150203 vain

After two years in London, I moved back to Stockholm in 2012. Feelings were mixed. I have always loved my hometown in a somewhat ridiculous way (love is ridiculous, isn’t it, ridiculously good, but still). London had been crowded, expensive, infrastrucurally poor and anyone who had followed my blog knew what I didn’t think of the british way of insolating their buildings (don’t get me started on sash windows…)

And life went on. Work went on. Old friends still remembered me. Even my old job, the Estonian school of Stockholm, wanted me back. As if nothing had changed.

And the blog. The blog had been a way to vent my experiences in London. I had written in Swedish for my Swedish friends and since I moved back the point of the blog disappeared. I did a few tries to write on the problems of immigration once back in Sweden (one would think being a Swedish citizen would mean this was an easy task – well think again),but somehow… It all dried up.

London, however, didn’t. Visting friends a year after my moving home and I realize I miss the place.

Stupid. I use the better part of two years longing for my beloved Stockholm. I remember for example november of 2011 as a particularly gloomy, windy and rainy part of my London life, so now everything should be fine. How can I miss this, I wonder, when standing in the slow functioning Piccadilly line on my way back to Heathrow. As usual, I have to bend my head, because the tube is made for hobbits.

And yet, at that particular visit, I had visited Twickenham and walked by the Thames. The narrowboats, Eel Pie Island, the signs that warn people to not park in high tide (why did they not build the lock in Richmond just a tad higher, oh why?). How can I not love this.

Anyway. Why this sudden return to the blog?

Well, I have many weaknesses. To count them all would be a long and arduous task. Today I will just cover one of them:

I’m vain.

Sometimes I picture myself as a man’s man. A man who thrives on being alone, making decisions on his own, confident in his own judgment.

Well…

During my last visit to the island (”We are not an island! Don’t ever remind us of that…”), I met friends at a bar, when a complete stranger approached me to talk about my blog and how much he liked reading it.

Now, this had occasionally happened in Sweden. Friends had complimented my blog and I had a following of perhaps 30. Not bad. Not Nobel Prize, but, well, Sweden is small.

But they were all swedes. Since most of my friends are in Sweden and since the theme of the blog was loosely ”swede’s experience abroad”, I had written it all in Swedish. This choice may also have liberated me, feeling free to criticize one or two aspects of the British building traditions – no one in England would ever read this – they don’t speak Swedish.

So I look with skepsis at mr X: Ehhh… How..?

”Google Translate!”

It is not that I’m not aware of the big american company and its products, but here is a complete stranger saying he went through the trouble of translating it all (ok, it is two clicks away, but still) and then read the half jibberish that Google Translate often produces.

Dumbfounded I mention the episode to E who replies: ”Sure, I read it too. Of course I did. Actually, I had problems with the one with the thing with…I couldn’t really understand the translation…”

Soo…

A part of me quickly tries to remember all my blog posts. What did I write? How offended are they? Can I ever return to this country?

But the rest of me lives and prospers in the land of flattery. Whenever someone says I have done something good I respond in a manly short manner. Inside, however, there is a circus of joy and tap dance: they liked it. They LIKED it.

So, to X and E. This is a relapse that is all your fault. Whether this is a one off, that will be read by one and a half reader or the first in a series of blogs that eventually will make me rich and put me in the land of famous and owners of fast cars (I love Aston Martins)… well…

the embassy

There is something slightly absurd in the fact that my standard watering hole in Stockholm bears the name ”Ardbeg Embassy”. An inside wall is covered with a gigantic wall paper featuring a distillery  on an island off the scottish coast. The text is ”Ardbeg – Stockholm Embassy”.

On the opposite side there is another large photo from the same island. Blocks of some brown stuff dominate that picture and also here the image is partly covered by text: ”Release the Peat”.

Why? Why has scottish malt whiskey so penetrated Stockholm that I find a pub in Stockholm that has a better selection of malts, than the local, and only, pub in Port Ellen, Islay, just a kilometer or two from the actual Ardbeg destillery.

I first encountered the brown, smoky poison of the scottish countryside in the mid eighties. At that time the state run ”Systembolaget”, that handles all legal alcoholic beverages in Sweden, carried only four malts. The only one worth the paper bills are printed on was Glenfiddish.

Abroad however you could buy bottles of the water of life and in August 1986 I remember carrying a nice bottle of Laphroaig into my first ever flat on the South Side of Stockholm.

If you know your malts, you know that starting off with Laphroaig perhaps isn’t the wisest of choices. The smoke hits you first. Then the taste and after that one-two punsch you try to catch your breath, whilst putting the bottle back into a cupboard and return to the most dreadful of non-drinks – a lager.

That bottle lasted for two years and you might think that I had learned my lesson and return to weaker drinks.

But somehow, after that bottle, nothing else tasted the same. Everything else had a tameness that made me long for the smokey stuff. I was caught.

And, I admit, I thought I was cool. In those days I was slightly (chough) younger and coolness was important. Scottish malts was my thing. Something I had discovered. I was unique.

Strangely enough – all other swedish men in my age bracket were unique in that same malty way. Far from being sole in my pursuits, I found myself more mainstream than ever. In the nineties and noughties the bars and restaurants were flooded with whiskey. And of course nothing blended. Oh no! Anything younger than 18 years from a side of the way barn of scottish remoteness was persona non grata at the discussions of the swedish male of ten years ago. All right… of the swedish middle aged man. The very middle aged man.

One could rebel. One could start on a new path. Seek the road less travelled by. Not to conform to type.

Some of my friends have. Some years ago I was suddenly offered sometihing that would have been unheard of just ten years ago. I was offered – bourbon…

Yes. The sweet american bathtub drink that was invented… well, actually I don’t care when.

And I realized that I was becoming non cool. There was nothing cutting edge in my malt habits. Quite the contrary. The alcohol avant garde had moved on. What was I to do?

---

Last summer I joined the tour. I visited four destilleries in Scotland. Three of those situated on the isle of Islay – home to the most peaty of all whiskeys. I listened to the guides and drank the stuff. The staff told us that, aside from the natives (aka british), the largest nationality among the visitors were… the swedes.

So here I am. Looking at a wall of scottish delight, pondering the ways of the world of alcohol and my own uncoolness. Feels kind of… well… good.  The fact is, that malt whiskey is so common in Sweden that one of the best places to find it – world wide - is right at my doorstep.

On the other side of the counter I see two bottles of ”Port Ellen”, an Islay whiskey that went out of production some twenty years ago. It is ”slightly” expensive. In the mirror behind the bottles I catch the sight of my receding hairline.

I’m home…

PS. I highly recommend not to wear leather motorcycle gear to destillery showings. It squeeks more than one would imagine… DS.

the immigrant

I lived in London for two years. I remember the first night I arrived in Richmond, the lovely but somewhat pricey, suburb I arrived in on Friday the 13th of August 2010. On Richmond Green some men dressed in white performed a peculiar dance involving a ball and two very small fences. I was a bit scared but soon I found a public house and took care of my anxieties in a, I later found, truly british fashion. And I started to blog. I sat by the counter of ”The Old Ship” and wrote tidbits in swedish to my back home friends whilst a very small, but lovely, polish waitress talked to me, thus becoming my first human contact in England.

But after two years I moved home and in Whitby, north England, I ended my blog on a somewhat sentimental note. I think I wrote something about the wonders of the english countryside – think Lake District.

But since I moved home I thought there wouldn’t be much to write about. After all, I moved to a country and city where I had lived for more than 40 years. I didn’t think anything could go wrong. I was mistaken.

When moving from Sweden one has to tell the swedish tax authorities that you are moving away. This had caused a lot of problems. Since I still owned a property in Stockholm I had to pay taxes in Sweden, but since I didn’t live in Sweden I never got to know exactly how much I owed. To complicate matters I sold my part of a summer house to a sister and the swedish goverment still wouldn’t send me my tax return.

Anyway. In July 2012 I strode into the tax office in central Stockholm. Since Sweden has a centralised authority for, well, everything, I thought that this would be a piece of cake. Well, at least after the wait for my number, which took, well, ok, over an hour.

Finally my number comes up and I am informed that I have to bring my passport…

It may sound stupid of me not to bring my passport, but if your a swedish citizen in Sweden you never use it. The driving licence works everywhere.

But since I am now moving into Sweden I have to bring the passport like everybody else.

I sigh, pull a new number, go back home and come back in an hour. Only another half hour later it is me again.

Approximately 100 000 migrants move to Sweden every year. At the same time 50 000 move out. As you would expect many of these are swedes moving from Sweden and then back again. In fact, the largest immigrant group to Sweden every year is… the swedes.

The immigration form at the tax office is however not prepared for this. After several pages of questions of why I am moving to Swede, where I plan to live, who my employer is etcetera, etcetera, I finish the form, sign to dotted line, show my passport and… I am back.

Almost.

Two months later I sit in the chair at my dentists. She looks at her computer and then turns to me in a worried smile: ”You are not registered at ’Försäkringskassan’ (the swedish equivalence of NHS). This may cost you…”

To make a long story short, Sweden may be centralised to the extent that if you move from Sweden, there is just one short form to fill out, but if you try to move back, there are two.

And where is that tax return? In december I had lived in Sweden for half a year, I knew I had not payed my property tax. Isn’t that due before January? But how much should I pay.

So finally I found some time, brought my passport and went back to the the same office. And after a renwed wait the nice lady found the form for Försäkringskassan (why couldn’t they find this in July?). She also found me in her computer and informed me of the money I owed the swedish government. Two days later the real tax return reached me and I realised that I didn’t have to pay everything before the end of the year.

So everything was sorted. Half a year too late, but still…

Two weeks ago, mid March 2013 I was back at my dentists. She turns to me in a worried smile: ”Are you sure you have dealt properly with ’Försäkringskassan’…?”

Uh-oh…

(to be continued)

richmond bridge

Nedanför mig rinner Themsen. Det är ebb så för tillfället rinner det nedströms. Trots att Richmond ligger många mil (svenska) från kusten når högvattnet hit var tolfte timme och åt höger kan man skymta den parkbänk jag var strandsatt på en gång när springfloden var som högst.  Till vänster ligger Richmond Bridge, en stenbro från 1770, Londons äldsta. Det är vardag i mitten av juli. På affischer överallt står det "London 2012", för snart ska de olympiska spelen börja. Det är varmt och för ovanlighetens skull regnar det inte. De senaste månaderna har det annars hällt ner från skyarna och trädgårdar och gräsmattor är grönare än vanligt.  Jag sitter och väntar på mitt bankbesök. Tidigare har jag varit hos mobiloperatören och betalat. Taxi är beställd för morgondagen. Allt är klart för hemförd efter 23 månader i London.  Nu är det kanske inte riktigt sant. Jag har nämligen redan varit hemma i Stockholm. När sommarlovet började på min skola packade jag ihop min lägenhet i Kew, ställde bagaget hos en vän och åkte hem med min stolta springare, min Kawasaki (vi tog en omväg över ett väldigt vackert, men en smula regnigt Skottland).  Men räkningar ska betalas och bagaget ska ju faktiskt hem någon gång, så här sitter jag på en parkbänk och är nostalgisk.  Nu är det så, att jag kan bli nostalgisk för nästan vad som helst. Jag vet att jag bloggat om en massa saker som inte fungerat i Britannien, men här är jag och tänker på en massa saker som jag redan saknar.  Skulle detta vara en amerikansk tv-serie, så skulle härpå följa en rad filmklipp från de senaste två åren. De skulle visa scener från kören, teatern, jobbet och allt det andra. Det mesta skulle vara bra, men oändliga färder med långsamma district-line och sepiafärgade inslag av lunginflammation och otäta fönster skulle också vara med.  Allt detta borde ackompanjerats av ett coolt brittiskt band, men jag är så ocool att jag inte varit på en enda popkonsert. Istället skulle musiken till denna blogg-som-tv-serie-flash-back vara Dies Irae- satsen ur Brittens War Requiem, som jag fick vara med och göra på hösten 2011 (lyssna gärna på Spotify, vi spelades in: LSO Live, dirigent: Noseda) Nu är det förstås så, att ett musikstycke som försöker illustrera fasorna av krig, inte alls passar ihop med det som hänt i mitt liv här. Men vill man vara lite djup, skulle man kanske kunna säga att just detta illustrerar livet. Det mörka och det ljusa, det glada och det sorgsna, allt blandas på ett sätt som inte alls är så sammanhängande som en tillbakablick "ska" vara.  Jag har ibland sett över statistiken över vilka som läst denna blogg och alltid blivit lika glad över att det faktiskt varit några. Tack för att du/ni läst. Det är möjligt att det blir en ny blogg i höst om något annat än London. Kanske sitter jag redan i morgon och väntar på mitt flyg på Heathrow och får skrivklåda. Men annars var tanken att detta är min sista blogg från London. Nu åker jag hem. 

leaving

It was around noon today, I think the clock on my Kawasaki said 12:02, that I left the British capital. After struggling through the usual traffic on the North Circular, I finally headed north. Soon I had left the M25 behind me. I will go back to London, as plans are right now, but only for a brief stop in mid-July to close my bank account and pay the last bills. That's it. I'm moving home. 

How do you feel about it, my friends ask me and I respond something non committal about mixed emotions. There has been so much practical to do, at work, tidying the flat etc, that I have had very little time to reflect.  But right now, on one of the longest days in the year, I sit on a rock in Whitby, North Yorkshire. I watch the pink northern night sky, the waves murmur to my right and I start to feel. 

There is so much going on in London and I know I have missed most of it and usually I like the hustle and bustle of great cities. But somehow London hasn't reached my heart. I've met those who look at me in amazement, when I tell them that I prefer my hometown, Stockholm. Will you not think its much too small? they wonder.  But I doubt that. I've been back and forth during my two years in London and Stockholm is big enough. And - in my mind - much prettier. 

 I will however miss the rest of the island. Coming to Britain I didn't really know what to expect, but exploring the country outside of London on bike has made up for some of my best travels ever. Devon with the moors, Wales and Snowdonia. The Lake District. Today I went on empty roads (Empty - take that, London) through the North York Moor. The landscape is black, to my left a setting sun, between my legs, an eager bike. Life doesn't get much better than this. 

And then, of course, I will miss my friends. 

 Making friends in a big city isn't the easiest. With my lack of personality it's even worse. To my surprise and joy I didn't have to eat alone when I had my last supper at a small, but friendly, Italian restaurant in Kew last Sunday. There was Jane Eyre, Tony Blair, Margaret Thatcher, lord Essex, Toad, Rat, a mad woman (this time outside her attic), a dog and many more of the actor friends that I have had the pleasure to get to know during my stay. 

Now, actors can be tricky. There have been projects where everything has ended in a large "good riddance".  But not this time, not at all.

 I will not miss London, but I will miss them. I will miss you...

(this time a blog in English, after a suggestion from two friends. Sophie and Jon, this is for you)

städning

Det är dagen efter. Dagen efter Sveriges andra raka förlust i EM och dagen efter skolavslutning på min skola. Idag - en lördag - var vi inkallade till städning, men vid tvåtiden var det slut. Min tid vid Svenska Skolan i London hade kommit till sitt slut. Det var bara att åka hem.

Fast det är ju inte riktigt sant. Det finns en lägenhet kvar också. Den ska också städas.

Den vita munkcellen har alltid utövat en lockelse på mig. Inga saker, bara böcker och filosoferande. I stockholm hade jag ett hus med massor med saker. Behövs alltihopa? Skulle jag inte klara mig med mindre? Vore inte livet bättre med mindre… ”stuff”?

Så jag skaffade få saker. Nästan inga möbler. Några fotografier på väggarna. Några enkla madrasser med kuddar så det gick att sitta mot några väggar i ett burspråk. Bökerna fanns i ett köksskåp. En avhäktad garderobsdörr bildade en enkel rumsavdelare. Enkelt.

Några svenska vänner på besök tyckte det var alldeles för spartanskt. Några brittiska kallde det för en ”shag pad”, något jag inte tänker översätta.

Det borde med andra ord vara en smal sak att städa ur detta…

Jag hade knappt några böcker med mig - hur har de lyckats bli två hyllmeter? Jag har väldigt lite kläder, men i kören var jag ju tvungen att ha smoking - den är ju synd att kasta. Och det här täcket, den där kudden, vad ska jag göra med dem?

Att välja är att avstå, sade en god vän någon gång och de senaste dagerna har jag ägnat mig just åt att avstå. Allt ska bort och trots att jag verkligen försöker, står jag där med en fylld ryggsäck, två gigantiska resväskor och golvet är fortfarande fyllt med… ”stuff”.

Det är ju trevligt med saker. Det ÄR trevligt med bil, motorcyckel, båt, hus, fritidshus etc, men varje liten sak är ytterligare en sak som behöver underhållas, det kan vara service på bilen, bläckpatroner som tar slut, eller slip av trädetaljer på båten. Allt tar tid. Allt tar bort ytterligare en bit av friheten.

Jag tar en paus från städandet och tittar på lite fotboll på en pub. Tjeckien vinner över Polen och Grekland har på något sätt lyckats besegra Ryssland. Samtidigt inser jag att jag måste kasta mer, eller börja ordna med större transport till Sverige. Jag har alltid haft svårt att kasta böcker… Vad göra?

germanen

Jag vill gärna se mig själv som en enkel själ som bohemiskt tillbakalutad betraktar världen liggandes i en livets hängmatta med en tupplur på lut… Min far - salig i åminnelse - började gärna sina vistelser på vårt sommarställe med att ta av sig skor och strumpor och lägga sig ner för en siesta.

Men är jag sådan? Efter två år i London har jag upptäckt drag i mitt inre som jag är betydligt mer... och jag vet att denna benämning är en smula generalistisk och etniserande, men ändå: germanska.

Om jag åker in till Londons centrum från den charmanta förstaden Kew, så innebär det att man åker på en tunnelbanelinje som heter District Line. Fast ”åker” är kanske inte rätt ord. ”Vistas på ” passar bättre, för District Line präglas av täta stopp för stationer (måste Chiswick verkligen ha tre stationer precis efter varandra?). Täta stopp sker också för växlingar. Fler stopp sker för att - ja, flera stopp vet jag inte vad de beror på, men de sker inte desto mindre. Ibland är det stopp för att ”vänta in tidtabellen”. Och när tåget till slut rör sig så skakar och rister det. Någon gång kommer vi kanske upp i 50 km/h, men det är sällan. Från Kew till Piccadilly Circus är det enligt Google 13 km, det vill säga ungefär lika mycket som från mitt svenska hem i Bredäng, Stockholm till den centrala staden, men i Stockholm tar färden maximalt 20 minuter. Här tar den minst 40…

Arbetsplatsen där jag spenderat stor tid de senaste 2 åren ser ut som Hogwarts-light. Tinnar och torn från 1840-talet. Ett gammalt metodistkonvent för missionärer i en park med exotiska träd som missionärerna tagit med sig hem från Afrika och Indien. Men kommer man in präglas inredningen av spånplattor, dörrar som gnisslar (då de har ett sinnrikt, men känsligt, självstängningssystem som är inbyggt i själva karmen. Fungerar ibland - faktiskt) Och denna ständiga heltäckningsmatta i kombination med att man inte tar av sig skorna när man kommer hem till andra. ”Dingy” är ett engelskt ord som fångar en hel del av byggnads- och heminredningskulturen här.

Och så dessa fönster. Till slut förstod jag hur jag kunde tvätta yttersidan. För den yttre rutan får man hänga ut utanför huset i en hand och tvätta med den andra. Då kanske man klarar det (jag har långt mellan fingerspetsarna och klarade det precis). Den inre yttersidan kan man klara om man klättrar upp på fönsterbrädan och tvättar övre delen av rutan genom den springa som uppstår högst upp. Även här hjälper det om man är lång.

Jag vet. Dessa anmärkningar är småttiga. I livets stora vågskål borde ett och annat ingenjörsmässigt felsteg inte väga tungt. Det finns viktigare saker att fundera över. Jag är med i MSF:s (Läkare utan gränser) facebookgrupp och varje dag kommer nyheter om Riktiga problem.

Men jag är en dålig människa. Germanen i mig tar över. Jag kan inte hänge mig åt en inre siesta, medan tåget återigen står still / byggnaderna faller ihop (i huset mitt emot mitt växer ett litet träd i stuprännan - samtidigt kostar den lilla ettan innanför nästan 4 miljoner kronor) och det blåser in bredvid det fönster som ska föreställa vara stängt.

En svensk som varit här flera år kallade i ett mörkt ögonblick Britannien för världens rikaste u-land.

När man åker till andra länder får man se och uppleva många saker. Men det sker också en inre resa. Några upptäcker gud. Andra kan i harmoni och balans se på sig själva. I mitt fall har jag upptäckt en djup längtan efter svenska fönster med dubbla isolerglas…

Sådan är jag.