L'art

För några år sedan läste jag Religionshistoria vid Stockholms Universitet. Delar av kurserna var ganska träiga. Att hålla reda på de olika attributen (saker olika gudar håller i så att betraktaren förstår vem det är - de är ganska många) för olika hinduiska gudar (också de många) är bra kunskaper att ha, men kanske inte så intellekuellt stimulerande.

 

Den första kursen var emellertid mycket roligare. Den handlade om de olika teorier dom finns för att förklara varför det finns religion. Alla samhällen har alltid haft religion - varför det?  Här fanns diverse idéer om religion som förståelseskapare (Taylor - om jag minns rätt), religion som förtrycksmedel (Marx - förstås) och religion som ett sätt att förtränga det ursprungliga fadersmordet (Freud...) och fler andra.

 

De senaste pren har jag läst konst vid samma etablissement och även här finns en omfattande teoribildning. Men i jämförelse med  teorikursen i religionshistoria, så blev jag besviken. Visst fanns det teorier om konst som maktmedel (ex patriarkatet som leder fram till alla dessa nakna kvinnor), men teorierna skrapade, tyckte jag, bara på ytan och var inte heltäckande (det finns - faktiskt - konst som inte visar nakna kvinnor). Var fanns teorierna om varför människan håller på med konst - överhuvudtaget? I cro magnonmänniskans grottor finns målningar, i gravar finns smycken, och man har hittat urgamla musikintrument. Det verkar som om konsten är minst lika gammal som religionen.

 

Men varför pysslar vi med detta?

 

Efter att till slut ha lärt mig två låtar av Stravinskij (se tidigare bloginlägg) framfördes verken i fredags och igår - söndag. Totalt på scenen passerade ca 110 personer, i orkesterdiket satt kanske 70. Lägg till hela produktionsteamet etc etc och vi hamnar i storleksordningen 300-500 personer som på något sätt någon gång varit inblandad i detta.

 

Vi sjöng verket två gånger. I salen (som var utsåld) satt kanske  1000 personer varje gång. Den andra föreställningen livestreamades och har man tur kan man fortfarande hitta den på franska "culturebox", http://m.culturebox.francetvinfo.fr/musique/opera/choregies-d-orange/oedipus-rex-symphonie-de-psaumes-a-aix-en-provence-242967#xtref=acc_dir

 

Så vi har massor med människor som sätter upp ett verk. Sedan är det ännu fler som tittar och lyssnar på det. Varför det?

 

I fredags var Frankrike ett land i sorg efter en attack där en ensam man använt en lastbil för att mörda drygt 80 personer, 10 av dessa var barn. Ska man då hålla på med sådan här "underhållning"?

 

Vår regissör, Peter Sellars, samlade sångarna före föreställningen och höll ett fantastiskt tal. Han berättade om hur konsten är betydelsebärande just en sådan här dag. Den är meningsskapande och ett sätt att visa sorg. "This is the one thing we should be doing tonight", sade han.

 

Han fick en lång applåd och det är svårt att med ord beskriva den stämning som fanns på teatern i fredags.  Jag kan använda ord som "laddning" och "förtätad", men orden räcker inte till. I kulisserna stod de solosångare som just då inte var på scen och grät. Jag grät själv på scen. Alla grät. När föreställningen var över utbröt det stora kramkalaset. Det var en obeskrivlig kväll.

 

Så här har vi kanske början till en teori. Konst är ett sätt att uttrycka sorg och den skapar mening.

 

Hmm... Påminner ju faktiskt om vissa aspekter av religion...

 

För en dryg vecka sedan var det EM-final i fotboll. 11 vuxna män tävlade i att vara bättre än 11 andra vuxna män på att sparka på en boll med dina fötter (händer är inte tillåtna i det här spelet). Tusentals följde spelet. Miljontals såg det på tv.

 

Varför det?

L' attaque

För fem år sedan bodde jag i London. De norra förorterna skakades av kravaller. Av detta märkte jag ingenting alls bara 10 km bort i det idylliska Kew där jag bodde.  För två månader sedan besökte jag Armeniens huvudstad Jerevan. Efter en alldeles vanlig kväll på staden, läste jag att stridigheter med tiotals döda brutit ut mellan Armenien och Azerbaijan. I Jerevan märktes ingenting.

 

Jag befinner i detta nu i Aix-en -Provence. Några mil härifrån har ett terrordåd dödat  mängder av människor. Le Monde skriver att minst 84 människor dött. Av all denna tragik märker man i Aix - ingenting. Människor ligger och solar i parken. Några joggar förbi. Allt verkar normalt.

 

All denna ickeuppståndelse ser jag som väldigt positiv.

 

I efterdyningarna till den här attacken kommer populister att skylla på religioner och folkgrupper. De kommer att yrka på stängda gränser och minskad religionsfrihet. Spänningar mellan folkgrupper kommer att öka och människor kommer att kategoriseras efter grupp istället för efter individ.

 

Men man kan inte skylla Breiviks attacker i Oslo på alla ensamstående norska män. Man kan inte heller skylla Baader-Meinhofligans attentat på 70-talet på det tyska socialdemokratiska partiet, trots att båda hade din grund i Marx politiska teorier.

 .

Några har frågat mig ifall jag är rädd för att flytta till Paris efter de terroristattacker som skett där. Efter gårdagens attack i Nice kommer det säkert att bli fler som frågar.

 

Men som Roosevelt sade, det enda vi har att vara rädda för är själva rädslan.  Vi kan sluta resa till Paris och Istanbul. Vi kan sluta tillåta andra religioner och vi kan sluta möta andra kulturer.

 

Jag menar att det är fel svar. Ett öppet och tolerant samhälle kommer alltid att ha svårt att försvara sig mot människor som menar att denna öppenhet och tolerans är fel. Då är det fel att ge efter för rädslan.

 

För några år sedan bodde jag i London och det fanns en del aspekter av samhället där, som jag var kritisk mot, men den del jag tyckte mest om var att man alltid fortsatte. När de irländska bomberna kreverade på 70- och 80-talen  fortsatte man som inget hade hänt. Och det var - menar jag - rätt lösning.

 

Därför finns det något väldigt betryggande i den normalitet som idag finns i Aix. Man skulle kunna tänka sig massdemonstrationer och gatuslagsmål. Och vem vet, kanske kommer att brinna bilar redan kväll i de stora städerna.

 

Men idag rullar allt på som vanligt i Aix. Och det är bra. 

L'angoisse

En gång - det är nu rätt många år sedan misstänkte  jag en elev för fusk. Eleven brukade inte säga mycket vid klassrumsdiskussionerna och det innebar att inte visste så mycket om elevens kunskaper när det första provet kom. Jag rättade proven och när jag kom fram till hennes, såg jag att de var perfekta. Allt var rätt.  Hmmm... Är kanske provsvaren lite FÖR bra...? Hur kommer det sig att hon på flera frågor svarat ordagrant  med de formuleringar som finns i boken...? Men det var jag själv som varit provvakt - jag hade inte sett något. Hur hade det här gått till...?

 

Eleven fick tillbaka provet med det högsta betyget, men misstanken om fusk fanns kvar - jag höll ett extra öga på henne vid nästa prov. Samma sak hände då och då var jag säker på att hon inte fuskat. Men hur gick det till...?

 

Senare samma termin fick jag möjlighet att prata med henne på tu man hand för att kontrollera en läxa och då inser jag att eleven kommer ihåg alltihop ordagrant som det stod. Ifall hon hade fotografiskt minne, eller kom ihåg själva ordföljden vet jag inte, men det finns ett skäl till att jag kommer ihåg denna elev den här veckan...

 

Stravinskij har skrivit massor av musik. Två verk han skrev 1927 respektive 1930 är Oedipus Rex och Psalmsymfonin. Vi tänker oss att du skulle få frågan ifall du vill åka ner till Provence för att framföra dessa i en operaversion. Vi kan också tänka oss att regissören är världsberömd och att dirigenten är... Ja, han är också världsberömd. Tackar du ja, eller tackar du ja?

 

Själv tackade jag ja.

 

Problemet är att man ska komma ihåg alltihopa och vid denna process har jag, i likhet med en av mina stora litterära förebilder, Nalle Puh, har en mycket liten hjärna...

 

Repetitionerna i Provence har varit långa. De senaste  fyra dagarna har jag och mina kolleger repeterat åtta timmar per dag. Men det är förstås inte hela repetitionstiden som lagt ner på detta. Vi började redan i januari... (Ok, inte lika intensivt som nu). I april lade vi ner fyra heldagar på projektet. Jag har själv lagt en rad kvällar. Men kan jag stycket...?

 

Dels handlar det om språket. Båda styckena är skrivna på latin och mina kunskaper i latin sträcker sig till citat från Asterix. Men det handlar också om att Stravinskij är en lurig kompositör. Om det återkommer en liten bit musik som nästan låter som en bit tidigare, kan du vara helt säker på att det bara är NÄSTAN likadant, vilket innebär, att du måste komma ihåg när det var på vilket sätt. Till det kommer rörelser. Vi tänker oss att du i rörelser ska visa hur en man känner sig som just insett att han mördat sin far, gift sig med sin mor och att hans dotter även är hans syster... Det blir ganska intensivt.

 

Aix-en-Provence verkar vara en väldigt fin liten stad. Gränder, restauranger, jag tror det finns några muséer. Av detta vet jag väldigt lite, då den tid som inte används till repetitioner, ja, då sitter jag själv med några väldigt nötta noter och försöker komma ihåg längden på en paus här, eller en ordändelse där.

 

Och då tänker jag på min före detta elev med... eh... Blandade känslor...

 

Och så återgår jag till slutet på Psalmsymfonin: "Omnis, omnis, spiritus..."

La langue

För några år sedan bodde undertecknad i London för att utbilda Sveriges ungdom i exil i fysik och matematik, samt samtidigt utbilda sig själv i England. (Tyvärr kom inte förra månadens Brexitresultat som en total överraskning, Shakespeares hemland är också hemlandet för The Sun och The Daily Mail..., men detta är ett sidospår). Efter dessa år var jag riktigt stolt över mina kunskaper i det engelska språket.  Jag läste tidningar ganska obehindrat och hade också lyckats nästla mig in i några engelskspråkiga teatergrupper. Dessa hade en märklig förmåga att rollbesätta mig som häst (fråga inte), men jag hade också talroller. Det kändes bra.

 

Min franska har aldrig nått dessa höjder. Om jag ska vara riktigt ärlig har den aldrig nått några som helst höjder. För snart trettio år sedan trodde jag mig vara intelligent nog att läsa grundkursen i franska vid Frescati, samtidigt som  jag skrev mitt examensarbete vid KTH... Högmod går som bekant före fall. Franskan resulterade i några enstaka poäng och examensarbetet vägrar jag visa för... Ja, någon självkritik får man ändå ha.

 

Detta var nästan trettio år sedan, men det är klart man ska ta chansen att arbeta i Paris om man får chansen, jag menar...:  "How hard can it be...?"

 

Svaret på den frågan är: "Pretty hard...!".

 

Jag skriver detta på ett litet torg i den charmanta staden Montpellier i Languedoc i södra Frankrike. Här går jag i språkskola, en intensiv vecka fylld av konversation och subjontif.

 

Och här inser jag vad mina tidigare elever fått gå igenom vid min förra arbetsplats. Där fick våra nyinvandrade elever sonika dyka in i svenskspråkiga lektioner och med hjälp av deras talang och extra svenska lyckades många av dem lära sig massor av svenska alltmedan jag, som deras mentor, försökte få dem att umgås mer utanför den estniska kretsen på skolan som förstås kändes mycket säkrare.

 

Vid bordet bredvid mitt sitter infödingarna och pratar. Jag försöker följa med i deras konversation (oartigt, jag vet, men vad gör man inte). De behöver emellertid inte vara oroliga. Hur jag än försöker, förstår jag inte mer än något enstaka ord.

 

Faktum är att just detta alltid varit mitt största problem när det gäller franska. Jag brukar kunna säga något som verkar begriplig för åhöraren. Därefter svarar de. Men vad säger de? Jag brukar le och säga "merci", men det räcker ju inte långt om man verkligen behöver något. Häromdagen var jag inne på ett bankkontor i Paris, för att öppna ett lönekonto. Jag tror att jag lyckades göra mig förstådd. Jag förstod också så mycket av deras svar, att jag inte kunde få något lönekonto hos dem, men varför...?

 

Men detta är ju ändå själva skälet till att flytta utomlands - att prova något annat och lära sig själv något nytt!

 

intalar jag mig själv...

 

...hjälp...