad ”w”-et i ordet fyller för funktion kan man fundera på). I lördags hade jag promenerat dit för att äta frukost på mitt standardcafé för sådant - Café Rouge, alldeles på stranden till Themsen. Efter brunch och dagens the Guardian beslöt jag mig för att hoppa på tunnelbanan uppe i Gunnersbury, för att åka tillbaka till Richmond för lite inköp.
Men när jag kom till Stationen gick inga tåg. ”Planned Engineering Works” betyder att det på ganska många helger inte går några tåg alls.
”Go with the flow”, mumlade jag för mig själv bakom sammanbitna tänder. Alldeles vid denna tunnelbanestation börjar emellertid Chiswick High Street, dvs den gata där all shopping finns i en stadsdel. Här hade jag aldrig varit förut och High Street i Chiswick visade sig vara en väldigt charmant bekantskap. ”Go with the flow”, småvisslade jag för mig själv.
Sedan kom jag fram till Evans.
Det fanns ett val att göra. Antingen laga den gamla cykeln, eller inse att den hade varit alldeles för billig från början och lägga upp åtminstone den dubbla summan, någonstans mellan 400 och 500 pund. Detta under förutsättning att felet på ekrarna helt enkelt varit dåliga ekrar från början. Ingenjören i mig fann emellertid en alternativförklaring. Tänk om det var så, att det inte var något speciellt fel på ekrarna, utan att jag, en man i mina bästa år, helt enkelt är för tung…
Efter en betänketid på tre sekunder gick jag in i affären. Att jag skulle vara för tung…? Ytterst osannolikt… Ytterst…
Vid femtiden idag kom jag till Evans igen. Jag var orolig. Jag hade nämligen beställt en cykel som verkade bra, men som inte var särskilt snygg. Jag hade tänkt mig något i svart eller rött, men just den cykel som passade både min körstil och min plånbok fanns bara i grått. Emellertid fanns den med extra stor ram (25 tum, dvs… eh… nåt mellan 60 och 70 cm) och det här med att ha en cykel i min storlek lockade.
Efter en provtur var jag fast. Äntligen en cykel som man slapp krypa upp på/i. En cykel för fullvuxna män. Detta får bli en förtida födelsedagspresent till mig själv. Jag slängde fram plastkortet och fem minuter senare svängde jag glatt ut på gatan.
PLONK. Vänster cykelhandtag gick sönder. Små plastbitar hamnade på trottoaren och efter att jag letat upp dessa, vände jag tilbaka in i butiken: Jo… eh… den här cykeln…
Ingen skada skedd. Efter ytterligare fem minuter var detta lilla fel lagat. Tillbaka ut på gatan och iväg mot Kew. Rusningstrafik. Jag växlar. Växlar en gång till. Därefter började cykeln växla alldeles på egen hand. Hjälp. Jag tittar på kugghjulen vid bakhjulet. Deras rörelsemönster är inte linjärt utan vaggar lite i sidled. Inte bra.
Tillbaka till Evans. Denna gång åker cykeln in på verkstaden. Efter fem minuter skall allt vara justerat. Butiksbiträdet säger att kugghjulen ofta ser ut så där. Ett annat biträde säger något om att det ser ut så när hjulet rullar fritt. Dessutom fick jag en lektion i att man inte bör använda vissa växelkombinationer mellan fram och bakväxel. Nu ska allt vara bra.
Jag tittade på min födelsedagspresent.
Ok. Nytt försök. Jag ställde växlarna på snälla mittlägen och tar mig åter ut i rusningstrafiken. Efter 400 meter hade den växlat 4 gånger på egen hand.
Med ett mörkt moln hängande över mig gick jag tillbaka till butiken. Denna gång provcyklade mekanikern själv.
Efter en provtur kom han tillbaka: ”There is definately something wrong with this” sade han till mig när han kom tillbaka. På svenska tänkte jag ”Det menar du inte”, men sade ”Yes, I believe there is”.
Efter tio minuter kom han tillbaka med en liten metallbricka i aluminium med ett ingjutet hack - felet.
På vägen hem hände sedan ingenting och åter fylldes jag av glädjen i att ha ett bra verktyg, istället för ett som bara funkar. I skrivande stund står den låst på bottenvåningen i mitt hus. Jag ångrar ingenting. Det är en bra cykel. Trots det känns den en smula… Vad är det för ord jag letar efter… brittisk.
Det var dags att kliva av och leda cykeln. Bakhjulet hade blivit obrukbart.
Detta kom inte helt som en överraskning. I juni hade jag ägnat mig åt cykelrengöring. När jag rengjorde bakhjulets ekrar märkte jag att - hoppsan - en var visst av. När jag undersökte detta närmare - hmm - detta är inte den enda ekern. Totalt hittade jag hela sex ekrar som gått av. Inte bra.
Jag uppsökte verkstäder - hela tre stycken. I alla fanns det unga män som kliade sig i huvudet, berättade att just med min växelkonstruktion, så måste man ekra om hela hjulet. Tillsammans med en ny fälg… 100 pund plus minus 10.
Min cykel är ett år gammal. Jag fick den för 170 pund och betraktade den som ett fynd… Tills en broms började ligga mot fälgen hela tiden. Och så var det styret som aldrig riktigt satt fast, då det fanns en sinnrik sak som innebar att man kunde förskjuta styret i cykelns längsled. Sinnrik - ja. Bra - nej. Och varför fanns det ett konstigt KLONKljud i vevaxeln? Varje gång man trampade kom ett konstigt ljud som berättade att vevaxeln inte var frisk och behövde ömhet, vård och helrenovering.
En ett år gammal cykel, som fått utstå att cyklas på ca 5 km per dag… Jag tittade närmare på en liten klisterlapp som satt på ramen: ”Designed in Birmingham”…
I Britannien finns många cykelgalna medelålders män. Varje lördag kan man se glada neonklädda magar som trampar runt Richmond Park på sportcyklar som kostar en mindre förmögenhet. En av butikskedjorna som tjänar pengar på detta heter ”Evans”. En kedja för entusiasterna. De har gratiskurser i ”how to maintain your bike” och med varje cykelköp ingår en gratis första service efter 5 veckor. Den hade blivit rekommenderad av en vän som cyklar 30 km per dag.
Norr om Kew, på andra sidan Themsen börjar Chiswick (uttalas ”tjisick” - vad ”w”-et i ordet fyller för funktion kan man fundera på). I lördags hade jag promenerat dit för att äta frukost på mitt standardcafé för sådant - Café Rouge, alldeles på stranden till Themsen. Efter brunch och dagens the Guardian beslöt jag mig för att hoppa på tunnelbanan uppe i Gunnersbury, för att åka tillbaka till Richmond för lite inköp.
Men när jag kom till Stationen gick inga tåg. ”Planned Engineering Works” betyder att det på ganska många helger inte går några tåg alls.
”Go with the flow”, mumlade jag för mig själv bakom sammanbitna tänder. Alldeles vid denna tunnelbanestation börjar emellertid Chiswick High Street, dvs den gata där all shopping finns i en stadsdel. Här hade jag aldrig varit förut och High Street i Chiswick visade sig vara en väldigt charmant bekantskap. ”Go with the flow”, småvisslade jag för mig själv.
Sedan kom jag fram till Evans.
Det fanns ett val att göra. Antingen laga den gamla cykeln, eller inse att den hade varit alldeles för billig från början och lägga upp åtminstone den dubbla summan, någonstans mellan 400 och 500 pund. Detta under förutsättning att felet på ekrarna helt enkelt varit dåliga ekrar från början. Ingenjören i mig fann emellertid en alternativförklaring. Tänk om det var så, att det inte var något speciellt fel på ekrarna, utan att jag, en man i mina bästa år, helt enkelt är för tung…
Efter en betänketid på tre sekunder gick jag in i affären. Att jag skulle vara för tung…? Ytterst osannolikt… Ytterst…
Vid femtiden idag kom jag till Evans igen. Jag var orolig. Jag hade nämligen beställt en cykel som verkade bra, men som inte var särskilt snygg. Jag hade tänkt mig något i svart eller rött, men just den cykel som passade både min körstil och min plånbok fanns bara i grått. Emellertid fanns den med extra stor ram (25 tum, dvs… eh… nåt mellan 60 och 70 cm) och det här med att ha en cykel i min storlek lockade.
Efter en provtur var jag fast. Äntligen en cykel som man slapp krypa upp på/i. En cykel för fullvuxna män. Detta får bli en förtida födelsedagspresent till mig själv. Jag slängde fram plastkortet och fem minuter senare svängde jag glatt ut på gatan.
PLONK. Vänster cykelhandtag gick sönder. Små plastbitar hamnade på trottoaren och efter att jag letat upp dessa, vände jag tilbaka in i butiken: Jo… eh… den här cykeln…
Ingen skada skedd. Efter ytterligare fem minuter var detta lilla fel lagat. Tillbaka ut på gatan och iväg mot Kew. Rusningstrafik. Jag växlar. Växlar en gång till. Därefter började cykeln växla alldeles på egen hand. Hjälp. Jag tittar på kugghjulen vid bakhjulet. Deras rörelsemönster är inte linjärt utan vaggar lite i sidled. Inte bra.
Tillbaka till Evans. Denna gång åker cykeln in på verkstaden. Efter fem minuter skall allt vara justerat. Butiksbiträdet säger att kugghjulen ofta ser ut så där. Ett annat biträde säger något om att det ser ut så när hjulet rullar fritt. Dessutom fick jag en lektion i att man inte bör använda vissa växelkombinationer mellan fram och bakväxel. Nu ska allt vara bra.
Jag tittade på min födelsedagspresent.
Ok. Nytt försök. Jag ställde växlarna på snälla mittlägen och tar mig åter ut i rusningstrafiken. Efter 400 meter hade den växlat 4 gånger på egen hand.
Med ett mörkt moln hängande över mig gick jag tillbaka till butiken. Denna gång provcyklade mekanikern själv.
Efter en provtur kom han tillbaka: ”There is definately something wrong with this” sade han till mig när han kom tillbaka. På svenska tänkte jag ”Det menar du inte”, men sade ”Yes, I believe there is”.
Efter tio minuter kom han tillbaka med en liten metallbricka i aluminium med ett ingjutet hack - felet.
På vägen hem hände sedan ingenting och åter fylldes jag av glädjen i att ha ett bra verktyg, istället för ett som bara funkar. I skrivande stund står den låst på bottenvåningen i mitt hus. Jag ångrar ingenting. Det är en bra cykel. Trots det känns den en smula… Vad är det för ord jag letar efter… brittisk.
måndag 29 augusti 2011
felet
Något är fel. Jag är på från stadens centrum mot en förort. Ser man sig runt vid stationen kan man se både hiss och barnvagnramp (varför båda?). Det är en ganska bred gång till spärrarna som tyst glider upp när man lägger sitt kort på en blå plastmojäng.
Nere på perrongen finns det ljusskyltar som berättar när tåget ska komma. Tåget kommer i tid (denna gång) och är så tyst att man utan problem kan lyssna på musik. När jag går in, behöver jag bara böja på huvudet lite grann. Väl inne i vagnen kan jag stå upp obehindrat.
Rälsen är helsvetsad, så det finns knappt några klassiska "dunk-dunk"-ljud. Det är bara vid någon enstaka växel som man förstår att det är räls med stålhjul och inte gummihjul (som ex Milano, eller delar av Paris)
Väl inne i tunneln åker tåget snabbt upp i maxfarten, 70 km/h.
Tyst och effektivt.
Nej, jag beskriver inte Londons tunnelbana, utan är på besök i Stockholm. I London är tunnelbaneupplevelsen något... eh... annourlunda. Smutsigt, trångt och långsamt, är adverb och predikatsfyllnader som man kan använda när man beskriver världens äldsta och största tunnelbanenät. Trådsmala tåg skakar fram nere under Londons gator. Åker man Piccadilly-line kommer man ibland så långt ner under jorden att det bara finna hiss upp.
Häromdagen gick jag av vid Covent Gardens tunnelbanestation. Kön utanför hissen upp fyllde både hissentré och korridoren utanför. Då jag är en ung och spänstig man i mina bästa år, beslöt jag mig för att sprinta upp för trappan... 193 trappsteg... Ur högtalarna hörs hela tiden en myndig röst, som varnar resenärerna för att det är väldigt många trappsteg.
Byter man tåg i Earl's Court finns det ljusskyltar som berättar vart nästa tåg går. Dessa skyltar har ett par år på nacken. De består av ca 8 glasskivor med inetsade namn. I väntan på nästa tåg lyser en glödlampa upp tomrummet bakom glaskivan. Tid till nästa tåg får man inte.
I Hammersmith finns en vanlig lysdiodskylt. Vid perrongen för tåg västerut står jag ofta och väntar sent på kvällarna. Jag sneglar upp på skylten sökande information, men som vanligt står det bara "Westbound trains" på den. Detta är i och för sig korrekt. Det är aldrig annat än tåg västerut från denna perrong.
Emellertid finns det nyare delar av tunnelbanenätet. Åker du österut med Jubilee-line från Westminster,är arkitekturen i bästa Matrix-stil. Över stora runda schakt letar sig rulltrapporna neråt. Allt hålls upp av stål. Färgerna går mellan ljusgrått och mörkgrått. Nere på perrongen finns det glasdörrar som förhindrar fall ner på spåren. Den luttrade tunnelbaneresenären ser sig om i förundran.
Sedan kommer tåget. Det visar sig att den västra delen av Jubilee-line har den gamla standarden, så när de höga glasdörrarna öppnas, är det samma gamla trådsmala tubtåg som man kliver ner i. Ner, då perrongen är ungefär 20 högre än tåggolvet.
Mind the gap. Både bokstavligt och metafysiskt.
Nere på perrongen finns det ljusskyltar som berättar när tåget ska komma. Tåget kommer i tid (denna gång) och är så tyst att man utan problem kan lyssna på musik. När jag går in, behöver jag bara böja på huvudet lite grann. Väl inne i vagnen kan jag stå upp obehindrat.
Rälsen är helsvetsad, så det finns knappt några klassiska "dunk-dunk"-ljud. Det är bara vid någon enstaka växel som man förstår att det är räls med stålhjul och inte gummihjul (som ex Milano, eller delar av Paris)
Väl inne i tunneln åker tåget snabbt upp i maxfarten, 70 km/h.
Tyst och effektivt.
Nej, jag beskriver inte Londons tunnelbana, utan är på besök i Stockholm. I London är tunnelbaneupplevelsen något... eh... annourlunda. Smutsigt, trångt och långsamt, är adverb och predikatsfyllnader som man kan använda när man beskriver världens äldsta och största tunnelbanenät. Trådsmala tåg skakar fram nere under Londons gator. Åker man Piccadilly-line kommer man ibland så långt ner under jorden att det bara finna hiss upp.
Häromdagen gick jag av vid Covent Gardens tunnelbanestation. Kön utanför hissen upp fyllde både hissentré och korridoren utanför. Då jag är en ung och spänstig man i mina bästa år, beslöt jag mig för att sprinta upp för trappan... 193 trappsteg... Ur högtalarna hörs hela tiden en myndig röst, som varnar resenärerna för att det är väldigt många trappsteg.
Byter man tåg i Earl's Court finns det ljusskyltar som berättar vart nästa tåg går. Dessa skyltar har ett par år på nacken. De består av ca 8 glasskivor med inetsade namn. I väntan på nästa tåg lyser en glödlampa upp tomrummet bakom glaskivan. Tid till nästa tåg får man inte.
I Hammersmith finns en vanlig lysdiodskylt. Vid perrongen för tåg västerut står jag ofta och väntar sent på kvällarna. Jag sneglar upp på skylten sökande information, men som vanligt står det bara "Westbound trains" på den. Detta är i och för sig korrekt. Det är aldrig annat än tåg västerut från denna perrong.
Emellertid finns det nyare delar av tunnelbanenätet. Åker du österut med Jubilee-line från Westminster,är arkitekturen i bästa Matrix-stil. Över stora runda schakt letar sig rulltrapporna neråt. Allt hålls upp av stål. Färgerna går mellan ljusgrått och mörkgrått. Nere på perrongen finns det glasdörrar som förhindrar fall ner på spåren. Den luttrade tunnelbaneresenären ser sig om i förundran.
Sedan kommer tåget. Det visar sig att den västra delen av Jubilee-line har den gamla standarden, så när de höga glasdörrarna öppnas, är det samma gamla trådsmala tubtåg som man kliver ner i. Ner, då perrongen är ungefär 20 högre än tåggolvet.
Mind the gap. Både bokstavligt och metafysiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)