frihet

Ibland för livet en till ställen som man inte vet så mycket om. Just idag, en vacker vårdag i april, har livet fört mig till Skövde.

Jag har besökt Skövde förr. För en halv evighet sedan var jag med om ett studiebesök på Cemantas fabrik här. Jag tror att det innebar att jag stod och tittade på en stor roterande ugn, men jag är inte helt säker. De flesta av fabrikerna vi besökte (tänk Leca i Linköping och Rock-wool i ... eh.... ja, någon annanstans)(eller var det Rock-wool som var i Skövde...?) (ack!) innehöll en jättelik roterande ugn.

Denna gång har jag föreläst om Teknikhistoria för Designstudenter på Högskolan i Skövde. Trevligt, men efter 6 timmars föreläsning förstår jag att en och annan gäspade. Även jag gäspade.

Föreläsningarna fortsätter dock i morgon så jag är ute och "gör" stan... Jag känner emellertid ingen i Skövde, så för att inte sitta helt för mig själv gör jag som alla andra - tar med mig datorn, loggar in på Facebook och har det semitrevligt tillsammans med mina närmaste 400 "friends". För att kunna göra det krävs emellertid internet.

Jag har provat att leva med dongel. Ett anonymt teleföretag nära dig (ok: Telenor) tog hutlöst betalt för något som var långsamt, kopplade ner sig själv och bara fungerade ibland. Wi-fi fungerar ju så mycket bättre så när min 24 månaders livegenskap hos företaget tog slut, så slutade även mitt liv med dongel. Dock krävs det ju wi-fi...

Hemma i min lilla lägenhet i Kew, där finns "linksys". Jag vet ej vem som äger linksys, men han/hon är min bästa vän. Alldeles gratis finns linksys där och släpper in mig i den stora nätgemenskapen. Det händer ibland att linksys strejkar och jag kontemplerar att skaffa mig eget bredband, men just när jag tänkt lyfta luren och ringa "British Telecom", så kommer linksys igång igen. Internet ska vara kall, torr och gratis...

På huvudgatan i Skövde finns ett stajlat ställe med vinröda lampor och tapas. Det ser ut som en light-version av Hotel Malmens lounge på Medborgarplatsen. När jag frågar efter wi-fi, ser emellertid personalen ut som frågetecken, så jag känner mig som en översnobbig stockholmare (vilket jag dessutom är), som frågat infödingarna om närmaste Stureplan.

Till slut förstår vi emellertid varandra och jag blir hänvisad till ett fönster mot bakgården. Inte för att restaurangen skulle ha wi-fi, men bartendern har sett andra sitta med sina laptops just i detta fönster.

Jag öppnar locket och där finns det, "dlink", ett nätverk som någon granne lämnat i öppet skick. Lycka.

Överallt minskar deras andel. Nätverken blir bara mer och mer stängda. Men när jag hittar ett vill jag skicka ett stort tack till alla er som bjuder på några byte. Åter kan jag träffa mina digitala vänner. Åter kan jag blogga fritt. Åter är jag fri.

Eller är man friare utan navelsträngen...?

Äsch