Den trogne läsaren av denna blogg har förstått att skribenten bebor den charmanta stadsdelen Kew i sydvästra London. Läsaren har kanske också förstått att Kew må vara charmant, men skulle också kunna anklagas för sömnighet.
Alla pubar stänger klockan elva. Londons klubbliv sker någon helt annanstans och det ljudligaste som händer på Sandycombe Road är att Gerrardo, som äger den italienska restaurangen över gatan, står och skrattar tillsammans med en restauranggäst. Den som känner Gerrardo vet, att hans skratt både sker ofta och är ljudligt, men när detta är det mest subversiva...
Trodde jag...
Britannien har stora shoppingcenter, i Shepard's Bush finns det gigantiska Westfields och de har nyss öppnat ett nytt shoppingmecka i östra London. Men än står de små butikerna emot. Mitt emot min byggnad finns det ett litet näröppet, en hårsalong, en datorbutik, två restauranger och en veterinär som specialiserat sig på katter ("From kitten to cat"). Det fortsätter med en heminredningsbutik, en butik för regnrockar, två restauranger och en butik för uppblåsbara ballonger (!). Längre bort finns inte bara en, utan två specialister på bröllopsklänningar. Redan Napoleon klagade över örikets befolkning som "en nation av butiksägare" (till skillnad från de visionära fransmännen, förstås)
Igår var det repetition och på klassiskt brittiskt "Morden i Midsomer"-sätt antydde en medspelare att en av butikerna bara var ett skyltfönster ("a front") för en helt annan försäljningsverksamhet: "A friend of mine told me", började han och fortsatte med att berätta att om man gick in i regnrocksaffären och ställde de rätta frågorna, så kunde man visas upp på övervåningen (där gardinerna alltid är fördragna) och köpa - i och för sig regntäta - klädesplagg och annat i latex och gummi...
Nästa gång jag cyklade förbi, sneglade jag in i butiken. Där pågick lika lite kommers som vanligt. Hmmm...
Nu är inte sexshopar något som hymlas med i London. Två stenkast åt fel (rätt...?) håll från Leicester Square och butiksfönstrena får en medelålders puritan som jag att rodna. På väg hem från kören hajade jag till framför ett fönster, då en spritt språngande naken kvinna dansade endast skylande sig själv med två solfjädrar. Nästa gång jag gick förbi butiken gjorde de två skyltdockorna reklam för koppel och handklovar.
Men Kew är inte Soho. I Kew promenerar man i den botaniska trädgården. I Kew äter man på restaurang och diskuterar huspriserna. I Kew har man inte sex.
Hade jag varit en modig man, hade jag helt enkelt gått in i butiken och frågat efter en rundvisning på övervåningen. Nu är jag emellertid en väldigt omodig människa som istället använde stalkerns bäste vän - internet.
En sökning på "Gekko Rainwear" var helt ointressant. En rad regnrockar. Detta var inte vad jag var ute efter.
Men vänta. Fanns det inte en urblekt skylt ovanför den nuvarande?
En ny undersökning på internet visade att min skådespelarkollega hade rätt. Visst kan man i Kew både köpa ballonger och äta på den italienska restaurangen. Men du kan också få med dig det senaste inom latex och sbr (=shiny black leather)
Hade jag flyttat till Paris så hade jag följt den franska seden och ryckt på axlarna, mumlat något om DSK och inte tänkt mer på saken.
Men nu bor jag ju i London. Vad skulle en typisk londonbo göra?
I mitt burspråk finns numera ett stort teleskop riktat mot butikens ingång. Bredvid finns ett block och penna. Registret över butiksbesökare börjar bli längre. Tre ministrar, tio ministersekreterare, så många MPs att jag inte längre orkar skriva...
...
Ovanstående blogg må innehålla en eller annan överdrift...;) Då detta är en barntillåten blogg har jag inte skrivit ut några webadresser, men om man är intresserad, gör så här:
lördag 10 mars 2012
måndag 5 mars 2012
Dirigenten II
Det finns en underbar seriestrip av Berglin där olika dirigenter beskrivs. Där finns den diktatoriska typen ("Vaddå. Om jag säger 'Rulla runt', så ska ni göra det"), den kryptiske ("Jag vill ha en mer 'orange' klang") etc. etc.
I kören har Joe Cullen slutat. Vi åkte till New York i höstas på en fantastisk körresa och sedan fanns han inte mer. Vad som hänt bakom styrelsens väggar vet jag inte, men just nu lever vi med vikarier. Upplevelsen har varit... blandad.
Först ut var D. Hon kom in redan gör ett år sedan för att göra ett projekt. Hon är sångerska i grunden, sångpedagog och skulle nu börja med kördirigering. Hon skulle hjälpa oss med instuderingen av Beethovens Missa Solemnis. Missa Solemnis är mer än en och en halv timme lång. Det var bråttom. Vi hade bara två repetitioner innan vi skulle till Oxford för konsert. Efter ett halv rep hade vi kanske hunnit fem minuter, alltmedan D försökte få oss att formera rundare vokaler. Hon blev inte långlivad...
Då tempot i kören är högt var det repetition dagen efter hemkomsten från New York i höstas. Det var till och med inbokat tre repetitioner tisdag, onsdag och torsdag. Därefter tisdag, onsdag och torsdag veckan efter. Vi skulle nämligen sjunga Honneggers "Jean d'Arc au Bucher" på fredagen andra veckan och Einhorns "Voices of Light" på söndagen.
Har du inte hört talas om dessa verk. Var inte orolig. Det hade inte jag heller. Tyvärr hade ingen annan i kören heller vare sig hört talas om eller sjungit verken. Och musiken i dem är inte självklar...
Så efter triumfen i New York, kraschlandade kören i detta projekt som stackars N skulle repetera in.
N är duktig, har bra gehör, är förberedd, men helt utan karisma. Kören är bortskämd och utan särskilt bra gehör... Projektet kraschlandade med korister som lade hela skulden på N. Nu råkar N vara en vacker kvinna i 35-årsåldern, så jag kanske har helt andra bevekelsegrunder när jag påstår att minst halva skulden låg hos körens ganska mediokra notläsningskunskaper.
Det må vara hursomhelst med den saken. På onsdagen två dagar före den första konserten låg fiaskot på lut. Den riktige dirigenten (N är vad man kallar kormästare, dvs den person som övar kören tills dirigenten över både kör och orkester kommer), Marian Alsop, kom inflygande från USA. Hon frågar chaffören R, som sjunger i kören, "How are you doing?". R svarar "We're not quite there yet", vilket är brittiska för "Det går åt h-vete".
Konserterna sjöngs med någon slags räddad ära efter en femtimmarsrepetition på torsdagen.
N blev inte långlivad.
Just nu har vi S. Kören älskar S. Höga krav, löjligt påläst och kan den brittiska konsten av understatement. Vi repeterar Stavinskys mässa och Oedipus Rex av samme tonsättare. Alla i kören vill ha S. Ifall S skulle säga till kören att vi skulle "rulla runt", skulle vi kasta oss ner på golvet.
Tyvärr har S ett välbetalt jobb i Berlin och flyger in för repetitionerna. Inte intresserad av förlängning.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
I kören har Joe Cullen slutat. Vi åkte till New York i höstas på en fantastisk körresa och sedan fanns han inte mer. Vad som hänt bakom styrelsens väggar vet jag inte, men just nu lever vi med vikarier. Upplevelsen har varit... blandad.
Först ut var D. Hon kom in redan gör ett år sedan för att göra ett projekt. Hon är sångerska i grunden, sångpedagog och skulle nu börja med kördirigering. Hon skulle hjälpa oss med instuderingen av Beethovens Missa Solemnis. Missa Solemnis är mer än en och en halv timme lång. Det var bråttom. Vi hade bara två repetitioner innan vi skulle till Oxford för konsert. Efter ett halv rep hade vi kanske hunnit fem minuter, alltmedan D försökte få oss att formera rundare vokaler. Hon blev inte långlivad...
Då tempot i kören är högt var det repetition dagen efter hemkomsten från New York i höstas. Det var till och med inbokat tre repetitioner tisdag, onsdag och torsdag. Därefter tisdag, onsdag och torsdag veckan efter. Vi skulle nämligen sjunga Honneggers "Jean d'Arc au Bucher" på fredagen andra veckan och Einhorns "Voices of Light" på söndagen.
Har du inte hört talas om dessa verk. Var inte orolig. Det hade inte jag heller. Tyvärr hade ingen annan i kören heller vare sig hört talas om eller sjungit verken. Och musiken i dem är inte självklar...
Så efter triumfen i New York, kraschlandade kören i detta projekt som stackars N skulle repetera in.
N är duktig, har bra gehör, är förberedd, men helt utan karisma. Kören är bortskämd och utan särskilt bra gehör... Projektet kraschlandade med korister som lade hela skulden på N. Nu råkar N vara en vacker kvinna i 35-årsåldern, så jag kanske har helt andra bevekelsegrunder när jag påstår att minst halva skulden låg hos körens ganska mediokra notläsningskunskaper.
Det må vara hursomhelst med den saken. På onsdagen två dagar före den första konserten låg fiaskot på lut. Den riktige dirigenten (N är vad man kallar kormästare, dvs den person som övar kören tills dirigenten över både kör och orkester kommer), Marian Alsop, kom inflygande från USA. Hon frågar chaffören R, som sjunger i kören, "How are you doing?". R svarar "We're not quite there yet", vilket är brittiska för "Det går åt h-vete".
Konserterna sjöngs med någon slags räddad ära efter en femtimmarsrepetition på torsdagen.
N blev inte långlivad.
Just nu har vi S. Kören älskar S. Höga krav, löjligt påläst och kan den brittiska konsten av understatement. Vi repeterar Stavinskys mässa och Oedipus Rex av samme tonsättare. Alla i kören vill ha S. Ifall S skulle säga till kören att vi skulle "rulla runt", skulle vi kasta oss ner på golvet.
Tyvärr har S ett välbetalt jobb i Berlin och flyger in för repetitionerna. Inte intresserad av förlängning.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
söndag 4 mars 2012
the rss
Det finns ett, i Brittannien världsberömt, teaterproduktionsbolag som heter RSC, the Royal Skhakespeare Company. Att spela teater med dem är fint, mycket fint. De gör uppsättningar ute i Stratford upon Avon, tv etc. etc.
Uppströms längs med Themsen från Richmond, kommer man till Twickenham. Det är en charmant förort till London, mest berömt för den gigantiska rugbystadion som finns här - 82 000 åskådare får plats där. Men stadion ligger en bit från Themsen. Nere vid floden finns det pubar (förstås) och en gångbro leder till Eel Pie Island, där husbåtarna ligger sida vid sida.
På fastlandet, alldeles vid bron, ligger en liten teater, the Mary Wallace Theatre. Det får plats 96 åskådare och värmesystemet är under all kritik. Teatern är inte professionell, utan lokalen ägs av en amatörteaterförening, the RSS. Förkortningen står för ”Richmond Shakespeare Society” och anledningen till att föreningen inte har sitt bosäte i Richmond istället för i Twickenham finns någonstans i dess annaler, men än har jag inte hittat svaret på denna gåta.
Det hade ju varit trevligt om RSC hade ringt istället för RSS, men trots denna lilla skillnad på en ynklig bokstav, är det roligt att få hålla till i en riktig teater.
Att hålla på med amatörteater är nämligen oftast inte särskilt glamoröst. Att man inte får pengar för jobbet, hörs på namnet. Till detta kommer utfrysta repetitionslokaler och dyra hyrda scener som man kanske kan få tillgång till några dagar före premiär. Eller ”få” och ”få” - det handlar om hur många kvällar man är villig att betala för. En skruttig källarlokal någonstans i Stockholms innerstad kostar mer än 2000 kr per kväll, pengar som helst ska komma in någonstans.
En gång var jag ekonomisk garant för ett teaterprojekt som låg nära mitt hjärta. Efter tre föreställningar hade totalt 20 betalande åskådare kommit och sett pjäsen och jag såg den ekonomiska ruinen i vitögat (det ordnade sig senare - pust)
RSS är lyckligt lottat. I början av 90-talet donerade en av dess medlemmar (Mary Wallace) medel för att köpa och renovera en gammal missionskyrka, så sedan dess har RSS en alldeles egen scen. Så sedan en vecka tillbaka repeterar min lilla produktionsgrupp på den verkliga scenen. Så vad gör det då, att värmesystemet och husisoleringen är brittisk. Detta är lyx i amatörteatersammanhang.
Vi sätter upp en bearbetning av Dickens’ ”Great Expectations” och det är en intressant uppsättning (tycker jag). De flesta skådespelarna sitter med på scenen hela tiden och går in och ut ur olika skådespelarkaraktärer som följer den unge Pips försök att bli en gentleman i London på 1800-talet. Det är en mörk uppsättning, där Londons jetsetliv kring 1830 målas upp i gråsvarta och svarta nyanser. Några få har försonade drag. Många sitter fast i ett ödesmättat ekorrhjul.
Så varför gör man det? Man får inte betalt, kändisskapet är långt borta och ska jag vara ärlig - RSC har bättre skådespelare än RSS.
Men scenen har alltid utövat en så stor dragningskraft på mig, att att jag strunatr i alla ”men”. För ca 20 år sedan regisserade Kenneth Brannagh en svartvit film. Den hette ”In the Bleak midwinter” och handlar om ett litet teatersällskap som sätter upp Hamlet i en liten landsortskyrka mitt i vintern. Det är kallt, sällskapet plågas av intriger och då det är brist på publik, sätter sällskapet ut pappdockor på bänkarna, så att det ska se ut att vara fler än vad det är.
Jag tänker på den filmen när jag sitter och fryser på en bänk och väntar på min nästa scen. Svaret på frågan om dragningskraften till scenen lyser emellertid med sin frånvaro. Istället försöker jag lägga på en dialekt på min bästa skolengelska.
”Can you do rural Kent”, frågar regissören.
Eh…, tänker jag och funderar på om jag, trots att detta är RSS och inte RSC, inte hamnat på alldeles för djupt vatten
(kom gärna och titta, föreställningar från 24e till 31a mars - http://www.richmondshakespeare.org.uk/)
Uppströms längs med Themsen från Richmond, kommer man till Twickenham. Det är en charmant förort till London, mest berömt för den gigantiska rugbystadion som finns här - 82 000 åskådare får plats där. Men stadion ligger en bit från Themsen. Nere vid floden finns det pubar (förstås) och en gångbro leder till Eel Pie Island, där husbåtarna ligger sida vid sida.
På fastlandet, alldeles vid bron, ligger en liten teater, the Mary Wallace Theatre. Det får plats 96 åskådare och värmesystemet är under all kritik. Teatern är inte professionell, utan lokalen ägs av en amatörteaterförening, the RSS. Förkortningen står för ”Richmond Shakespeare Society” och anledningen till att föreningen inte har sitt bosäte i Richmond istället för i Twickenham finns någonstans i dess annaler, men än har jag inte hittat svaret på denna gåta.
Det hade ju varit trevligt om RSC hade ringt istället för RSS, men trots denna lilla skillnad på en ynklig bokstav, är det roligt att få hålla till i en riktig teater.
Att hålla på med amatörteater är nämligen oftast inte särskilt glamoröst. Att man inte får pengar för jobbet, hörs på namnet. Till detta kommer utfrysta repetitionslokaler och dyra hyrda scener som man kanske kan få tillgång till några dagar före premiär. Eller ”få” och ”få” - det handlar om hur många kvällar man är villig att betala för. En skruttig källarlokal någonstans i Stockholms innerstad kostar mer än 2000 kr per kväll, pengar som helst ska komma in någonstans.
En gång var jag ekonomisk garant för ett teaterprojekt som låg nära mitt hjärta. Efter tre föreställningar hade totalt 20 betalande åskådare kommit och sett pjäsen och jag såg den ekonomiska ruinen i vitögat (det ordnade sig senare - pust)
RSS är lyckligt lottat. I början av 90-talet donerade en av dess medlemmar (Mary Wallace) medel för att köpa och renovera en gammal missionskyrka, så sedan dess har RSS en alldeles egen scen. Så sedan en vecka tillbaka repeterar min lilla produktionsgrupp på den verkliga scenen. Så vad gör det då, att värmesystemet och husisoleringen är brittisk. Detta är lyx i amatörteatersammanhang.
Vi sätter upp en bearbetning av Dickens’ ”Great Expectations” och det är en intressant uppsättning (tycker jag). De flesta skådespelarna sitter med på scenen hela tiden och går in och ut ur olika skådespelarkaraktärer som följer den unge Pips försök att bli en gentleman i London på 1800-talet. Det är en mörk uppsättning, där Londons jetsetliv kring 1830 målas upp i gråsvarta och svarta nyanser. Några få har försonade drag. Många sitter fast i ett ödesmättat ekorrhjul.
Så varför gör man det? Man får inte betalt, kändisskapet är långt borta och ska jag vara ärlig - RSC har bättre skådespelare än RSS.
Men scenen har alltid utövat en så stor dragningskraft på mig, att att jag strunatr i alla ”men”. För ca 20 år sedan regisserade Kenneth Brannagh en svartvit film. Den hette ”In the Bleak midwinter” och handlar om ett litet teatersällskap som sätter upp Hamlet i en liten landsortskyrka mitt i vintern. Det är kallt, sällskapet plågas av intriger och då det är brist på publik, sätter sällskapet ut pappdockor på bänkarna, så att det ska se ut att vara fler än vad det är.
Jag tänker på den filmen när jag sitter och fryser på en bänk och väntar på min nästa scen. Svaret på frågan om dragningskraften till scenen lyser emellertid med sin frånvaro. Istället försöker jag lägga på en dialekt på min bästa skolengelska.
”Can you do rural Kent”, frågar regissören.
Eh…, tänker jag och funderar på om jag, trots att detta är RSS och inte RSC, inte hamnat på alldeles för djupt vatten
(kom gärna och titta, föreställningar från 24e till 31a mars - http://www.richmondshakespeare.org.uk/)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)