Det finns en surrealism i delar av exillivet.
I London bor mängder med svenskar. De bor och verkar i London, precis som jag. I London finns våra arbeten, arbetskamrater och lägenheter. I London finns våra hem, även om de - som i mitt fall - kan bestå av en större omöblerad garderob med fönster.
Sedan kommer julen.
Alla åker hem.
Och detta hem är ju något annat än den lilla lägenheten i Kew (eller någon annan del av London). För några betyder detta en resa hem till sina föräldrar. Andra åker till sin barndomsstad, medan andra har haft en kringresande tillvaro i Sverige och har hem lite överallt.
Nu gäller ju detta inte bara svenskar i London på väg till Sverige. Flyplatser är fulla med människor. Alla flajter är fullbokade och på flyget till Stockholm dignade hyllorna ovanför sittplatserna med presenter och helgsprit. När jag väl kom till Stockholms central var det fullt med människor som skulle till en annan del av Sverige. Hem till en annan del av Sverige där boendet bestod av något annat än en svindyr andrahandslägenhet någonstans på Söder.
Hem till släktingar för middag på julafton och ut på krogen på Juldagen för att träffa alla andra hemvändare.
I andra kulturer är det inte julen som är den stora hemvändarhelgen. I USA åker man hem för Thanksgiving i slutet av november. Fattiga illegala städare i London åker inte hem alls.
Sittande på Stockholms tunnelbana svindlade tanken för mig. Alla dessa personer som först reser iväg för att sen resa hem igen. Slitandet mellan alla dessa platser. Oron i att inte vara rotad och hemma hela tiden. Varför inte vara hemma hela tiden istället? För att inte tala om de kostnader alla resor ger upphov till. All den miljöförstöring. Borde man inte bli ”ekologisk” och ”närodlad” i sin egen själ och stanna hemma.
Tegnér (eller var det Geijer?) skrev i sina dikter Odalbonden och Vikingen två olika typer. Bonden som stannar hemma och odlar, medan vikingen ger sig ut i världen. Vilket levnadssätt är bäst?
Ibland önskar jag att nyfikenheten och vandringslusten i mig vore mindre. Att det fanns mer ro.
Å andra sidan finns det ju en stor värld därute. Fantastisk natur. Människor.
När jag tolv år såg jag Han Solo i Stjärnornas krig när han hoppar in i sitt rymdskepp och åker iväg till en annan stjärna och ett annat planetsystem.
Så visst skulle man kunna vara hemma hela tiden.
Men…
PS. Med en önskan om ett gott nytt år DS.
lördag 31 december 2011
tisdag 6 december 2011
Gallret
Vid Covent Garden i centrala London ligger en av världens bästa operahus. Egentligen heter det Royal Opera House (ROH), men ofta kallad det "Covent Garden" efter den marknadsplats som ligger alldeles bredvid.
Det är ett av de bästa operahusen och också ett av de dyraste. Utan att anstränga sig kan man få betala 200 pund för en alldeles vanlig plats på parkett. Är det lördag, en populär opera och du vill sitta i en loge på 1a raden, kostar det mer. Smakar det, så kostar det för mycket, som en snål del av min personlighet försöker säga till mig ibland.
För drygt 10 år sedan renoverades det och sådant kan sluta hur som helst. Två kvarter bort ligger English National Opera där renovering, ungefär samtidigt, slutade i platser där man inte kan se textningen ( om man inte sjunker ner i stolen 15 cm - svårt för mig), platser med för lite benutrymme (inte bara för mig utan även för kortare varelser), samt en vag känsla av målad spånplatta.
Denna fälla trampade inte Covent Garden i. Kringutrymmena fördubblades, men allt med stil och klass som motsvarar biljettpriset. Det moderna paras ihop med det gamla på ett lyckat sätt. Man lyckades också göra salongen större genom att fördjupa tredje raden. Man ser bra, men ljudet är lite svagt. Det finns restauranger så man kan komma två timmar i förväg för att äta och så finns - förstås - en champagnebar. Högt upp finns en terass över torget och Londons takåsar. En lyckad renovering.
Men...
De hårt arbetande musikerna bör skyddas från fallande föremål. Tänk om något skulle falla ner från scen. Tänk om något skulle falla ner från de övre raderna.
I Britannien behöver man inte bekymra sig. Det finns de som bekymrar sig åt dig. De går under namnet "Health and Safety". De ser till att det finns en brandfilt i ditt kök (självklart!), att det inte finns för många sångare tre meter från nödutgången (det får vara precis 26 stycken på Sheldonian i Oxford) och på operahuset vid Covent Garden finns Gallret. Det sitter mitt i den vackra renoveringen format som ett U och täcket nästan halva orkestern. Mellan den röda plyschen och guldetaljerna ligger den som ett brutalistiskt sår i arkitekturen. För den stackare som hamnar längst fram, längst åt höger hamnar den dessutom mitt i blickfånget. Man har nämligen lagt hela kalaset på en svart stålat löning som bygger upp 15 cm ovanför den vanliga balustraden mellan orkester och parkettpublik. En tydlig "afterthought"
Just denna kväll är denna stackare jag. På ett infall åkte jag till centrum efter jobbet för det var en av de sista föreställningarna av Verdi's La Traviata. En favorit.
Nu är det inte alltför synd om mig. Mina 195 cm är tillräckligt mycket för att se över gallret. Och det vore ju synd om något föll ner på orkestern.
En tanke får mig att titta upp. Ovanför mig ser jag kanterna på 1a, 2a och 3e raden. Om någon skulle tappa ner något...
Ja-ja. Jag lutar mig tillbaka. Snart ska tredje akten börja. De sjunger fantastiskt. Jag njuter. Även utan galler ovanför mitt huvud.
Det är ett av de bästa operahusen och också ett av de dyraste. Utan att anstränga sig kan man få betala 200 pund för en alldeles vanlig plats på parkett. Är det lördag, en populär opera och du vill sitta i en loge på 1a raden, kostar det mer. Smakar det, så kostar det för mycket, som en snål del av min personlighet försöker säga till mig ibland.
För drygt 10 år sedan renoverades det och sådant kan sluta hur som helst. Två kvarter bort ligger English National Opera där renovering, ungefär samtidigt, slutade i platser där man inte kan se textningen ( om man inte sjunker ner i stolen 15 cm - svårt för mig), platser med för lite benutrymme (inte bara för mig utan även för kortare varelser), samt en vag känsla av målad spånplatta.
Denna fälla trampade inte Covent Garden i. Kringutrymmena fördubblades, men allt med stil och klass som motsvarar biljettpriset. Det moderna paras ihop med det gamla på ett lyckat sätt. Man lyckades också göra salongen större genom att fördjupa tredje raden. Man ser bra, men ljudet är lite svagt. Det finns restauranger så man kan komma två timmar i förväg för att äta och så finns - förstås - en champagnebar. Högt upp finns en terass över torget och Londons takåsar. En lyckad renovering.
Men...
De hårt arbetande musikerna bör skyddas från fallande föremål. Tänk om något skulle falla ner från scen. Tänk om något skulle falla ner från de övre raderna.
I Britannien behöver man inte bekymra sig. Det finns de som bekymrar sig åt dig. De går under namnet "Health and Safety". De ser till att det finns en brandfilt i ditt kök (självklart!), att det inte finns för många sångare tre meter från nödutgången (det får vara precis 26 stycken på Sheldonian i Oxford) och på operahuset vid Covent Garden finns Gallret. Det sitter mitt i den vackra renoveringen format som ett U och täcket nästan halva orkestern. Mellan den röda plyschen och guldetaljerna ligger den som ett brutalistiskt sår i arkitekturen. För den stackare som hamnar längst fram, längst åt höger hamnar den dessutom mitt i blickfånget. Man har nämligen lagt hela kalaset på en svart stålat löning som bygger upp 15 cm ovanför den vanliga balustraden mellan orkester och parkettpublik. En tydlig "afterthought"
Just denna kväll är denna stackare jag. På ett infall åkte jag till centrum efter jobbet för det var en av de sista föreställningarna av Verdi's La Traviata. En favorit.
Nu är det inte alltför synd om mig. Mina 195 cm är tillräckligt mycket för att se över gallret. Och det vore ju synd om något föll ner på orkestern.
En tanke får mig att titta upp. Ovanför mig ser jag kanterna på 1a, 2a och 3e raden. Om någon skulle tappa ner något...
Ja-ja. Jag lutar mig tillbaka. Snart ska tredje akten börja. De sjunger fantastiskt. Jag njuter. Även utan galler ovanför mitt huvud.
lördag 3 december 2011
Albert
Amatörteater kan vara rätt slitsamt. Massor med repetitionstid. Ännu mer tid för att lära sig texter. Strukna texter i sista stund därför att pjäsen blivit för lång. Bråk med medskådespelare som inte sköter sig (= levererar inte sina rader så att jag kan maximera mina…). Och lönen för mödan är några föreställningar i en ostädad, kall och dyr källarlokal någonstans på Söder för väldigt få åskådare.
För några år sedan var jag inblandad i själva produktionen av en pjäs. Jag hade huvudrollen, det ekonomiska ansvaret och byggde alla kulisserna. En inte helt lyckad kombination. Efter det hade jag en paus på 2 år innan teatertarmen tog över igen.
Men så ibland får man oförhappandes en roll som är rena motsatsen. Den kräver få repetitioner. Teatersällskapet ordnar allt det där bakom och rollen är som gjord för att stjäla scener…
Vad är då detta? Hur kan man stjäla en scen?
Det berättas att när Ernst-Hugo Järegård skulle göra sin Dramatendebut, så bestod hans enda replik av ”Ja” (eller var det ”nej” - minnet sviktar). Istället för att bara gå in på scenen och leverera så gick han rakt över scenen och funderade. Därefter till andra sidan av scenen. Fundera lite till. Och till slut - till mitten av scenen: ”Ja”
Rollen jag gör just nu är ”Albert”. Albert är en häst. Albert menar att ett glas inte är halvfullt, eller halvtomt, utan att det ju faktiskt alltid finns för lite i det. Albert ska dra en husvagn i ”Det susar i säven”, pjäsen jag just nu spelar med i, men klagar över detta” I’m not supposed to pull things - doctor’s orders. When I pull things I pull other things - like muscles…”
När det varit natt och soluppgången kommer: ”I don’t mind sunrise, really. And I don’t dislike sunset. It’s what’s in between depresses me”. Vad som än händer, kan Albert tolka situationen på ett negativt sätt. Den enda gången han ler är när Padda kastats i floden av en kvinna på en pråm som avslöjat att han inte är en tvätterska: ”What, laundry…person. I see your wet through… (notice how I’m keeping up your disguise)”
Albert är som gjord för att stjäla scener. De gånger han mot förmodan inte uttalar sig, kan han se aktivt ointresserad ut. Medan de andra skådespelarna försöker föra fram historien på ett seriöst sätt kan Albert dra uppmärksamheten till sig genom att fnysa eller på andra sätt se till att publiken tittar på honom istället för att följa huvudrollerna.
En egoistisk Albert skulle med andra ord kunna ta över en hel pjäs och få publiken att tro att allt handlar om honom - egentligen. Samtidigt skulle emellertid huvudhandlingen lida. Att spela Albert är alltså ett karaktärsprov. Spelar man bara för sig själv, eller för hela ensemblen?
Efter gårdagens föreställning fick jag ett sms av H, som spelade med i min förra föreställning med Q2-players: ”Loved it, you show stealing muthafu*ka. Fantastic!”
Äntligen har jag hittat hem…
För några år sedan var jag inblandad i själva produktionen av en pjäs. Jag hade huvudrollen, det ekonomiska ansvaret och byggde alla kulisserna. En inte helt lyckad kombination. Efter det hade jag en paus på 2 år innan teatertarmen tog över igen.
Men så ibland får man oförhappandes en roll som är rena motsatsen. Den kräver få repetitioner. Teatersällskapet ordnar allt det där bakom och rollen är som gjord för att stjäla scener…
Vad är då detta? Hur kan man stjäla en scen?
Det berättas att när Ernst-Hugo Järegård skulle göra sin Dramatendebut, så bestod hans enda replik av ”Ja” (eller var det ”nej” - minnet sviktar). Istället för att bara gå in på scenen och leverera så gick han rakt över scenen och funderade. Därefter till andra sidan av scenen. Fundera lite till. Och till slut - till mitten av scenen: ”Ja”
Rollen jag gör just nu är ”Albert”. Albert är en häst. Albert menar att ett glas inte är halvfullt, eller halvtomt, utan att det ju faktiskt alltid finns för lite i det. Albert ska dra en husvagn i ”Det susar i säven”, pjäsen jag just nu spelar med i, men klagar över detta” I’m not supposed to pull things - doctor’s orders. When I pull things I pull other things - like muscles…”
När det varit natt och soluppgången kommer: ”I don’t mind sunrise, really. And I don’t dislike sunset. It’s what’s in between depresses me”. Vad som än händer, kan Albert tolka situationen på ett negativt sätt. Den enda gången han ler är när Padda kastats i floden av en kvinna på en pråm som avslöjat att han inte är en tvätterska: ”What, laundry…person. I see your wet through… (notice how I’m keeping up your disguise)”
Albert är som gjord för att stjäla scener. De gånger han mot förmodan inte uttalar sig, kan han se aktivt ointresserad ut. Medan de andra skådespelarna försöker föra fram historien på ett seriöst sätt kan Albert dra uppmärksamheten till sig genom att fnysa eller på andra sätt se till att publiken tittar på honom istället för att följa huvudrollerna.
En egoistisk Albert skulle med andra ord kunna ta över en hel pjäs och få publiken att tro att allt handlar om honom - egentligen. Samtidigt skulle emellertid huvudhandlingen lida. Att spela Albert är alltså ett karaktärsprov. Spelar man bara för sig själv, eller för hela ensemblen?
Efter gårdagens föreställning fick jag ett sms av H, som spelade med i min förra föreställning med Q2-players: ”Loved it, you show stealing muthafu*ka. Fantastic!”
Äntligen har jag hittat hem…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)