sen romantik

Jag, min kör och vår kompgrupp ska i kväll framföra "The Kingdom" av Edward Elgar. Verket är senromantiskt (=superpampigt), ska framföras med stor orkester, en ännu större kör och fyra solister. Verket har fem satser, handlar om de första apostlarna (jag sjunger bland annat "and the lot fell on Matthias") och håller på i knappt två timmar. Det framförs - kanske av förklarliga skäl - inte så ofta.

För någon vecka sedan skrev jag en Facebook-kommentar att jag sjöng senromantik och fick då förstås repliken från en vän: "Är det sånt som händer klockan två på krogen?"

Det finns paralleller. Vid förra sekelskiftet växte orkestrarna och blev större och större. Verken blev längre och längre. Man behöver inte vara psykolog för att se hur kompositörer försökte bräcka varandra i känslosamhet och svulstighet. De visste inte om det, men modernismen låg och väntade runt hörnet. Snart skulle musikhistorien vända åt ett helt annat håll.

Det finns människor som går på krogen för att hitta romantik. Kvällen blir senare, känslosamheten ökar, desperationen ökar och sent på natten hittar man romantik, sen romantik. Och på morgonen vaknar man upp och funderar vad allt det där var bra för (jag har förstås bara hört talas om det här från bekanta, jag skulle aldrig...)

Av denna analogi skulle man kunna dra slutsatsen att både senromantik och sen romantik är något man borde lägga till handlingarna som något man inte borde hålla på med. Väx upp, gå vidare och låt förnuftet råda.

Sedan träffade jag sir Mark. Jag vet inte vad han heter i efternamn, för trots att de flesta i kören inte är särskilt vördnadsfulla inför någon, så säger de bara "sir Mark", så fort han förs på tal. Men nu är jag inne på ett sidospår, det var inte alls brittiskt namnbruk jag tänkte prata om.

Sir Mark tar nämligen Elgar på fullaste allvar. Vi hade repetition med honom i torsdags och han kan stycket inifrån och ut. Han vet hur allt ska uttalas (även britter kivas sinsemellan över vokalfärger) och varför. Han kan sin bibel och han kan sin Elgar och han vet hur han ska prata med kören. Plötsligt höjde sig kören till nya höjder. Plötsligt förstod jag vad jag höll på med. Plötsligt förstod jag senromantiken och detta sökande efter det totala uttrycket och känslosvallet. Vad är väl kylig och intellektuell modernism jämfört med det här? Det är klart att man som konstnär ska ut på den yttersta svallvågen och sträcka sig efter det maximala uttrycket. Varför skulle man annars hålla på med det här?

Några planer på sen romantik med sir Mark har jag inte, men tänk om man skulle strunta i förnuftets kranka blekhet och ge sig hän i Londons nattliv...? Tänk om det finns en sanning även här? Istället för att vara förnuftig och tänka på morgondagen, strunta i farhågorna och leva farligt i londonnatten - vad ska annars livet vara till för?

Fast det slutar säkert som det gick med senromantiken. Bredvid en på sängen ligger modernismen... Och huvudet känns som en tolvtonsskala...