Dokumentärfilmen borde varit dödsstöten. När ett haks rykte gått så långt och det funnits så länge, att den statliga televisionen gör en dokumentärfilm om både stället och dess stamkunder, då är det slut. Nästa steg blir att flytta alltihopa till Skansen, för kommande generationer att se och dra lärdom av. Ungefär som de plaketter man kan på Södermalm i Stockhlom, att här satt Bellman och drack med sina kamrater.
Men Valli baar i Tallinn överlevde den dokumentär som gjordes för tre år sedan. Det är numera det enda ställe i stan som har samma inredning som på den tid då landet hette "socialistisk rådsrepublik".
Skyltarna är numera i Euro och det bjuds på mer än bara vodka och moldavisk konjak. Men grundkonceptet är sig lika. En lång u-formad bar. Runt denna sitter en blandning av härbefolkning och turister. Då och då ställer sig en man upp och spelar på ett dragspel. Något enstaka par dansar i ett hörn.
Annars har gamla stan i Tallinn fyllts av turister. Häromdagen låg sex kryssningsfartyg samtidigt på redden. Staden var fylld av vandrande paraplyer och de grupper som följde dem. Restauranger och pubar har följt efter och för att fly kommersen måste man ge sig långt från rådhusplatsen.
Eller så går man in på Valli baar, där tiden stått stilla. Möjligen har klädseln förändrats. Mannen i skägg framför mig står och sjunger gamla visor. För 20 år sedan hade han varit klädd i gulnad nylonskjorta. Idag har han orange t-tröja med text som är för liten för mig att läsa på håll.
Annars har inget förändrats. Det är rogivande.
torsdag 21 juli 2011
söndag 17 juli 2011
konstnärshaket
Trägolv kan vara ok, men då ska de vara målade - och slitna. Annars bör det vara betong. På väggarna är det nog fortfarande framhackad betong som gäller, men framförallt måste det finnas affischer för diverse kulturevenemang. Dessa skall helst vara obskyra och okända, som ”Teeth live” eller ”Geril Jakino - exhibition". Det är bra om stället har sin egen verksamhet - teater, band som spelar, konstutställningar.
Det måste finnas en bar. Här behöver det inte vara betong, men varför inte kakel - i olika färger - utan mönster eller ordning. Själva huset får gärna vara lite industribetonad och inte för bra skyltad. Man ska känna till stället.
Det får absolut inte tillhöra någon kedja. Det kan få finnas en neonskylt, men då ska den vara placerad ironiskt och det kan kanske stå ”Colgate” på den, men man bör vara försiktig med neon. Bättre att satsa på ett par affischer till. Musiken är också viktig. Den måste vara alternativ på nåt sätt, men på senare tid kan man träffa på en hel del kitsch - tänk tysk 60-talsschlager.
Dessa konstnärshak går att hitta i många städer, men städer med många studenter, helst konstnärsstudenter brukar vara ett ”safe bet”. En gång lyckades jag hitta ett sådant hak i Sveg, men nästa gång jag skulle dit var det borta (eller så var jag borta, även det händer)
I östra Polen finns en stad som heter Bialystok. Tro det eller ej, men i Bialystok kan man hitta ett konstnärshak på Henryka Sienkiewiczagatan (tror jag gatan heter). Här fanns stolar av olika sort och retroaffsicher från 60-talet. Annars är haket mest känt för att jag hade en telefonintervju där för att jobb. (ok - det är kanske mest känt för det i Vallas-världen).
I Paris har konstnärskvarteren flyttat till Canal du St. Martin. Här kan man hitta Point EPhémère i ett gammalt tullhus, komplett med betonggolv och svårmodiga fransmän i halvlång skäggstubb och bomullshalsduk. Stället har konserter på kvällarna och luktar gammal öl, men det är ju Paris, så maten är gudomlig.
I Tallinn har ett klassiskt hak varit von Krahl. Här finns det en teater en trappa upp. Där har man kunnat uppleva Stravinskijs En soldats hemkomst som filmad marionetteater (alltså: En kammarorkester spelade live, samtidigt som handlingen spelades upp i ett uppbyggt landskap med hjälp av dockor som samtidigt spelades in och visades på bildskärm ovanför orkestern. Samtidigt. Eller pjäsen Kummitus masinas (estniska för ”Ghost in the Machine”) där teaterhögskolans avgångsklass spelade upp sina egna neuroser. Pretentiöst? Yup. Obegripligt roligt? Det också.
Nu finns ett nytt ställe i Tallinn. Det heter F-hoone (namn som taget från en gammal ritning? Check! (”hoone” betyder ”byggnad”)). I en industribyggnad mellan några industrispår bredvid den stora rangerbangården? Check! Kakel, affischer, svårt att hitta? Check, check, check!
F-hoone är perfekt om det inte vore för en sak. Det finns för mycket turister här. Stället borde vara fyllt av misslyckade bohemtyper. Istället ser jag en bunt normala…
Den uppmärksamme läsaren har säkert lagt märke till två saker. För det första - trots att varje konstnärshak är unikt, så är de liksom unika på samma sätt… Jag tvivlar på att F-hoone ens känner till Point Ephémère. Ändå är de likadana. Man behöver bara ta ett steg in på ett konstnärshak, så märker man vad det är för ställe. De är alla unika, men ändå ack så lika varandra. Kanske inte lika lika som McDonald’s, men ändå.
Det andra är min egen närvaro. På samma sätt som Södermalm förstördes av ett gäng högskoleutbildade typer med hög lön, hade jag själv till och med två examina när jag bodde där. Här, när jag sitter och skriver detta på F-hoone, klarar jag mig möjligen med min posha laptop i aluminuim och äppelmärke, men jag har inte långt svallande hår och jag skriver inte på en halvfärdig opera för trombon och motorcykel.
Trots det. Varje gång jag kommer till en ny stad och man hör musik komma ut från en obskyr lokal… Är det inte så att det är ett fik/bar/restaurang här? Feels like home.
---
http://www.pointephemere.org/
http://www.anothertravelguide.com/eng/europe/estonia/tallinn/destinations/restaurants/f-hoone
http://www.vonkrahl.ee/
Caféet i Bialystok har jag förlagt.
Det måste finnas en bar. Här behöver det inte vara betong, men varför inte kakel - i olika färger - utan mönster eller ordning. Själva huset får gärna vara lite industribetonad och inte för bra skyltad. Man ska känna till stället.
Det får absolut inte tillhöra någon kedja. Det kan få finnas en neonskylt, men då ska den vara placerad ironiskt och det kan kanske stå ”Colgate” på den, men man bör vara försiktig med neon. Bättre att satsa på ett par affischer till. Musiken är också viktig. Den måste vara alternativ på nåt sätt, men på senare tid kan man träffa på en hel del kitsch - tänk tysk 60-talsschlager.
Dessa konstnärshak går att hitta i många städer, men städer med många studenter, helst konstnärsstudenter brukar vara ett ”safe bet”. En gång lyckades jag hitta ett sådant hak i Sveg, men nästa gång jag skulle dit var det borta (eller så var jag borta, även det händer)
I östra Polen finns en stad som heter Bialystok. Tro det eller ej, men i Bialystok kan man hitta ett konstnärshak på Henryka Sienkiewiczagatan (tror jag gatan heter). Här fanns stolar av olika sort och retroaffsicher från 60-talet. Annars är haket mest känt för att jag hade en telefonintervju där för att jobb. (ok - det är kanske mest känt för det i Vallas-världen).
I Paris har konstnärskvarteren flyttat till Canal du St. Martin. Här kan man hitta Point EPhémère i ett gammalt tullhus, komplett med betonggolv och svårmodiga fransmän i halvlång skäggstubb och bomullshalsduk. Stället har konserter på kvällarna och luktar gammal öl, men det är ju Paris, så maten är gudomlig.
I Tallinn har ett klassiskt hak varit von Krahl. Här finns det en teater en trappa upp. Där har man kunnat uppleva Stravinskijs En soldats hemkomst som filmad marionetteater (alltså: En kammarorkester spelade live, samtidigt som handlingen spelades upp i ett uppbyggt landskap med hjälp av dockor som samtidigt spelades in och visades på bildskärm ovanför orkestern. Samtidigt. Eller pjäsen Kummitus masinas (estniska för ”Ghost in the Machine”) där teaterhögskolans avgångsklass spelade upp sina egna neuroser. Pretentiöst? Yup. Obegripligt roligt? Det också.
Nu finns ett nytt ställe i Tallinn. Det heter F-hoone (namn som taget från en gammal ritning? Check! (”hoone” betyder ”byggnad”)). I en industribyggnad mellan några industrispår bredvid den stora rangerbangården? Check! Kakel, affischer, svårt att hitta? Check, check, check!
F-hoone är perfekt om det inte vore för en sak. Det finns för mycket turister här. Stället borde vara fyllt av misslyckade bohemtyper. Istället ser jag en bunt normala…
Den uppmärksamme läsaren har säkert lagt märke till två saker. För det första - trots att varje konstnärshak är unikt, så är de liksom unika på samma sätt… Jag tvivlar på att F-hoone ens känner till Point Ephémère. Ändå är de likadana. Man behöver bara ta ett steg in på ett konstnärshak, så märker man vad det är för ställe. De är alla unika, men ändå ack så lika varandra. Kanske inte lika lika som McDonald’s, men ändå.
Det andra är min egen närvaro. På samma sätt som Södermalm förstördes av ett gäng högskoleutbildade typer med hög lön, hade jag själv till och med två examina när jag bodde där. Här, när jag sitter och skriver detta på F-hoone, klarar jag mig möjligen med min posha laptop i aluminuim och äppelmärke, men jag har inte långt svallande hår och jag skriver inte på en halvfärdig opera för trombon och motorcykel.
Trots det. Varje gång jag kommer till en ny stad och man hör musik komma ut från en obskyr lokal… Är det inte så att det är ett fik/bar/restaurang här? Feels like home.
---
http://www.pointephemere.org/
http://www.anothertravelguide.com/eng/europe/estonia/tallinn/destinations/restaurants/f-hoone
http://www.vonkrahl.ee/
Caféet i Bialystok har jag förlagt.
onsdag 13 juli 2011
more chelsea than chelsea
Mittemellan ”min” förort, Kew, och innerstaden finns Chelsea. För den som är bevandrad i Londons geografi, så är det ungefär från tunnelbanestationen Earl’s Court ner till Themsen. En gång i tiden var Chelsea en smula bohemiskt. I slutet av 1800-talet bodde både Sargent och Whistler här (såna där impressionister, eller var det expressionister, vänta lite…) och så sent som i slutet av 60-talet kunde man hitta både delar av Rolling Stones och Beatles boende här. King’s Road var full av udda butiker.
Det var då. Idag bor Hugh Grant och Kylie Minogue i Chelsea och Kate Middelton bodde här innan hon blev sagoprinsessa. I de andra husen bor folk som gärna associerar sig med de förstnämnda, så man kan lugnt säga att priserna på hus och lägenheter här är ganska höga. Det går att hitta minimala ettor för 250 000 pund, men för något mer beboeligt får du lägga på 100 000 till. Husen kostar mer.
Man kan stöta på begreppet chelsea-wife. Med det menar man en kvinna som inte jobbar själv, utan tar hand om att dekorera hemmet. Hon har en stor bil, helst en SUV, till exempel en Range Rover eller en BMW X5. Hon ägnar sin tid mest åt heminredning och de som använder begreppet gör det gärna ganska nedlåtande. En chelsea-wife ägnar sin tid till att använda de pengar hennes man tjänar in på sitt välbetalda arbete i finansdistrikten. Barnen får au-pairen ta hand om. Tills de försvinner iväg till en internatskola. Det kan vara så att begreppet mest används av män.
Men detta kan ju bara vara fördomar - är det så i verkligheten? Det var dags för ett studiebesök.
Puttrar man runt på sin motorcykel i Chelsea, så tycker man kanske till en början inte att det är så stor skillnad från andra delar av London. Visst ser en del av husen rika ut. Visst står det en och annan dyrare bil på gatorna. Men detta kan man se även i andra delar av staden. I London finns många rika personer.
Ner mot floden till kommer man till kvarter med gamla magasin. Ganska snyggt omgjorda finns här restauranger, caféer och inredningsbutiker. Jag nickade för mig själv. Här skulle alltså alla inredande fruar finnas. Men här verkade det finnas alla sorters människor. Vad pratade alla om?
Alldeles nere vid stranden står en före detta kraftstation. I väntan på ett bättre öde ser den utbombad ut, med kollapsat tak och trasiga fönster. Alldeles bredvid finns ett nyare område - Chelsea Harbour. Jag svängde in med min motorcykel och parkerade nere i P-garaget. Vad kan detta vara för ställe?
Chelsea Harbor består av ett flertal nya hus i skilda stilar. Här finns lägenhetshus som ser ut som om de vore 200 år, men är det inte. Nere vid floden finns ett höghus med kanske 20 våningar. Husen har namn som the Belvedere och Thames Wharf. Det finns ett hotell, Wyndham Grand, där en Mercedes S-klass står och spinner i väntan på den som beställt den. De flesta husen ligger runt en hamnbassäng - marinan. Här ligger båtar i den lyxigare klassen. Från hamnen finns en sluss ut i Themsen, så att man inte berörs av tidvattnet.
Trots att det är en vanlig måndagseftermiddag ser man en hel del människor i farten. Framförallt ser man kvinnor som studerar heminredningstidningar. Inne på området finns nämligen ett shoppingcenter i tre våningar. Men detta är inget vanligt shoppingcenter. Här finns inte Marks&Spencer eller the Gap. Här finns bara heminredningsbutiker. Och inte vilka butiker som helst. Slumbutiker som Habitat göre sig icke besvär. Här finns märken som LIZZO och Armani/casa (för den intresserade, se http://www.dcch.co.uk/). Butikerna är för det mesta ganska små, men tittar man in kan man se dekoratörer och försäljare diskutera tyger och tapeter med en inköpande kvinna.
Jag skriver kvinna, då jag faktiskt försökte hitta en och annan man och ja, de finns, men i Chelsea Harbour hade de jag såg en ren drönarkapacitet. Det fanns byggarbetare och flyttgubbar. På ett café jobbade en man bland alla unga invandrarkvinnor från Östeuropa och när jag satt och åt (kycklingwrap, iste - when in Rome…) nere vid marinan såg jag en man som stod och väntade vid en brygga. Han var klädd i jeans och tröja. Efter några minuter kom en kvinna. Hon var klädd i blus, kjol, hatt och solglasögon Hon sade några ord till honom. Han svarade med huvudet nickande ner mot bryggbräderna. Därefter gick båda två ut till den största lyxjakten i marinan.
På informationstavlorna kan man läsa alla butiksnamn och en snabb överslagsräkning kom upp i ungefär 100 namn. Vill man vara ärlig, så har shoppingcentret inte bara heminredningsbutiker. På gatuplanet hittar man två caféer och när jag var där, stod även en ny bil uppställd som reklam. Range Rover Evoque. De stora SUV-arna fick mycket kritik (drar mycket bensin), så denna är nättare och Victoria Beckham ska ha varit inblandad i designarbetet.
Och går man ut från centret så kan man hitta en liten kiosk med glass och tidningar. Nere vid marinan hittas även annat. Tittar man in genom en fönsterruta kan man se kvinnor som fikar i par. På fönstret står det Blue Harbour Spa.
Chelsea-wife. Check. Här lever de.
Det var då. Idag bor Hugh Grant och Kylie Minogue i Chelsea och Kate Middelton bodde här innan hon blev sagoprinsessa. I de andra husen bor folk som gärna associerar sig med de förstnämnda, så man kan lugnt säga att priserna på hus och lägenheter här är ganska höga. Det går att hitta minimala ettor för 250 000 pund, men för något mer beboeligt får du lägga på 100 000 till. Husen kostar mer.
Man kan stöta på begreppet chelsea-wife. Med det menar man en kvinna som inte jobbar själv, utan tar hand om att dekorera hemmet. Hon har en stor bil, helst en SUV, till exempel en Range Rover eller en BMW X5. Hon ägnar sin tid mest åt heminredning och de som använder begreppet gör det gärna ganska nedlåtande. En chelsea-wife ägnar sin tid till att använda de pengar hennes man tjänar in på sitt välbetalda arbete i finansdistrikten. Barnen får au-pairen ta hand om. Tills de försvinner iväg till en internatskola. Det kan vara så att begreppet mest används av män.
Men detta kan ju bara vara fördomar - är det så i verkligheten? Det var dags för ett studiebesök.
Puttrar man runt på sin motorcykel i Chelsea, så tycker man kanske till en början inte att det är så stor skillnad från andra delar av London. Visst ser en del av husen rika ut. Visst står det en och annan dyrare bil på gatorna. Men detta kan man se även i andra delar av staden. I London finns många rika personer.
Ner mot floden till kommer man till kvarter med gamla magasin. Ganska snyggt omgjorda finns här restauranger, caféer och inredningsbutiker. Jag nickade för mig själv. Här skulle alltså alla inredande fruar finnas. Men här verkade det finnas alla sorters människor. Vad pratade alla om?
Alldeles nere vid stranden står en före detta kraftstation. I väntan på ett bättre öde ser den utbombad ut, med kollapsat tak och trasiga fönster. Alldeles bredvid finns ett nyare område - Chelsea Harbour. Jag svängde in med min motorcykel och parkerade nere i P-garaget. Vad kan detta vara för ställe?
Chelsea Harbor består av ett flertal nya hus i skilda stilar. Här finns lägenhetshus som ser ut som om de vore 200 år, men är det inte. Nere vid floden finns ett höghus med kanske 20 våningar. Husen har namn som the Belvedere och Thames Wharf. Det finns ett hotell, Wyndham Grand, där en Mercedes S-klass står och spinner i väntan på den som beställt den. De flesta husen ligger runt en hamnbassäng - marinan. Här ligger båtar i den lyxigare klassen. Från hamnen finns en sluss ut i Themsen, så att man inte berörs av tidvattnet.
Trots att det är en vanlig måndagseftermiddag ser man en hel del människor i farten. Framförallt ser man kvinnor som studerar heminredningstidningar. Inne på området finns nämligen ett shoppingcenter i tre våningar. Men detta är inget vanligt shoppingcenter. Här finns inte Marks&Spencer eller the Gap. Här finns bara heminredningsbutiker. Och inte vilka butiker som helst. Slumbutiker som Habitat göre sig icke besvär. Här finns märken som LIZZO och Armani/casa (för den intresserade, se http://www.dcch.co.uk/). Butikerna är för det mesta ganska små, men tittar man in kan man se dekoratörer och försäljare diskutera tyger och tapeter med en inköpande kvinna.
Jag skriver kvinna, då jag faktiskt försökte hitta en och annan man och ja, de finns, men i Chelsea Harbour hade de jag såg en ren drönarkapacitet. Det fanns byggarbetare och flyttgubbar. På ett café jobbade en man bland alla unga invandrarkvinnor från Östeuropa och när jag satt och åt (kycklingwrap, iste - when in Rome…) nere vid marinan såg jag en man som stod och väntade vid en brygga. Han var klädd i jeans och tröja. Efter några minuter kom en kvinna. Hon var klädd i blus, kjol, hatt och solglasögon Hon sade några ord till honom. Han svarade med huvudet nickande ner mot bryggbräderna. Därefter gick båda två ut till den största lyxjakten i marinan.
På informationstavlorna kan man läsa alla butiksnamn och en snabb överslagsräkning kom upp i ungefär 100 namn. Vill man vara ärlig, så har shoppingcentret inte bara heminredningsbutiker. På gatuplanet hittar man två caféer och när jag var där, stod även en ny bil uppställd som reklam. Range Rover Evoque. De stora SUV-arna fick mycket kritik (drar mycket bensin), så denna är nättare och Victoria Beckham ska ha varit inblandad i designarbetet.
Och går man ut från centret så kan man hitta en liten kiosk med glass och tidningar. Nere vid marinan hittas även annat. Tittar man in genom en fönsterruta kan man se kvinnor som fikar i par. På fönstret står det Blue Harbour Spa.
Chelsea-wife. Check. Här lever de.
fredag 8 juli 2011
våckert
Det finns mycket som är intressant med London. Kulturlivet, restaurangerna, alla olika människor som söker sig hit. Mängden människor som söker sin lycka får staden att vibrera av liv. Sedan kanske denna mängd kan vara lite väl mycket, till exempel på Waterloo station i rusningstrafik är mängden en smula skrämmande.
Särskilt vacker är emellertid inte staden. Genom ett platt landskap ringlar sig Themsen mot Nordsjön. Floden själv är brun och när det är ebb uppenbaras cyklar, skor och annat bråte. Kommer man utanför centrum börjar mil och åter mil av radhuslandskap där vägarna bildar en förvirrande labyrint av trånga filer. Intressant - ja. Vackert - nej.
Men de tre senaste veckorna har jag och O åkt motorcykel runt England och Wales. Vi åkte först rakt söderut till Brighton. Därefter följde vi kusten ner till Cornwall. Sedan upp längs atlantkusten. Över Severns mynning på en gigantisk bro och in i Wales. Vidare norrut tills Wales tog slut och vi hamnade i Liverpool. Färjan gick över till Isle of Man. Tillbaka någon dag senare till Lake District . Sedan lämnade vi kusten och åkte rakt över landet till York. Till slut satte vi oss på motorvägen och åkte ner till London.
Och min syn på landet är förändrad. Det finns så många vackra platser att jag vet inte var jag ska börja. Dartmoor är fantastiskt och Lake District är magnifikt. Vid Tintagel fann vi den rätta korsningen av slott i ruin och klippkant. På Isle of Man går TT-spåret (motorcykellopp för den oinsatte) i långa bågar över Snaefells massiv.
Det var nästan så att det blev lite för mycket vacker natur. I mitt minne försöker jag sortera in rätt smal väg med rätt synintryck och det var tur att Lake District, som kanske var vackrast, kom i slutet, för då kunde man fortfarande imponeras. På vägen från Lake District till York åkte vi genom Yorkshire Dales och hade det varit en annan resa och detta hade varit det första jag stötte på, så hade jag älskat Yorkshire Dales. Men nu kom det på slutet och även om det var fint och så, så hade så mycket annat varit ännu bättre.
Och inte bara vackert - det finns en trollsk kvalité hos mycket. Hedarna, klipporna och dalarna. Och så dessa smala vägar som slingrar sig fram genom landskapet.
Det var O som kopplade ihop naturen med Tolkiens litteratur - jag tror det var i Dartmoor - och när man väl gjort kopplingen kunde man se allt, från Fylke till Mordor, i olka delar av England.
O, som kommer från Västergötland, sammanfattade landet kort och koncist: ”våckert!”
Särskilt vacker är emellertid inte staden. Genom ett platt landskap ringlar sig Themsen mot Nordsjön. Floden själv är brun och när det är ebb uppenbaras cyklar, skor och annat bråte. Kommer man utanför centrum börjar mil och åter mil av radhuslandskap där vägarna bildar en förvirrande labyrint av trånga filer. Intressant - ja. Vackert - nej.
Men de tre senaste veckorna har jag och O åkt motorcykel runt England och Wales. Vi åkte först rakt söderut till Brighton. Därefter följde vi kusten ner till Cornwall. Sedan upp längs atlantkusten. Över Severns mynning på en gigantisk bro och in i Wales. Vidare norrut tills Wales tog slut och vi hamnade i Liverpool. Färjan gick över till Isle of Man. Tillbaka någon dag senare till Lake District . Sedan lämnade vi kusten och åkte rakt över landet till York. Till slut satte vi oss på motorvägen och åkte ner till London.
Och min syn på landet är förändrad. Det finns så många vackra platser att jag vet inte var jag ska börja. Dartmoor är fantastiskt och Lake District är magnifikt. Vid Tintagel fann vi den rätta korsningen av slott i ruin och klippkant. På Isle of Man går TT-spåret (motorcykellopp för den oinsatte) i långa bågar över Snaefells massiv.
Det var nästan så att det blev lite för mycket vacker natur. I mitt minne försöker jag sortera in rätt smal väg med rätt synintryck och det var tur att Lake District, som kanske var vackrast, kom i slutet, för då kunde man fortfarande imponeras. På vägen från Lake District till York åkte vi genom Yorkshire Dales och hade det varit en annan resa och detta hade varit det första jag stötte på, så hade jag älskat Yorkshire Dales. Men nu kom det på slutet och även om det var fint och så, så hade så mycket annat varit ännu bättre.
Och inte bara vackert - det finns en trollsk kvalité hos mycket. Hedarna, klipporna och dalarna. Och så dessa smala vägar som slingrar sig fram genom landskapet.
Det var O som kopplade ihop naturen med Tolkiens litteratur - jag tror det var i Dartmoor - och när man väl gjort kopplingen kunde man se allt, från Fylke till Mordor, i olka delar av England.
O, som kommer från Västergötland, sammanfattade landet kort och koncist: ”våckert!”
måndag 4 juli 2011
järnvägar
För två veckor sedan började jag och O vår motorcykeltur runt England och Wales. Planen var att ungefär följa kusten västerut från Brighton på sydkusten och sedan se vart vi hamnade. På den väldigt lösa agendan fanns bland annat "det brittiska ingenjörsarvet". Som mången läsare av denna blogg kanske känner till vid det här laget, har undertecknad en viss skepsis gentemot den nutida bittiska ingenjören.
Men för 200 år sedan var de ju bäst i världen. Detta måste ses och förstås.
Strax söder om Portsmouth, skilt från fastlandet genom ett smalt sund, ligger Isle of Wight. På vår medhavda vägkarta finns olika "points of interest" markerade med rött. "Isle of Wight Steam Railway" stod det cirka en centimeter från hamnen dit fastlandsfärjan kom. Detta verkade som ett gyllene tillfälle. Det är britterna som uppfann tåget. Ångloken startade transportrevolutionen med sträckan Liverpool - Manchester 1830. Här skulle vi kunna se detta IRL (vilket internetkunniga ungdomar har berättat betyder "in real life", dvs "på riktigt")(Och ja, jag hade kunnat skriva "på riktigt" istället, men... hursomhelst)
Nu var klockan rätt mycket när vi väl nådde Isle of Wight. Vi hade kanske inte gått upp med tuppen och i Portsmouth hade vi hamnat uppe i ett högt torn, bredvid en stor båt och på ett café. Klockan hade blivit tre. Regnet började också strila ner från himlen. Nu brukar sevärdheter vara ganska väl skyltade i Britannien. Bruna skyltar med allt från "Historic Market Town" till "Castle", lockar resenärer att lämna huvudvägen och istället förkovra sig med kultur.
Just denna "Isle of Wight Steam Railway" var emellertid märkligt oskyltad. GPS-navigatorn klarade bara ställen med gatuadresser och regnet tilltog, så vi hade använt en hel del tid innan vi till slut hittade rätt.
I biljettkuren satt ingen. Inte bra. Vi tittar på tidtabellen och förstår att vi missat den sista turen med tåget. Vi går in på stationsområdet, tittar lite på några växlingsmanövrer som loken gör innan de stänger verksamheten för dagen. Vi förundras över den mekaniska växlingsapparaturen och lommar därefter tillbaka till våra motorcyklar. Vi är ganska besvikna. Vi hade sett fram mot detta och "Hur många ångtåg kan det finnas?"
Vi hade inte behövt vara oroliga. Svaret på denna fråga är nämligen: "Väldigt många!"
Mängden smalspåriga järnvägar som leder från "ett ställe utan något speciellt" till "ett ännu mindre" är enormt. Åker man längs kusten hittar man bruna skyltar med "NN Steam Railway" med jämna mellanrum. På ett Bed and Breakfast fick jag en liten informationsbroschyr om sevärdheter i nordvästra Wales. Av ett tjugotal sevärdheter var sju stycken "steam railway". Vi hade fått en av dem rekommenderad och åker dit. Väl framme har vi - återigen - anlänt för sent på eftermiddagen, så vi går runt på perrongen tills vi inser att vi åkt till fel steam railway. Den vi skulle till låg några mil norrut.
Anledningen till denna mängd är dels att de byggdes som en sammanbindningsbana från en gruva eller motsvarande ner till den stora järnvägen, eller till en hamn. Men det blev dessutom mode bland godsherrar i slutet av 1800-talet att ha en liten järnväg på ägorna. När ens vänner kommer på besök kan man visa dem ägorna på ett modernt sätt. Idag är gruvorna nedlagda och godsherrarna betraktar knappast ett litet godståg som modernt. Kvar finns bara rälsen, tågen och... gubbarna.
Det är nämligen så, att få av dessa tåg är lukraktiva vinstmaskiner. Tvärtom verkar de drivas av entusiasmen hos äldre män. Efter att ha besökt ett antal av dessa ångtåg utvecklade jag en teori. Jag tror det finns en stor brittisk kloningsfabrik som tillverkar brittiska herrar med pliriga ögon, blå verkstadsrockar och obskyra tekniska fakta inplanterade i hjärnbarken. Tyvärr pratar de ofta en nästintill obegriplig dialekt, så det kan vara svårt att förstå vad det är de förklarar.
En viss övermättnad inträffar också. Om det bara finns ett ångtåg, så kan man ju tänka sig en liten omväg för att titta på just detta. Men när de finns i överflöd...? För några dagar sedan såg vi en liten spårvagn som stretade sig upp på "Snaefell", det högsta berget på Isle of Man. Igår såg vi en ytterst pittoresk sak i en vacker dal i Lake District. Men stannade vi och tittade på det? När jag nu sitter i en trädgård i York och tänker tillbaka på vår färd, så blev det faktiskt bara en ångtågsfärd. I Wales finns det berg. Det högsta, Snowdon, är en trevlig dagsetapp om man går upp. Men... det finns ett litet ångtåg man kan använda för att ta sig till toppen istället. För övrigt det enda i Britannien som använder ett schweiziskt dubbelkugghjulspatent från 1892... Det ni...
Här i York finns National Railway Museum och går man dit kan man få se mängder av renoverade lok och vagnar. Samtidigt är den också ett monument över en brittisk framgångssaga som inte längre är. Direkt när man kommer in står ett stort grönt ånglok. Det ser ut att vara effektivt och snabbt - för att vara ett ånglok. Jag gör någon slags bedömning av att det kanske är från 30-talet. En av de sista stora innan diesel och el tar över.
Därefter går jag fram till den lilla informationsplaketten. Där står det "1960". Tre lok längre står en vagn från ett av de första japanska "Shinkansen"-tågen. Även det är från början av 60-talet...
Men för 200 år sedan var de ju bäst i världen. Detta måste ses och förstås.
Strax söder om Portsmouth, skilt från fastlandet genom ett smalt sund, ligger Isle of Wight. På vår medhavda vägkarta finns olika "points of interest" markerade med rött. "Isle of Wight Steam Railway" stod det cirka en centimeter från hamnen dit fastlandsfärjan kom. Detta verkade som ett gyllene tillfälle. Det är britterna som uppfann tåget. Ångloken startade transportrevolutionen med sträckan Liverpool - Manchester 1830. Här skulle vi kunna se detta IRL (vilket internetkunniga ungdomar har berättat betyder "in real life", dvs "på riktigt")(Och ja, jag hade kunnat skriva "på riktigt" istället, men... hursomhelst)
Nu var klockan rätt mycket när vi väl nådde Isle of Wight. Vi hade kanske inte gått upp med tuppen och i Portsmouth hade vi hamnat uppe i ett högt torn, bredvid en stor båt och på ett café. Klockan hade blivit tre. Regnet började också strila ner från himlen. Nu brukar sevärdheter vara ganska väl skyltade i Britannien. Bruna skyltar med allt från "Historic Market Town" till "Castle", lockar resenärer att lämna huvudvägen och istället förkovra sig med kultur.
Just denna "Isle of Wight Steam Railway" var emellertid märkligt oskyltad. GPS-navigatorn klarade bara ställen med gatuadresser och regnet tilltog, så vi hade använt en hel del tid innan vi till slut hittade rätt.
I biljettkuren satt ingen. Inte bra. Vi tittar på tidtabellen och förstår att vi missat den sista turen med tåget. Vi går in på stationsområdet, tittar lite på några växlingsmanövrer som loken gör innan de stänger verksamheten för dagen. Vi förundras över den mekaniska växlingsapparaturen och lommar därefter tillbaka till våra motorcyklar. Vi är ganska besvikna. Vi hade sett fram mot detta och "Hur många ångtåg kan det finnas?"
Vi hade inte behövt vara oroliga. Svaret på denna fråga är nämligen: "Väldigt många!"
Mängden smalspåriga järnvägar som leder från "ett ställe utan något speciellt" till "ett ännu mindre" är enormt. Åker man längs kusten hittar man bruna skyltar med "NN Steam Railway" med jämna mellanrum. På ett Bed and Breakfast fick jag en liten informationsbroschyr om sevärdheter i nordvästra Wales. Av ett tjugotal sevärdheter var sju stycken "steam railway". Vi hade fått en av dem rekommenderad och åker dit. Väl framme har vi - återigen - anlänt för sent på eftermiddagen, så vi går runt på perrongen tills vi inser att vi åkt till fel steam railway. Den vi skulle till låg några mil norrut.
Anledningen till denna mängd är dels att de byggdes som en sammanbindningsbana från en gruva eller motsvarande ner till den stora järnvägen, eller till en hamn. Men det blev dessutom mode bland godsherrar i slutet av 1800-talet att ha en liten järnväg på ägorna. När ens vänner kommer på besök kan man visa dem ägorna på ett modernt sätt. Idag är gruvorna nedlagda och godsherrarna betraktar knappast ett litet godståg som modernt. Kvar finns bara rälsen, tågen och... gubbarna.
Det är nämligen så, att få av dessa tåg är lukraktiva vinstmaskiner. Tvärtom verkar de drivas av entusiasmen hos äldre män. Efter att ha besökt ett antal av dessa ångtåg utvecklade jag en teori. Jag tror det finns en stor brittisk kloningsfabrik som tillverkar brittiska herrar med pliriga ögon, blå verkstadsrockar och obskyra tekniska fakta inplanterade i hjärnbarken. Tyvärr pratar de ofta en nästintill obegriplig dialekt, så det kan vara svårt att förstå vad det är de förklarar.
En viss övermättnad inträffar också. Om det bara finns ett ångtåg, så kan man ju tänka sig en liten omväg för att titta på just detta. Men när de finns i överflöd...? För några dagar sedan såg vi en liten spårvagn som stretade sig upp på "Snaefell", det högsta berget på Isle of Man. Igår såg vi en ytterst pittoresk sak i en vacker dal i Lake District. Men stannade vi och tittade på det? När jag nu sitter i en trädgård i York och tänker tillbaka på vår färd, så blev det faktiskt bara en ångtågsfärd. I Wales finns det berg. Det högsta, Snowdon, är en trevlig dagsetapp om man går upp. Men... det finns ett litet ångtåg man kan använda för att ta sig till toppen istället. För övrigt det enda i Britannien som använder ett schweiziskt dubbelkugghjulspatent från 1892... Det ni...
Här i York finns National Railway Museum och går man dit kan man få se mängder av renoverade lok och vagnar. Samtidigt är den också ett monument över en brittisk framgångssaga som inte längre är. Direkt när man kommer in står ett stort grönt ånglok. Det ser ut att vara effektivt och snabbt - för att vara ett ånglok. Jag gör någon slags bedömning av att det kanske är från 30-talet. En av de sista stora innan diesel och el tar över.
Därefter går jag fram till den lilla informationsplaketten. Där står det "1960". Tre lok längre står en vagn från ett av de första japanska "Shinkansen"-tågen. Även det är från början av 60-talet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)