leaving

It was around noon today, I think the clock on my Kawasaki said 12:02, that I left the British capital. After struggling through the usual traffic on the North Circular, I finally headed north. Soon I had left the M25 behind me. I will go back to London, as plans are right now, but only for a brief stop in mid-July to close my bank account and pay the last bills. That's it. I'm moving home. 

How do you feel about it, my friends ask me and I respond something non committal about mixed emotions. There has been so much practical to do, at work, tidying the flat etc, that I have had very little time to reflect.  But right now, on one of the longest days in the year, I sit on a rock in Whitby, North Yorkshire. I watch the pink northern night sky, the waves murmur to my right and I start to feel. 

There is so much going on in London and I know I have missed most of it and usually I like the hustle and bustle of great cities. But somehow London hasn't reached my heart. I've met those who look at me in amazement, when I tell them that I prefer my hometown, Stockholm. Will you not think its much too small? they wonder.  But I doubt that. I've been back and forth during my two years in London and Stockholm is big enough. And - in my mind - much prettier. 

 I will however miss the rest of the island. Coming to Britain I didn't really know what to expect, but exploring the country outside of London on bike has made up for some of my best travels ever. Devon with the moors, Wales and Snowdonia. The Lake District. Today I went on empty roads (Empty - take that, London) through the North York Moor. The landscape is black, to my left a setting sun, between my legs, an eager bike. Life doesn't get much better than this. 

And then, of course, I will miss my friends. 

 Making friends in a big city isn't the easiest. With my lack of personality it's even worse. To my surprise and joy I didn't have to eat alone when I had my last supper at a small, but friendly, Italian restaurant in Kew last Sunday. There was Jane Eyre, Tony Blair, Margaret Thatcher, lord Essex, Toad, Rat, a mad woman (this time outside her attic), a dog and many more of the actor friends that I have had the pleasure to get to know during my stay. 

Now, actors can be tricky. There have been projects where everything has ended in a large "good riddance".  But not this time, not at all.

 I will not miss London, but I will miss them. I will miss you...

(this time a blog in English, after a suggestion from two friends. Sophie and Jon, this is for you)

städning

Det är dagen efter. Dagen efter Sveriges andra raka förlust i EM och dagen efter skolavslutning på min skola. Idag - en lördag - var vi inkallade till städning, men vid tvåtiden var det slut. Min tid vid Svenska Skolan i London hade kommit till sitt slut. Det var bara att åka hem.

Fast det är ju inte riktigt sant. Det finns en lägenhet kvar också. Den ska också städas.

Den vita munkcellen har alltid utövat en lockelse på mig. Inga saker, bara böcker och filosoferande. I stockholm hade jag ett hus med massor med saker. Behövs alltihopa? Skulle jag inte klara mig med mindre? Vore inte livet bättre med mindre… ”stuff”?

Så jag skaffade få saker. Nästan inga möbler. Några fotografier på väggarna. Några enkla madrasser med kuddar så det gick att sitta mot några väggar i ett burspråk. Bökerna fanns i ett köksskåp. En avhäktad garderobsdörr bildade en enkel rumsavdelare. Enkelt.

Några svenska vänner på besök tyckte det var alldeles för spartanskt. Några brittiska kallde det för en ”shag pad”, något jag inte tänker översätta.

Det borde med andra ord vara en smal sak att städa ur detta…

Jag hade knappt några böcker med mig - hur har de lyckats bli två hyllmeter? Jag har väldigt lite kläder, men i kören var jag ju tvungen att ha smoking - den är ju synd att kasta. Och det här täcket, den där kudden, vad ska jag göra med dem?

Att välja är att avstå, sade en god vän någon gång och de senaste dagerna har jag ägnat mig just åt att avstå. Allt ska bort och trots att jag verkligen försöker, står jag där med en fylld ryggsäck, två gigantiska resväskor och golvet är fortfarande fyllt med… ”stuff”.

Det är ju trevligt med saker. Det ÄR trevligt med bil, motorcyckel, båt, hus, fritidshus etc, men varje liten sak är ytterligare en sak som behöver underhållas, det kan vara service på bilen, bläckpatroner som tar slut, eller slip av trädetaljer på båten. Allt tar tid. Allt tar bort ytterligare en bit av friheten.

Jag tar en paus från städandet och tittar på lite fotboll på en pub. Tjeckien vinner över Polen och Grekland har på något sätt lyckats besegra Ryssland. Samtidigt inser jag att jag måste kasta mer, eller börja ordna med större transport till Sverige. Jag har alltid haft svårt att kasta böcker… Vad göra?

germanen

Jag vill gärna se mig själv som en enkel själ som bohemiskt tillbakalutad betraktar världen liggandes i en livets hängmatta med en tupplur på lut… Min far - salig i åminnelse - började gärna sina vistelser på vårt sommarställe med att ta av sig skor och strumpor och lägga sig ner för en siesta.

Men är jag sådan? Efter två år i London har jag upptäckt drag i mitt inre som jag är betydligt mer... och jag vet att denna benämning är en smula generalistisk och etniserande, men ändå: germanska.

Om jag åker in till Londons centrum från den charmanta förstaden Kew, så innebär det att man åker på en tunnelbanelinje som heter District Line. Fast ”åker” är kanske inte rätt ord. ”Vistas på ” passar bättre, för District Line präglas av täta stopp för stationer (måste Chiswick verkligen ha tre stationer precis efter varandra?). Täta stopp sker också för växlingar. Fler stopp sker för att - ja, flera stopp vet jag inte vad de beror på, men de sker inte desto mindre. Ibland är det stopp för att ”vänta in tidtabellen”. Och när tåget till slut rör sig så skakar och rister det. Någon gång kommer vi kanske upp i 50 km/h, men det är sällan. Från Kew till Piccadilly Circus är det enligt Google 13 km, det vill säga ungefär lika mycket som från mitt svenska hem i Bredäng, Stockholm till den centrala staden, men i Stockholm tar färden maximalt 20 minuter. Här tar den minst 40…

Arbetsplatsen där jag spenderat stor tid de senaste 2 åren ser ut som Hogwarts-light. Tinnar och torn från 1840-talet. Ett gammalt metodistkonvent för missionärer i en park med exotiska träd som missionärerna tagit med sig hem från Afrika och Indien. Men kommer man in präglas inredningen av spånplattor, dörrar som gnisslar (då de har ett sinnrikt, men känsligt, självstängningssystem som är inbyggt i själva karmen. Fungerar ibland - faktiskt) Och denna ständiga heltäckningsmatta i kombination med att man inte tar av sig skorna när man kommer hem till andra. ”Dingy” är ett engelskt ord som fångar en hel del av byggnads- och heminredningskulturen här.

Och så dessa fönster. Till slut förstod jag hur jag kunde tvätta yttersidan. För den yttre rutan får man hänga ut utanför huset i en hand och tvätta med den andra. Då kanske man klarar det (jag har långt mellan fingerspetsarna och klarade det precis). Den inre yttersidan kan man klara om man klättrar upp på fönsterbrädan och tvättar övre delen av rutan genom den springa som uppstår högst upp. Även här hjälper det om man är lång.

Jag vet. Dessa anmärkningar är småttiga. I livets stora vågskål borde ett och annat ingenjörsmässigt felsteg inte väga tungt. Det finns viktigare saker att fundera över. Jag är med i MSF:s (Läkare utan gränser) facebookgrupp och varje dag kommer nyheter om Riktiga problem.

Men jag är en dålig människa. Germanen i mig tar över. Jag kan inte hänge mig åt en inre siesta, medan tåget återigen står still / byggnaderna faller ihop (i huset mitt emot mitt växer ett litet träd i stuprännan - samtidigt kostar den lilla ettan innanför nästan 4 miljoner kronor) och det blåser in bredvid det fönster som ska föreställa vara stängt.

En svensk som varit här flera år kallade i ett mörkt ögonblick Britannien för världens rikaste u-land.

När man åker till andra länder får man se och uppleva många saker. Men det sker också en inre resa. Några upptäcker gud. Andra kan i harmoni och balans se på sig själva. I mitt fall har jag upptäckt en djup längtan efter svenska fönster med dubbla isolerglas…

Sådan är jag.

prostitution

I kväll var det dags för den sista konserten i Barbican. 

Kanske lite för ödesmättat. Det kommer ju att vara konserter i Barbican i morgon också. Och dagen därpå... Och... Men det var dags för MIN sista konsert. Final.

Det vore ju häftigt att sluta med något stort och mäktigt. Och det får jag. O Fortuna-kören i Carl Orffs Carmina Burana är bland det mäktigaste man kan sjunga i kör. Solisterna är också bra. Sopranen har höga lägen men tar det snyggt. Sopranen är faktiskt snygg hela hon. Barytonen sjunger om möjligt ännu snyggare. Sammet, svart sammet. Han är nog snygg han också. Kören sköter sig ganska städat. Vi har alltid kunnat sjunga starkt. 
 
Men vad hjälper det. 

 Min kör sjunger oftast med LSO, London Symphony Orchestra och det är en av världens bästa symfoniorkestrar. För en månad sedan såg och hörde jag 100-mannaorkestern andas som en person i Stravinskijs Eldfågeln. Helt fantastiskt.  Men kören är fristående från orkestern och måste ibland beblanda sig med andra orkestrar - för pengar. 

 Framför mig sitter inte LSO och spelar, utan en symfoniorkester från en obetydlig, men berömd, universitetsstad. Jag ska låta den vara anonym i detta sammanhang och kalla den Orkester O. 

Orkester O spelar inte som en person, utan som ca 100. Verket vi framför är kanske inte så svårt i själva tonerna, men byter taktart ofta. Orkester O byter också taktart - ibland... och inte alla samtidigt.

 Dirigent är P. I söndags, när vi framförde verket i den intet ont anande lilla staden Aylesbury, drev P fram sina skaror i ett furiöst tempo. Några hängde med. Andra inte.  När repetitionen  började idag skällde han sonika ut hela kören. På konserten efteråt missade han själv ett repristecken och hela stycket stod och vajade. När vi kom fram till slutet tänkte jag uppgivet - stackars publik. 

De svarade efter sista ackordet med att ge oss stående ovationer och tre inropningar... 

Av detta kan man dra flera hypotetiska slutsatser. Den första är att jag - som så ofta - saknar koll. Den andra är att jag förstörts för all framtid av att ha fått sjunga med LSO och inget kommer att vara lika bra. Förbittrad kommer jag stå gråhårig i någon kör och lida över att de som spelar är så usla. Mellan styckena kommer mina medkorister höra mig mumla.. "så där skulle aldrig Colin ha gjort", "när jag och Gergjev skapade tillsammans" och "Noseda, Avery Fischer Hall, var är ni..."

Den ena slutsatsen behöver inte utesluta den andra.