Det är november, det är mörkt redan på eftermiddagen (här blir det mörkt ungefär halv fem). Hittills har det emellertid varit väldigt vackert och varmt. Oktober döptes om av tabloidpressen i London till ”hottober” och november har varit likadant. Om det är växthuseffekten eller inte vet jag inte, men i ett kortare perspektiv (dvs idag) är det väldigt skönt.
I Richmond, där jag jobbar, finns Londons största park, Richmond Park. En naturkunskapslektion förde mig ut i parken med mina elever och vi kunde sitta på trästockar och värma oss i solskenet.
Men när solen går ner och det ändock blir kallare, finns det få saker som slår ”the Lass”, puben bara ett förrädiskt övergångsställe från min arbetsplats. Här finns inte bara en, utan tre eldstäder och framför två av dem finns sittgrupper med öronlappsfåtöljer i skinn. Vi är långt från IKEA-minimalism och det finns anledningar till att heltäckningsmattan har ett brokigt mönster.
Än har jag inte skaffat mig en tweedkavaj, mest för att det konfektionssydda är så litet, men på the Lass är allt väldigt ”tweedigt”. Förra året sprakade riktig ved i de öppna spisarna, men skorstenarna saknade drag, så då möttes man ofta av en ganska rökig atmosfär när man steg in. I år är det kaminer med glasrutor istället, vilket inte har samma coolhetsfaktor, men är bättre för luftrören.
Personalen är supertrevlig, men det är inte detta som är det stora dragplåstret. Nej dragplåstret är britterna. Trots att jag bott här mer än ett år nu, har jag svårt att skaka av mig känslan av att alla jag möter här ”spelar britter” bara för att visa mig att alla de bilder jag haft hemifrån är korrekta. Att det bakom detta skulle finnas en verklighet där de skulle vara mer som hemma i Stockholm. En Truman Show bara för mig.
Knasigt, jag vet och någonstans inne i mig börjar jag acceptera den kulturella skillnaden hos människor. Denna kulturella skillnad är mångfacetterad, men på the Lass ser man nästan bara de trevliga, gemytliga, julkortsbritterna.
En söndag jag hade jobbat över kom jag in här och i ett hörn satt en handfull musiker och jammade. Fast inte jazz, utan irländsk folkmusik utan sångare. Långa slingor av irländsk vemod strömmade mot mig.
Hundar är inte tillåtna på restauranger, men i pubar är de välkomna (varför - vem vet?) Då the Lass bara är ett långre stenkast från Richmond Park Gate, är det ofta labradorer och cocker spaniels här.
Fast roligast är ändå att tjuvlyssna på originalen (jag är en hemsk person- jag vet). Vid grannbordet sitter för tillfället tre äldre gentlemän. Accenten är medelålders brittisk från medelklassen. När de säger ord som ”marvellous”, låter det ”maaahvelös”. Konversationen är full av skratt medan de diskuterar döda vänner och begravningar de egentligen inte ville gå på.
Då är det lätt att sitta och blogga lite grann medan ett stort leende letar sig ut över kinderna. Man kanske skulle försöka skaffa en tweedkavaj i alla fall. Det finns ju skräddare.
fredag 18 november 2011
måndag 14 november 2011
kattar och novembrar
När jag bodde i Stockholm hade jag katt. Inte nu längre. Min väldigt lilla lägenhet och bristen på fritt spatserutrymme innebär att min lägenhet inte är kattanpassad. Dessutom är jag borta och reser ibland. Alltså finns det ingen som kommer och hälsar när jag kommer hem på dagarna (=kräver mat, men som alla andra djurägare/djuruppassare är jag blind…blind…)
De katter som passerat genom mitt liv har alla haft ett dominerande karaktärsdrag. De kan sova. Och då menar jag inte bara lite grann ibland så där, utan långa sjok av slummer, som bara avbrutits av ett sträckande på sig och… ser man på… man kunde vända på sig och sova vidare några timmar till.
Några bloggar tillbaka hävdade jag att det var roligt att göra mycket. Jag hade - som så ofta - helt fel. I London har november kommit med fukt och kalla morgnar med igenimmade fönsterrutor (nu beror ju detta även på den idiotiska fönsterkonstruktionen, men jag har använt tillräckligt mycket spaltutrymme tidigare för att berätta om det fenomen som kallas ”sash-window”). När solen tittar fram kan det fortfarande vara vackert och soligt, men dagarna har blivit kortare och fuktigheten håller igång någon slags permanent dimma.
Nu har även detta blivit mycket bättre. På den tiden London värmdes av kol och koks bestod dimman inte bara av vatten, utan även av sotpartiklar. Numera värms man istället av naturgas från Nordsjön och medan kolgruvorna i Wales är stängda, så är Scottish Gas med säte i Aberdeen (tror jag) leverantör för mängder av britter.
Men tankar på dessa intressanta infrastrukturella förändringar sker numera mellan gäspningar och längtansfulla blickar mot sängen. Det är november och minnet av mina katters vällustiga sovande får mig att vilja gå och lägga mig redan vid sextiden på kvällen. Alternativet skulle vara att gå i ide, men varje gång jag försökt har sådana triviala detaljer som arbete och slikt kommit emellan.
Nu vet jag att om jag går och lägger mig nu, så kommer jag inte att sova hela natten, men det kanske inte gör så mycket. Bara att ligga där och sträcka ut sig en smula. Kanske vända sig om och gäspa lite. Och sova lite till.
Ni kan vara lugna. Jag har inte börjat slicka mig om fötterna för att hålla mig ren. Än mindre andra delar av kroppen. Än har jag inte heller pensionerat mig så mycket att jag börjat med kattmat (vedervärdigt, jag vet)
Så vad ska man ta sig till för att inte somna (krafs, krafs, klia sig lite bakom örat). Tja man kan ju blogga lite. Men sen, sen kanske man skulle kunna slumra in…
De katter som passerat genom mitt liv har alla haft ett dominerande karaktärsdrag. De kan sova. Och då menar jag inte bara lite grann ibland så där, utan långa sjok av slummer, som bara avbrutits av ett sträckande på sig och… ser man på… man kunde vända på sig och sova vidare några timmar till.
Några bloggar tillbaka hävdade jag att det var roligt att göra mycket. Jag hade - som så ofta - helt fel. I London har november kommit med fukt och kalla morgnar med igenimmade fönsterrutor (nu beror ju detta även på den idiotiska fönsterkonstruktionen, men jag har använt tillräckligt mycket spaltutrymme tidigare för att berätta om det fenomen som kallas ”sash-window”). När solen tittar fram kan det fortfarande vara vackert och soligt, men dagarna har blivit kortare och fuktigheten håller igång någon slags permanent dimma.
Nu har även detta blivit mycket bättre. På den tiden London värmdes av kol och koks bestod dimman inte bara av vatten, utan även av sotpartiklar. Numera värms man istället av naturgas från Nordsjön och medan kolgruvorna i Wales är stängda, så är Scottish Gas med säte i Aberdeen (tror jag) leverantör för mängder av britter.
Men tankar på dessa intressanta infrastrukturella förändringar sker numera mellan gäspningar och längtansfulla blickar mot sängen. Det är november och minnet av mina katters vällustiga sovande får mig att vilja gå och lägga mig redan vid sextiden på kvällen. Alternativet skulle vara att gå i ide, men varje gång jag försökt har sådana triviala detaljer som arbete och slikt kommit emellan.
Nu vet jag att om jag går och lägger mig nu, så kommer jag inte att sova hela natten, men det kanske inte gör så mycket. Bara att ligga där och sträcka ut sig en smula. Kanske vända sig om och gäspa lite. Och sova lite till.
Ni kan vara lugna. Jag har inte börjat slicka mig om fötterna för att hålla mig ren. Än mindre andra delar av kroppen. Än har jag inte heller pensionerat mig så mycket att jag börjat med kattmat (vedervärdigt, jag vet)
Så vad ska man ta sig till för att inte somna (krafs, krafs, klia sig lite bakom örat). Tja man kan ju blogga lite. Men sen, sen kanske man skulle kunna slumra in…
torsdag 10 november 2011
111111
Imorgon är det dags. Då är datumet 111111. Det kommer att innebära… att… att…
Faktum är att jag är lite besviken över att det inte kommit någon domedagsprofet som deklarerat att jorden kommer att gå under imorgon. I somras pratades det en hel del om en pastor i USA som visste när jorden kommer att gå under. Datumet kom och gick lika odramatiskt som nyåret 2000. Just det nyåret kommer jag väl ihåg, då det var den kallaste natten under hela den vintern. Det var minus 15 och jag stod utomhus på Skansen i väldigt många timmar. Ändå gick inte jorden under.
När Jehovas vittnen drog igång skulle jordens undergång enligt sekten komma 1914. Och visst drabbades världen av det största kriget någonsin, men på något sätt levde jorden vidare.
Här i Britannien går nästan alla runt med en pappersblomma av röd och blå papp. Det ska föreställa en vallmo och pengarna går till the British Legion, som i sin tur stöttar krigsveteraner och deras familjer. Anledningen till att alla har det just nu, är att man högtidlighåller minnet av slutet av Första Världskriget den 11 nov 1918. Fast i det finns ju snarast något hoppfullt.
För bara några dagar sedan kom en asteroid nära jorden. En stor stenbumling kom till och med innanför månens bana. Hade den kommit närmare hade vi varit tvungna att skicka iväg Bruce Willis och ett gäng oljeborrare för att rädda jorden. Fast nu finns ju inga rymdskyttlar längre, så det kommer att bli svårt att ens göra filmer på temat. Det var bättre förr.
Några elever frågade om det var sant att jorden kommer att gå under nästa år, för det hade de sett i någon film som presenterade denna sanning, för det hade mayaindianerna förutsett för länge sedan. Nu lyckades inte mayaindianerna förutse sin egen kulturs undergång, så deras klärvojantiska förmåga kan kanske ifrågasättas.
Dagens ”the Guardian” lyckades däremot förutspå en hel del. Dels håller eurozonen på att förinta sig själv och i väntan på det minskar den ekonomiska aktiviteten, vilket skyndar på den ekonomiska domedagen. Som om inte detta var nog deprimerande, handlade nästa uppslag om den globala uppvärmningen och hur den accelererar på grund av att mänskligheten förbränner allt mer fossila bränslen.
Det behövs inga mystiker som spår i teblad för att förutse framtida kriser och kollapser. Efter långa studier i historia - en ibland nog så deprimerande historia - så verkar den bestå mest av en kombination av girighet och klantighet. Vi ska nog kunna göra några stora tabbar igen.
När sådana tankar drabbar mig tar jag gärna en promenad. Den mörka novembernatten är som en varm filt mot de svartaste tankarna och går man norrut på den udde som Kew ligger på kommer man snart ner till Kew Green. Varje brittisk stadsdel med självaktning har en plan gräsmatta i mitten, så även Kew. Alldeles norr om denna Green ligger något fantastiskt söta hus, alldeles vid Themsens strand. Annars bildar radhusförorterna här gärna studier i monotoni, men just här finns fantasi och rikedom. Allt är också så där nätt, nästan som stora dockhus.
Då känns det som om människan kan tillverka något bra och vackert. Allt känns bättre. Vi kan göra sånt här.
Fast när världshaven stigit 7 meter kommer vi förstås att behöva dykardräkter för att se dem. Äsch. Alltid är det nåt.
Faktum är att jag är lite besviken över att det inte kommit någon domedagsprofet som deklarerat att jorden kommer att gå under imorgon. I somras pratades det en hel del om en pastor i USA som visste när jorden kommer att gå under. Datumet kom och gick lika odramatiskt som nyåret 2000. Just det nyåret kommer jag väl ihåg, då det var den kallaste natten under hela den vintern. Det var minus 15 och jag stod utomhus på Skansen i väldigt många timmar. Ändå gick inte jorden under.
När Jehovas vittnen drog igång skulle jordens undergång enligt sekten komma 1914. Och visst drabbades världen av det största kriget någonsin, men på något sätt levde jorden vidare.
Här i Britannien går nästan alla runt med en pappersblomma av röd och blå papp. Det ska föreställa en vallmo och pengarna går till the British Legion, som i sin tur stöttar krigsveteraner och deras familjer. Anledningen till att alla har det just nu, är att man högtidlighåller minnet av slutet av Första Världskriget den 11 nov 1918. Fast i det finns ju snarast något hoppfullt.
För bara några dagar sedan kom en asteroid nära jorden. En stor stenbumling kom till och med innanför månens bana. Hade den kommit närmare hade vi varit tvungna att skicka iväg Bruce Willis och ett gäng oljeborrare för att rädda jorden. Fast nu finns ju inga rymdskyttlar längre, så det kommer att bli svårt att ens göra filmer på temat. Det var bättre förr.
Några elever frågade om det var sant att jorden kommer att gå under nästa år, för det hade de sett i någon film som presenterade denna sanning, för det hade mayaindianerna förutsett för länge sedan. Nu lyckades inte mayaindianerna förutse sin egen kulturs undergång, så deras klärvojantiska förmåga kan kanske ifrågasättas.
Dagens ”the Guardian” lyckades däremot förutspå en hel del. Dels håller eurozonen på att förinta sig själv och i väntan på det minskar den ekonomiska aktiviteten, vilket skyndar på den ekonomiska domedagen. Som om inte detta var nog deprimerande, handlade nästa uppslag om den globala uppvärmningen och hur den accelererar på grund av att mänskligheten förbränner allt mer fossila bränslen.
Det behövs inga mystiker som spår i teblad för att förutse framtida kriser och kollapser. Efter långa studier i historia - en ibland nog så deprimerande historia - så verkar den bestå mest av en kombination av girighet och klantighet. Vi ska nog kunna göra några stora tabbar igen.
När sådana tankar drabbar mig tar jag gärna en promenad. Den mörka novembernatten är som en varm filt mot de svartaste tankarna och går man norrut på den udde som Kew ligger på kommer man snart ner till Kew Green. Varje brittisk stadsdel med självaktning har en plan gräsmatta i mitten, så även Kew. Alldeles norr om denna Green ligger något fantastiskt söta hus, alldeles vid Themsens strand. Annars bildar radhusförorterna här gärna studier i monotoni, men just här finns fantasi och rikedom. Allt är också så där nätt, nästan som stora dockhus.
Då känns det som om människan kan tillverka något bra och vackert. Allt känns bättre. Vi kan göra sånt här.
Fast när världshaven stigit 7 meter kommer vi förstås att behöva dykardräkter för att se dem. Äsch. Alltid är det nåt.
lördag 5 november 2011
äntligen
Att bara lägga sig ner på sängen utan en deadline. Att bara ta det lugnt.
Den trogne läsaren av denna blogg vet om att det inte varit så många inlägg på sistone. Framför allt har detta berott på en fullbokad kalender. Om det inte har varit mycket på jobbet, så har kören presenterat ett digert program med mängder av konserter och repetitioner. Och ännu fler repetitioner. Och kanske en extra kvällsrepetition.
Ligga på sängen. Utan något som behöver göras.
När det då inte varit kör, så finns ju mitt lilla amatörteatersällskap, the Q2-players. I vår julpjäs, en scenbearbetning av Grahames ”Wind In the Willows” så har jag ingen stor roll. Jag spelar häst (igen, så var det även i Jane Eyre i våras), men denna gång är hästen mer av en klagande misantropisk karaktär, något som faller sig märkligt lätt för denne man i sina bästa år. Men även detta måste ju göras. Rader ska läras. Scenerier ska kommas ihåg.
Alldeles stilla. Ute på Sandycombe Road hörs enstaka bilar.
Ständigt detta görande. Man kan fundera på varför man håller på. Hur många konserter har jag sjungit? Hur många föreställningar av diverse teaterproduktioner. Och så denna blogg. Skriva. Skriva. Skriva. Mer. Mer. Mer…
I luften rör sig en enstaka dammtuss. Annars inget.
Delar av buddhismen handlar om detta. Detta futila strävande efter mer och mer och ett mål som bara flyttar sig längre och längre bort. Varför?
Ute på Sandycombe Road låter bilarna faktiskt väldigt mycket, men inne hos mig… så börjar det bli… ganska tråkigt…
Helt utan fotnoter kommer jag ihåg en forskarrapport som menade, att människan var som lyckligast ca 50 000 år sedan. Man jagade och samlade kanske 2 timmar per dag. Resten av tiden tog man det lugnt. Då man inte kunde bära med sig för mycket, så ägnades resten av tiden åt att… inte göra så mycket alls.
Och jag försöker. Faktiskt försöker jag. Men att bara ligga här? Där ute finns det ju så mycket som händer. På Royal Academy finns en utställning med/om Degas. British Museum är ju bara tittat på som hastigast. Och så finns ju alltid min trogna Kawasaki, som i och för sig vantrivs i trafiken (någon dag - inte långt bort nu - kommer jag att blogga om den rusningstrafik som plågar London i princip alla timmar på dygnet).
Buddhismen har fel. Det är möjligt att allt detta görande bara är futilt, men det är väldigt mycket roligare än ickegörandet. Det kanske inte finns någon ”mening” med att känna farten när man lägger ner mc:n i en kurva, men det känns väldigt bra. Just då. Det räcker.
Happ. Då ska vi se. Vad händer nu?
Den trogne läsaren av denna blogg vet om att det inte varit så många inlägg på sistone. Framför allt har detta berott på en fullbokad kalender. Om det inte har varit mycket på jobbet, så har kören presenterat ett digert program med mängder av konserter och repetitioner. Och ännu fler repetitioner. Och kanske en extra kvällsrepetition.
Ligga på sängen. Utan något som behöver göras.
När det då inte varit kör, så finns ju mitt lilla amatörteatersällskap, the Q2-players. I vår julpjäs, en scenbearbetning av Grahames ”Wind In the Willows” så har jag ingen stor roll. Jag spelar häst (igen, så var det även i Jane Eyre i våras), men denna gång är hästen mer av en klagande misantropisk karaktär, något som faller sig märkligt lätt för denne man i sina bästa år. Men även detta måste ju göras. Rader ska läras. Scenerier ska kommas ihåg.
Alldeles stilla. Ute på Sandycombe Road hörs enstaka bilar.
Ständigt detta görande. Man kan fundera på varför man håller på. Hur många konserter har jag sjungit? Hur många föreställningar av diverse teaterproduktioner. Och så denna blogg. Skriva. Skriva. Skriva. Mer. Mer. Mer…
I luften rör sig en enstaka dammtuss. Annars inget.
Delar av buddhismen handlar om detta. Detta futila strävande efter mer och mer och ett mål som bara flyttar sig längre och längre bort. Varför?
Ute på Sandycombe Road låter bilarna faktiskt väldigt mycket, men inne hos mig… så börjar det bli… ganska tråkigt…
Helt utan fotnoter kommer jag ihåg en forskarrapport som menade, att människan var som lyckligast ca 50 000 år sedan. Man jagade och samlade kanske 2 timmar per dag. Resten av tiden tog man det lugnt. Då man inte kunde bära med sig för mycket, så ägnades resten av tiden åt att… inte göra så mycket alls.
Och jag försöker. Faktiskt försöker jag. Men att bara ligga här? Där ute finns det ju så mycket som händer. På Royal Academy finns en utställning med/om Degas. British Museum är ju bara tittat på som hastigast. Och så finns ju alltid min trogna Kawasaki, som i och för sig vantrivs i trafiken (någon dag - inte långt bort nu - kommer jag att blogga om den rusningstrafik som plågar London i princip alla timmar på dygnet).
Buddhismen har fel. Det är möjligt att allt detta görande bara är futilt, men det är väldigt mycket roligare än ickegörandet. Det kanske inte finns någon ”mening” med att känna farten när man lägger ner mc:n i en kurva, men det känns väldigt bra. Just då. Det räcker.
Happ. Då ska vi se. Vad händer nu?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)