att städa... eller...

Jag har ett svårt beslut framför mig. Just nu sitter jag mätt och belåten på "the Lass", ett syndens näste ca 20 meter från min arbetsplats. Här har jag ätit middag samtidigt som jag jämfört dagens kursplaner med morgondagens ämnesplaner. Det sker nämligen stora saker i gymnasiet. Förut styrde Skolverket det man gjorde genom "kursplaner", från och med i höst kommer det att heta "ämnesplaner". Förut hette det "Matematik A", snart kommer elever att läsa en kurs i "Matemitik 1" istället. Viktiga saker med andra ord.

För att lätta upp denna jämförelse - varför inte göra det framför en öppen spis på "the Lass"? Och om man nu redan är här - varför inte äta middag här också? Och om man nu redan äter middag här - kanske en pint...

Så där är man igen. Fast i det alkoholsamhälle som går under namnet Britannien. Förut hade åtminstone pubarna så dålig mat, att man inte ville äta här, men numera har Gordon Oliver et consortes förändrat även detta och den cottege pie jag fick var mycket god och serverade med delikata grönsaker... Delikata grönsaker... På en pub... Undrens tid är inte förbi.

Hemma finns emellertid en mycket ostädad lägenhet. Man borde också tvätta. I helgen var det nämligen konsert med kören och LSO. Det innebar att jag var tvungen att ta mig upp halv åtta på både lör- och söndagsmorgonen. Repetitionerna började klockan 10 och under helgerna är ofta stora delar av tunnelbaanenätet "nere" på grund av "planned engineering works". Min lilla del av "District Line" behöver tydligen väldigt mycket "engineering work", så resan till Barbican tog tid.

Blev det städat? Not so much. Alltså borde jag hem nu...

Å andra sidan skulle man ju kunna stanna kvar här och beställa en pint till...

Medan jag väntar på att jag ska besluta mig, kan jag rapportera ännu ett bidrag till mina observationer över alkoholanvändandet på dessa öar. Igår var det konsert. Mitt i konserten var det paus på 20 minuter. Finns det ett café för artisterna, det vill säga vi? Ja. Har detta café fullständiga rättigheter? Yup. Används detta av korister? Jajemen...

På väg hem från konserten fick jag bilskjuts av Paul som bor i närheten av mig. Han berättade att det fanns ett skäl till att kören ofta låter sämre på konsert än på generalrepetitionerna. Genrepen är mellan 10 och 13 på söndagsmorgonen. Samling för konsert är kl 18. Bor man i Reading hinner man bara hem och vända. Vad ska man då göra hela denna långa eftermiddag...?

Fast det verkar som om ett beslut har närmat sig. I detta fall i form av en glas med gyllenbrun dryck som en vacker kvinna burit fram till mitt bord. Vad var det far alltid brukade säga: Skjut inte upp till i morgon, det du kan skjuta upp till i övermorgon...

sen romantik

Jag, min kör och vår kompgrupp ska i kväll framföra "The Kingdom" av Edward Elgar. Verket är senromantiskt (=superpampigt), ska framföras med stor orkester, en ännu större kör och fyra solister. Verket har fem satser, handlar om de första apostlarna (jag sjunger bland annat "and the lot fell on Matthias") och håller på i knappt två timmar. Det framförs - kanske av förklarliga skäl - inte så ofta.

För någon vecka sedan skrev jag en Facebook-kommentar att jag sjöng senromantik och fick då förstås repliken från en vän: "Är det sånt som händer klockan två på krogen?"

Det finns paralleller. Vid förra sekelskiftet växte orkestrarna och blev större och större. Verken blev längre och längre. Man behöver inte vara psykolog för att se hur kompositörer försökte bräcka varandra i känslosamhet och svulstighet. De visste inte om det, men modernismen låg och väntade runt hörnet. Snart skulle musikhistorien vända åt ett helt annat håll.

Det finns människor som går på krogen för att hitta romantik. Kvällen blir senare, känslosamheten ökar, desperationen ökar och sent på natten hittar man romantik, sen romantik. Och på morgonen vaknar man upp och funderar vad allt det där var bra för (jag har förstås bara hört talas om det här från bekanta, jag skulle aldrig...)

Av denna analogi skulle man kunna dra slutsatsen att både senromantik och sen romantik är något man borde lägga till handlingarna som något man inte borde hålla på med. Väx upp, gå vidare och låt förnuftet råda.

Sedan träffade jag sir Mark. Jag vet inte vad han heter i efternamn, för trots att de flesta i kören inte är särskilt vördnadsfulla inför någon, så säger de bara "sir Mark", så fort han förs på tal. Men nu är jag inne på ett sidospår, det var inte alls brittiskt namnbruk jag tänkte prata om.

Sir Mark tar nämligen Elgar på fullaste allvar. Vi hade repetition med honom i torsdags och han kan stycket inifrån och ut. Han vet hur allt ska uttalas (även britter kivas sinsemellan över vokalfärger) och varför. Han kan sin bibel och han kan sin Elgar och han vet hur han ska prata med kören. Plötsligt höjde sig kören till nya höjder. Plötsligt förstod jag vad jag höll på med. Plötsligt förstod jag senromantiken och detta sökande efter det totala uttrycket och känslosvallet. Vad är väl kylig och intellektuell modernism jämfört med det här? Det är klart att man som konstnär ska ut på den yttersta svallvågen och sträcka sig efter det maximala uttrycket. Varför skulle man annars hålla på med det här?

Några planer på sen romantik med sir Mark har jag inte, men tänk om man skulle strunta i förnuftets kranka blekhet och ge sig hän i Londons nattliv...? Tänk om det finns en sanning även här? Istället för att vara förnuftig och tänka på morgondagen, strunta i farhågorna och leva farligt i londonnatten - vad ska annars livet vara till för?

Fast det slutar säkert som det gick med senromantiken. Bredvid en på sängen ligger modernismen... Och huvudet känns som en tolvtonsskala...

hur skitigt ska det vara?

Min arbetsplats är inrymd i Richmond International University, som ligger uppe i Richmond Hill i Londons sydvästra förorter. Det är ett gammalt metodistkonvent som ligger i en liten park och på utsidan är det ett fantastiskt hus i gotisk stil med tinnar och torn. På insidan är det emellertid rätt sjavigt här och där och under heltäckningsmattan som finns överallt verkar det finnas knarrande brädor och spånplattor som inte ligger rätt.

Likadant inne på det fina varuhuset. Min kör sjunger i smoking så inne i Richmond gick jag in på "House of Fraser" för att köpa en sådan. Allt ser lyxigt ut, ända tills man kommer till provrummet, där väggarna består av målad spånplatta med färg som verkar blivit över hemma hos någon någon gång.

Den pint med ale som just nu står framför mig är fylld med gyllene dryck, men en del av drycken har istället kommit på utsidan och har runnit ner på bordet. Och så är det alltid - jag har hittills inte köpt en öl där drycken inte runnit över.

Detta kan man irriteras över, men jag har mer och mer börjat tro att det är jag och mitt svenska, lätt puritanska överjag som moraliserar över saker som inte behöver någon moral.

För några år sedan befann jag mig på en pub i San Francisco (märkligt hur jag alltid verkar befinna mig på olika pubar över hela världen...) Just på denna pub träffade jag på en amerikan som kunde svenska - han hade nämligen varit i Växjö under ett år långt tidigare och vi började diskutera kulturskillnader. Mannen började då prata om... kofångare. I San Francisco, och på andra platser i USA, är det nämligen så att när man ska fickparkera så kör man ända tills man stöter på den andra bilen. Sedan backar man tills man stöter till den bakom. Och så vidare. Alla bilar har smårepor på sina kofångare. "It's just a bumper!" utbrast mannen i San Francisco, för han hade förstås parkerat på samma sätt i Sverige och fått bannor för detta.

I kulturrelativismens namn skulle man kunna mena att alla dessa sätt att förhålla sig till småfel är lika bra och att Sverige, med perfekta spånplattor, snygga provrum, öl utan spill, samt blänkande kofångare har en lika god kultur som någon annan.

Jag är emellertid ingen kulturrelativist.

För några år sedan skulle en bekant till mig renovera sin nya lägenhet. Och när man nu renoverar är det ju viktigt att allt blir rätt. Helt rätt. Så hantverkarna fick förstås göra om när det blivit fel oljetemperafärg och när hela kalaset var klart var allt väldigt fint - men svårt att röra sig i.

"It's just a bumper!"

Det kanske finns kvalitéer som är viktigare än ölspill och några repor?

och andra sporter

Mainstreamkultur är inte ointressant. Vilka filmer pratar man om? Vilka skämt slår? Allt det man kan upptäcka när man träffar på en annan kultur, antingen vid ett kort besök, eller om man, som jag, flyttar till ett annat land.

Men på något sätt är det mer udda och ovanliga roligare. Den andra dagen jag var i Brittannien gick jag förbi en park där kricket pågick. Utan åskådare och med hopplösa regler, men alla spelare var vitklädda enligt konstens alla regler.  På håll såg det ut som om spelarna höll på med en intrikat skuggdans - vita dansare mot en mörkgrön bakgrund.

Nu är både kricket och bowles sommarsporter, så både "cricketgreens" och "bowlinggreens" står övergivna. Fotboll och rugby betraktas däremot som vintersporter, så på lör- och söndagar förvandlas gräsplaner till leråkrar alltmedan män tumlar om varandra i en brutal lek i kamp om en vanlig eller en konstig boll.

Nu är ju fotboll typiskt mainstream och i det här landet får man nog betrakta även kricket och rugby som mainstream. Nyss avslutades den stora årliga kricketmatchen mot Australien (där det ju är sommar) - "the ashes" - och England vann, vilket enligt de stora rubrikerna i tidningarna inte händer varje år.

 En mer udda vintersport är - rodd...

För att förstå detta måste man veta att det sällan blir kallare är fem plusgrader här. Själva roddrörelsen håller också utövaren varm. Samtidigt ser det väldigt kallt ut när roddarna kliver ner i Themsens brunkalla vatten iklädda badskor. Uppströms från centrala London kommer den ena roddklubben efter den andra och även om jag sett ensamma roddare, så handlar det oftast om smala farkoster med fyra till tio roddare, som pilsnabbt skär genom vattnet och förvånande fort tar sig från starten till målet.

Läsare av denna blogg kanske kommer ihåg hur roddare skrattade åt mig när jag var strandsatt på en parkbänk vid högvatten (http://vallasblogg.blogspot.com/2010/11/themsen.html). Jag har sett roddarlag åka förbi med lanternor tända efter mörkrets inbrott och jag tror att det har att göra med att man helst ror vid antingen hög- eller lågvatten. Då rör sig inte vattnet lika mycket som mitt emellan dessa ytterligheter, då Themsens vatten är strömt åt antingen det ena eller det andra hållet.

Idag var det tävling mellan de olika roddklubbarna. På en ganska rak sträcka mellan Kew Brigde och Chiswick Bridge åkte ekipagen två och två. Start låg vid ett klubbhus, mål vid ett annat. När man gick längs Themsen hördes plötsligt hurrarop när ekipagen satte av. Vid mål verkade det finnas färre åskådare, för där hördes mest marinhornets bröl när målgången skedde.

För någon större publiksport är inte rodd. En gång per år samlas människor längs Themsens stränder - när roddarlag från Oxford och Cambridge möts. Målgång sker inte långt från min lilla del av London. Vid Mortlake är målet och då lär det vara tätt med folk på båda stränderna.

Men en vanlig söndag som idag står inga åskådarmassor på stränderna och trots att de flesta här ror i stora roddarlag, ser man ibland ensamroddare. Det är också då jag tycker att den här sporten är som vackrast. Lugna och metodiska rörelser, samtidigt som båten skär snabbt genom vattnet. Är det dessutom solnedgång över Themsen, kan vem som helst börja leta efter "rowing-boat" på eBay.

brittisk ingenjörskonst, del... eh... del... typ sju

För den som har tröttnat på den före detta ingenjörens litanior om saker som kunde fungera bättre i det forna imperiet: Det kommer några mer humanistiskt inriktade betraktelser på slutet.

Jag skulle tvätta händerna. Då mitt toalettrum befinner sig nere i korridoren innebär detta att jag oftast tvättar händer, borstar tänder och dylikt i köksvasken. Detta är vanligtvis inget problematiskt. Hela köket är nytt och kranarna är nya.

Jag hade emellertid redan tidigare upptäckt ett märkligt problem. Det kändes ibland som att delar av vattenstrålen var kallare än resten. Jag struntade emellertid i denna iakttagelse, sorterade in det som ett "hjärnspöke" och hoppades att mina vanföreställningar inte skulle bli konstigare än så. Jag har precis sett "The Black Swan" med Natalie Portman i huvudrollen och så länge mina fantasier handlade om olika temperatur i olika delar av en vattenstråle, kändes det som att jag hade mig själv under kontroll.

En kväll blev det emellertid värre. Jag ville ha riktigt varmt vatten och skruvade ner kallvattenkranen så att det bara skulle komma lite vatten därifrån - jag ville trots allt inte skålla mig. Då separerades vattenstrålen. I mitten kom det en smal stråle med kokhett vatten. Längst ner i kanten på kranmynningen kom en svag ström med droppande vatten - kallt.

Jag stirrade på vattnet, vred därefter upp kallvattnet. Då vidgades plötsligt vattenstrålen och vattnet var blandvarmt, men återigen tyckte jag mig känna att delar av vattenstrålen var kallare än andra. Vad är det frågan om?

Jag vred ner båda kranarna så att vattnet avstannade och började undersöka kranen. Det visade sig att det fanns ett tunt rör centriskt i kranröret. Detta rör avslutades ungefär en millimeter från vattenutloppet. Inne i detta rör transporterades allt varmvatten. Runt röret kom kallvattnet, så vattnet blandades först i luften på väg ner i vasken - en smal stråle med varmt vatten i mitten, omgiven av kallvatten. Om man skruvade ner kallvattnet till ett minimum, separerades strålarna och man fick två vattenstrålar - ur samma kranrör.

Det separerade vattnet finns dock inte bara i mitt kök. Även i alldeles nya badrum kan man upptäcka separata blandare på samma sätt som man kan hitta i gamla svenska badrum från 1950-talet och tidigare. Och varje gång ställs man inför samma problem när man ska tvätta händerna - ska jag välja fryskallt, eller skålla mig? En pub rakt över gatan från min arbetsplats har nyrenoverade toaletter. Men varmt och kallt vatten är separat. För att spara vatten är de dessutom försedda med fjäderbelastade reglerdon, så att man inte ska slösa på vatten. Varmvattendonet är förstås trasigt och har fastnat i "på"-läget så jag brukar använda den kranen. Jag för händerna snabbt genom vattenstrålen så att de blir blöta. Det svåra är att hitta rätt gränsland mellan hygien och tredje gradens brännskador.

Efter denna upptäkt har jag brytt min hjärna med frågan - varför?

Jag har gått igenom flera teorier. Den första var en smula ingenjörsmässig: Om man separerade vattenflödena så långt som möjligt skulle man kunna få varm- respeltive kallvatten momentant. Man skulle inte behöva vänta på vattnet den tid det tar för den att föras från själva kranen till utloppet. Denna teori föll emellertid på att röret varmvattnet förs i  är gjord av koppar som leder värme oerhört bra. Kranarna kan inte vara avstängda många sekunder innan vattnet i både kall- och varmvattendelen är lika varmt.

Den andra teorin var att det skulle kunna finnas något slags hälsoskäl till separeringen. Det varma vattnet innehåller fler bakterier och håller man det inte tillräckligt varmt i varmvattenberedaren, så kan det frodas legionellabakterier. Alltså bör vattnet hållas separerat. Även denna förklaring verkar grundlös. Vem dricker vatten direkt utan att låta det spola lite först? Och hur stor är sannolikheten att det skulle bildas en bakteriehärd just i utloppsröret - efter kranarna? Som berodde på att varm- och kallvatten inte är separerat? En dålig teori.

Kvar fanns de religiösa teorierna. Kanske det skulle kunna finnas ett kulturellt tabu som förbjöd beröring mellan varmt och kallt? I min hjärna byggdes denna teori raskt på med ett sexuellt tabu grundat under den viktorianska eran. Det varma vattnet måset hållas från det kalla vattnet, för vem vet vad som kan hända om de båda skulle mötas? I en köksblandares utloppsrör...?

Jag har haft svårt att släppa den sexuellt inriktade teorin, men den håller på att ge vika för en mycket mer prosaisk och enkel och är man en anhängare av Occams rakkniv är det nog den som är bäst:

För 150 år sedan var Brittannien världens ledande tekniska stormakt. År 1850 tillverkades allt som tillverkades i världen just i Britannien. Bara femtio år senare hade både Tyskland och USA gått förbi och de flesta historiker som gett sig i kast med detta problem menar att förnyelselusten försvann ute på dessa öar. Om man redan är rikast i världen och säljer till hela imperiet och hela världen. Om man redan är bäst - varför då göra några förändringar?

Resultatet ser vi idag. Brittisk teknik är sådant ingenjörer idag skämtar om. För femtio år sedan hade öarna en stor bilindustri - idag finns bara spillror kvar. 120 år efter storhetstiden 1850, på 1970-talet, stod landet inför industrinedläggningar och statsbankrutt. Imperiet hade man redan förlorat.

Det är charmigt med traditionerna och reformoviljan i detta land. Samtidigt vore det ju trevligt och praktiskt med avlopp som låg på insidan av husytterväggarna, samt varmvattenblandare som blandade vatten.

---

År 1950 var USA världens tillverkningscentrum. Hälften av alla industriprodukter tillverkades där och amerikanska bilar var tekniskt världsledande. Idag har man världens största militärmakt, men samtidigt stora hål i både de delstatliga och federala budgeten. I dagens New York Times spekuleras det i om Illinois ska bankruttförklaras.

Nu ska vi se. Hur stor är förnyelselusten i Detroit...?

lillebror

Det har hänt i mitt liv att jag besökt den svenska hamnstaden i väster. Trevligt ställe. Bra operahus, fantastisk fisk och jag har varit på trevliga fester på Chalmers. 

Om det bara inte vore för att man alltid måste jämföra med Stockholm. Var är det trevligare? Varför får Stockholm all mediebevakning? Och så det där nöjesfältet som - ja - är bättre än Stockholms. 

Man skulle kunna tänka sig att London, en av Europas stora städer, ett av världens finansiella centra, ett av... ja, det finns så mycket att... Det är ju London. Här borde det inte finnas något lillebrorskomplex. Men då tror man fel. 

Det är inte så att man jämför sig med de andra storstäderna, eller länderna i Europa. Visst känner man till Paris, i Spanien finns det sol och italiensk mat är gott. Men resten av Europa är inte riktigt centralt i det brittiska medvetandet-tvärtom. Läser man tidningar här pratar man om "Britain and Europe", som om det vore två olika ställen. 

Man är medveten om Samväldet - alla de före detta kolonier som fortfarande har drottningen som statsöverhuvud. Men i det sammanhanget är man fortfarande högsta hönset. Det är hit andra åker, medan migrationen härifrån till Harare och Karachi är mycket mindre. Nej lillebrorskomplexet riktar sig mot storebrodern på andra sidan Atlanten. 

Nu skulle man kunna invända att alla i hela världen jämför sig med den stora storebrodern i Amerika, men jag skulle ändå påstå att förhållandet är mer neurotiskt här än i resten av världen. 

Det är inte bara det att presentatörerna i Top Gear är elakare än vanligt vid resor till USA. Eller att engelsklärarna fnyser till när jag kallar byxor "pants" (det heter trousers på brittiska). Det går djupare än så. När the Guardian rapporterar om läckorna till Wikileaks blev det extra pinsamt. Det visade sig att de konservativa lovat himlen och mer därtill till USA innan de blev valda i våras - allt för att fortsätta ha "a special relationship" med den store grannen. 

En kombination av beundran och förakt - samtidigt som storebror knappt lägger märke till en. Läser man New York Times förekommer Britannien och London lika mycket som Paris eller Moskva. Eller man kanske ska skriva "lika lite"...

Det är inte ens 100 år sedan det brittiska imperiet var det största världen sett. Man kanske kan förlåta en del postimperialistiska komplex. 

Samtidigt är det lite tragiskt att titta på. Då statsbudgeten är så svag kommer Britannien snart ha färre stridsflygplan än Sverige. Deras sista hangarfartyg med Harrierplan togs ur drift för en månad sedan. Samtidigt bygger man nya ubåtar bestyckade med kärnvapen. 

Den första ubåten i den nya ubåtsklassen var ute och provåkte. Man körde på grund och lyckades inte ta sig loss på egen hand...

fireside chat

Efter en hård dags arbete har jag märkligt nog åter hamnat framför den öppna spisen på "the Lass of Richmond Hill", ca 50 meter från min arbetsplats. Sittandes framför lågorna och glöden kan man börja tänka på livet, meningen och allt det där.

I filmen "Up In the Air" har en av de kvinnliga huvudpersonerna, Natalie, blivit dumpad av sin pojkvän. Hon beklagar sig för de andra huvudrollerna, Ryan och Alex, samtidigt som hon räknar upp allt hon räknat med att ha hunnit med till 23-års ålder. Alex svarar: "Life can underwhelm you that way".

Den romantiska ådran i mig har alltid slagits för att man bör följa sina ideal och drömmar. Min syster hade en poster i sitt flickrum där det stod "Find out what you most of all want to do in life, the do it". Precis så bör livet vara. På postern red en vacker naken man en häst barbacka. Detta är inte min dröm - att rida en häst verkar rätt kul, men att göra det barbacka naken verkar extremt plågsamt. Emellertid förstod jag budskapet i postern - att känna vinden i sitt hår - att följa sin dröm...

Men vilken är min dröm?

Ja, just det...

Drömmar är sköra och bräckliga varelser. Ju mer man försöker hålla hårt i dem, desto gråare och tristare verkar de. En kalender jag ägde hade en vecka devisen "Det tråkiga med goda ideer är att de snart urartar i hårt arbete". Dessutom är självförverkligandet en ganska egocentrisk verksamhet, är det verkligen detta drömjagande livet går ut på?

Framför brasan på "the Lass" förlorar detta exitensialistiska credo stora delar av sin mening. Från kylan utanför kommer ett par tillsammans med sin hund. Till höger ser jag två vänner prata med varandra. Den oranga glöden i den öppna spisen är hypnotiserande vackert och denna kalla och våta årstid har min pub en "ale" de kallar Winter Warmer - ett mycket passande namn på denna brygd.

Alldeles före jul gick "It's a Wonderful Life" på den lokala biografen. Jag var deprimerad för att flygkaoset på Heathrow innebar att jag inte skulle komma hem till jul. Huvudpersonen, George, tänker hoppa från en bro då han tycker att han är helt misslyckad. Ängeln Clarence kommer emellertid ner till jorden och visar honom det som verkligen betyder något, nämligen att ha många vänner.

Är detta en sockersöt Hollywoodrulle? Ja. Kan det finnas kvalitéer även i en sockersöt Hollywoodrulle? Kanske till och med fler än i den mest intellektuella europeiska konstfilm.

Framför brasan med en öl framför mig tänker jag på de tillfällen i livet då 'life has underwhelmed me'. Vilket resulterat i att jag nu sitter framför en brasa i Richmond och skriver till mina vänner. Det kanske inte gått så tokigt ändå...?

kriget

Det finns med nästan överallt - det andra världskriget. Och på en del ställen är det självklart. Går man till "Imperial Museum of War" så är det inte så konstigt att det är fullt med stridsvagnar, flygplan och andra memorabilia från kriget. Går man längs officiella byggnader vid Whitehall är det kanske inte heller så konstigt att Churhill och Montgomery tittar på en där man flanerar fram.

Men kriget märks överallt annars också. I Richmond ligger "The Poppy factory", vilket man skulle kunna tro är en laboratorium för narkotika, men istället gör man små röda vallmoblommor i papper de flesta britter har på sig runt 11 november. Man ihågkommer brittiska soldater som dött i krig. Den historiekunnige vill kanske då påpeka, att 11 november var slutpunkten inte för Andra Världskriget utan för ett annat krig, men i anslutning till datumet hågkoms alla krig i tv och tidningar och inget av dem hågkoms så mycket som Andra Världskriget.

Norr om Kew Bridge finns Kew Bridge Steam Museum, ett museum med gigantiska ångpumpar som förut pumpade vatten in till London. Men i Museishoppen hittar man muggar med krigsmotiv - stora flygspanarstrålkastare som lyser upp himlen bakom de skorstenar som finns i museet.

Jag kommer ihåg hur jag som ung tittade på ett tv-reportage från Britannien, där det då var inne med klubbar där man klädde sig som under kriget och en ung man sade stolt in i kameran - "England wan the war". Samtidigt var imperiet förlorat och den brittiska ekonomin på 70-talet var sådan att man var tvungen att ansöka om hjälp från IMF.

Man skulle kunna göra en lätt psykologisk analys av denna hängivenhet inför kriget. I ett avsnitt av "Top Gear" går de tre programledarna omkring i några nedlagda fabriker i norra England och är deprimerade. "It's not we don't do cars anymore", säger en av dem. "We don't do anything". För inte alls särskilt länge sedan var det Brittiska Imperiet det största som någonsin skådats - men vad är det idag?

Den film som går bäst just nu i Britannien är "the King's Speach", med Colin Firth och Geoffrey Rush. Jag såg den idag och den är både rolig och hjärtvärmande. Firth spelar en stammande George VI så övertygande att hela salongen känner hans vånda när han ska tala. I slutscenen lyckas han emellertid få ur sig ett långt och svårt tal till nationen och på filmen applåderar alla hans talekonst.

Vad talet handlade om? Att samla nationen i september 1939...

the q2-players

Alldeles före jul var jag på lokal teater. Nere i Richmonds centrum finns två stora teatrar, men det är alldeles för långt bort för att gälla för "lokalt" i Britannien. Nej, uppe på vinden på en ombyggd kyrka i Kew visades "the Flint Street Nativity" - en pjäs om hur en skolklass ska göra en "Nativity-play", dvs framföra ett julevangelium. Alla roller spelades av vuxna och allt var en komedi om vem som skulle få spela Maria, varför det inte fanns astronauter med i ett julevangelium, när det ju handlar om himlen etc, etc. Pjäsen framfördes av "the Q2-players", som marknadsförde sig själva som "the only amateur theatre group in Kew", vilket inte är så konstigt, då denna del av London är en av de minsta i London, tänk Stureby, eller Norra Ängby.

Jag har fuskat i teaterbranschen och vet hur svårt det är att få publik. När jag och en god vän producerade en pjäs för tre år sedan hade vi lyckats få 20 betalande publik på de tre första föreställningarna. Som kassör för projektet såg jag ekonomisk ruin framför oss. Som den filantrop jag är beslöt jag mig för att stötta de stackars skådespelarna och gå och se pjäsen - om man vill att folk ska komma och se mig, så... ja, ni förstår.

Jag tog mig dit en fredagkväll och döm om min förvåning när jag fick den näst sista biljetten - det var nästan utsålt. I baren (förstås) såldes vin och hela publikum var glada och förväntansfulla när skådespelet skulle börja. Gradängerna för stolarna var naturligtvis alldeles för små för min långa lekamen, men jag lyckades vrida in mig så att knäna pekade lite snett. Detta betydde att min okända medåhörare till vänster fick för lite plats. Detta var en distraherande vacker kvinna. Jag mumlar ett "I'm very sorry", försöker att inte rodna allt för mycket och hoppas att pjäsen ska börja.

Nackdelen med att ha hållit på med något själv, är att man sitter och tittar på delarna istället för att njuta av helheten. Om jag är på en körkonsert sitter jag och tänker på hur basarna klarar sina djupaste toner. Om jag är på föreläsning tänker jag på retorik och presentationsteknik och så blev det även nu, jag sitter och tittar på scenografi och scenlösningar. Trots detta fångas jag av pjäsen och skådespelarna. Aktörerna är inte några teaterskoleprodukter, men alla verkar ha väldigt roligt och pjäsen är också rolig.

Hmmm..., på baksidan av programbladet stod det att teatergruppen sökte nya medlemmar - man kanske skulle...

---

Ibland sover jag väldigt dåligt. Kanske är det åldern, kanske är det något annat, men jag har ofta svårt att somna och vaknar lätt vid fyratiden utan att kunna somna om. Det finns människor som hävdar att det beror på ett neurotiskt sinnelag, men själv föredrar jag förklaringen att de som har lätt att koppla ifrån sina tankar och somna, helt enkelt inte tänker särskilt mycket.

Gårdagsnatten var en sådan natt och onsdagar är dessutom mina längsta dagar - lektioner i ett från kl 8:45 till 16:10. I mitten finns en halvtimmes lunch. Det var terminens första dag (man firar inte Trettondagen i Britannien) så det var massor med saker som man på ett entusiastiskt och pedagogiskt sätt skulle dra igång. På vägen hem började det regna och sedan blev det punktering på cykeln. En hemmakväll med några lagom dåliga amerikanska tv-serier lät som ett bra sätt att tilbringa de få timmarna innan nattens sömn.

Emellertid var det "reading" för q2-players och nästa pjäs, ett drama av Peter Whelan från 1997, The Herbal Bed. Vill jag vara med måste jag dit och försöka verka trevlig och intelligent, två saker jag alltid haft extra svårt för då det ligger så långt från min verkliga persona...

När jag går iväg till "the Kew Scout Hut", där readingen ska äga rum känner jag mig som ett vandrande lik. Hur skall detta gå...?

Vid en reading läser man pjäsen. Man sitter gärna i ring och manuset kan gå mellan de olika de intresserade skådespelarna och så läser man igenom hela pjäsen. I "The Herbal bed" finns det två kvinnliga roller och fem manliga, så planen för kvällen var att de närvarande kvinnorna skulle få prova på att läsa de kvinnliga delarna, medan männen skulle få provläsa de manliga.

Varför det är så, kommer jag kanske utreda en annan gång, men genusfördelningen inom teatervärlden är sned. På varje man går det fyra kvinnor, medan rollfördelningen ofta är tvärtom. Kanske det är därför jag har fått spela så mycket jag har fått. Det visade sig att q2-players hade samma fördelning mellan könen som hemma - mycket fler kvinnor än män.

"The Herbal bed" är en ganska litterär pjäs som dessutom försöker återskapa 1600-talsengelska - huvudpersonen är Susanna Hall, Shakespeares dotter som 1613 åtalar en man för förtal - "slander". Språket i pjäsen tillhörde med andra ord inte riktigt min vanliga vokabulär. Jag hoppades att Polly - regissören - skulle vara skonsam mot den nyinvandrade svensken/esten och ge mig små roller med få repliker.

Så utvecklades inte kvällen. Jag anade oråd redan i första scenen där jag fick lästa biskopens repliker - långa haranger med 1600-talskristna ord. Två scener senare var det dags att läsa förste älskarens repliker medan han och Susanna ägnar sig åt varandra i "the herbal garden" och efter det trodde jag att jag skulle slippa - jag kände hur tungan hade allt svårare att forma de främmande orden och hur min engelska bara blev sämre och sämre. Jag hade klarat av den heta centralscenen och jag kände svettpärlor av trötthet i min panna.

Polly - regissören - ville anorlunda. Slutscenen är en domstolsscen där åklagaren, en obehaglig puritansk präst försöker krossa Susanna med långa spetsfundiga drapor. Sida upp och sida ner fortsätter tvekampen mellan dessa, en nyckelscen i pjäsen. Vem skulle kunna passa för denna sclemma präst...?

Halvvägs genom scenen ser jag hur orden börjar hoppa framför mig på sidan. Jag chansar vilt på uttalet på mängder av ord och förstår nästan kanske ungefär vad det är jag säger, men försöker inte tänka för mycket på innehåll och tolkning - det var frågan om att överleva kvällen - inte att skapa stor konst.

Till slut var det slut. Jag hjälpte till att städa (vara trevlig - check) och stapplade hem till sängen

---

Idag fick jag ett mejl från Polly. Hon hoppades att jag skulle komma på audition nästa vecka...

Det var som tusan.

Å andra sidan var det brist på män...