en tråkig man

Min irrfärd genom livet har fört mig till Amsterdam. Jag borde ha anat oråd redan när jag åkte in i staden . Det var massor med människor på gatorna och hälften av dem bar orangefärgade t-tröjor. Detta borde tänt några varningssignaler. Det var hopplöst att hitta hotell. Vid hotell nummer åtta började jag misströsta och till slut tog jag vad som helst - dyblöt innanför mitt mc-skinnställ i skinn. "Vad som helst" var väldigt dyrt, men jag tröstade mig med att i priset ingick garageplats för min Kawasaki - i efterhand en klok investering. Den tredje varningssignalen kom igår kväll. Jag vandrade runt, kvällen var mild. Jag klev runt ett kanalhörn och inne på en gata var "värsta partyt". Från en scen spelades elektro-acid, eller bass-compostite, eller någon annan form av dans-dunka-dunka som är svårskild från den nästa.

Jag gungade med lite i musiken, gungade långsamt tillbaka till hotellet och tänkte: Är detta verkligen en vanlig fredagkväll i Amsterdam?

Som vanligt hade jag ingen koll. När jag planerat denna resa, hade jag helt glömt bort att det skulle vara ett stort bröllop hemma i London. På samma sätt hade jag ingen aning om vad som väntade mig i Amsterdam.

Den nederländska drottningen, Beatrix blev regent när hennes mor Juliana abdikerade 30 april 1980. Sedan dess är denna dag helgdag i kungadömet. Detta sammanfaller ju faktiskt med den svenska kungens födelsedag och man skulle ju kunna tänka sig ett firande i samma skala. Dessutom är det ju Valborg. Kanske lite flaggviftande, kanske ungdomsfestande, kanske till och med någon liten manskör stående vid en brasa någonstans...?

Mnja... Ta det som en utgångspunkt. Tänk därefter att alla åldrar verkar inblandade i firandet. Lägg på att all trafik är avstängd i innerstaden. Föreställ dig en gigantisk gratiskonsert i stadens stora park som började klockan 12, men som enligt skyltarna ska fortsätta till 05 i morgon. Och då har jag inte börjat berätta om alla mindre scener. Att alla bär orange (drottningen är av huset Oranien-Nassau). Och alkoholen. Detta är dessutom Amsterdam - på en skylt stod det "Redbull: 2,50; Cannabis: 3,50"

På kanalerna åker svårt överlastade båtar med små fester - gatorna är fulla med folk. Allt började klockan 10 på morgonen. I skrivande stund är klockan 14.30 och hittills har festandet bara ökat. I sammanfattning skulle man kunna påstå att de verkar tycka om sin drottning...

Själv då?

Jag är rädd att jag inte är någon stor fan av folkfester. När vattenfestivalen drabbade Stockholm på sin tid, gick jag långa omvägar för att slippa folkkaoset. Jag hade ju tänkt se Amsterdam och nu fick jag se det här. Jag smet in på Rijksmuseum för att njuta av Rembrandt och Vermeer, men hur länge kan man sitta inne på ett museum? Alla vanliga butiker är stängda - pöbeln har tagit över staden. Jag är mao en tråkig man.

Tills jag vandrar runt staden med min kamera. Vid en scen dansar en kvinna och ler in i kameran...

Hmmm... Kanske det finns fördelar med folkfester också...

fotnot: Kvinnan på fotot hade den absolut vackraste kreationen av alla. Musikstilarna är påhittade - tror jag...

wanderlust

Varför vill några människor ständigt röra på sig, upptäcka nya ställen och nya människor, medan andra är nöjda med att stanna och vattna samma planta om inte hela livet så i alla fall halva.

Om man vill se livet "halvfullt", så visar detta människors mångsidighet och alla skiftningar som finns i vår herres hage. Vi lite mer "halvtomma" människor ser istället å ena sidan ett antal neurotiker som aldrig är nöjda utan alltid klagar och söker efter en grönare dal som inte finns. Å andra sidan finns de räddhågade som inte vågat tänka en egen tanke sedan en studentfest på 80-talet - och se hur det gick...

Själv har jag skaffat motorcykel...

Jag vet. Hårfästet krypet stadigt längre bak, jag reagerar på kvinnor som är hälften så gamla som jag och plötsligt en dag, inte så långt bort, kommer halvsekelsdagen att firas av ett antal gråhåriga människor som påstår att de är mina vänner.

Då skaffar sig medelålders män medelålders leksaker. Så även jag.

Jag hade en illusion när jag började på körskolan, att det skulle vara ganska enkelt. Jag hade ju ändå kört bil sedan jag var 18 ( det vill säga... eh... ett par år). Jag borde kunna det här med trafik. Det visade sig emellertid, att kopplingen inte satt vid vänster fot, att man aldrig kan vila höger hand och att hela ekipaget kan trilla...

Jag ska inte uppehålla er vid eskapaderna på körskolan, de skulle räcka för en mindre bok. De resulterade emellertid i en blå Kawasaki som i detta nu transporteras till Britannien.

Varför?

Varför inte nöja sig med cykeln och tunnelbanan och allt det som fungerat utmärkt under mitt första år i London?

Ja, så är det. En enkel mc-tur mellan Stockholm och London kan resultera i en rejäl interspektion av livet och dess drivkrafter. Varför ids man? Vad är meningen med motorcykeln?

Ett rationellt svar på detta är svårt att fästa på pränt. Det sker massor med olyckor med motorcyklar. Några vill förbjuda dem och om man sätter på sig alla skyddskläder, känner man sig färdig för en tur på månen. Varför?

En kollega till mig pratade en gång om sin före detta man. Hon förstod inte varför han alltid ville ligga hårt mot vindögat på kryssen när de var ute och seglade, medan hon mest ville åka i medvind.

Kanske var det ändå de "halvfulla" som hade rätt. Det är dags att acceptera sin egen rastlöshet och sluta kämpa emot. Vuxenblivandet handlar kanske om helt andra saker än blomsterreabatten som fortfarande, vid 45-års ålder, är fruktansvärt tråkig att handskas med.

Själv vet jag bara, att när motorn är uppvärmd och ljuset slår om till grönt, motorn vrålar mellan benen och jag viker mig ner över bensintanken, då är jag lycklig.

Kanske gott nog.

helt otippat

Den som följt denna blogg har möjligen lagt märke till ett exhibitionistiskt drag hos författaren. Till vardags lärare, på fritiden sångare och amatörskådespelare. Det är möjligt att Freud hade haft en hel del att säga om detta behov att synas...

Ägnar man sig åt amatörteater är det dessutom bra om man har ett masoschistiskt drag. Efter otaliga repetitioner kommer till slut föreställningarna där det kan vara väldigt lite publik. Som minst har jag spelat för sju betalande åskådare...

Därför försöker man gärna stötta varandras taskspelsförsök. Helt altruistiskt är inte detta. Genom att gå på andras föreställningar hoppas man att de ska komma på ens egna.

Kvalitén kan emellertid... eh... variera. En del sångare borde kanske inte tagit sig utanför duschens skyddande draperi, några skådespelare borde kanske gå i terapi hos en psykolog istället för att agera ut sina neuroser framför publikum och en del regissörers koncept borde ha fått ligga kvar långt nere i en byrålåda. Efter föreställningen måste man dessutom träffa sina bekanta som just gjort bort sig på scenen. Begrepp som "intressant" och "tankeväckande"kan vara kodord för "konstigt" och "mardrömsframkallande".

Går man på amatöropera kan upplevelsen vara särskilt ryslig. Efter falska toner som skurit genom ens själ försöker jag ändå hitta något vettigt att säga - mina bekanta har ju faktiskt inte lagt ner allt arbete bara för att plåga mig.

Det var alltså med blandade förväntningar jag gick nerför trappan till en källarlokal på Hantverkargatan i Stockholm för att se Opera Vox' uppsättning av Don Giovanni. Operan tillhör mina favoriter, men i den andra akten springer massor med folk runt i en park och letar efter huvudpersonen alltmedan de sjunger väldigt långa arior... Här brukar ett dramaturgiskt problem uppstå - hur ska man hindra publiken från att somna. Mannen i kassan berättar dessutom att de knappt skurit bort något. Jag såg fram mot en Lång kväll.

Men så blev det inte. Redan ouvertyren spelades med mer snärt av den lilla kammarorkestern än vad English National Opera lyckades med när jag såg samma opera i oktober. Sedan blev det bara bättre. Alla sångare sjöng bra (vilket kanske låter självklart, men ta en tur till högen med cigarrlådor vid Gustav Adolfs Torg så kommer ni att märka att så är inte alls alltid fallet)

Sångarna är dessutom bra skådespelare och trovärdiga i sitt utspel. Redan detta hade räddat kvällen, men framförallt är uppsättningens koncept bra. Denna gång utspelar sig dramat  på finlandsfärjan m/s Don Giovanni och jag trodde att detta skulle medföra en del "sökta" lösningar. Istället fungerar allt rakt igenom och när den döde kommendören kallar Don Giovanni till den sista måltiden allt medan passagerarna/kören äter frukost i slow motion så är det genialt.

Kanske beror min entusiasm på lågt ställda förväntningar. Och visst. Alla sjunger bra, men det finns ju världsstjärnor som sjunget bättre. Och ja. Jag utfärdar en överspelsvarning för flera sångare. Men ändå. Här har jag ägnat året åt opera på Covent Garden och ENO och så ser man det intressantaste i en källarlokal på Hantverkargatan. Jag använder dessutom begreppet "intressantaste" här på ett ärligt sätt helt utan baktankar. Helt otippat.

Jag tror att de har två föreställningar kvar i början av maj. Gå och se. Det är riktigt, riktigt bra.

frihet

Ibland för livet en till ställen som man inte vet så mycket om. Just idag, en vacker vårdag i april, har livet fört mig till Skövde.

Jag har besökt Skövde förr. För en halv evighet sedan var jag med om ett studiebesök på Cemantas fabrik här. Jag tror att det innebar att jag stod och tittade på en stor roterande ugn, men jag är inte helt säker. De flesta av fabrikerna vi besökte (tänk Leca i Linköping och Rock-wool i ... eh.... ja, någon annanstans)(eller var det Rock-wool som var i Skövde...?) (ack!) innehöll en jättelik roterande ugn.

Denna gång har jag föreläst om Teknikhistoria för Designstudenter på Högskolan i Skövde. Trevligt, men efter 6 timmars föreläsning förstår jag att en och annan gäspade. Även jag gäspade.

Föreläsningarna fortsätter dock i morgon så jag är ute och "gör" stan... Jag känner emellertid ingen i Skövde, så för att inte sitta helt för mig själv gör jag som alla andra - tar med mig datorn, loggar in på Facebook och har det semitrevligt tillsammans med mina närmaste 400 "friends". För att kunna göra det krävs emellertid internet.

Jag har provat att leva med dongel. Ett anonymt teleföretag nära dig (ok: Telenor) tog hutlöst betalt för något som var långsamt, kopplade ner sig själv och bara fungerade ibland. Wi-fi fungerar ju så mycket bättre så när min 24 månaders livegenskap hos företaget tog slut, så slutade även mitt liv med dongel. Dock krävs det ju wi-fi...

Hemma i min lilla lägenhet i Kew, där finns "linksys". Jag vet ej vem som äger linksys, men han/hon är min bästa vän. Alldeles gratis finns linksys där och släpper in mig i den stora nätgemenskapen. Det händer ibland att linksys strejkar och jag kontemplerar att skaffa mig eget bredband, men just när jag tänkt lyfta luren och ringa "British Telecom", så kommer linksys igång igen. Internet ska vara kall, torr och gratis...

På huvudgatan i Skövde finns ett stajlat ställe med vinröda lampor och tapas. Det ser ut som en light-version av Hotel Malmens lounge på Medborgarplatsen. När jag frågar efter wi-fi, ser emellertid personalen ut som frågetecken, så jag känner mig som en översnobbig stockholmare (vilket jag dessutom är), som frågat infödingarna om närmaste Stureplan.

Till slut förstår vi emellertid varandra och jag blir hänvisad till ett fönster mot bakgården. Inte för att restaurangen skulle ha wi-fi, men bartendern har sett andra sitta med sina laptops just i detta fönster.

Jag öppnar locket och där finns det, "dlink", ett nätverk som någon granne lämnat i öppet skick. Lycka.

Överallt minskar deras andel. Nätverken blir bara mer och mer stängda. Men när jag hittar ett vill jag skicka ett stort tack till alla er som bjuder på några byte. Åter kan jag träffa mina digitala vänner. Åter kan jag blogga fritt. Åter är jag fri.

Eller är man friare utan navelsträngen...?

Äsch

europe

Om man läser en tidning i Britannien står det ganska ofta nyheter om hur det står till i det förenade kungadömet - en måhända självklar observation. Man hittar även en hel del nyheter om Europa och EU. Även det är kanske inte så märkligt.

Emellertid framgår det sällan att den ena skulle vara en del av den andra. Det är många gånger jag sett artiklar med "Britain and Europe", som om detta vore skilda begrepp. Att Storbritannien gick med i EG redan på 70-talet är ett faktum som bara skrapat på ytan av det brittiska självmedvetandet. Trots att imperiet imploderade redan för 50 år sedan betyder de gamla kolonierna mer än vad man möjligen hittar på i Berlin, Rom och Paris.

Alltså fortsätter man glatt köra på vänster sida av vägen, elkontakterna är annorlunda här än i "europe" och skostorlekar står i Europe, UK och US. Varför ändra något, när det fungerat sedan Victoria, eller George, eller Edward var regent.

Emellertid: En britt i min bekantskapskrets sade: "You don't understand what the tunnel has meant for the british mentality". Även om det tog britterna 15 att bygga om sin del av tågspåret till höghastighetsstandard, så kan man nu åka mellan London och Paris på strax över två timmar. Det är mindre än mellan Stockholm och Göteborg. Om man åker bil kan man strunta i dimma och sjösjuka mellan Dover och Calais. Istället åker man på ett biltåg och vips, 20 minuter senare, har man hamnat på kontinenten.

Så hur ofta sker detta?

Kanske inte så ofta. I måndags åkte jag med ett av de tidigare tågen från Gare du Nord i Paris. En väldigt stor del av de andra passagerarna tillhörde kostymnissemaffian. De må ha varit britter eller fransmän, men alla verkade jobba på en bank eller försäkringsbolag nära dig. Mr och Mrs Smith från radhusidyllen Sorbiton eller East Dullage i södra London åker inte lika ofta till Paris.

Ändå: Sakta med säkert släpper det mentala greppet från imperietiden taget och öarna närmar sig Europa. "The Commonwealth Games" betyder fortfarande mycket, men EURO 12 betyder nog mer (fotbolls-EM för dem som inte "do sports"). En dag kanske det kommer finnas artiklar om Britannien som en del av Europa, istället för att beskriva det som separata entiteter. Det kommer nog att gå ganska fort.

Det vill säga: "Fort", med brittiska mått mätt. Säg - inom 50 år... Kanske...

we'll allways have paris

Den trogne läsaren av denna blogg vet att jag har haft ett och annat att säga om arkitekturen i imperiets huvudstad. Ett och annat har också sagts om stadsplaneringen - eller kanske bristen på densamma - i samma stad.

I norra innerstan finns emellertid ett undantag - St. Pancras - en underbar skapelse i nygotiskt tegel med en magnifik tåghall som på sin tid (1860-tal) var världens största.

Varför man döper en järnvägsstation efter en pojke som Diocletianus lät lida martyrdöden, det kan man fundera på. Troligen finns det en lång och intriktat sådan, som - likt en roman av Agatha Christe - ringlar sig bakåt till ett dimmigt någongång vid ca kung Arthur. Emellertid är det inte just detta denna blogg ska handla om.

För halvtannat år sedan hade britterna till slut blivit klara med sin del av snabbtågsrälsen till tunneln under den Engelska kanalen, "the chunnel". Spåret drogs emellrtid inte in direkt från sydöst, utan i en lång båge till norra delen av staden. Sedan den öppnades kan man åka till Paris på två timmar och en kvart.

Paris... ack...

Jag utfärdar nu en varning. Det är inte alla som uppskattar den franska huvudstaden. Mängder av människor ser den som ett träsk fyllt av arroganta snobbar som kör bil som dårar alltmedan de kastar en halsduk nonchalant bakom sig och rycker på axlarna - "the gallic shrug". Om du känner att du tillhör denna skara, sluta läsa nu.

Paris är nämligen en fantasktisk stad och som alla fantastiska städer (läs Barcelona, Stockholm, Prag och kanske, för den som är lite wild and crazy, Lviv), så har de kvalitéer som övergår åt det eteriska. En normalt sett sansad person (som jag själv - i alla fall ibland) tappar huvudet och börjar ägna sig åt superlativande.

Men det är svårt att låta bli. Promenerande uppe på Montmartre vid midnatt. Strosande längs husbåtarna vid Seine. Utforskande de nya bohemkvarteren vid Canal St Martin. Upptäckande nya ställen...

Ja, mina fötter är trötta och fotsulorna.... eh... välmasserade. Ja, de förstår faktiskt vad jag säger när jag letar upp min bästa skolfranska, men nej, jag förstår fortfarande inte mycket av vad de svarar. Kameran är full av bilder och i bagaget tillbaka till London fanns det nog en ny affisch från nåt konstmuseum.

I mitt inre föds en ny plan att efter London flytta mina bopålar till en pråm vid en kanal, skaffa mig en tvärrandig t-tröja och skriva obegriplig poesi. I ett mäklarfönster hittade jag en hyfsat billig lägenhet, bara EUR 39 000 och mitt i bohemsmeten vid Place de Republique dessutom.

Jag hör hur du tänker: Men den franska arrogansen - hur ska du klara den?

Då rycker jag bara på axlarna, höjer lite på ett ögonbryn och väser: "Tu ne comprends rien... Rien!"


PS. Lägenheten finns men är på 5,87 kvadratmeter (sic!). Den sista lilla strofen på franska betyder "Du förstår ingenting... Ingenting! DS.

PPS. Tror jag... DDS.