lillebror

Det har hänt i mitt liv att jag besökt den svenska hamnstaden i väster. Trevligt ställe. Bra operahus, fantastisk fisk och jag har varit på trevliga fester på Chalmers. 

Om det bara inte vore för att man alltid måste jämföra med Stockholm. Var är det trevligare? Varför får Stockholm all mediebevakning? Och så det där nöjesfältet som - ja - är bättre än Stockholms. 

Man skulle kunna tänka sig att London, en av Europas stora städer, ett av världens finansiella centra, ett av... ja, det finns så mycket att... Det är ju London. Här borde det inte finnas något lillebrorskomplex. Men då tror man fel. 

Det är inte så att man jämför sig med de andra storstäderna, eller länderna i Europa. Visst känner man till Paris, i Spanien finns det sol och italiensk mat är gott. Men resten av Europa är inte riktigt centralt i det brittiska medvetandet-tvärtom. Läser man tidningar här pratar man om "Britain and Europe", som om det vore två olika ställen. 

Man är medveten om Samväldet - alla de före detta kolonier som fortfarande har drottningen som statsöverhuvud. Men i det sammanhanget är man fortfarande högsta hönset. Det är hit andra åker, medan migrationen härifrån till Harare och Karachi är mycket mindre. Nej lillebrorskomplexet riktar sig mot storebrodern på andra sidan Atlanten. 

Nu skulle man kunna invända att alla i hela världen jämför sig med den stora storebrodern i Amerika, men jag skulle ändå påstå att förhållandet är mer neurotiskt här än i resten av världen. 

Det är inte bara det att presentatörerna i Top Gear är elakare än vanligt vid resor till USA. Eller att engelsklärarna fnyser till när jag kallar byxor "pants" (det heter trousers på brittiska). Det går djupare än så. När the Guardian rapporterar om läckorna till Wikileaks blev det extra pinsamt. Det visade sig att de konservativa lovat himlen och mer därtill till USA innan de blev valda i våras - allt för att fortsätta ha "a special relationship" med den store grannen. 

En kombination av beundran och förakt - samtidigt som storebror knappt lägger märke till en. Läser man New York Times förekommer Britannien och London lika mycket som Paris eller Moskva. Eller man kanske ska skriva "lika lite"...

Det är inte ens 100 år sedan det brittiska imperiet var det största världen sett. Man kanske kan förlåta en del postimperialistiska komplex. 

Samtidigt är det lite tragiskt att titta på. Då statsbudgeten är så svag kommer Britannien snart ha färre stridsflygplan än Sverige. Deras sista hangarfartyg med Harrierplan togs ur drift för en månad sedan. Samtidigt bygger man nya ubåtar bestyckade med kärnvapen. 

Den första ubåten i den nya ubåtsklassen var ute och provåkte. Man körde på grund och lyckades inte ta sig loss på egen hand...