Det finns en surrealism i delar av exillivet.
I London bor mängder med svenskar. De bor och verkar i London, precis som jag. I London finns våra arbeten, arbetskamrater och lägenheter. I London finns våra hem, även om de - som i mitt fall - kan bestå av en större omöblerad garderob med fönster.
Sedan kommer julen.
Alla åker hem.
Och detta hem är ju något annat än den lilla lägenheten i Kew (eller någon annan del av London). För några betyder detta en resa hem till sina föräldrar. Andra åker till sin barndomsstad, medan andra har haft en kringresande tillvaro i Sverige och har hem lite överallt.
Nu gäller ju detta inte bara svenskar i London på väg till Sverige. Flyplatser är fulla med människor. Alla flajter är fullbokade och på flyget till Stockholm dignade hyllorna ovanför sittplatserna med presenter och helgsprit. När jag väl kom till Stockholms central var det fullt med människor som skulle till en annan del av Sverige. Hem till en annan del av Sverige där boendet bestod av något annat än en svindyr andrahandslägenhet någonstans på Söder.
Hem till släktingar för middag på julafton och ut på krogen på Juldagen för att träffa alla andra hemvändare.
I andra kulturer är det inte julen som är den stora hemvändarhelgen. I USA åker man hem för Thanksgiving i slutet av november. Fattiga illegala städare i London åker inte hem alls.
Sittande på Stockholms tunnelbana svindlade tanken för mig. Alla dessa personer som först reser iväg för att sen resa hem igen. Slitandet mellan alla dessa platser. Oron i att inte vara rotad och hemma hela tiden. Varför inte vara hemma hela tiden istället? För att inte tala om de kostnader alla resor ger upphov till. All den miljöförstöring. Borde man inte bli ”ekologisk” och ”närodlad” i sin egen själ och stanna hemma.
Tegnér (eller var det Geijer?) skrev i sina dikter Odalbonden och Vikingen två olika typer. Bonden som stannar hemma och odlar, medan vikingen ger sig ut i världen. Vilket levnadssätt är bäst?
Ibland önskar jag att nyfikenheten och vandringslusten i mig vore mindre. Att det fanns mer ro.
Å andra sidan finns det ju en stor värld därute. Fantastisk natur. Människor.
När jag tolv år såg jag Han Solo i Stjärnornas krig när han hoppar in i sitt rymdskepp och åker iväg till en annan stjärna och ett annat planetsystem.
Så visst skulle man kunna vara hemma hela tiden.
Men…
PS. Med en önskan om ett gott nytt år DS.
lördag 31 december 2011
tisdag 6 december 2011
Gallret
Vid Covent Garden i centrala London ligger en av världens bästa operahus. Egentligen heter det Royal Opera House (ROH), men ofta kallad det "Covent Garden" efter den marknadsplats som ligger alldeles bredvid.
Det är ett av de bästa operahusen och också ett av de dyraste. Utan att anstränga sig kan man få betala 200 pund för en alldeles vanlig plats på parkett. Är det lördag, en populär opera och du vill sitta i en loge på 1a raden, kostar det mer. Smakar det, så kostar det för mycket, som en snål del av min personlighet försöker säga till mig ibland.
För drygt 10 år sedan renoverades det och sådant kan sluta hur som helst. Två kvarter bort ligger English National Opera där renovering, ungefär samtidigt, slutade i platser där man inte kan se textningen ( om man inte sjunker ner i stolen 15 cm - svårt för mig), platser med för lite benutrymme (inte bara för mig utan även för kortare varelser), samt en vag känsla av målad spånplatta.
Denna fälla trampade inte Covent Garden i. Kringutrymmena fördubblades, men allt med stil och klass som motsvarar biljettpriset. Det moderna paras ihop med det gamla på ett lyckat sätt. Man lyckades också göra salongen större genom att fördjupa tredje raden. Man ser bra, men ljudet är lite svagt. Det finns restauranger så man kan komma två timmar i förväg för att äta och så finns - förstås - en champagnebar. Högt upp finns en terass över torget och Londons takåsar. En lyckad renovering.
Men...
De hårt arbetande musikerna bör skyddas från fallande föremål. Tänk om något skulle falla ner från scen. Tänk om något skulle falla ner från de övre raderna.
I Britannien behöver man inte bekymra sig. Det finns de som bekymrar sig åt dig. De går under namnet "Health and Safety". De ser till att det finns en brandfilt i ditt kök (självklart!), att det inte finns för många sångare tre meter från nödutgången (det får vara precis 26 stycken på Sheldonian i Oxford) och på operahuset vid Covent Garden finns Gallret. Det sitter mitt i den vackra renoveringen format som ett U och täcket nästan halva orkestern. Mellan den röda plyschen och guldetaljerna ligger den som ett brutalistiskt sår i arkitekturen. För den stackare som hamnar längst fram, längst åt höger hamnar den dessutom mitt i blickfånget. Man har nämligen lagt hela kalaset på en svart stålat löning som bygger upp 15 cm ovanför den vanliga balustraden mellan orkester och parkettpublik. En tydlig "afterthought"
Just denna kväll är denna stackare jag. På ett infall åkte jag till centrum efter jobbet för det var en av de sista föreställningarna av Verdi's La Traviata. En favorit.
Nu är det inte alltför synd om mig. Mina 195 cm är tillräckligt mycket för att se över gallret. Och det vore ju synd om något föll ner på orkestern.
En tanke får mig att titta upp. Ovanför mig ser jag kanterna på 1a, 2a och 3e raden. Om någon skulle tappa ner något...
Ja-ja. Jag lutar mig tillbaka. Snart ska tredje akten börja. De sjunger fantastiskt. Jag njuter. Även utan galler ovanför mitt huvud.
Det är ett av de bästa operahusen och också ett av de dyraste. Utan att anstränga sig kan man få betala 200 pund för en alldeles vanlig plats på parkett. Är det lördag, en populär opera och du vill sitta i en loge på 1a raden, kostar det mer. Smakar det, så kostar det för mycket, som en snål del av min personlighet försöker säga till mig ibland.
För drygt 10 år sedan renoverades det och sådant kan sluta hur som helst. Två kvarter bort ligger English National Opera där renovering, ungefär samtidigt, slutade i platser där man inte kan se textningen ( om man inte sjunker ner i stolen 15 cm - svårt för mig), platser med för lite benutrymme (inte bara för mig utan även för kortare varelser), samt en vag känsla av målad spånplatta.
Denna fälla trampade inte Covent Garden i. Kringutrymmena fördubblades, men allt med stil och klass som motsvarar biljettpriset. Det moderna paras ihop med det gamla på ett lyckat sätt. Man lyckades också göra salongen större genom att fördjupa tredje raden. Man ser bra, men ljudet är lite svagt. Det finns restauranger så man kan komma två timmar i förväg för att äta och så finns - förstås - en champagnebar. Högt upp finns en terass över torget och Londons takåsar. En lyckad renovering.
Men...
De hårt arbetande musikerna bör skyddas från fallande föremål. Tänk om något skulle falla ner från scen. Tänk om något skulle falla ner från de övre raderna.
I Britannien behöver man inte bekymra sig. Det finns de som bekymrar sig åt dig. De går under namnet "Health and Safety". De ser till att det finns en brandfilt i ditt kök (självklart!), att det inte finns för många sångare tre meter från nödutgången (det får vara precis 26 stycken på Sheldonian i Oxford) och på operahuset vid Covent Garden finns Gallret. Det sitter mitt i den vackra renoveringen format som ett U och täcket nästan halva orkestern. Mellan den röda plyschen och guldetaljerna ligger den som ett brutalistiskt sår i arkitekturen. För den stackare som hamnar längst fram, längst åt höger hamnar den dessutom mitt i blickfånget. Man har nämligen lagt hela kalaset på en svart stålat löning som bygger upp 15 cm ovanför den vanliga balustraden mellan orkester och parkettpublik. En tydlig "afterthought"
Just denna kväll är denna stackare jag. På ett infall åkte jag till centrum efter jobbet för det var en av de sista föreställningarna av Verdi's La Traviata. En favorit.
Nu är det inte alltför synd om mig. Mina 195 cm är tillräckligt mycket för att se över gallret. Och det vore ju synd om något föll ner på orkestern.
En tanke får mig att titta upp. Ovanför mig ser jag kanterna på 1a, 2a och 3e raden. Om någon skulle tappa ner något...
Ja-ja. Jag lutar mig tillbaka. Snart ska tredje akten börja. De sjunger fantastiskt. Jag njuter. Även utan galler ovanför mitt huvud.
lördag 3 december 2011
Albert
Amatörteater kan vara rätt slitsamt. Massor med repetitionstid. Ännu mer tid för att lära sig texter. Strukna texter i sista stund därför att pjäsen blivit för lång. Bråk med medskådespelare som inte sköter sig (= levererar inte sina rader så att jag kan maximera mina…). Och lönen för mödan är några föreställningar i en ostädad, kall och dyr källarlokal någonstans på Söder för väldigt få åskådare.
För några år sedan var jag inblandad i själva produktionen av en pjäs. Jag hade huvudrollen, det ekonomiska ansvaret och byggde alla kulisserna. En inte helt lyckad kombination. Efter det hade jag en paus på 2 år innan teatertarmen tog över igen.
Men så ibland får man oförhappandes en roll som är rena motsatsen. Den kräver få repetitioner. Teatersällskapet ordnar allt det där bakom och rollen är som gjord för att stjäla scener…
Vad är då detta? Hur kan man stjäla en scen?
Det berättas att när Ernst-Hugo Järegård skulle göra sin Dramatendebut, så bestod hans enda replik av ”Ja” (eller var det ”nej” - minnet sviktar). Istället för att bara gå in på scenen och leverera så gick han rakt över scenen och funderade. Därefter till andra sidan av scenen. Fundera lite till. Och till slut - till mitten av scenen: ”Ja”
Rollen jag gör just nu är ”Albert”. Albert är en häst. Albert menar att ett glas inte är halvfullt, eller halvtomt, utan att det ju faktiskt alltid finns för lite i det. Albert ska dra en husvagn i ”Det susar i säven”, pjäsen jag just nu spelar med i, men klagar över detta” I’m not supposed to pull things - doctor’s orders. When I pull things I pull other things - like muscles…”
När det varit natt och soluppgången kommer: ”I don’t mind sunrise, really. And I don’t dislike sunset. It’s what’s in between depresses me”. Vad som än händer, kan Albert tolka situationen på ett negativt sätt. Den enda gången han ler är när Padda kastats i floden av en kvinna på en pråm som avslöjat att han inte är en tvätterska: ”What, laundry…person. I see your wet through… (notice how I’m keeping up your disguise)”
Albert är som gjord för att stjäla scener. De gånger han mot förmodan inte uttalar sig, kan han se aktivt ointresserad ut. Medan de andra skådespelarna försöker föra fram historien på ett seriöst sätt kan Albert dra uppmärksamheten till sig genom att fnysa eller på andra sätt se till att publiken tittar på honom istället för att följa huvudrollerna.
En egoistisk Albert skulle med andra ord kunna ta över en hel pjäs och få publiken att tro att allt handlar om honom - egentligen. Samtidigt skulle emellertid huvudhandlingen lida. Att spela Albert är alltså ett karaktärsprov. Spelar man bara för sig själv, eller för hela ensemblen?
Efter gårdagens föreställning fick jag ett sms av H, som spelade med i min förra föreställning med Q2-players: ”Loved it, you show stealing muthafu*ka. Fantastic!”
Äntligen har jag hittat hem…
För några år sedan var jag inblandad i själva produktionen av en pjäs. Jag hade huvudrollen, det ekonomiska ansvaret och byggde alla kulisserna. En inte helt lyckad kombination. Efter det hade jag en paus på 2 år innan teatertarmen tog över igen.
Men så ibland får man oförhappandes en roll som är rena motsatsen. Den kräver få repetitioner. Teatersällskapet ordnar allt det där bakom och rollen är som gjord för att stjäla scener…
Vad är då detta? Hur kan man stjäla en scen?
Det berättas att när Ernst-Hugo Järegård skulle göra sin Dramatendebut, så bestod hans enda replik av ”Ja” (eller var det ”nej” - minnet sviktar). Istället för att bara gå in på scenen och leverera så gick han rakt över scenen och funderade. Därefter till andra sidan av scenen. Fundera lite till. Och till slut - till mitten av scenen: ”Ja”
Rollen jag gör just nu är ”Albert”. Albert är en häst. Albert menar att ett glas inte är halvfullt, eller halvtomt, utan att det ju faktiskt alltid finns för lite i det. Albert ska dra en husvagn i ”Det susar i säven”, pjäsen jag just nu spelar med i, men klagar över detta” I’m not supposed to pull things - doctor’s orders. When I pull things I pull other things - like muscles…”
När det varit natt och soluppgången kommer: ”I don’t mind sunrise, really. And I don’t dislike sunset. It’s what’s in between depresses me”. Vad som än händer, kan Albert tolka situationen på ett negativt sätt. Den enda gången han ler är när Padda kastats i floden av en kvinna på en pråm som avslöjat att han inte är en tvätterska: ”What, laundry…person. I see your wet through… (notice how I’m keeping up your disguise)”
Albert är som gjord för att stjäla scener. De gånger han mot förmodan inte uttalar sig, kan han se aktivt ointresserad ut. Medan de andra skådespelarna försöker föra fram historien på ett seriöst sätt kan Albert dra uppmärksamheten till sig genom att fnysa eller på andra sätt se till att publiken tittar på honom istället för att följa huvudrollerna.
En egoistisk Albert skulle med andra ord kunna ta över en hel pjäs och få publiken att tro att allt handlar om honom - egentligen. Samtidigt skulle emellertid huvudhandlingen lida. Att spela Albert är alltså ett karaktärsprov. Spelar man bara för sig själv, eller för hela ensemblen?
Efter gårdagens föreställning fick jag ett sms av H, som spelade med i min förra föreställning med Q2-players: ”Loved it, you show stealing muthafu*ka. Fantastic!”
Äntligen har jag hittat hem…
fredag 18 november 2011
britter
Det är november, det är mörkt redan på eftermiddagen (här blir det mörkt ungefär halv fem). Hittills har det emellertid varit väldigt vackert och varmt. Oktober döptes om av tabloidpressen i London till ”hottober” och november har varit likadant. Om det är växthuseffekten eller inte vet jag inte, men i ett kortare perspektiv (dvs idag) är det väldigt skönt.
I Richmond, där jag jobbar, finns Londons största park, Richmond Park. En naturkunskapslektion förde mig ut i parken med mina elever och vi kunde sitta på trästockar och värma oss i solskenet.
Men när solen går ner och det ändock blir kallare, finns det få saker som slår ”the Lass”, puben bara ett förrädiskt övergångsställe från min arbetsplats. Här finns inte bara en, utan tre eldstäder och framför två av dem finns sittgrupper med öronlappsfåtöljer i skinn. Vi är långt från IKEA-minimalism och det finns anledningar till att heltäckningsmattan har ett brokigt mönster.
Än har jag inte skaffat mig en tweedkavaj, mest för att det konfektionssydda är så litet, men på the Lass är allt väldigt ”tweedigt”. Förra året sprakade riktig ved i de öppna spisarna, men skorstenarna saknade drag, så då möttes man ofta av en ganska rökig atmosfär när man steg in. I år är det kaminer med glasrutor istället, vilket inte har samma coolhetsfaktor, men är bättre för luftrören.
Personalen är supertrevlig, men det är inte detta som är det stora dragplåstret. Nej dragplåstret är britterna. Trots att jag bott här mer än ett år nu, har jag svårt att skaka av mig känslan av att alla jag möter här ”spelar britter” bara för att visa mig att alla de bilder jag haft hemifrån är korrekta. Att det bakom detta skulle finnas en verklighet där de skulle vara mer som hemma i Stockholm. En Truman Show bara för mig.
Knasigt, jag vet och någonstans inne i mig börjar jag acceptera den kulturella skillnaden hos människor. Denna kulturella skillnad är mångfacetterad, men på the Lass ser man nästan bara de trevliga, gemytliga, julkortsbritterna.
En söndag jag hade jobbat över kom jag in här och i ett hörn satt en handfull musiker och jammade. Fast inte jazz, utan irländsk folkmusik utan sångare. Långa slingor av irländsk vemod strömmade mot mig.
Hundar är inte tillåtna på restauranger, men i pubar är de välkomna (varför - vem vet?) Då the Lass bara är ett långre stenkast från Richmond Park Gate, är det ofta labradorer och cocker spaniels här.
Fast roligast är ändå att tjuvlyssna på originalen (jag är en hemsk person- jag vet). Vid grannbordet sitter för tillfället tre äldre gentlemän. Accenten är medelålders brittisk från medelklassen. När de säger ord som ”marvellous”, låter det ”maaahvelös”. Konversationen är full av skratt medan de diskuterar döda vänner och begravningar de egentligen inte ville gå på.
Då är det lätt att sitta och blogga lite grann medan ett stort leende letar sig ut över kinderna. Man kanske skulle försöka skaffa en tweedkavaj i alla fall. Det finns ju skräddare.
I Richmond, där jag jobbar, finns Londons största park, Richmond Park. En naturkunskapslektion förde mig ut i parken med mina elever och vi kunde sitta på trästockar och värma oss i solskenet.
Men när solen går ner och det ändock blir kallare, finns det få saker som slår ”the Lass”, puben bara ett förrädiskt övergångsställe från min arbetsplats. Här finns inte bara en, utan tre eldstäder och framför två av dem finns sittgrupper med öronlappsfåtöljer i skinn. Vi är långt från IKEA-minimalism och det finns anledningar till att heltäckningsmattan har ett brokigt mönster.
Än har jag inte skaffat mig en tweedkavaj, mest för att det konfektionssydda är så litet, men på the Lass är allt väldigt ”tweedigt”. Förra året sprakade riktig ved i de öppna spisarna, men skorstenarna saknade drag, så då möttes man ofta av en ganska rökig atmosfär när man steg in. I år är det kaminer med glasrutor istället, vilket inte har samma coolhetsfaktor, men är bättre för luftrören.
Personalen är supertrevlig, men det är inte detta som är det stora dragplåstret. Nej dragplåstret är britterna. Trots att jag bott här mer än ett år nu, har jag svårt att skaka av mig känslan av att alla jag möter här ”spelar britter” bara för att visa mig att alla de bilder jag haft hemifrån är korrekta. Att det bakom detta skulle finnas en verklighet där de skulle vara mer som hemma i Stockholm. En Truman Show bara för mig.
Knasigt, jag vet och någonstans inne i mig börjar jag acceptera den kulturella skillnaden hos människor. Denna kulturella skillnad är mångfacetterad, men på the Lass ser man nästan bara de trevliga, gemytliga, julkortsbritterna.
En söndag jag hade jobbat över kom jag in här och i ett hörn satt en handfull musiker och jammade. Fast inte jazz, utan irländsk folkmusik utan sångare. Långa slingor av irländsk vemod strömmade mot mig.
Hundar är inte tillåtna på restauranger, men i pubar är de välkomna (varför - vem vet?) Då the Lass bara är ett långre stenkast från Richmond Park Gate, är det ofta labradorer och cocker spaniels här.
Fast roligast är ändå att tjuvlyssna på originalen (jag är en hemsk person- jag vet). Vid grannbordet sitter för tillfället tre äldre gentlemän. Accenten är medelålders brittisk från medelklassen. När de säger ord som ”marvellous”, låter det ”maaahvelös”. Konversationen är full av skratt medan de diskuterar döda vänner och begravningar de egentligen inte ville gå på.
Då är det lätt att sitta och blogga lite grann medan ett stort leende letar sig ut över kinderna. Man kanske skulle försöka skaffa en tweedkavaj i alla fall. Det finns ju skräddare.
måndag 14 november 2011
kattar och novembrar
När jag bodde i Stockholm hade jag katt. Inte nu längre. Min väldigt lilla lägenhet och bristen på fritt spatserutrymme innebär att min lägenhet inte är kattanpassad. Dessutom är jag borta och reser ibland. Alltså finns det ingen som kommer och hälsar när jag kommer hem på dagarna (=kräver mat, men som alla andra djurägare/djuruppassare är jag blind…blind…)
De katter som passerat genom mitt liv har alla haft ett dominerande karaktärsdrag. De kan sova. Och då menar jag inte bara lite grann ibland så där, utan långa sjok av slummer, som bara avbrutits av ett sträckande på sig och… ser man på… man kunde vända på sig och sova vidare några timmar till.
Några bloggar tillbaka hävdade jag att det var roligt att göra mycket. Jag hade - som så ofta - helt fel. I London har november kommit med fukt och kalla morgnar med igenimmade fönsterrutor (nu beror ju detta även på den idiotiska fönsterkonstruktionen, men jag har använt tillräckligt mycket spaltutrymme tidigare för att berätta om det fenomen som kallas ”sash-window”). När solen tittar fram kan det fortfarande vara vackert och soligt, men dagarna har blivit kortare och fuktigheten håller igång någon slags permanent dimma.
Nu har även detta blivit mycket bättre. På den tiden London värmdes av kol och koks bestod dimman inte bara av vatten, utan även av sotpartiklar. Numera värms man istället av naturgas från Nordsjön och medan kolgruvorna i Wales är stängda, så är Scottish Gas med säte i Aberdeen (tror jag) leverantör för mängder av britter.
Men tankar på dessa intressanta infrastrukturella förändringar sker numera mellan gäspningar och längtansfulla blickar mot sängen. Det är november och minnet av mina katters vällustiga sovande får mig att vilja gå och lägga mig redan vid sextiden på kvällen. Alternativet skulle vara att gå i ide, men varje gång jag försökt har sådana triviala detaljer som arbete och slikt kommit emellan.
Nu vet jag att om jag går och lägger mig nu, så kommer jag inte att sova hela natten, men det kanske inte gör så mycket. Bara att ligga där och sträcka ut sig en smula. Kanske vända sig om och gäspa lite. Och sova lite till.
Ni kan vara lugna. Jag har inte börjat slicka mig om fötterna för att hålla mig ren. Än mindre andra delar av kroppen. Än har jag inte heller pensionerat mig så mycket att jag börjat med kattmat (vedervärdigt, jag vet)
Så vad ska man ta sig till för att inte somna (krafs, krafs, klia sig lite bakom örat). Tja man kan ju blogga lite. Men sen, sen kanske man skulle kunna slumra in…
De katter som passerat genom mitt liv har alla haft ett dominerande karaktärsdrag. De kan sova. Och då menar jag inte bara lite grann ibland så där, utan långa sjok av slummer, som bara avbrutits av ett sträckande på sig och… ser man på… man kunde vända på sig och sova vidare några timmar till.
Några bloggar tillbaka hävdade jag att det var roligt att göra mycket. Jag hade - som så ofta - helt fel. I London har november kommit med fukt och kalla morgnar med igenimmade fönsterrutor (nu beror ju detta även på den idiotiska fönsterkonstruktionen, men jag har använt tillräckligt mycket spaltutrymme tidigare för att berätta om det fenomen som kallas ”sash-window”). När solen tittar fram kan det fortfarande vara vackert och soligt, men dagarna har blivit kortare och fuktigheten håller igång någon slags permanent dimma.
Nu har även detta blivit mycket bättre. På den tiden London värmdes av kol och koks bestod dimman inte bara av vatten, utan även av sotpartiklar. Numera värms man istället av naturgas från Nordsjön och medan kolgruvorna i Wales är stängda, så är Scottish Gas med säte i Aberdeen (tror jag) leverantör för mängder av britter.
Men tankar på dessa intressanta infrastrukturella förändringar sker numera mellan gäspningar och längtansfulla blickar mot sängen. Det är november och minnet av mina katters vällustiga sovande får mig att vilja gå och lägga mig redan vid sextiden på kvällen. Alternativet skulle vara att gå i ide, men varje gång jag försökt har sådana triviala detaljer som arbete och slikt kommit emellan.
Nu vet jag att om jag går och lägger mig nu, så kommer jag inte att sova hela natten, men det kanske inte gör så mycket. Bara att ligga där och sträcka ut sig en smula. Kanske vända sig om och gäspa lite. Och sova lite till.
Ni kan vara lugna. Jag har inte börjat slicka mig om fötterna för att hålla mig ren. Än mindre andra delar av kroppen. Än har jag inte heller pensionerat mig så mycket att jag börjat med kattmat (vedervärdigt, jag vet)
Så vad ska man ta sig till för att inte somna (krafs, krafs, klia sig lite bakom örat). Tja man kan ju blogga lite. Men sen, sen kanske man skulle kunna slumra in…
torsdag 10 november 2011
111111
Imorgon är det dags. Då är datumet 111111. Det kommer att innebära… att… att…
Faktum är att jag är lite besviken över att det inte kommit någon domedagsprofet som deklarerat att jorden kommer att gå under imorgon. I somras pratades det en hel del om en pastor i USA som visste när jorden kommer att gå under. Datumet kom och gick lika odramatiskt som nyåret 2000. Just det nyåret kommer jag väl ihåg, då det var den kallaste natten under hela den vintern. Det var minus 15 och jag stod utomhus på Skansen i väldigt många timmar. Ändå gick inte jorden under.
När Jehovas vittnen drog igång skulle jordens undergång enligt sekten komma 1914. Och visst drabbades världen av det största kriget någonsin, men på något sätt levde jorden vidare.
Här i Britannien går nästan alla runt med en pappersblomma av röd och blå papp. Det ska föreställa en vallmo och pengarna går till the British Legion, som i sin tur stöttar krigsveteraner och deras familjer. Anledningen till att alla har det just nu, är att man högtidlighåller minnet av slutet av Första Världskriget den 11 nov 1918. Fast i det finns ju snarast något hoppfullt.
För bara några dagar sedan kom en asteroid nära jorden. En stor stenbumling kom till och med innanför månens bana. Hade den kommit närmare hade vi varit tvungna att skicka iväg Bruce Willis och ett gäng oljeborrare för att rädda jorden. Fast nu finns ju inga rymdskyttlar längre, så det kommer att bli svårt att ens göra filmer på temat. Det var bättre förr.
Några elever frågade om det var sant att jorden kommer att gå under nästa år, för det hade de sett i någon film som presenterade denna sanning, för det hade mayaindianerna förutsett för länge sedan. Nu lyckades inte mayaindianerna förutse sin egen kulturs undergång, så deras klärvojantiska förmåga kan kanske ifrågasättas.
Dagens ”the Guardian” lyckades däremot förutspå en hel del. Dels håller eurozonen på att förinta sig själv och i väntan på det minskar den ekonomiska aktiviteten, vilket skyndar på den ekonomiska domedagen. Som om inte detta var nog deprimerande, handlade nästa uppslag om den globala uppvärmningen och hur den accelererar på grund av att mänskligheten förbränner allt mer fossila bränslen.
Det behövs inga mystiker som spår i teblad för att förutse framtida kriser och kollapser. Efter långa studier i historia - en ibland nog så deprimerande historia - så verkar den bestå mest av en kombination av girighet och klantighet. Vi ska nog kunna göra några stora tabbar igen.
När sådana tankar drabbar mig tar jag gärna en promenad. Den mörka novembernatten är som en varm filt mot de svartaste tankarna och går man norrut på den udde som Kew ligger på kommer man snart ner till Kew Green. Varje brittisk stadsdel med självaktning har en plan gräsmatta i mitten, så även Kew. Alldeles norr om denna Green ligger något fantastiskt söta hus, alldeles vid Themsens strand. Annars bildar radhusförorterna här gärna studier i monotoni, men just här finns fantasi och rikedom. Allt är också så där nätt, nästan som stora dockhus.
Då känns det som om människan kan tillverka något bra och vackert. Allt känns bättre. Vi kan göra sånt här.
Fast när världshaven stigit 7 meter kommer vi förstås att behöva dykardräkter för att se dem. Äsch. Alltid är det nåt.
Faktum är att jag är lite besviken över att det inte kommit någon domedagsprofet som deklarerat att jorden kommer att gå under imorgon. I somras pratades det en hel del om en pastor i USA som visste när jorden kommer att gå under. Datumet kom och gick lika odramatiskt som nyåret 2000. Just det nyåret kommer jag väl ihåg, då det var den kallaste natten under hela den vintern. Det var minus 15 och jag stod utomhus på Skansen i väldigt många timmar. Ändå gick inte jorden under.
När Jehovas vittnen drog igång skulle jordens undergång enligt sekten komma 1914. Och visst drabbades världen av det största kriget någonsin, men på något sätt levde jorden vidare.
Här i Britannien går nästan alla runt med en pappersblomma av röd och blå papp. Det ska föreställa en vallmo och pengarna går till the British Legion, som i sin tur stöttar krigsveteraner och deras familjer. Anledningen till att alla har det just nu, är att man högtidlighåller minnet av slutet av Första Världskriget den 11 nov 1918. Fast i det finns ju snarast något hoppfullt.
För bara några dagar sedan kom en asteroid nära jorden. En stor stenbumling kom till och med innanför månens bana. Hade den kommit närmare hade vi varit tvungna att skicka iväg Bruce Willis och ett gäng oljeborrare för att rädda jorden. Fast nu finns ju inga rymdskyttlar längre, så det kommer att bli svårt att ens göra filmer på temat. Det var bättre förr.
Några elever frågade om det var sant att jorden kommer att gå under nästa år, för det hade de sett i någon film som presenterade denna sanning, för det hade mayaindianerna förutsett för länge sedan. Nu lyckades inte mayaindianerna förutse sin egen kulturs undergång, så deras klärvojantiska förmåga kan kanske ifrågasättas.
Dagens ”the Guardian” lyckades däremot förutspå en hel del. Dels håller eurozonen på att förinta sig själv och i väntan på det minskar den ekonomiska aktiviteten, vilket skyndar på den ekonomiska domedagen. Som om inte detta var nog deprimerande, handlade nästa uppslag om den globala uppvärmningen och hur den accelererar på grund av att mänskligheten förbränner allt mer fossila bränslen.
Det behövs inga mystiker som spår i teblad för att förutse framtida kriser och kollapser. Efter långa studier i historia - en ibland nog så deprimerande historia - så verkar den bestå mest av en kombination av girighet och klantighet. Vi ska nog kunna göra några stora tabbar igen.
När sådana tankar drabbar mig tar jag gärna en promenad. Den mörka novembernatten är som en varm filt mot de svartaste tankarna och går man norrut på den udde som Kew ligger på kommer man snart ner till Kew Green. Varje brittisk stadsdel med självaktning har en plan gräsmatta i mitten, så även Kew. Alldeles norr om denna Green ligger något fantastiskt söta hus, alldeles vid Themsens strand. Annars bildar radhusförorterna här gärna studier i monotoni, men just här finns fantasi och rikedom. Allt är också så där nätt, nästan som stora dockhus.
Då känns det som om människan kan tillverka något bra och vackert. Allt känns bättre. Vi kan göra sånt här.
Fast när världshaven stigit 7 meter kommer vi förstås att behöva dykardräkter för att se dem. Äsch. Alltid är det nåt.
lördag 5 november 2011
äntligen
Att bara lägga sig ner på sängen utan en deadline. Att bara ta det lugnt.
Den trogne läsaren av denna blogg vet om att det inte varit så många inlägg på sistone. Framför allt har detta berott på en fullbokad kalender. Om det inte har varit mycket på jobbet, så har kören presenterat ett digert program med mängder av konserter och repetitioner. Och ännu fler repetitioner. Och kanske en extra kvällsrepetition.
Ligga på sängen. Utan något som behöver göras.
När det då inte varit kör, så finns ju mitt lilla amatörteatersällskap, the Q2-players. I vår julpjäs, en scenbearbetning av Grahames ”Wind In the Willows” så har jag ingen stor roll. Jag spelar häst (igen, så var det även i Jane Eyre i våras), men denna gång är hästen mer av en klagande misantropisk karaktär, något som faller sig märkligt lätt för denne man i sina bästa år. Men även detta måste ju göras. Rader ska läras. Scenerier ska kommas ihåg.
Alldeles stilla. Ute på Sandycombe Road hörs enstaka bilar.
Ständigt detta görande. Man kan fundera på varför man håller på. Hur många konserter har jag sjungit? Hur många föreställningar av diverse teaterproduktioner. Och så denna blogg. Skriva. Skriva. Skriva. Mer. Mer. Mer…
I luften rör sig en enstaka dammtuss. Annars inget.
Delar av buddhismen handlar om detta. Detta futila strävande efter mer och mer och ett mål som bara flyttar sig längre och längre bort. Varför?
Ute på Sandycombe Road låter bilarna faktiskt väldigt mycket, men inne hos mig… så börjar det bli… ganska tråkigt…
Helt utan fotnoter kommer jag ihåg en forskarrapport som menade, att människan var som lyckligast ca 50 000 år sedan. Man jagade och samlade kanske 2 timmar per dag. Resten av tiden tog man det lugnt. Då man inte kunde bära med sig för mycket, så ägnades resten av tiden åt att… inte göra så mycket alls.
Och jag försöker. Faktiskt försöker jag. Men att bara ligga här? Där ute finns det ju så mycket som händer. På Royal Academy finns en utställning med/om Degas. British Museum är ju bara tittat på som hastigast. Och så finns ju alltid min trogna Kawasaki, som i och för sig vantrivs i trafiken (någon dag - inte långt bort nu - kommer jag att blogga om den rusningstrafik som plågar London i princip alla timmar på dygnet).
Buddhismen har fel. Det är möjligt att allt detta görande bara är futilt, men det är väldigt mycket roligare än ickegörandet. Det kanske inte finns någon ”mening” med att känna farten när man lägger ner mc:n i en kurva, men det känns väldigt bra. Just då. Det räcker.
Happ. Då ska vi se. Vad händer nu?
Den trogne läsaren av denna blogg vet om att det inte varit så många inlägg på sistone. Framför allt har detta berott på en fullbokad kalender. Om det inte har varit mycket på jobbet, så har kören presenterat ett digert program med mängder av konserter och repetitioner. Och ännu fler repetitioner. Och kanske en extra kvällsrepetition.
Ligga på sängen. Utan något som behöver göras.
När det då inte varit kör, så finns ju mitt lilla amatörteatersällskap, the Q2-players. I vår julpjäs, en scenbearbetning av Grahames ”Wind In the Willows” så har jag ingen stor roll. Jag spelar häst (igen, så var det även i Jane Eyre i våras), men denna gång är hästen mer av en klagande misantropisk karaktär, något som faller sig märkligt lätt för denne man i sina bästa år. Men även detta måste ju göras. Rader ska läras. Scenerier ska kommas ihåg.
Alldeles stilla. Ute på Sandycombe Road hörs enstaka bilar.
Ständigt detta görande. Man kan fundera på varför man håller på. Hur många konserter har jag sjungit? Hur många föreställningar av diverse teaterproduktioner. Och så denna blogg. Skriva. Skriva. Skriva. Mer. Mer. Mer…
I luften rör sig en enstaka dammtuss. Annars inget.
Delar av buddhismen handlar om detta. Detta futila strävande efter mer och mer och ett mål som bara flyttar sig längre och längre bort. Varför?
Ute på Sandycombe Road låter bilarna faktiskt väldigt mycket, men inne hos mig… så börjar det bli… ganska tråkigt…
Helt utan fotnoter kommer jag ihåg en forskarrapport som menade, att människan var som lyckligast ca 50 000 år sedan. Man jagade och samlade kanske 2 timmar per dag. Resten av tiden tog man det lugnt. Då man inte kunde bära med sig för mycket, så ägnades resten av tiden åt att… inte göra så mycket alls.
Och jag försöker. Faktiskt försöker jag. Men att bara ligga här? Där ute finns det ju så mycket som händer. På Royal Academy finns en utställning med/om Degas. British Museum är ju bara tittat på som hastigast. Och så finns ju alltid min trogna Kawasaki, som i och för sig vantrivs i trafiken (någon dag - inte långt bort nu - kommer jag att blogga om den rusningstrafik som plågar London i princip alla timmar på dygnet).
Buddhismen har fel. Det är möjligt att allt detta görande bara är futilt, men det är väldigt mycket roligare än ickegörandet. Det kanske inte finns någon ”mening” med att känna farten när man lägger ner mc:n i en kurva, men det känns väldigt bra. Just då. Det räcker.
Happ. Då ska vi se. Vad händer nu?
fredag 28 oktober 2011
sången (inom parantes)
-Du har inte skrivit något i bloggen! Du måste skriva nåt i bloggen - jag tycker den är bra.
I år hade det faktum att jag skriver en blogg kommit ut ur sin hemliga linda tidigare än förra året och en glad fyr i andra ring tyckte att jag borde skriva mer. När jag tittar till bloggens tidsaxel ser jag också att antalet bloggar per månad minskat sedan jag flyttade hit. Jag har något slags målsättning att skriva två i veckan, men när jag undersöker saken…aj-aj-aj…
Så vad är det jag håller på med som undanhåller mig från bloggandet?
Vad är det i livet som gör en man lycklig?
Vin, kvinnor och sång, är ett klassiskt svar på denna fråga. (Jag ber om ursäkt för det heteronormativa i denna kliché…)
För balans i tillvaron krävs mått av alla tre. Problem uppstår när denna balans rubbas. Tänk er till exempel att en lång, gänglig man i sina bästa år inte träffar tillräckligt många kvinnor (alternativt, inte träffar en kvinna tillräckligt mycket). Då summan av lasterna är konstant (hmmm - är det som gör en man lycklig verkligen samma sak som ”laster”. Märkligt nog är svaret på denna fråga ”ja”)(eller kanske inte så märkligt förresten)(nog med parenteser, var var jag?), ökas både vinintaget och sångintaget proportionellt. (eller kanske proportionellt mot kvadraten …hmmm)
Det finns en gräns, även för mig, för alkoholintag. Det är märkligt svårt att inte dricka alkohol i detta land. Varje gång teatergruppen går ut. Varje gång kören är ute och sjunger. Jämt, jämt jämt… Alltså försöker jag minska ner detta till en måttlig dos (så är det egentligen inte, men jag skriver det, då kanske elever läser bloggen)(fast då borde jag inte ha skrivit den förra parentesen förstås…)
Då återstår det bara en sak till - sång. Och det är sången som hållit mig från tangentbordet och blogganden den senaste tiden. Vad har då hänt den senaste månaden?
Tja, i slutet av september var kören i Bonn och Paris för konserter med Missa Solemnis (Beethoven)(en kille som… äsch, ni vet). En vecka senare åkte vi till Manchester för Mahler’s tvåa. Veckan därpå var det dags för Britten’s (inte en enstaka britt vem som helst, utan han heter så - Benjamin Britten) War Requiem hemma i Barbican i London. Och senaste helgen var vi i New York och sjöng både Beethoven och Britten.
Roligt? Jajemen!
Lite mycket? Eh… well…
En gång sjöng jag i en kör som repeterar i Gamla Stan i Stockholm. Det var mycket att göra, en repetition i veckan och så ganska många konserter på det. Ibland lades det in extra repetitioner. Hu, tyckte jag, som menade att detta nog var i mesta laget.
Men allt i livet är relativt. På samma sätt som jag aldrig någonsin mer kommer att klaga på rusningstrafiken eller trängseln i tunnelbanan i Stockholm (då det inte är någon trängsel, inte egentligen, då har ni aldrig träffat på Trängsel och Rusningstrafik), så kommer jag aldrig mer klaga på att en kör har för många repetitioner.
Vi tar ett exempel. I måndags morse kom hela kören hem från New York. Vi hade sjungit vid matinétiden klockan 15. Därefter gick bussen direkt till Kennedyflygplatsen och flyget hem. I Sverige, i en vanlig kör, hade detta inneburit att veckans rep skulle utgått. Man har träffat varandra så mycket att det är dags för en liten paus.
I min kör hade vi också en liten paus. Den varade i 33 tummar. På tisdagkvällen var det åter rep (extrainsatt minsann). Därefter ordinarie rep onsdag och torsdag. Udda nog är det ingen konsert kommande veckoslut, men det är repetition måndag, tisdag, onsdag, torsdag (dagtid) och fredag (dagtid), därefter konsert fredag kväll. Ny repetition lördag morgon och söndag morgon, följt av konsert (inte samma program som på fredagen) på söndag kväll.
Pust!
Varför gör alla i kören då detta? Ingen får betalt, man måste ta ledigt från jobbet. Det är en massa slit.
Förutom det ovannämnda sökandet efter balans i tillvaron (vin, kvinnor, sång), så har jag hittat en helt och hållet brittisk anledning till detta.
Går man till kören träffar man i och för sig vänner, man lever för konsten, jada, jada, jada, men det viktiga är inte detta, utan att man kommer hemifrån. Hemma är det nämligen kallt, dragit och jättelitet, då det är så vansinnigt dyrt att bo här.
Alltså. Om man skulle vilja främja kulturlivet i Sverige, så är mitt förslag: Installera fönster med enkelglas (gärna av sash-typ = extra dragigt), samt höj hyrorna till det tredubbla. Direkt skulle konsertsalar och körer fyllas med människor som inte vill vara hemma.
Denna kväll är den första på över en vecka som jag tillbringat i min lägenhet. Ryggen är 10 cm från den enda radiatorn och än har inte det kalla vintervädret nått Britannien så det är inte så farligt kallt. Ändå har det känts lite rastlöst. Här händer det ju ingenting. Dessutom är det dragigt. Var skulle man kunna sjunga lite grann….?
torsdag 20 oktober 2011
carmine's
Den lackade bardisken sträcker sig långt till höger om mig och svänger till slut ner mot väggen. Där sitter ett orginal i basebollkeps. Typerna på barstolarna är medelålders. Bartendern har vit skjorta och bakom flaskorna finns en jättelik spegel. På en tv-skärm visas baseboll.
Nej, det är inte en engelsk pub. Detta förlängda veckoslut har fört mig över Atlanten (motvind, mycket turbulens, åtta och en halv timme från London) och till Carmine's, en bar på Broadway, långt uppe på Upper West Side.
Nu vet ju historieläraren i mig, att detta land grundades av kolonister från Britannien. De talar samma språk. Plan flyger hela tiden mellan NewYork och London. Massor av engelsmän jobbar här. London kryllar av amerikaner. Ändå är en amerikansk bar väsensskild från en engelsk pub.
Eller "väsensskild" är kanske fel ord. Båda serverar alkohol. Det finns få barn här. Man kan både äta middag eller bara ta en kaffe. Och så finns det alkohol, eller det kanske jag redan nämnde.
Ändå. Medan den engelska puben befolkas av rödkindade män, hundar och "I'm so sorry, but could you...", så är den här baren fylld av karaktärer från en Woody Allenfilm. En grupp med medelålders män i allt från kostym till Yankeeströja (samma college?). Ett par längre bort längs baren som verkar vara ganska långt gångna på den väg dom leder till alkoholism. Två par som träffas, utbyter några fraser, försöker vara roliga, tar en drink och försvinner mot en restaurang (Vilken film var det, Manhattan? Annie Hall? Fruar och äkta män? Alla tre?)
Och man kan ju fråga sig ifall språket verkligen samma. Bakom mig står en stor svart man som pratar med sin kompis. Och visst är orden engelska, jag förstår vad de säger. Ändå är det så annorlunda.
Nu är ju inte jag den förste att märka dessa skillnader. Spaltmeter har skrivits om den direkte och burduse amerikanen som drar från höften, medan engelsmannen är hämmad, tyngd av sociala och kulturella måsten och hanterar detta genom en kaskad av sarkasmer ("It' s not sarcasm, it's being subtle...")
Efter att ha bott i öriket över ett år, efter talrika besök på andra sidan pölen, sitter jag och inser att allt detta är sant. Alla fördomar stämmer. En titt runt baren får mig att deprimerat fundera över hur fri människan egentligen är och hur fångade vi är i sociala och kulturella mönster.
Då är det skönt att veta, att jag själv är en fri och självständig människa, som inte är fast i några svenska, estniska, maskulina, heteronormativa, eller andra mönster...
Nej, det är inte en engelsk pub. Detta förlängda veckoslut har fört mig över Atlanten (motvind, mycket turbulens, åtta och en halv timme från London) och till Carmine's, en bar på Broadway, långt uppe på Upper West Side.
Nu vet ju historieläraren i mig, att detta land grundades av kolonister från Britannien. De talar samma språk. Plan flyger hela tiden mellan NewYork och London. Massor av engelsmän jobbar här. London kryllar av amerikaner. Ändå är en amerikansk bar väsensskild från en engelsk pub.
Eller "väsensskild" är kanske fel ord. Båda serverar alkohol. Det finns få barn här. Man kan både äta middag eller bara ta en kaffe. Och så finns det alkohol, eller det kanske jag redan nämnde.
Ändå. Medan den engelska puben befolkas av rödkindade män, hundar och "I'm so sorry, but could you...", så är den här baren fylld av karaktärer från en Woody Allenfilm. En grupp med medelålders män i allt från kostym till Yankeeströja (samma college?). Ett par längre bort längs baren som verkar vara ganska långt gångna på den väg dom leder till alkoholism. Två par som träffas, utbyter några fraser, försöker vara roliga, tar en drink och försvinner mot en restaurang (Vilken film var det, Manhattan? Annie Hall? Fruar och äkta män? Alla tre?)
Och man kan ju fråga sig ifall språket verkligen samma. Bakom mig står en stor svart man som pratar med sin kompis. Och visst är orden engelska, jag förstår vad de säger. Ändå är det så annorlunda.
Nu är ju inte jag den förste att märka dessa skillnader. Spaltmeter har skrivits om den direkte och burduse amerikanen som drar från höften, medan engelsmannen är hämmad, tyngd av sociala och kulturella måsten och hanterar detta genom en kaskad av sarkasmer ("It' s not sarcasm, it's being subtle...")
Efter att ha bott i öriket över ett år, efter talrika besök på andra sidan pölen, sitter jag och inser att allt detta är sant. Alla fördomar stämmer. En titt runt baren får mig att deprimerat fundera över hur fri människan egentligen är och hur fångade vi är i sociala och kulturella mönster.
Då är det skönt att veta, att jag själv är en fri och självständig människa, som inte är fast i några svenska, estniska, maskulina, heteronormativa, eller andra mönster...
onsdag 19 oktober 2011
förväntan
För att ta sig från Britannien, måste man på något sätt ta sig från ön till kontinenten. Den medelålders delen av mig minns tågluffarkort och fartyg på 80-talet. Den mer kontemporära delen av mig ser att fartygen blivit färre och ersatts med eurostar under kanalen, men framför allt, med billiga flyg över hela världen.
Runt London finns det 5 flygplatser, men en av dem, Heathrow, är huvudflygplats. Detta är den inte dimensionerad för. Det finns bara två landningsbanor och nattetid är det egentligen så att man inte får vare sig landa eller starta.
Kew, där jag bor, ligger rakt under inflygningen för den norra banan. Ställer man sig på gatan i skymningen kan man se flygplanen som ett pärlband över södra London. Motljuset får dem att glittra.
Klockan fem på morgonen glittrar emellertid inte motorerna, utan karakteriseras mer av deras rytande. Första natten jag sov i min lägenhet vaknade jag upp med ett ryck och trodde att planet skulle landa inne i lägenheten. Efter ett drygt år märker jag dem knappt och när bekanta frågar hur jag klarar av ljudet, himlar jag med ögonen och säger att det var väl inget - de som bor i Hounslow däremot...
Det finns planer på en ny flygplats ute i Themsens utlopp. Här ska det byggas två konstgjorda öar med totalt fem landningsbanor och snabbtåg in till centrala London.
Nu är detta bara en plan som få verkar tro på. Bara snabbtåget ner till kanaltunneln blev 15 år försenat, så denna flygplats kommer knappast att bli klar förrän 2050, om någonsin.
Åter andra menar att det ska byggas en tredje landningsbana bredvid de första två istället. Så Heathrow lappas och lagas och för några år sedan byggde British Airways en ny terminal, terminal 5.
Man vill gärna flyga härifrån. De flesta europeiska flyg går från terminal 3. Där är det trångt och mörkt och långt att gå till gejterna. Terminal 5 däremot är ljus öppen och... Ok "massor av plats" är det kanske inte, men mer än i terminal 3.
Men Vallas, varför denna nördiga utflykt i Londons infrastruktur?
Jag är på väg dit ut just nu.
Men du är ju en världsvan typ, du åker ju till Heathrow hela tiden?
Visst är jag en världsvan typ med världen för mina fötter och favoritrestauranger på flygplatser runt klotet (ok, inte riktigt, men nästan). Denna gång ska jag emellertid till New York.
Men du har ju varit där förut?
Ja, men denna gång ska jag dit för att sjunga med min kör. Två konserter i Avery Fischer Hall på Manhattan. Och det är lite speciellt, även för en världsvan typ som jag...
Runt London finns det 5 flygplatser, men en av dem, Heathrow, är huvudflygplats. Detta är den inte dimensionerad för. Det finns bara två landningsbanor och nattetid är det egentligen så att man inte får vare sig landa eller starta.
Kew, där jag bor, ligger rakt under inflygningen för den norra banan. Ställer man sig på gatan i skymningen kan man se flygplanen som ett pärlband över södra London. Motljuset får dem att glittra.
Klockan fem på morgonen glittrar emellertid inte motorerna, utan karakteriseras mer av deras rytande. Första natten jag sov i min lägenhet vaknade jag upp med ett ryck och trodde att planet skulle landa inne i lägenheten. Efter ett drygt år märker jag dem knappt och när bekanta frågar hur jag klarar av ljudet, himlar jag med ögonen och säger att det var väl inget - de som bor i Hounslow däremot...
Det finns planer på en ny flygplats ute i Themsens utlopp. Här ska det byggas två konstgjorda öar med totalt fem landningsbanor och snabbtåg in till centrala London.
Nu är detta bara en plan som få verkar tro på. Bara snabbtåget ner till kanaltunneln blev 15 år försenat, så denna flygplats kommer knappast att bli klar förrän 2050, om någonsin.
Åter andra menar att det ska byggas en tredje landningsbana bredvid de första två istället. Så Heathrow lappas och lagas och för några år sedan byggde British Airways en ny terminal, terminal 5.
Man vill gärna flyga härifrån. De flesta europeiska flyg går från terminal 3. Där är det trångt och mörkt och långt att gå till gejterna. Terminal 5 däremot är ljus öppen och... Ok "massor av plats" är det kanske inte, men mer än i terminal 3.
Men Vallas, varför denna nördiga utflykt i Londons infrastruktur?
Jag är på väg dit ut just nu.
Men du är ju en världsvan typ, du åker ju till Heathrow hela tiden?
Visst är jag en världsvan typ med världen för mina fötter och favoritrestauranger på flygplatser runt klotet (ok, inte riktigt, men nästan). Denna gång ska jag emellertid till New York.
Men du har ju varit där förut?
Ja, men denna gång ska jag dit för att sjunga med min kör. Två konserter i Avery Fischer Hall på Manhattan. Och det är lite speciellt, även för en världsvan typ som jag...
torsdag 13 oktober 2011
war
Dirigenten har lagt undan sin taktpinne. Hans svarta skjorta är sjöblöt efter 80 minuters musik. Han knäpper händern som till bön. Sedan tittar han upp och dirigerar kören i dess sista "requiem...". Efter en halv minut landar kören till slut på ett F-durackord. Kompositören har skrivit "pppp", dvs så tyst dom möjligt. Amen. Sedan är det tyst. Hela salongen sitter kvar i minnet av de sista tonerna. Så bryts spänningen och applåderna börjar.
Som sångare får man vara med om ett och annat. Det finns konserter jag sjungit ut starkt och självsäkert. Tyvärr på fel ställe. "Loud, confident and wrong", som det heter bland korister. Andra gånger kämpar man med några svåra noter i repetition efter repetition, men musiken lyfter aldrig, kanske för att den inte var något att ha från första början.
Andra gånger innebär konserten att man fått vara med om något magiskt. För tio är sedan sjöng jag med i en kör som sjöng Rachmaninovs Vesper. Vi hade sjungit verket förut. Det hade oftast gått ganska bra. Men denna gång - i en fullsatt kyrka i Pärnu, Estland, hände något magiskt.
Vad består då denna magi i? Dels är det fråga om rent tekniska saker. Alla sjunger renare. Alla vet bättre vad dirigenten vill. Men det räcker inte. Ibland sker ett "lyft", som fyller själ och hjärta och man förstår varför man släpar sig iväg till dessa repetitioner som, handen på hjärtat, kan vara nog så slitsamma.
I förrgår var det konsert i the Barbican. London Symphony Orchestra och min kör. På programmet stod Benjamin Brittens "War Requiem".
Och musiken är fantastisk. Solisterna sjunger inlevelsefullt. Orkestern är lika bra som alltid.
Och vi - vi är rätt ok vi också. Ibland känns det bra att vara sångare.
Som sångare får man vara med om ett och annat. Det finns konserter jag sjungit ut starkt och självsäkert. Tyvärr på fel ställe. "Loud, confident and wrong", som det heter bland korister. Andra gånger kämpar man med några svåra noter i repetition efter repetition, men musiken lyfter aldrig, kanske för att den inte var något att ha från första början.
Andra gånger innebär konserten att man fått vara med om något magiskt. För tio är sedan sjöng jag med i en kör som sjöng Rachmaninovs Vesper. Vi hade sjungit verket förut. Det hade oftast gått ganska bra. Men denna gång - i en fullsatt kyrka i Pärnu, Estland, hände något magiskt.
Vad består då denna magi i? Dels är det fråga om rent tekniska saker. Alla sjunger renare. Alla vet bättre vad dirigenten vill. Men det räcker inte. Ibland sker ett "lyft", som fyller själ och hjärta och man förstår varför man släpar sig iväg till dessa repetitioner som, handen på hjärtat, kan vara nog så slitsamma.
I förrgår var det konsert i the Barbican. London Symphony Orchestra och min kör. På programmet stod Benjamin Brittens "War Requiem".
Och musiken är fantastisk. Solisterna sjunger inlevelsefullt. Orkestern är lika bra som alltid.
Och vi - vi är rätt ok vi också. Ibland känns det bra att vara sångare.
söndag 9 oktober 2011
häst
I våras spelade jag teater. Teatersällskapet hette "the Q2-players" och vi satte upp en version av Jane Eyre. Det speciella med just denna version (av Polly Beale), är att "the mad woman in the attic" är Jane Eyres undermedvetna, vilda sida. Alla roller spelades av en handfull skådespelare.
Jag börjar vänja mig vid att inte längre spela "förste älskare", men det har varit en lång process. Det var för en sex, sju år sedan som jag spelade mot en väldigt vacker kvinna. Och jag spelade hennes far... Ack...
Så jag fick inte spela Rochester i Jane Eyre. Istället var hade jag sju små roller, man på torget, lärare i Jane Eyres ungdom etc. Det är rätt kul att gå in och ut ur roller på det sättet (åtminstone försöker jag intala mig det...).
Men när jag pratade med åskådare efter föreställningen, kommer de ihåg min version av brodern från Jamaica, Mason? Min version av missionären, St. John? Nej, det enda de kommer ihåg är hästen...
Ifall ni kan er Brontë, så finns det en häst som kastar av Rochester framför Jane en kall vinterdag. Det är första gången de möts. I den senaste filmversionen ser man hästen i ca en halv sekund. Kanske inte den mest centrala av roller...
Denna höst sätter Q2-players upp "Wind in the Willows" av Kenneth Grahame. "Det susar i säven", kallas den på svenska.
Den som kan sin Grahame vet att det handlar om en rad djur vid en flod (=dike). Huvudperson är Toad, en ganska ödräglig nyrik typ som hela tiden skaffar sig nya hobbies.
I originalet finns det i och för sig en häst, men bara som en statistroll. I vår bearbetning, av Alan Bennett, har emellertid Alfred-hästen - en hel del misantropiska repliker. Vem fick den rollen...?
Så det är dit min brittiska skåpdespelarkarriär hamnat. Ingen Shakespeare, eller Beckett. Ingen National Theatre, eller Old Vic. Nej, istället är jag tajp-kastad som häst i en föreställning en trappa upp i församlingslokalen i Kew...
Jag får trösta mig med att jag inte bara spelar häst. Dessutom hoppar jag in som... näbbmus...
Jag börjar vänja mig vid att inte längre spela "förste älskare", men det har varit en lång process. Det var för en sex, sju år sedan som jag spelade mot en väldigt vacker kvinna. Och jag spelade hennes far... Ack...
Så jag fick inte spela Rochester i Jane Eyre. Istället var hade jag sju små roller, man på torget, lärare i Jane Eyres ungdom etc. Det är rätt kul att gå in och ut ur roller på det sättet (åtminstone försöker jag intala mig det...).
Men när jag pratade med åskådare efter föreställningen, kommer de ihåg min version av brodern från Jamaica, Mason? Min version av missionären, St. John? Nej, det enda de kommer ihåg är hästen...
Ifall ni kan er Brontë, så finns det en häst som kastar av Rochester framför Jane en kall vinterdag. Det är första gången de möts. I den senaste filmversionen ser man hästen i ca en halv sekund. Kanske inte den mest centrala av roller...
Denna höst sätter Q2-players upp "Wind in the Willows" av Kenneth Grahame. "Det susar i säven", kallas den på svenska.
Den som kan sin Grahame vet att det handlar om en rad djur vid en flod (=dike). Huvudperson är Toad, en ganska ödräglig nyrik typ som hela tiden skaffar sig nya hobbies.
I originalet finns det i och för sig en häst, men bara som en statistroll. I vår bearbetning, av Alan Bennett, har emellertid Alfred-hästen - en hel del misantropiska repliker. Vem fick den rollen...?
Så det är dit min brittiska skåpdespelarkarriär hamnat. Ingen Shakespeare, eller Beckett. Ingen National Theatre, eller Old Vic. Nej, istället är jag tajp-kastad som häst i en föreställning en trappa upp i församlingslokalen i Kew...
Jag får trösta mig med att jag inte bara spelar häst. Dessutom hoppar jag in som... näbbmus...
lördag 8 oktober 2011
filmen
Förkylningar är ett otyg. Hostan håller en uppe om nätterna. Näsan rinner och toalettpappersrullarna går åt som smör i solsken. Och är det inte så att man har lite feber - bör man stanna hemma från jobbet…?
Den senaste veckan har ägnats åt att snörvla och hosta, men ändå gå till jobbet - allt tack vare ”all in one”, en ”anti-flu”-tablett som sänker febern, dämpar hostan och mildrar symptomen. Eller så mildrar de egentligen ingenting, utan jag har bara placebat mig igenom den senaste veckan. På kvällarna har jag undvikit pubar och slikt, utan istället gått hem, druckit te och fortsatt snyta mig till någon tv-serie.
Igår var det emellertid fredag, så jag beslöt mig för att slå på stort - jag köper en DVD.
Nu har DVD- CD-försäljningen i Det Förenade Kungariket gått åt samma håll som i Sverige, så när jag åkte ner till Richmond High Street, märkte jag att butiksnedläggningarna även nått HMV och dess lokala butik. Vart nu?
Kosan fick istället föras till Chiswick, norr om Kew och en liten specialbutik, ”dada”. Trots namnet är detta inte ett galleri för en udda konstinriktning runt Första Världskriget, utan ett ”alternativt” ställe för musik och film. Det är litet, trevligt och vill man hitta udda koreanska filmer är detta stället för dig.
Nu är jag inte någon stor fan av konstnärliga koreanska filmer. Speciellt när jag är förkyld föredrar jag amerikansk pang-pang, men detta lyste med sin frånvaro i butiken. Jag vandrade håglöst runt. Jag ville inte ha något jag ”borde ” se. Jag ville ha något jag ”ville” se.
Och så stod den där. En film från 2004 - ett år då det gjordes många bra filmer (tänk ”Lost in Translation” och ”Sideways”)(eller var det 2003…? - hursomhelst). Jag minns att när jag såg den första gången, så var det på en halvtom salong ute i ett cinekomplex i Skärholmen. Två rader längre bak satt ett gäng tonåringar, som pratade genom halva filmen. Varför var de där, jo, Jim Carrey spelade en av huvudrollerna, fast den här gången var han inte komisk, något de unga illdådingarna två rader längre bak hade missat.
Den andra huvudrollen innehas av Kate Winslet och filmen är ”Eternal Sunshine of the spotless mind”. Regissör - Michel Gondry, manus - Charlie Kaufman.
Man kan fundera på hur bra herr Kaufman egentligen mår. Det finns något instabilt i alla hans manus (”Being John Malkovich”, ”Adaptation”), samtidigt som den värld han skriver in i sina filmer är som fanatastiska kalejdoskop av infall och skönhet. Slår man upp hans namn på Internet Movie Database (imdb.com), så kan man läsa att han knappt gjort något sedan ”Eternal Sunshine…”, i alla fall inget som han fått filmat.
Det är synd. När jag sitter och tittar på filmen (som handlar om livet och kärleken och allt det där), så fångas jag av huvudrollerna, fascineras av narrationen (som är helt ”bonkers”) och när slutreplikerna kommer (”ok.”, ”ok.”, ”ok!” = vackert!)(det är ingen idé att försöka förklara - se den) så faller tårarna även på en stor och stabil (ok, ibland i alla fall) kille som jag.
Jag tittar igenom hela extramaterialet och börjar därefter lyssna på kommentatorsspåret. Samtidigt börjar jag tänka på vilka filmer som skulle kunna vara bättre än "Eternal Sunshine...". Och visst kommer jag på några bra filmer, det finns skäl till att jag gärna går på bio, men vilka filmer är bättre?
Så - för tillfället i alla fall: Världens bästa film är ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Det finns fördelar med att vara förkyld.
Den senaste veckan har ägnats åt att snörvla och hosta, men ändå gå till jobbet - allt tack vare ”all in one”, en ”anti-flu”-tablett som sänker febern, dämpar hostan och mildrar symptomen. Eller så mildrar de egentligen ingenting, utan jag har bara placebat mig igenom den senaste veckan. På kvällarna har jag undvikit pubar och slikt, utan istället gått hem, druckit te och fortsatt snyta mig till någon tv-serie.
Igår var det emellertid fredag, så jag beslöt mig för att slå på stort - jag köper en DVD.
Nu har DVD- CD-försäljningen i Det Förenade Kungariket gått åt samma håll som i Sverige, så när jag åkte ner till Richmond High Street, märkte jag att butiksnedläggningarna även nått HMV och dess lokala butik. Vart nu?
Kosan fick istället föras till Chiswick, norr om Kew och en liten specialbutik, ”dada”. Trots namnet är detta inte ett galleri för en udda konstinriktning runt Första Världskriget, utan ett ”alternativt” ställe för musik och film. Det är litet, trevligt och vill man hitta udda koreanska filmer är detta stället för dig.
Nu är jag inte någon stor fan av konstnärliga koreanska filmer. Speciellt när jag är förkyld föredrar jag amerikansk pang-pang, men detta lyste med sin frånvaro i butiken. Jag vandrade håglöst runt. Jag ville inte ha något jag ”borde ” se. Jag ville ha något jag ”ville” se.
Och så stod den där. En film från 2004 - ett år då det gjordes många bra filmer (tänk ”Lost in Translation” och ”Sideways”)(eller var det 2003…? - hursomhelst). Jag minns att när jag såg den första gången, så var det på en halvtom salong ute i ett cinekomplex i Skärholmen. Två rader längre bak satt ett gäng tonåringar, som pratade genom halva filmen. Varför var de där, jo, Jim Carrey spelade en av huvudrollerna, fast den här gången var han inte komisk, något de unga illdådingarna två rader längre bak hade missat.
Den andra huvudrollen innehas av Kate Winslet och filmen är ”Eternal Sunshine of the spotless mind”. Regissör - Michel Gondry, manus - Charlie Kaufman.
Man kan fundera på hur bra herr Kaufman egentligen mår. Det finns något instabilt i alla hans manus (”Being John Malkovich”, ”Adaptation”), samtidigt som den värld han skriver in i sina filmer är som fanatastiska kalejdoskop av infall och skönhet. Slår man upp hans namn på Internet Movie Database (imdb.com), så kan man läsa att han knappt gjort något sedan ”Eternal Sunshine…”, i alla fall inget som han fått filmat.
Det är synd. När jag sitter och tittar på filmen (som handlar om livet och kärleken och allt det där), så fångas jag av huvudrollerna, fascineras av narrationen (som är helt ”bonkers”) och när slutreplikerna kommer (”ok.”, ”ok.”, ”ok!” = vackert!)(det är ingen idé att försöka förklara - se den) så faller tårarna även på en stor och stabil (ok, ibland i alla fall) kille som jag.
Jag tittar igenom hela extramaterialet och börjar därefter lyssna på kommentatorsspåret. Samtidigt börjar jag tänka på vilka filmer som skulle kunna vara bättre än "Eternal Sunshine...". Och visst kommer jag på några bra filmer, det finns skäl till att jag gärna går på bio, men vilka filmer är bättre?
Så - för tillfället i alla fall: Världens bästa film är ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Det finns fördelar med att vara förkyld.
tisdag 4 oktober 2011
pa(r)i:
Förälskelser kan vara farliga saker. Ett ögonkast förändrar ett liv - eller - om man har tur, två liv. Det kan vara fantastiskt - två själar som möts. Eller så har man förälskat sig i Glen Close i ”Farligt Begär” och man måste vara beredd på kokta kaniner - eller var det katter - det var länge sedan jag såg filmen.
Jag har aldrig varit förälskad i London. Ibland är staden häftig och cool, andra dagar svär jag över trafiken och människor som är superartiga samtidigt som de baktalar varandra (fast det kanske inte bara är i London). Ibland är min förort Kew det sötaste som finns i the Metropolitan area. Andra gånger är det ett småborgerligt fäste helt utan visioner. Jag och London kommer överens - ibland på ett bra sätt - ibland på ett sämre.
För tre år sedan invigdes en ombyggd St: Pancras och ett höghastighetsspår till tunneln under engelska kanalen. Spåret under kanalen och spåret på den franska sidan hade då varit färdiga i 15 år. På den engelska sidan hade det gått lite långsammare, både på spåret och i byggandet av det nya.
Hursomhelst. Det tar strax över 2 timmar att åka till Gare du Nord i Paris och Paris… är inte London…
Det senaste halvåret har jag varit i den franska huvudstaden tre gånger. Det finns massor med fel på staden. Det är dyrt, det är svårt att förstå vad människor säger och man kan tycka att londonbor är självcentrerade, men det är ingenting mot vad parisare kan vara. Dessutom är det dyrt - eller skrev jag redan det? Ett litet glas rött på ett alldeles vanligt parisiskt café kostar 5 euro. Sedlarna tar slut fortare än vad man hinner ta ut dem från bankomaten.
Men det spelar ingen roll. Precis som förälskelser är blinda, så är Paris… Paris. Jag skulle kunna skriva om arkitekturen och parisiskorna, men förälskelser är instinktivare och direktare än så. Om man går ut på gatan framför Gare du Nord, så är man i rätt sjaviga kvarter, men det spelar ingen roll. När Will i kören steg ut från en chartrad buss som kören hade i Paris för några veckor sedan sade han: ”Paris is the best - it just is…”
I lördags hade jag turen att vara i Paris den varmaste oktoberkväll som setts på sekler. Jag var på en rockkonsert i ett gammalt magasin och vandrade sedan söderut längs Canal du St. Martin i nordöstra Paris. Överallt satt det människor på kajerna. Pic-nic. Rött vin. Fransk ost…
”There is only one thing wrong with Paris”, sade en annan korist när vi pratade om staden.
”What is that?” frågade jag.
”It’s full of frensh people”.
Han kunde inte ha mer fel.
tisdag 27 september 2011
i exil
Det finns tillfällen då hemmet känns långt borta och själen längtar till den plätt på jorden den såg barndomens ljus. Tänk till exempel på Kristina i Mobergs utvandrarserie, som aldrig slutade längta hem.
För några år sedan var jag i Argentina över jul och nyår. Under själva julafton tänkte jag inte så mycket på det, för den lååånga flyresan (aerolineas Argentinas har väldigt lite plats mellan sina säten - det är 16 timmar mellan Madrid och Buenos Aires) medförde att jag mest koncentrerade mig på att hålla mig vaken. I storstaden fanns det också ställen som var öppna under juldagen - jag minns att jag dansade tango…
Men till nyår hade jag kommit ut till den fashionabla strandstaden Pinamar. En vacker strand där tyska nybyggare hade planterat tallar kring förra sekelskiftet för att binda den undflyende sanden. Här finns Argentinas svar på Båstad och säsongen startar vid nyår. Alla Buenos Aires ”brats” är där och festar och har stora middagar. Alla festade… utom jag. Jag hade redan varit där några dagar och haft mycket trevligt och relaxat och ätit fantastiska biffmiddagar (Pampas ligger strax bredvid). Men på nyårsafton var alla restauranger bokade, pubarna hade specialpartyn och enda stället jag hittade mat på var en sandwichbar…
Vid själva tolvslaget strövade jag runt på stranden och tittade på alla andra som hade roligt, medan jag själv kände mig ensammare och ensammare. Tankar om ”Varför är jag här - egentligen” började rumstrera om i mitt inre. Då kom det fram en skara ungdomar som önskade mig gott mytt år… Jag är ju en tuff kille, så jag började inte gråta, men just då…
London är fantastiskt. Kulturutbudet här är nästan löjligt bra. Och så kvantiteten på det. Pubar och restauranger är billigare än hemma och dessutom trevligare (oftast). Allt händer här.
Och ändå. På Facebook hade någon satt ut en bild från Svedala, med röda och gula färger - så ser inte hösten ut här. Visst finns det bruna löv och så, men det kommer att finnas bruna löv fortfarande om två månader. Gräset gulnar inte, därför att det är grönt hela året runt.
I Sverige är hösten en explosion av färger som en vacker höstsöndag i sol är lika vacker som när körsbärsträden blommar i Japan. Men det är lika kortvarigt. En vansinnigt vacker flämtning före vintermörkret. Som en vacker solnedgång före natten.
Här blir inte vinternatten vare sig lika sträng, eller lång. Jag minns en vacker februarisöndag, då termometern letat sig upp över 10-strecket och jag var ute i Kew Gardens och allt kändes bra, då Sverige vid samma tidpunkt var djupt inbäddat i en sträng vinter.
Men just nu. När hösten är som vackrast i Sverige.
Då längtar jag hem.
För några år sedan var jag i Argentina över jul och nyår. Under själva julafton tänkte jag inte så mycket på det, för den lååånga flyresan (aerolineas Argentinas har väldigt lite plats mellan sina säten - det är 16 timmar mellan Madrid och Buenos Aires) medförde att jag mest koncentrerade mig på att hålla mig vaken. I storstaden fanns det också ställen som var öppna under juldagen - jag minns att jag dansade tango…
Men till nyår hade jag kommit ut till den fashionabla strandstaden Pinamar. En vacker strand där tyska nybyggare hade planterat tallar kring förra sekelskiftet för att binda den undflyende sanden. Här finns Argentinas svar på Båstad och säsongen startar vid nyår. Alla Buenos Aires ”brats” är där och festar och har stora middagar. Alla festade… utom jag. Jag hade redan varit där några dagar och haft mycket trevligt och relaxat och ätit fantastiska biffmiddagar (Pampas ligger strax bredvid). Men på nyårsafton var alla restauranger bokade, pubarna hade specialpartyn och enda stället jag hittade mat på var en sandwichbar…
Vid själva tolvslaget strövade jag runt på stranden och tittade på alla andra som hade roligt, medan jag själv kände mig ensammare och ensammare. Tankar om ”Varför är jag här - egentligen” började rumstrera om i mitt inre. Då kom det fram en skara ungdomar som önskade mig gott mytt år… Jag är ju en tuff kille, så jag började inte gråta, men just då…
London är fantastiskt. Kulturutbudet här är nästan löjligt bra. Och så kvantiteten på det. Pubar och restauranger är billigare än hemma och dessutom trevligare (oftast). Allt händer här.
Och ändå. På Facebook hade någon satt ut en bild från Svedala, med röda och gula färger - så ser inte hösten ut här. Visst finns det bruna löv och så, men det kommer att finnas bruna löv fortfarande om två månader. Gräset gulnar inte, därför att det är grönt hela året runt.
I Sverige är hösten en explosion av färger som en vacker höstsöndag i sol är lika vacker som när körsbärsträden blommar i Japan. Men det är lika kortvarigt. En vansinnigt vacker flämtning före vintermörkret. Som en vacker solnedgång före natten.
Här blir inte vinternatten vare sig lika sträng, eller lång. Jag minns en vacker februarisöndag, då termometern letat sig upp över 10-strecket och jag var ute i Kew Gardens och allt kändes bra, då Sverige vid samma tidpunkt var djupt inbäddat i en sträng vinter.
Men just nu. När hösten är som vackrast i Sverige.
Då längtar jag hem.
söndag 18 september 2011
det hårda livet
Jag har sjungit i olika körer i snart 30 år. Livet i en kör innehåller en hel del rutiner, framför allt repetitionerna. Oftast sker dessa en gång i veckan och de kan vara nästan sanslöst tråkiga. Är det inte så att man sjunger tråkig musik, så sjunger man musik man redan kan alldeles för bra. Eller så sjunger man musik man inte kan, men som alla andra verkar kunna. Då man försöker vara en god korist och vara aktiv i sitt inlärande, innebär detta att man sjunger fel. Ibland ganska mycket fel.
En gång var jag med i en kör där koristen bredvid mig aldrig sjöng fel. Kören kunde få ut helt nya, okända noter av en modern kompositör, som innebar att jag nästan sjöng i blindo. Mannen bredvid mig sjöng obehindrat på. Någon gång tittade han över mot mina noter med ett höjt ögonbryn när jag - återigen - sjungit fel. Som om han tittade efter ifall det stod andra noter hos mig än hos honom. Inte ett av mina mest harmoniska körminnen.
Är man dessutom ny i kören, så är repetitionerna fyllda med en massa nya okända människor. Medan alla andra verkar vara bästis/bundis med varandra, så sitter man själv där och försöker komma ihåg vad de andra heter. Ifall någon av dem skulle få för sig att komma och prata… Vilket de inte gör… Jag är alldeles ensam i hela världen…
Nej, repetitioner kan vara ett besök, om inte i helvetet, så åtminstone någonstans i närheten av någon övre krets.
Motsatsen till detta är turnéer med fyllda konserthus och stående ovationer.
Detta händer inte så ofta. Jag har varit med om konserter med tre åhörare, där två gick alldeles innan slutet. Eller konserter där olika stämmor inte sjunger musiken samtidigt - något som i retrospektiv kan vara intressant och kul när korister berättar historier från skyttegravarna: ”Kommer du ihåg, när X gav fel toner till…”, ”Eller när alla tenorer kom in en halvnot för sent i…” (jag ber om ursäkt för alla läsande ickekorister - jag vet, det är väldigt interna skämt).
Vid själva felsjungningstillfället är det emellertid så lagom kul. Som sångare hör man hur fel det låter, men man får inte sluta, för då slutar stycket i den totala katastrofen.
Turnéerna kan också ha olika standard. Jag har åkt SL-buss fram och tillbaka till Göteborg (ganska obekvämt) och sovit på golv hos okända människor. Återigen kan detta vara intressant som livserfarenhet…
Det veckoslut som just håller på att ta till ända började redan på fredagsmorgonen med att min kör flög chartrat plan ner till Rhendalen. På kvällen möttes vi av London Symphony Orchestra och ett fullsatt Beethovenhalle i Bonn - med efterföljande buffé ”für alle”. Igår gick höghastighetståget till Paris och Salle Pleyel. Åter fullsatt och Beethovens ”Missa Solemnis”. Åhörarna gav oss stående ovationer (i Paris.. det ni) och kören fick mest applåder av alla. Hotellen var femstjärniga och frukostarna fylligt fantastiska. I morse åkte vi Eurostar tillbaka till London.
Vid sådana tillfällen känns livet som korist betydligt lättare. Vid något tillfälle för ca 10 år sedan var det en bekant som kallade mig snobb. Jag gjorde snabbt slut på bekantskapen - hur vågade han. Men till slut kommer sanningen i kapp. Jag skulle kunna vänja mig vid detta liv. Inte för att jag skulle vara fåfäng, men… jo, förresten, det är jag…
En gång var jag med i en kör där koristen bredvid mig aldrig sjöng fel. Kören kunde få ut helt nya, okända noter av en modern kompositör, som innebar att jag nästan sjöng i blindo. Mannen bredvid mig sjöng obehindrat på. Någon gång tittade han över mot mina noter med ett höjt ögonbryn när jag - återigen - sjungit fel. Som om han tittade efter ifall det stod andra noter hos mig än hos honom. Inte ett av mina mest harmoniska körminnen.
Är man dessutom ny i kören, så är repetitionerna fyllda med en massa nya okända människor. Medan alla andra verkar vara bästis/bundis med varandra, så sitter man själv där och försöker komma ihåg vad de andra heter. Ifall någon av dem skulle få för sig att komma och prata… Vilket de inte gör… Jag är alldeles ensam i hela världen…
Nej, repetitioner kan vara ett besök, om inte i helvetet, så åtminstone någonstans i närheten av någon övre krets.
Motsatsen till detta är turnéer med fyllda konserthus och stående ovationer.
Detta händer inte så ofta. Jag har varit med om konserter med tre åhörare, där två gick alldeles innan slutet. Eller konserter där olika stämmor inte sjunger musiken samtidigt - något som i retrospektiv kan vara intressant och kul när korister berättar historier från skyttegravarna: ”Kommer du ihåg, när X gav fel toner till…”, ”Eller när alla tenorer kom in en halvnot för sent i…” (jag ber om ursäkt för alla läsande ickekorister - jag vet, det är väldigt interna skämt).
Vid själva felsjungningstillfället är det emellertid så lagom kul. Som sångare hör man hur fel det låter, men man får inte sluta, för då slutar stycket i den totala katastrofen.
Turnéerna kan också ha olika standard. Jag har åkt SL-buss fram och tillbaka till Göteborg (ganska obekvämt) och sovit på golv hos okända människor. Återigen kan detta vara intressant som livserfarenhet…
Det veckoslut som just håller på att ta till ända började redan på fredagsmorgonen med att min kör flög chartrat plan ner till Rhendalen. På kvällen möttes vi av London Symphony Orchestra och ett fullsatt Beethovenhalle i Bonn - med efterföljande buffé ”für alle”. Igår gick höghastighetståget till Paris och Salle Pleyel. Åter fullsatt och Beethovens ”Missa Solemnis”. Åhörarna gav oss stående ovationer (i Paris.. det ni) och kören fick mest applåder av alla. Hotellen var femstjärniga och frukostarna fylligt fantastiska. I morse åkte vi Eurostar tillbaka till London.
Vid sådana tillfällen känns livet som korist betydligt lättare. Vid något tillfälle för ca 10 år sedan var det en bekant som kallade mig snobb. Jag gjorde snabbt slut på bekantskapen - hur vågade han. Men till slut kommer sanningen i kapp. Jag skulle kunna vänja mig vid detta liv. Inte för att jag skulle vara fåfäng, men… jo, förresten, det är jag…
tisdag 13 september 2011
cyklar
En sen tisdagkväll i förra veckan hände det. På väg upp över en liten kulle, just när man måste ta i med pedalerna för att få extra kraft, hördes det ett oroväckande SPROING från bakhjulet på min cykel. Därefter hörde jag hur fälgen gick emot både bromsar och delar av ramen. Färden började också guppa på ett sätt som inte fungerar bra tillsammans med cykling.
Det var dags att kliva av och leda cykeln. Bakhjulet hade blivit obrukbart.
Detta kom inte helt som en överraskning. I juni hade jag ägnat mig åt cykelrengöring. När jag rengjorde bakhjulets ekrar märkte jag att - hoppsan - en var visst av. När jag undersökte detta närmare - hmm - detta är inte den enda ekern. Totalt hittade jag hela sex ekrar som gått av. Inte bra.
Jag uppsökte verkstäder - hela tre stycken. I alla fanns det unga män som kliade sig i huvudet, berättade att just med min växelkonstruktion, så måste man ekra om hela hjulet. Tillsammans med en ny fälg… 100 pund plus minus 10.
Min cykel är ett år gammal. Jag fick den för 170 pund och betraktade den som ett fynd… Tills en broms började ligga mot fälgen hela tiden. Och så var det styret som aldrig riktigt satt fast, då det fanns en sinnrik sak som innebar att man kunde förskjuta styret i cykelns längsled. Sinnrik - ja. Bra - nej. Och varför fanns det ett konstigt KLONKljud i vevaxeln? Varje gång man trampade kom ett konstigt ljud som berättade att vevaxeln inte var frisk och behövde ömhet, vård och helrenovering.
En ett år gammal cykel, som fått utstå att cyklas på ca 5 km per dag… Jag tittade närmare på en liten klisterlapp som satt på ramen: ”Designed in Birmingham”…
I Britannien finns många cykelgalna medelålders män. Varje lördag kan man se glada neonklädda magar som trampar runt Richmond Park på sportcyklar som kostar en mindre förmögenhet. En av butikskedjorna som tjänar pengar på detta heter ”Evans”. En kedja för entusiasterna. De har gratiskurser i ”how to maintain your bike” och med varje cykelköp ingår en gratis första service efter 5 veckor. Den hade blivit rekommenderad av en vän som cyklar 30 km per dag.
Norr om Kew, på andra sidan Themsen börjar Chiswick (uttalas ”tjisick” - vad ”w”-et i ordet fyller för funktion kan man fundera på). I lördags hade jag promenerat dit för att äta frukost på mitt standardcafé för sådant - Café Rouge, alldeles på stranden till Themsen. Efter brunch och dagens the Guardian beslöt jag mig för att hoppa på tunnelbanan uppe i Gunnersbury, för att åka tillbaka till Richmond för lite inköp.
Men när jag kom till Stationen gick inga tåg. ”Planned Engineering Works” betyder att det på ganska många helger inte går några tåg alls.
”Go with the flow”, mumlade jag för mig själv bakom sammanbitna tänder. Alldeles vid denna tunnelbanestation börjar emellertid Chiswick High Street, dvs den gata där all shopping finns i en stadsdel. Här hade jag aldrig varit förut och High Street i Chiswick visade sig vara en väldigt charmant bekantskap. ”Go with the flow”, småvisslade jag för mig själv.
Sedan kom jag fram till Evans.
Det fanns ett val att göra. Antingen laga den gamla cykeln, eller inse att den hade varit alldeles för billig från början och lägga upp åtminstone den dubbla summan, någonstans mellan 400 och 500 pund. Detta under förutsättning att felet på ekrarna helt enkelt varit dåliga ekrar från början. Ingenjören i mig fann emellertid en alternativförklaring. Tänk om det var så, att det inte var något speciellt fel på ekrarna, utan att jag, en man i mina bästa år, helt enkelt är för tung…
Efter en betänketid på tre sekunder gick jag in i affären. Att jag skulle vara för tung…? Ytterst osannolikt… Ytterst…
Vid femtiden idag kom jag till Evans igen. Jag var orolig. Jag hade nämligen beställt en cykel som verkade bra, men som inte var särskilt snygg. Jag hade tänkt mig något i svart eller rött, men just den cykel som passade både min körstil och min plånbok fanns bara i grått. Emellertid fanns den med extra stor ram (25 tum, dvs… eh… nåt mellan 60 och 70 cm) och det här med att ha en cykel i min storlek lockade.
Efter en provtur var jag fast. Äntligen en cykel som man slapp krypa upp på/i. En cykel för fullvuxna män. Detta får bli en förtida födelsedagspresent till mig själv. Jag slängde fram plastkortet och fem minuter senare svängde jag glatt ut på gatan.
PLONK. Vänster cykelhandtag gick sönder. Små plastbitar hamnade på trottoaren och efter att jag letat upp dessa, vände jag tilbaka in i butiken: Jo… eh… den här cykeln…
Ingen skada skedd. Efter ytterligare fem minuter var detta lilla fel lagat. Tillbaka ut på gatan och iväg mot Kew. Rusningstrafik. Jag växlar. Växlar en gång till. Därefter började cykeln växla alldeles på egen hand. Hjälp. Jag tittar på kugghjulen vid bakhjulet. Deras rörelsemönster är inte linjärt utan vaggar lite i sidled. Inte bra.
Tillbaka till Evans. Denna gång åker cykeln in på verkstaden. Efter fem minuter skall allt vara justerat. Butiksbiträdet säger att kugghjulen ofta ser ut så där. Ett annat biträde säger något om att det ser ut så när hjulet rullar fritt. Dessutom fick jag en lektion i att man inte bör använda vissa växelkombinationer mellan fram och bakväxel. Nu ska allt vara bra.
Jag tittade på min födelsedagspresent.
Ok. Nytt försök. Jag ställde växlarna på snälla mittlägen och tar mig åter ut i rusningstrafiken. Efter 400 meter hade den växlat 4 gånger på egen hand.
Med ett mörkt moln hängande över mig gick jag tillbaka till butiken. Denna gång provcyklade mekanikern själv.
Efter en provtur kom han tillbaka: ”There is definately something wrong with this” sade han till mig när han kom tillbaka. På svenska tänkte jag ”Det menar du inte”, men sade ”Yes, I believe there is”.
Efter tio minuter kom han tillbaka med en liten metallbricka i aluminium med ett ingjutet hack - felet.
På vägen hem hände sedan ingenting och åter fylldes jag av glädjen i att ha ett bra verktyg, istället för ett som bara funkar. I skrivande stund står den låst på bottenvåningen i mitt hus. Jag ångrar ingenting. Det är en bra cykel. Trots det känns den en smula… Vad är det för ord jag letar efter… brittisk.
Det var dags att kliva av och leda cykeln. Bakhjulet hade blivit obrukbart.
Detta kom inte helt som en överraskning. I juni hade jag ägnat mig åt cykelrengöring. När jag rengjorde bakhjulets ekrar märkte jag att - hoppsan - en var visst av. När jag undersökte detta närmare - hmm - detta är inte den enda ekern. Totalt hittade jag hela sex ekrar som gått av. Inte bra.
Jag uppsökte verkstäder - hela tre stycken. I alla fanns det unga män som kliade sig i huvudet, berättade att just med min växelkonstruktion, så måste man ekra om hela hjulet. Tillsammans med en ny fälg… 100 pund plus minus 10.
Min cykel är ett år gammal. Jag fick den för 170 pund och betraktade den som ett fynd… Tills en broms började ligga mot fälgen hela tiden. Och så var det styret som aldrig riktigt satt fast, då det fanns en sinnrik sak som innebar att man kunde förskjuta styret i cykelns längsled. Sinnrik - ja. Bra - nej. Och varför fanns det ett konstigt KLONKljud i vevaxeln? Varje gång man trampade kom ett konstigt ljud som berättade att vevaxeln inte var frisk och behövde ömhet, vård och helrenovering.
En ett år gammal cykel, som fått utstå att cyklas på ca 5 km per dag… Jag tittade närmare på en liten klisterlapp som satt på ramen: ”Designed in Birmingham”…
I Britannien finns många cykelgalna medelålders män. Varje lördag kan man se glada neonklädda magar som trampar runt Richmond Park på sportcyklar som kostar en mindre förmögenhet. En av butikskedjorna som tjänar pengar på detta heter ”Evans”. En kedja för entusiasterna. De har gratiskurser i ”how to maintain your bike” och med varje cykelköp ingår en gratis första service efter 5 veckor. Den hade blivit rekommenderad av en vän som cyklar 30 km per dag.
Norr om Kew, på andra sidan Themsen börjar Chiswick (uttalas ”tjisick” - vad ”w”-et i ordet fyller för funktion kan man fundera på). I lördags hade jag promenerat dit för att äta frukost på mitt standardcafé för sådant - Café Rouge, alldeles på stranden till Themsen. Efter brunch och dagens the Guardian beslöt jag mig för att hoppa på tunnelbanan uppe i Gunnersbury, för att åka tillbaka till Richmond för lite inköp.
Men när jag kom till Stationen gick inga tåg. ”Planned Engineering Works” betyder att det på ganska många helger inte går några tåg alls.
”Go with the flow”, mumlade jag för mig själv bakom sammanbitna tänder. Alldeles vid denna tunnelbanestation börjar emellertid Chiswick High Street, dvs den gata där all shopping finns i en stadsdel. Här hade jag aldrig varit förut och High Street i Chiswick visade sig vara en väldigt charmant bekantskap. ”Go with the flow”, småvisslade jag för mig själv.
Sedan kom jag fram till Evans.
Det fanns ett val att göra. Antingen laga den gamla cykeln, eller inse att den hade varit alldeles för billig från början och lägga upp åtminstone den dubbla summan, någonstans mellan 400 och 500 pund. Detta under förutsättning att felet på ekrarna helt enkelt varit dåliga ekrar från början. Ingenjören i mig fann emellertid en alternativförklaring. Tänk om det var så, att det inte var något speciellt fel på ekrarna, utan att jag, en man i mina bästa år, helt enkelt är för tung…
Efter en betänketid på tre sekunder gick jag in i affären. Att jag skulle vara för tung…? Ytterst osannolikt… Ytterst…
Vid femtiden idag kom jag till Evans igen. Jag var orolig. Jag hade nämligen beställt en cykel som verkade bra, men som inte var särskilt snygg. Jag hade tänkt mig något i svart eller rött, men just den cykel som passade både min körstil och min plånbok fanns bara i grått. Emellertid fanns den med extra stor ram (25 tum, dvs… eh… nåt mellan 60 och 70 cm) och det här med att ha en cykel i min storlek lockade.
Efter en provtur var jag fast. Äntligen en cykel som man slapp krypa upp på/i. En cykel för fullvuxna män. Detta får bli en förtida födelsedagspresent till mig själv. Jag slängde fram plastkortet och fem minuter senare svängde jag glatt ut på gatan.
PLONK. Vänster cykelhandtag gick sönder. Små plastbitar hamnade på trottoaren och efter att jag letat upp dessa, vände jag tilbaka in i butiken: Jo… eh… den här cykeln…
Ingen skada skedd. Efter ytterligare fem minuter var detta lilla fel lagat. Tillbaka ut på gatan och iväg mot Kew. Rusningstrafik. Jag växlar. Växlar en gång till. Därefter började cykeln växla alldeles på egen hand. Hjälp. Jag tittar på kugghjulen vid bakhjulet. Deras rörelsemönster är inte linjärt utan vaggar lite i sidled. Inte bra.
Tillbaka till Evans. Denna gång åker cykeln in på verkstaden. Efter fem minuter skall allt vara justerat. Butiksbiträdet säger att kugghjulen ofta ser ut så där. Ett annat biträde säger något om att det ser ut så när hjulet rullar fritt. Dessutom fick jag en lektion i att man inte bör använda vissa växelkombinationer mellan fram och bakväxel. Nu ska allt vara bra.
Jag tittade på min födelsedagspresent.
Ok. Nytt försök. Jag ställde växlarna på snälla mittlägen och tar mig åter ut i rusningstrafiken. Efter 400 meter hade den växlat 4 gånger på egen hand.
Med ett mörkt moln hängande över mig gick jag tillbaka till butiken. Denna gång provcyklade mekanikern själv.
Efter en provtur kom han tillbaka: ”There is definately something wrong with this” sade han till mig när han kom tillbaka. På svenska tänkte jag ”Det menar du inte”, men sade ”Yes, I believe there is”.
Efter tio minuter kom han tillbaka med en liten metallbricka i aluminium med ett ingjutet hack - felet.
På vägen hem hände sedan ingenting och åter fylldes jag av glädjen i att ha ett bra verktyg, istället för ett som bara funkar. I skrivande stund står den låst på bottenvåningen i mitt hus. Jag ångrar ingenting. Det är en bra cykel. Trots det känns den en smula… Vad är det för ord jag letar efter… brittisk.
måndag 29 augusti 2011
felet
Något är fel. Jag är på från stadens centrum mot en förort. Ser man sig runt vid stationen kan man se både hiss och barnvagnramp (varför båda?). Det är en ganska bred gång till spärrarna som tyst glider upp när man lägger sitt kort på en blå plastmojäng.
Nere på perrongen finns det ljusskyltar som berättar när tåget ska komma. Tåget kommer i tid (denna gång) och är så tyst att man utan problem kan lyssna på musik. När jag går in, behöver jag bara böja på huvudet lite grann. Väl inne i vagnen kan jag stå upp obehindrat.
Rälsen är helsvetsad, så det finns knappt några klassiska "dunk-dunk"-ljud. Det är bara vid någon enstaka växel som man förstår att det är räls med stålhjul och inte gummihjul (som ex Milano, eller delar av Paris)
Väl inne i tunneln åker tåget snabbt upp i maxfarten, 70 km/h.
Tyst och effektivt.
Nej, jag beskriver inte Londons tunnelbana, utan är på besök i Stockholm. I London är tunnelbaneupplevelsen något... eh... annourlunda. Smutsigt, trångt och långsamt, är adverb och predikatsfyllnader som man kan använda när man beskriver världens äldsta och största tunnelbanenät. Trådsmala tåg skakar fram nere under Londons gator. Åker man Piccadilly-line kommer man ibland så långt ner under jorden att det bara finna hiss upp.
Häromdagen gick jag av vid Covent Gardens tunnelbanestation. Kön utanför hissen upp fyllde både hissentré och korridoren utanför. Då jag är en ung och spänstig man i mina bästa år, beslöt jag mig för att sprinta upp för trappan... 193 trappsteg... Ur högtalarna hörs hela tiden en myndig röst, som varnar resenärerna för att det är väldigt många trappsteg.
Byter man tåg i Earl's Court finns det ljusskyltar som berättar vart nästa tåg går. Dessa skyltar har ett par år på nacken. De består av ca 8 glasskivor med inetsade namn. I väntan på nästa tåg lyser en glödlampa upp tomrummet bakom glaskivan. Tid till nästa tåg får man inte.
I Hammersmith finns en vanlig lysdiodskylt. Vid perrongen för tåg västerut står jag ofta och väntar sent på kvällarna. Jag sneglar upp på skylten sökande information, men som vanligt står det bara "Westbound trains" på den. Detta är i och för sig korrekt. Det är aldrig annat än tåg västerut från denna perrong.
Emellertid finns det nyare delar av tunnelbanenätet. Åker du österut med Jubilee-line från Westminster,är arkitekturen i bästa Matrix-stil. Över stora runda schakt letar sig rulltrapporna neråt. Allt hålls upp av stål. Färgerna går mellan ljusgrått och mörkgrått. Nere på perrongen finns det glasdörrar som förhindrar fall ner på spåren. Den luttrade tunnelbaneresenären ser sig om i förundran.
Sedan kommer tåget. Det visar sig att den västra delen av Jubilee-line har den gamla standarden, så när de höga glasdörrarna öppnas, är det samma gamla trådsmala tubtåg som man kliver ner i. Ner, då perrongen är ungefär 20 högre än tåggolvet.
Mind the gap. Både bokstavligt och metafysiskt.
Nere på perrongen finns det ljusskyltar som berättar när tåget ska komma. Tåget kommer i tid (denna gång) och är så tyst att man utan problem kan lyssna på musik. När jag går in, behöver jag bara böja på huvudet lite grann. Väl inne i vagnen kan jag stå upp obehindrat.
Rälsen är helsvetsad, så det finns knappt några klassiska "dunk-dunk"-ljud. Det är bara vid någon enstaka växel som man förstår att det är räls med stålhjul och inte gummihjul (som ex Milano, eller delar av Paris)
Väl inne i tunneln åker tåget snabbt upp i maxfarten, 70 km/h.
Tyst och effektivt.
Nej, jag beskriver inte Londons tunnelbana, utan är på besök i Stockholm. I London är tunnelbaneupplevelsen något... eh... annourlunda. Smutsigt, trångt och långsamt, är adverb och predikatsfyllnader som man kan använda när man beskriver världens äldsta och största tunnelbanenät. Trådsmala tåg skakar fram nere under Londons gator. Åker man Piccadilly-line kommer man ibland så långt ner under jorden att det bara finna hiss upp.
Häromdagen gick jag av vid Covent Gardens tunnelbanestation. Kön utanför hissen upp fyllde både hissentré och korridoren utanför. Då jag är en ung och spänstig man i mina bästa år, beslöt jag mig för att sprinta upp för trappan... 193 trappsteg... Ur högtalarna hörs hela tiden en myndig röst, som varnar resenärerna för att det är väldigt många trappsteg.
Byter man tåg i Earl's Court finns det ljusskyltar som berättar vart nästa tåg går. Dessa skyltar har ett par år på nacken. De består av ca 8 glasskivor med inetsade namn. I väntan på nästa tåg lyser en glödlampa upp tomrummet bakom glaskivan. Tid till nästa tåg får man inte.
I Hammersmith finns en vanlig lysdiodskylt. Vid perrongen för tåg västerut står jag ofta och väntar sent på kvällarna. Jag sneglar upp på skylten sökande information, men som vanligt står det bara "Westbound trains" på den. Detta är i och för sig korrekt. Det är aldrig annat än tåg västerut från denna perrong.
Emellertid finns det nyare delar av tunnelbanenätet. Åker du österut med Jubilee-line från Westminster,är arkitekturen i bästa Matrix-stil. Över stora runda schakt letar sig rulltrapporna neråt. Allt hålls upp av stål. Färgerna går mellan ljusgrått och mörkgrått. Nere på perrongen finns det glasdörrar som förhindrar fall ner på spåren. Den luttrade tunnelbaneresenären ser sig om i förundran.
Sedan kommer tåget. Det visar sig att den västra delen av Jubilee-line har den gamla standarden, så när de höga glasdörrarna öppnas, är det samma gamla trådsmala tubtåg som man kliver ner i. Ner, då perrongen är ungefär 20 högre än tåggolvet.
Mind the gap. Både bokstavligt och metafysiskt.
lördag 27 augusti 2011
b
Ibland sitter jag och en vän och pratar om livet och kärleken och allt det där över en kopp kaffe, en karaff, eller en bägare. Och så kommer pratet in på gemensamma vänner och bekanta och då inser jag hur länge sedan det är jag träffade allihopa. Fantastiska människor som jag tänker på som goda vänner, men som jag inte träffat på ett, två, vänta nu... hur många år sedan var det nu.
Det är nu över en månad sedan b gick bort i en plötslig hjärnblödning. Igår var begravningen, men först idag nådde djungeltelegrafen fram till mig. Över ett mobilsamtal får jag reda på att b inte längre finns bland oss.
Som små filmbitar kommer minnena till mig.
Någonstans i Uppland. Första gången vi möttes. Det är fest, internat, och jag, b, p och l sitter i ett hörn och försöker lära oss stämsång om Italien och Island (KTH är ett konstigt ställe)
Min lilla etta på söder. B och p ska få höra mig läsa upp några kapitel i mitt första - sedermera sorgligt refuserade - bokmanuskript. Det slutar med att de fyra timmar senare fått höra alltihopa (stackare!!)
Hennes ännu mindre etta i Alvik. Det är kväll, men varför är jag där? Vi sitter och diskuterar träbehandling, postmodernism och nyttan, respektive vådan, av öppna hyllinredningar i kök. (hade vi sett Woody Allens "Fruar och äkta män"?)
Hennes arkitektkontor på Götgatsbacken. De har just öppnat eget. Utifrån hörs ljuden av staden. Jag låter mig imponeras av planerna på stadsbebyggelse mellan Läggesta och Mariefred.
Mälarens strand mellan Mälarhöjden och Vinterviken. Hennes första barn ligger i barnvagnen. Det är vår och vi njuter av en blek sol. Efter fika vid Skulpturens hus går vi ner till Liljeholmens tunnelbana. Hon tar tvärbanan mot Alvik.
Var det den sista gången jag såg henne? Den sista gången jag hörde henne skratta? Hennes skratt - pärlande, ärligt och djupt. Ett fantastiskt skratt. Hur länge sedan är det?
B! Mina tankar är med dig. Jag tänker på S och era barn. I kväll kommer jag att höja en bägare för dig. Eller ett par...
Det är nu över en månad sedan b gick bort i en plötslig hjärnblödning. Igår var begravningen, men först idag nådde djungeltelegrafen fram till mig. Över ett mobilsamtal får jag reda på att b inte längre finns bland oss.
Som små filmbitar kommer minnena till mig.
Någonstans i Uppland. Första gången vi möttes. Det är fest, internat, och jag, b, p och l sitter i ett hörn och försöker lära oss stämsång om Italien och Island (KTH är ett konstigt ställe)
Min lilla etta på söder. B och p ska få höra mig läsa upp några kapitel i mitt första - sedermera sorgligt refuserade - bokmanuskript. Det slutar med att de fyra timmar senare fått höra alltihopa (stackare!!)
Hennes ännu mindre etta i Alvik. Det är kväll, men varför är jag där? Vi sitter och diskuterar träbehandling, postmodernism och nyttan, respektive vådan, av öppna hyllinredningar i kök. (hade vi sett Woody Allens "Fruar och äkta män"?)
Hennes arkitektkontor på Götgatsbacken. De har just öppnat eget. Utifrån hörs ljuden av staden. Jag låter mig imponeras av planerna på stadsbebyggelse mellan Läggesta och Mariefred.
Mälarens strand mellan Mälarhöjden och Vinterviken. Hennes första barn ligger i barnvagnen. Det är vår och vi njuter av en blek sol. Efter fika vid Skulpturens hus går vi ner till Liljeholmens tunnelbana. Hon tar tvärbanan mot Alvik.
Var det den sista gången jag såg henne? Den sista gången jag hörde henne skratta? Hennes skratt - pärlande, ärligt och djupt. Ett fantastiskt skratt. Hur länge sedan är det?
B! Mina tankar är med dig. Jag tänker på S och era barn. I kväll kommer jag att höja en bägare för dig. Eller ett par...
söndag 21 augusti 2011
sash
Efter ett år på Sandycombe Road så var det dags.
Alla människor utsätts för prövningar och man skulle kunna påstå, att det är sättet man möter dessa prövningar, som visar vilken karaktär man har. I Britannien nämner man gärna motsatsparet Churchill och Halifax. Medan Halifax, som var utrikesminister, ville förhandla om fred med Hitler sommaren 1940, så stod Churchill på sig och förändrade världen.
Jag tänkte på detta idag innan jag tog itu med något som jag visste skulle kunna bli mitt Waterloo. Problemet var att jag inte visste ifall jag skulle möta slaget som Wellington, eller Napoleon. Likt Chamberlain försökte jag länge blunda för problematiken, men idag stod det klart för mig att det var dags. Jag kunde inte blunda längre. Det var dags att tvätta fönstren.
För den oinsatte, eller nyblivne, bloggläsaren, måste jag berätta, att dessa fönster har varit huvudingrediensen i ett flertal blogginlägg. De är nämligen av en typ som kallas ”sash-window”, vilket innebär, att glasrutorna ligger omlott och att man kan skyffla dem upp och ner i en skåra som finns i karmen. Inne i karmen finns dessutom en motvikt som kan åka upp och ner och fönster och motvikt sitter i kontakt med varandra med hjälp av en lina. Man skulle kunna säga, att varje fönster består av två små hissar.
Ingenjören i mig är en smula fascinerad av dessa fönster. De har en gammal historia - de första härstammar troligen från 1600-talet och vid det förra sekelskiftet utrustades alla radhus med sash-windows. De är kulurminnesmärkta, snygga och innebär att man kan ha krukväxter och dylikt kvar på sin fönsterbräda och ändå kunna öppna fönstret för vädring. Och så finns det alltså en motvikt inne i karmen som osynligt löper upp och ner. Sånt är kul.
Men så finns det ett par nackdelar… Jag ska inte börja upprepa mig, utan hänvisar med varm hand hit och hit.
Det finns olika tekniker när man ska tvätta fönster. Själv brukar jag ha en hink med vatten och rengöringsmedel. Med en svamp tvättas och löddras hela fönsterrutan in. Därefter tar man en gummiskrapa och en lång elegant rörelse försvinner lödder och smuts utan ett spår.
Ok… Mina rörelser är inte alltid så långa och det finns ofta ett tillkortakommande även på elegansfronten, så mina fönster brukar alltid ha kvar vattenstreck, men, men… Man kan inte vara bra på allt…
Iväg till Robert Dyas - the Ironmonger. Det visar sig snabbt att England har en annan fönstertvättskultur. Den som innebär specialmedel och specialtrasa. Gummiskrapor göre sig icke besvär. ”Eller finns det gummiskrapor i en annan butik”, tänker jag inne i affären. Jag inser, att om jag skjuter upp detta nu, så kommer inte fönstren att bli tvättade alls. Detta måste genomföras idag, annars kommer uppskjutningsfantomen inne i mig att vinna och det hade varit tillräckligt svårt att komma iväg idag.
Det finns nämligen ett stort tvättproblem med sash-windows. Hur tvättar man utsidan?
Insidan på fönstret är inga problem. Det är enkelglas (ja, det blir kallt på vintern). Utsidan på det övre fönstret går också. Det övre fönstret går nämligen i den yttre skåran. Om man skickar det inre fönstret så högt som möjligt - därefter kryper man ut så att man sitter med ben inne, bak på fönsterbrädan och överkropp ute. Med ena handen håller man i sig, medan man med den andra sträcker sig så högt som möjligt - då kan man tvätta detta fönster. Jag har långa armar, jag klarade det precis.
Men hur tvättar man det undre, inre fönstret på utsidan? Så fort man öppnar fönstret, åker utsidan av det inre fönstret in bakom det övre, yttre. Om man öppnar det cirka 30 centimeter, så kan man tråckla ut en arm och tvätta nederdelen av fönstret. Det är ingen optimal arbetsställning, men det fungerar. Har man långa fingrar kan man på ett liknande sätt tvätta en liten snutt av den övre delen. När det inre fönstret åker upp bildas nämligen en springa på cirka tre centimeter mellan fönsterbåge och glas. Här går det att peta in en specialtrasa med specialmedel och hjälpligt komma till något slags rengöringsresultat.
Hur man är vrider sina axlar, eller petar med sina fingrar, är det ändå cirka 15 centimeter kvar. I mitten. Rakt över fönstret.
Jag tittade på resultatet. Jag har aldrig gillat specialmedelmetoden. På något sätt ser det inte lika rent ut som om man har använt gummiskrapan, men större delen av fönstret var ändå hyfsat rent.
Detta innebar förstås att den delen som inte var ren, såg värre ut än någonsin. Rakt över rutan låg ett brett streck av smuts, ungefär i ögonhöjd. Om jag förut varit irriterad på att det såg smutsigt ut när solen låg på…
Vad göra?
Ett sätt man kan använda är följande: Man tar en sak - till exempel ett glasögonfodral - och lindar in specialtrasan i den. Därefter petar man in alltihopa genom den springa, som jag redan tidigare nämnt, som bildas när man drar upp den inre rutan lite grann. Därefter kan man peta på glasögonfodralsbunten så att den någorlunda ligger dikt an mot glasrutan. När detta är klart drar man den inre glasrutan upp och ner ett antal gånger. Sedan flyttar man trasbunten en bit och drar sedan återigen fönstret upp och ner ett antal gånger i hopp om att det ska bli rent. Metoden upprepas därefter för alla fönster.
Är detta en optimal metod?
Svaret kan bara bli nej. Dels blir det inte särskilt rent. Det blir bättre än förut, men fönstret har fortfarande vertikala smutsränder i ett 15 centimeter brett band. Renare, ja, men bra, nej. Sedan skulle ju en känslig person kunna bli röd i ansiktet, medan han står där en trappa upp i ett litet hyreshus, pressad mot ytterrutan och drar en fönsterruta upp och ner i jämna rörelser. Det är tur att jag inte är en sådan person.
Så vare sig smutsen eller jag vann denna dag. Smutsränderna försvagades, men kapitulerade inte. Vore jag en nördig historielärare skulle jag kunna jämföra dagens batalj med Prag 1648. Svenskarna lyckades ta den nya staden på vänstra stranden av Moldau, men över Karlsbron tog de sig aldrig.
I engelskspråkiga Wikipedia står det att en av fördelarna med sash-windows är att man kan tvätta dem från insidan…
Jag frågar. Hur då?
---
Medan jag sitter och skriver tänker jag, att man kanske skulle kunna skicka det yttre fönstret så långt ner som möjligt. Därefter skulle man kunna skicka upp det inre fönstreet halvvägs. Om jag klättrar upp på fönsterbrädan och så ut med armen genom springan högst upp - då kanske...
Alla människor utsätts för prövningar och man skulle kunna påstå, att det är sättet man möter dessa prövningar, som visar vilken karaktär man har. I Britannien nämner man gärna motsatsparet Churchill och Halifax. Medan Halifax, som var utrikesminister, ville förhandla om fred med Hitler sommaren 1940, så stod Churchill på sig och förändrade världen.
Jag tänkte på detta idag innan jag tog itu med något som jag visste skulle kunna bli mitt Waterloo. Problemet var att jag inte visste ifall jag skulle möta slaget som Wellington, eller Napoleon. Likt Chamberlain försökte jag länge blunda för problematiken, men idag stod det klart för mig att det var dags. Jag kunde inte blunda längre. Det var dags att tvätta fönstren.
För den oinsatte, eller nyblivne, bloggläsaren, måste jag berätta, att dessa fönster har varit huvudingrediensen i ett flertal blogginlägg. De är nämligen av en typ som kallas ”sash-window”, vilket innebär, att glasrutorna ligger omlott och att man kan skyffla dem upp och ner i en skåra som finns i karmen. Inne i karmen finns dessutom en motvikt som kan åka upp och ner och fönster och motvikt sitter i kontakt med varandra med hjälp av en lina. Man skulle kunna säga, att varje fönster består av två små hissar.
Ingenjören i mig är en smula fascinerad av dessa fönster. De har en gammal historia - de första härstammar troligen från 1600-talet och vid det förra sekelskiftet utrustades alla radhus med sash-windows. De är kulurminnesmärkta, snygga och innebär att man kan ha krukväxter och dylikt kvar på sin fönsterbräda och ändå kunna öppna fönstret för vädring. Och så finns det alltså en motvikt inne i karmen som osynligt löper upp och ner. Sånt är kul.
Men så finns det ett par nackdelar… Jag ska inte börja upprepa mig, utan hänvisar med varm hand hit och hit.
Det finns olika tekniker när man ska tvätta fönster. Själv brukar jag ha en hink med vatten och rengöringsmedel. Med en svamp tvättas och löddras hela fönsterrutan in. Därefter tar man en gummiskrapa och en lång elegant rörelse försvinner lödder och smuts utan ett spår.
Ok… Mina rörelser är inte alltid så långa och det finns ofta ett tillkortakommande även på elegansfronten, så mina fönster brukar alltid ha kvar vattenstreck, men, men… Man kan inte vara bra på allt…
Iväg till Robert Dyas - the Ironmonger. Det visar sig snabbt att England har en annan fönstertvättskultur. Den som innebär specialmedel och specialtrasa. Gummiskrapor göre sig icke besvär. ”Eller finns det gummiskrapor i en annan butik”, tänker jag inne i affären. Jag inser, att om jag skjuter upp detta nu, så kommer inte fönstren att bli tvättade alls. Detta måste genomföras idag, annars kommer uppskjutningsfantomen inne i mig att vinna och det hade varit tillräckligt svårt att komma iväg idag.
Det finns nämligen ett stort tvättproblem med sash-windows. Hur tvättar man utsidan?
Insidan på fönstret är inga problem. Det är enkelglas (ja, det blir kallt på vintern). Utsidan på det övre fönstret går också. Det övre fönstret går nämligen i den yttre skåran. Om man skickar det inre fönstret så högt som möjligt - därefter kryper man ut så att man sitter med ben inne, bak på fönsterbrädan och överkropp ute. Med ena handen håller man i sig, medan man med den andra sträcker sig så högt som möjligt - då kan man tvätta detta fönster. Jag har långa armar, jag klarade det precis.
Men hur tvättar man det undre, inre fönstret på utsidan? Så fort man öppnar fönstret, åker utsidan av det inre fönstret in bakom det övre, yttre. Om man öppnar det cirka 30 centimeter, så kan man tråckla ut en arm och tvätta nederdelen av fönstret. Det är ingen optimal arbetsställning, men det fungerar. Har man långa fingrar kan man på ett liknande sätt tvätta en liten snutt av den övre delen. När det inre fönstret åker upp bildas nämligen en springa på cirka tre centimeter mellan fönsterbåge och glas. Här går det att peta in en specialtrasa med specialmedel och hjälpligt komma till något slags rengöringsresultat.
Hur man är vrider sina axlar, eller petar med sina fingrar, är det ändå cirka 15 centimeter kvar. I mitten. Rakt över fönstret.
Jag tittade på resultatet. Jag har aldrig gillat specialmedelmetoden. På något sätt ser det inte lika rent ut som om man har använt gummiskrapan, men större delen av fönstret var ändå hyfsat rent.
Detta innebar förstås att den delen som inte var ren, såg värre ut än någonsin. Rakt över rutan låg ett brett streck av smuts, ungefär i ögonhöjd. Om jag förut varit irriterad på att det såg smutsigt ut när solen låg på…
Vad göra?
Ett sätt man kan använda är följande: Man tar en sak - till exempel ett glasögonfodral - och lindar in specialtrasan i den. Därefter petar man in alltihopa genom den springa, som jag redan tidigare nämnt, som bildas när man drar upp den inre rutan lite grann. Därefter kan man peta på glasögonfodralsbunten så att den någorlunda ligger dikt an mot glasrutan. När detta är klart drar man den inre glasrutan upp och ner ett antal gånger. Sedan flyttar man trasbunten en bit och drar sedan återigen fönstret upp och ner ett antal gånger i hopp om att det ska bli rent. Metoden upprepas därefter för alla fönster.
Är detta en optimal metod?
Svaret kan bara bli nej. Dels blir det inte särskilt rent. Det blir bättre än förut, men fönstret har fortfarande vertikala smutsränder i ett 15 centimeter brett band. Renare, ja, men bra, nej. Sedan skulle ju en känslig person kunna bli röd i ansiktet, medan han står där en trappa upp i ett litet hyreshus, pressad mot ytterrutan och drar en fönsterruta upp och ner i jämna rörelser. Det är tur att jag inte är en sådan person.
Så vare sig smutsen eller jag vann denna dag. Smutsränderna försvagades, men kapitulerade inte. Vore jag en nördig historielärare skulle jag kunna jämföra dagens batalj med Prag 1648. Svenskarna lyckades ta den nya staden på vänstra stranden av Moldau, men över Karlsbron tog de sig aldrig.
I engelskspråkiga Wikipedia står det att en av fördelarna med sash-windows är att man kan tvätta dem från insidan…
Jag frågar. Hur då?
---
Medan jag sitter och skriver tänker jag, att man kanske skulle kunna skicka det yttre fönstret så långt ner som möjligt. Därefter skulle man kunna skicka upp det inre fönstreet halvvägs. Om jag klättrar upp på fönsterbrädan och så ut med armen genom springan högst upp - då kanske...
tisdag 16 augusti 2011
ett år... och lite till
För några dagar sedan var det dags för ett års jubileum. Det var fredagen den 13:e 2010 jag bordade ett SAS-plan och styrde kosan till London, utan att veta särskilt mycket om vad som skulle vänta mig. Nu har ett år gått och jag är tillbaka på "the Old Ship" i Richmond - en alldeles vanlig pub som hade internet och som blev min trygga oas under de första ganska osäkra dagarna.
Det borde alltså vara dags att tänka tillbaka på året som gått och kontemplera livet.
Istället har jag de senaste dagarna ägnat mig åt att njuta av London. Det kanske låter märkligt. Jag har ju redan sett National Gallery och Tate Modern och promenerat längs Piccadilly och runt Covent Garden. Var finns det nya i det? Var är äventyret i att åter sitta och ta en bitter på "the Old Ship"?
Men det är just det. Jag njuter av redan hitta runt i stan utan att hela tiden behöva kolla att jag är på väg åt rätt håll. Jag njuter av att kunna väga för- och nackdelarna mellan att ta Southwest Trains, eller District Line till Richmond från Pall Mall. Jag njuter av att ha koll.
Sedan är ju London som det är. Jag tror mig vara på väg åt ett håll, men har råkat gå lite fel någonstans och vips - jag är 90 grader fel. Men just nu gör det ingenting. Alldeles snart börjar en ny termin på skolan där jag jobbar. Om några dagar går kören igång (Brittens War Requiem) och troligen kommer jag att söka en roll i "the Q2-players" nästa produktion.
Vardagen rullar in - och jag njuter av fulla drag.
Det borde alltså vara dags att tänka tillbaka på året som gått och kontemplera livet.
Istället har jag de senaste dagarna ägnat mig åt att njuta av London. Det kanske låter märkligt. Jag har ju redan sett National Gallery och Tate Modern och promenerat längs Piccadilly och runt Covent Garden. Var finns det nya i det? Var är äventyret i att åter sitta och ta en bitter på "the Old Ship"?
Men det är just det. Jag njuter av redan hitta runt i stan utan att hela tiden behöva kolla att jag är på väg åt rätt håll. Jag njuter av att kunna väga för- och nackdelarna mellan att ta Southwest Trains, eller District Line till Richmond från Pall Mall. Jag njuter av att ha koll.
Sedan är ju London som det är. Jag tror mig vara på väg åt ett håll, men har råkat gå lite fel någonstans och vips - jag är 90 grader fel. Men just nu gör det ingenting. Alldeles snart börjar en ny termin på skolan där jag jobbar. Om några dagar går kören igång (Brittens War Requiem) och troligen kommer jag att söka en roll i "the Q2-players" nästa produktion.
Vardagen rullar in - och jag njuter av fulla drag.
tisdag 9 augusti 2011
kravaller II
Efter att jag i lugn och godan ro skrivit det förra blogginlägget:
Norr om Themsen finns ett kanalsystem. Det är lätt att gå längs dessa, då det finns en sk ”towpath” längs med dem. Pråmarna kunde dras av dragdjur innan de fick interna motorer. Det här är ett romantiskt ställe att gå på och kameran fylldes av bilder på pråmar och slussar, pråmar och broar, samt pråmar i soldis. Längre österut går emellertid kanalen in i en tunnel och gående tvingas gå upp en trappa. Då befinner man sig i Islington.
Jag vet att detta är en smula naivt. Det har varit kravaller i tre nätter och här går jag omkring med min kamera och fotar pråmar. Då jag ibland inte har någon koll, kände jag inte till att kravallerna spridit sig till Islington, som är ett sånt område som ligger i förändring. Det har varit ganska fattigt, men fler och fler från medelklassen har flyttat in.
Första ledtråden till att allt inte är som vanligt ser jag vid polisstationen. Vid varje hörn av byggnaden står poliser i par. Hmm…
Jag går vidare långs en gata med småbutiker. På gatan ligger massor med skräp - har det kanske varit en lokal variant av vattenfestival? Butikerna är dock stängda, med något undantag. Utanför Waitrose - en snabbköpskedja de lux, tänk ICA fast lite lyxigare, står tre hantverkare och bygger. Jag funderar: ”Vad håller de på med?” Jo, de håller på att bygga för butiksfönstret med hjälp av några reglar och några spånplattor. Hela gatan ligger och väntar på att kravallerna ska börja igen. De stängda butikerna har antingen plåtjalusier, eller nyuppsatta spånplattor
Samtidigt pågår det alldeles vanliga eftermiddagslivet. Klockan är ungefär fem, halv sex. Utanför en öppen italiensk restaurang sitter snyggt klädda människor och smuttar på ett glas vitt. Waitrose är fortfarande öppet, så affären är full av folk. På den stora gatan utanför tunnelbanestationen pågår kvällsrusningen som vanligt. Allt är som vanligt - nästan.
För att åka hem går jag norrut längs Caledonian Road. En bit bort ligger en sk ”Overground”-station. En slags tunnelbanelinje, som utnyttjar gamla järnvägslinjer runt London. På Caledonian Road är det ungefär som på den lilla smågatan. De flesta butiker är stängda, några pubar och restauranger är öppna. Annars verkar livet pågå som vanligt.
Vid en busshållplats passerar jag tre män. När jag redan passerat dem hör jag ”Yo, man - nice camera!”
Jag går vidare, under en halvsekund tänker jag inte ens på att de pratar med mig. Därefter tänker jag, att det kanske är lite dumt av mig att drälla runt i Islington med synlig dyr kamera, dyr ”posh” mobiltelefon och i min väska ligger förstås en aluminiumlaptop med äppelmärke.
Inget händer och hela tiden fortsätter det vanliga eftermiddagslivet runt omkring mig.
När jag sitter och skriver det här rapporterar nyheterna om kravaller i Manchester…
Norr om Themsen finns ett kanalsystem. Det är lätt att gå längs dessa, då det finns en sk ”towpath” längs med dem. Pråmarna kunde dras av dragdjur innan de fick interna motorer. Det här är ett romantiskt ställe att gå på och kameran fylldes av bilder på pråmar och slussar, pråmar och broar, samt pråmar i soldis. Längre österut går emellertid kanalen in i en tunnel och gående tvingas gå upp en trappa. Då befinner man sig i Islington.
Jag vet att detta är en smula naivt. Det har varit kravaller i tre nätter och här går jag omkring med min kamera och fotar pråmar. Då jag ibland inte har någon koll, kände jag inte till att kravallerna spridit sig till Islington, som är ett sånt område som ligger i förändring. Det har varit ganska fattigt, men fler och fler från medelklassen har flyttat in.
Första ledtråden till att allt inte är som vanligt ser jag vid polisstationen. Vid varje hörn av byggnaden står poliser i par. Hmm…
Jag går vidare långs en gata med småbutiker. På gatan ligger massor med skräp - har det kanske varit en lokal variant av vattenfestival? Butikerna är dock stängda, med något undantag. Utanför Waitrose - en snabbköpskedja de lux, tänk ICA fast lite lyxigare, står tre hantverkare och bygger. Jag funderar: ”Vad håller de på med?” Jo, de håller på att bygga för butiksfönstret med hjälp av några reglar och några spånplattor. Hela gatan ligger och väntar på att kravallerna ska börja igen. De stängda butikerna har antingen plåtjalusier, eller nyuppsatta spånplattor
Samtidigt pågår det alldeles vanliga eftermiddagslivet. Klockan är ungefär fem, halv sex. Utanför en öppen italiensk restaurang sitter snyggt klädda människor och smuttar på ett glas vitt. Waitrose är fortfarande öppet, så affären är full av folk. På den stora gatan utanför tunnelbanestationen pågår kvällsrusningen som vanligt. Allt är som vanligt - nästan.
För att åka hem går jag norrut längs Caledonian Road. En bit bort ligger en sk ”Overground”-station. En slags tunnelbanelinje, som utnyttjar gamla järnvägslinjer runt London. På Caledonian Road är det ungefär som på den lilla smågatan. De flesta butiker är stängda, några pubar och restauranger är öppna. Annars verkar livet pågå som vanligt.
Vid en busshållplats passerar jag tre män. När jag redan passerat dem hör jag ”Yo, man - nice camera!”
Jag går vidare, under en halvsekund tänker jag inte ens på att de pratar med mig. Därefter tänker jag, att det kanske är lite dumt av mig att drälla runt i Islington med synlig dyr kamera, dyr ”posh” mobiltelefon och i min väska ligger förstås en aluminiumlaptop med äppelmärke.
Inget händer och hela tiden fortsätter det vanliga eftermiddagslivet runt omkring mig.
När jag sitter och skriver det här rapporterar nyheterna om kravaller i Manchester…
kravaller
I tre dagars tid har huvudnyheten i tidningarna varit kravallerna som plågat Tottenham och andra förorter i nordvästra London. Bilder har visat brinnande hus och i the Guardian har man skrivit om polispatruller som sprungit från kravallerna. Mitt i den ekonomiska krisen har huvudnyheten i New York Times varit kravallerna här och i Sverige utfärdar UD en varning för att resa till London.
Kommer oron att sprida sig? Kommer Trafalgar Square att utvecklas till ett andra Syntagma (huvudtorget i Aten)? Är det kanske dags att skaffa sig en enkel biljett till Svedala?
Det finns en stor oro i Britannien över den ekonomiska utvecklingen. Det finns också några väldigt fattiga områden där polisen föraktas och där en ung man skjutits ihjäl. Av polisen? I höstas urartade också en större demonstration till plundring mitt på Piccadilly i centrala London. Man skriver också mycket om ”the crises for High Street”, dvs nedläggningen av många stora butikskedjor och de resulternade ”hål” som skapas på centrumgator.
Av allt detta har jag hittills drabbats av - ingenting. Zilch, niente, zip.
Igår åkte jag med Kawasakin rakt genom London i rusningstid (alltid lika intressant). I vanlig ordning åkte jag fel och lyckades korsa Themsen fyra gånger trots att både min startpunkt och mitt mål låg söder om floden. Vid 18-tiden åkte jag över London Bridge söderut. Över bron går alla hemvändande banktjänstemän i en kostym/dräktflod som bara kan upplevas här (och möjligen New York). Business as usual - trots att augusti är semestermånad och det borde vara lite halvtomt, men pga av krisen kanske många varit tvungna att återvända till jobbet.
Idag har jag lekt turist i centrala London. Muséerna, Trafalgar Square, affärerna - alla är lika fulla med turister som vanligt och man hör språk från all världens hörn. Var är revolutionen?
Nu kan det ju vara så, att detta bara är början. Louis XVI lär i sin dagbok ha skrivit ”Ute och jagade” som den enda kommentaren 14 juli 1789. I lördagens Guardian kunde man läsa en kommentator som skrev intelligent och långt om varför britter inte var ute och demonstrerade på samma sätt som greker. Artikeln måste ha skrivits och gått i tryck bara någon timme innan oroligheterna började i Tottenham och just den journalisten grät antagligen blod när han vaknade upp på lördagen.
”Après nous, le déluge” (efter oss, syndafloden) tröstade en gång Madame de Pompadour sin älskare, Louis XV, ett tiotal år före revolutionen. Ser vi i dagens ekonomiska kris början till slutet för den kapitalistiska modell som London alltid stått för?
Det är möjligt. Människor, familjer, klaner, länder och imperier som strävat för högt har, likt Ikaros, fallit ner på jorden igen. Förra gången krisen var så här djup eller värre, var på 30-talet. Även då diskuterade man slutet på liberalismen och kapitalismen. Så blev det inte. Istället slutade den krisen med att diktaturer styrde större delen av Europa och i dess förlängning - det största krig som någonsin plågat mänskligheten.
Tittar jag mig runtomkring skingras emellertid mina dystopiska funderingar. En turisande familj från Italien sitter bredvid mig på caféet där jag skriver. Ute på gatan ser allt ut som förr och det verkar som om London kommer att bli klar med alla gatuarbeten som görs inför OS nästa sommar.
Allt är som vanligt - kanske.
Kommer oron att sprida sig? Kommer Trafalgar Square att utvecklas till ett andra Syntagma (huvudtorget i Aten)? Är det kanske dags att skaffa sig en enkel biljett till Svedala?
Det finns en stor oro i Britannien över den ekonomiska utvecklingen. Det finns också några väldigt fattiga områden där polisen föraktas och där en ung man skjutits ihjäl. Av polisen? I höstas urartade också en större demonstration till plundring mitt på Piccadilly i centrala London. Man skriver också mycket om ”the crises for High Street”, dvs nedläggningen av många stora butikskedjor och de resulternade ”hål” som skapas på centrumgator.
Av allt detta har jag hittills drabbats av - ingenting. Zilch, niente, zip.
Igår åkte jag med Kawasakin rakt genom London i rusningstid (alltid lika intressant). I vanlig ordning åkte jag fel och lyckades korsa Themsen fyra gånger trots att både min startpunkt och mitt mål låg söder om floden. Vid 18-tiden åkte jag över London Bridge söderut. Över bron går alla hemvändande banktjänstemän i en kostym/dräktflod som bara kan upplevas här (och möjligen New York). Business as usual - trots att augusti är semestermånad och det borde vara lite halvtomt, men pga av krisen kanske många varit tvungna att återvända till jobbet.
Idag har jag lekt turist i centrala London. Muséerna, Trafalgar Square, affärerna - alla är lika fulla med turister som vanligt och man hör språk från all världens hörn. Var är revolutionen?
Nu kan det ju vara så, att detta bara är början. Louis XVI lär i sin dagbok ha skrivit ”Ute och jagade” som den enda kommentaren 14 juli 1789. I lördagens Guardian kunde man läsa en kommentator som skrev intelligent och långt om varför britter inte var ute och demonstrerade på samma sätt som greker. Artikeln måste ha skrivits och gått i tryck bara någon timme innan oroligheterna började i Tottenham och just den journalisten grät antagligen blod när han vaknade upp på lördagen.
”Après nous, le déluge” (efter oss, syndafloden) tröstade en gång Madame de Pompadour sin älskare, Louis XV, ett tiotal år före revolutionen. Ser vi i dagens ekonomiska kris början till slutet för den kapitalistiska modell som London alltid stått för?
Det är möjligt. Människor, familjer, klaner, länder och imperier som strävat för högt har, likt Ikaros, fallit ner på jorden igen. Förra gången krisen var så här djup eller värre, var på 30-talet. Även då diskuterade man slutet på liberalismen och kapitalismen. Så blev det inte. Istället slutade den krisen med att diktaturer styrde större delen av Europa och i dess förlängning - det största krig som någonsin plågat mänskligheten.
Tittar jag mig runtomkring skingras emellertid mina dystopiska funderingar. En turisande familj från Italien sitter bredvid mig på caféet där jag skriver. Ute på gatan ser allt ut som förr och det verkar som om London kommer att bli klar med alla gatuarbeten som görs inför OS nästa sommar.
Allt är som vanligt - kanske.
söndag 7 augusti 2011
afc wimbledon
Igår försökte jag gå och titta på fotboll.
Detta tillhör inte vanligheterna i mitt liv. Jag brukar hålla koll på Djurgården och landslaget, men i skrivande stund har jag inte särskilt bra koll på någondera. Jag tror att det går ganska dåligt för båda, men ifall detta utlöser indignerade ”bah”-rop från läsarkåren ber jag allra ödmjukast om ursäkt.
AFC Wimbledon är emellertid inte en alldeles vanlig klubb, trots att det en gång var det. En gång i tiden var ”dons” nästan för vanlig. En londonklubb i de södra förorterna som det sällan gick särskilt bra för. Man hade problem med sin fotbollsstadion och med resultaten. Medan Arsenal och Chelsea är londonklubbar som tampades om topplaceringar, försökte Wimbledon inte åka ur den division de för tillfället var i. 1988 (tror jag) lyckades man mot alla odds vinna FA-cupen, något man fortfarande pratar om.
Då detta är ett kapitalistiskt land finns det ofta ägare i bakgrunden för klubbarna, som pumpar in pengar. Så även i Wimbledon. Här ville emellertid ägaren flytta hela klubben till Milton Keyes, några svenska mil nordväst om London. Detta hände också på samma sätt som hockeylag i Nordamerika kan flytta hela verksamheten från en stad till en annan. Klubben flyttade och tog sig namnet MK Dons
Nu är dock inte Britannien riktigt lika kapitalistiskt som det stora landet i väster. Anhängarna till klubben var utom sig av ilska. Detta var ju deras klubb. Hur kan den bara flytta? Vad kan man göra?
Fansen till just denna klubb visade sig vara av ett annat virke än många andra. Man grundade en ny klubb och för ungefär tio år sedan hade man uttagning till det nya laget - alla fick söka. Man började om i seriesystemet i England, i den lägsta av divisioner.
Nu är fotboll en nästan löjligt populär sport i England. Det finns fyra professionella divisioner och under dessa finns det sju nivåer av amatörer och halvamatörer. När AFC Wimbledon började om i seriesystemet var det långt ifrån glamouren i toppmötena i Premier League.
Tio år senare är historien om AFC Wimbledon så nära en askungesaga man kan komma i denna machosport. Fansen äger klubben, ekonomin är i ordning (mycket ovanligt i fotbollsvärlden)(för övrigt ovanligt i resten av världen också för tillfället) och man har lyckats kliva upp en division nästan varje år och i våras lyckades man komma tillbaka in i finrummet. Man lyckade kvala in till den fjärde och lägsta proffsdivisionen (som märkligt nog heter League Two…) Igår spelade de sin första match och detta tänkte jag hade varit ett bra ställe att stifta närmare bekantskap med engelsk fotbollskultur.
Men… Klubben spelar numera på Kingsmeadow som bara tar cirka 3000 åskådare. Fansen har säsongsbiljetter till i princip alla dessa och sättet att få en plats är att hoppas på att några av dessa inte används. Igår var denna chans obefintlig och andra intresserade fick titta på tv istället. Nu visas det ytterst få matcher från League Two i tv. De högsta divisionerna börjar spela först om en vecka och för att nå ut började de lägre divisionerna redan igår. Därför kunde man se AFC Wimbledon spela mot Bristol Rovers på nationell tv igår - AFC Wimbledons framgångssaga är något som intresserat inte bara de lokala fansen.
Nu var kanske inte intresset SÅ stort ändå. På den lokala puben var vi hela tre åskådare till spektaklet och man var tvungen att starta matchen redan 12:45. Halv tre skulle nämligen rugbymatchen England-Wales börja och även om sagan om ”Dons” är rolig och trevlig, så är en landskamp i rugby, alldeles före VM:et i Nya Zeeland, en stor sak. När den matchen började, var puben full med folk som var vänliga nog att förklara lite regler för en okunnig immigrant.
Trots det lilla intresset på puben, tycker jag att sagan om AFC Wimbledon är vacker. Alla de stora lagen köper och säljer människor i den moderna form av slavhandel som toppfotboll är. Pengamängderna är ofattbara och i bakgrunden styr ägare som är ute efter resultat, resultat och resultat. Att det då kan gå ganska bra för ett lag som ägs av fansen…
Wimbledon förlorade sin debut med 2-3, men motståndarna, Bristol Rovers, ska vara en av topplagen i ligan, så man kan kanske tro på ett förnyat kontrakt.
I rugby vann England mot Wales, men kännarna bredvid mig på puben tyckte inte att det såg tillräckligt förtroendeingivande ut i defensiven. Minsann…
Detta tillhör inte vanligheterna i mitt liv. Jag brukar hålla koll på Djurgården och landslaget, men i skrivande stund har jag inte särskilt bra koll på någondera. Jag tror att det går ganska dåligt för båda, men ifall detta utlöser indignerade ”bah”-rop från läsarkåren ber jag allra ödmjukast om ursäkt.
AFC Wimbledon är emellertid inte en alldeles vanlig klubb, trots att det en gång var det. En gång i tiden var ”dons” nästan för vanlig. En londonklubb i de södra förorterna som det sällan gick särskilt bra för. Man hade problem med sin fotbollsstadion och med resultaten. Medan Arsenal och Chelsea är londonklubbar som tampades om topplaceringar, försökte Wimbledon inte åka ur den division de för tillfället var i. 1988 (tror jag) lyckades man mot alla odds vinna FA-cupen, något man fortfarande pratar om.
Då detta är ett kapitalistiskt land finns det ofta ägare i bakgrunden för klubbarna, som pumpar in pengar. Så även i Wimbledon. Här ville emellertid ägaren flytta hela klubben till Milton Keyes, några svenska mil nordväst om London. Detta hände också på samma sätt som hockeylag i Nordamerika kan flytta hela verksamheten från en stad till en annan. Klubben flyttade och tog sig namnet MK Dons
Nu är dock inte Britannien riktigt lika kapitalistiskt som det stora landet i väster. Anhängarna till klubben var utom sig av ilska. Detta var ju deras klubb. Hur kan den bara flytta? Vad kan man göra?
Fansen till just denna klubb visade sig vara av ett annat virke än många andra. Man grundade en ny klubb och för ungefär tio år sedan hade man uttagning till det nya laget - alla fick söka. Man började om i seriesystemet i England, i den lägsta av divisioner.
Nu är fotboll en nästan löjligt populär sport i England. Det finns fyra professionella divisioner och under dessa finns det sju nivåer av amatörer och halvamatörer. När AFC Wimbledon började om i seriesystemet var det långt ifrån glamouren i toppmötena i Premier League.
Tio år senare är historien om AFC Wimbledon så nära en askungesaga man kan komma i denna machosport. Fansen äger klubben, ekonomin är i ordning (mycket ovanligt i fotbollsvärlden)(för övrigt ovanligt i resten av världen också för tillfället) och man har lyckats kliva upp en division nästan varje år och i våras lyckades man komma tillbaka in i finrummet. Man lyckade kvala in till den fjärde och lägsta proffsdivisionen (som märkligt nog heter League Two…) Igår spelade de sin första match och detta tänkte jag hade varit ett bra ställe att stifta närmare bekantskap med engelsk fotbollskultur.
Men… Klubben spelar numera på Kingsmeadow som bara tar cirka 3000 åskådare. Fansen har säsongsbiljetter till i princip alla dessa och sättet att få en plats är att hoppas på att några av dessa inte används. Igår var denna chans obefintlig och andra intresserade fick titta på tv istället. Nu visas det ytterst få matcher från League Two i tv. De högsta divisionerna börjar spela först om en vecka och för att nå ut började de lägre divisionerna redan igår. Därför kunde man se AFC Wimbledon spela mot Bristol Rovers på nationell tv igår - AFC Wimbledons framgångssaga är något som intresserat inte bara de lokala fansen.
Nu var kanske inte intresset SÅ stort ändå. På den lokala puben var vi hela tre åskådare till spektaklet och man var tvungen att starta matchen redan 12:45. Halv tre skulle nämligen rugbymatchen England-Wales börja och även om sagan om ”Dons” är rolig och trevlig, så är en landskamp i rugby, alldeles före VM:et i Nya Zeeland, en stor sak. När den matchen började, var puben full med folk som var vänliga nog att förklara lite regler för en okunnig immigrant.
Trots det lilla intresset på puben, tycker jag att sagan om AFC Wimbledon är vacker. Alla de stora lagen köper och säljer människor i den moderna form av slavhandel som toppfotboll är. Pengamängderna är ofattbara och i bakgrunden styr ägare som är ute efter resultat, resultat och resultat. Att det då kan gå ganska bra för ett lag som ägs av fansen…
Wimbledon förlorade sin debut med 2-3, men motståndarna, Bristol Rovers, ska vara en av topplagen i ligan, så man kan kanske tro på ett förnyat kontrakt.
I rugby vann England mot Wales, men kännarna bredvid mig på puben tyckte inte att det såg tillräckligt förtroendeingivande ut i defensiven. Minsann…
fredag 5 augusti 2011
eton
Längs Themsen ligger diverse kända städer. London är förstås den mest berömda, men Oxford ligger också vid floden, på den udde som bildas av att Chartwell och Themsen flyter ihop. Mitt emellan dessa ligger en liten tvillingstad: Windsor/Eton.
På Themsens södra sida ligger slottet Windsor och den köping som vuxit upp runt slottet. Det moderna maratonloppet är så långt som det är (42195 m tror jag), då kungen skulle få se starten när loppet började under OS 1908. Därifrån sprang löparna in till London. Det finns hela två järnvägsstationer i denna mycket lilla stad och åker man härifrån gäller att ta rätt, för tågen från den ena leder till Waterloo station inne i London, medan den andra har korta matartåg till Slough (Uttalas ungefär ”Slao”). Slough är, enligt kännare, helvetet på jorden och ligger alltså en kort tågfärd från det kungliga slottet. Detta är kanske passande, eller så är inte Slough så fruktansvärt mina engelska kontakter gör gällande. Än har inte mina irrfärder fört mig till Slough.
För övrigt hette det engelska kungahuset Hannover förut, men bytte sonika namn till Windsor under 1a Världskriget - man kunde ju inte ha en tysk kungafamilj under detta stora nationalistiska batalj. Men nog om denna stad. Dagens blogtema ligger på andra sidan Themsen.
På den norra stranden finns en ännu mindre stad - Eton. Man kommer från Windsor till Eton över en mindre gångbro - vill man åka bil är det det en längre omväg att komma från den ena staden till den andra. Eton är känt för en sak - Eton College.
För någon månad sedan läste jag en artikel i en londontidning som handlade om sk ”civil servants”, dvs tjänstemän i statsapparaten. Artikeln behandlade framför allt vilka skolor de gått på och en skola ledde skyhögt över alla andra - Eton. Den nuvarande premiärministern David Cameron, fd premiärministrar som MacMillan på 60-talet, Gladstone och Wellington på 1800-talet - alla hade de gått på Eton.
För den oinvigde: Eton är en internatskola för pojkar i åldern 13-18 år. Är man insatt i det brittiska skolsystemet, så undervisar man 3rd-7th form Secondary School här. Det finns möjligheter att gå gratis här (om man är bra på musik och körsång, om man är fantastiskt duktig, eller om man är fantastiskt duktig och samtidigt bor i Eton (man tar in 4 (fyra) lokala förmågor varje år). Men annars får föräldrarna punga ut med GBP 29 000 varje år (ca SEK 300 000). Trots denna digra summa är det ungefär 4 sökande på varje plats.
Att gå omkring här är, som så ofta i Britannien, att gå omkring i ett ställe fyllt av traditioner. Colleget startade 1440 av Henrik VI, som var väldigt troende och behövde körsångare och präster. Länge gick undervisningen ut på att läsa latin, att läsa latin och att läsa ännu mer latin plus lite grekiska - klassisk förstås, inte den där nya dialekten…
Men tiderna förändras. Idag går 1300 elever här. Utbildningen ska vara väldigt bra och många forstätter till Oxbridge. Men, menar kritiker, framför allt lär man känna andra elever som går och har gått på Eton. Premiärministern är medveten om att han inte får ta in för många av det gamla nätverket. Det finns andra skolor som är lika ”fina”, som Rugby, St Pauls, eller Winchester (som är ännu äldre - från 1382). Ändå är det Eton som får bära bördan av att vara übersnobbskolan framför alla.
Det beror för det första det på att det finns ett nätverk i statsapparaten från Eton. För det andra är det väldigt dyrt. Många i den brittiska medelklassen skickar gärna sina barn till privatskola (behöver inte vara internat), men Eton har man helt enkelt inte råd med. Men jag tror för det tredje också att det beror på att skolan inte ligger någonstans långt ute i obygden (sådant blir populärt på 1800-talet - pojkarna skulle ut i lantluften och bli män) utan mitt inne i en stad. Det finns ett litet campus, som ett Oxfordcollege i miniatyr, men de 25 husen där eleverna bor, alla undervisningslokaler, allt detta finns runt om i den lilla staden som helt och hållet handlar om skolan. Och skoluniformen tillhör inte den diskretaste. Alla elever går klädda i kritstrecksrandiga byxor, vit skjorta med hög krage och slips (windsor, ej färdigknuten), samt frackjacka. Jag måste komma tillbaka en skoldag under terminstid och titta. Hur är det här på en rast…?
På Themsens södra sida ligger slottet Windsor och den köping som vuxit upp runt slottet. Det moderna maratonloppet är så långt som det är (42195 m tror jag), då kungen skulle få se starten när loppet började under OS 1908. Därifrån sprang löparna in till London. Det finns hela två järnvägsstationer i denna mycket lilla stad och åker man härifrån gäller att ta rätt, för tågen från den ena leder till Waterloo station inne i London, medan den andra har korta matartåg till Slough (Uttalas ungefär ”Slao”). Slough är, enligt kännare, helvetet på jorden och ligger alltså en kort tågfärd från det kungliga slottet. Detta är kanske passande, eller så är inte Slough så fruktansvärt mina engelska kontakter gör gällande. Än har inte mina irrfärder fört mig till Slough.
För övrigt hette det engelska kungahuset Hannover förut, men bytte sonika namn till Windsor under 1a Världskriget - man kunde ju inte ha en tysk kungafamilj under detta stora nationalistiska batalj. Men nog om denna stad. Dagens blogtema ligger på andra sidan Themsen.
På den norra stranden finns en ännu mindre stad - Eton. Man kommer från Windsor till Eton över en mindre gångbro - vill man åka bil är det det en längre omväg att komma från den ena staden till den andra. Eton är känt för en sak - Eton College.
För någon månad sedan läste jag en artikel i en londontidning som handlade om sk ”civil servants”, dvs tjänstemän i statsapparaten. Artikeln behandlade framför allt vilka skolor de gått på och en skola ledde skyhögt över alla andra - Eton. Den nuvarande premiärministern David Cameron, fd premiärministrar som MacMillan på 60-talet, Gladstone och Wellington på 1800-talet - alla hade de gått på Eton.
För den oinvigde: Eton är en internatskola för pojkar i åldern 13-18 år. Är man insatt i det brittiska skolsystemet, så undervisar man 3rd-7th form Secondary School här. Det finns möjligheter att gå gratis här (om man är bra på musik och körsång, om man är fantastiskt duktig, eller om man är fantastiskt duktig och samtidigt bor i Eton (man tar in 4 (fyra) lokala förmågor varje år). Men annars får föräldrarna punga ut med GBP 29 000 varje år (ca SEK 300 000). Trots denna digra summa är det ungefär 4 sökande på varje plats.
Att gå omkring här är, som så ofta i Britannien, att gå omkring i ett ställe fyllt av traditioner. Colleget startade 1440 av Henrik VI, som var väldigt troende och behövde körsångare och präster. Länge gick undervisningen ut på att läsa latin, att läsa latin och att läsa ännu mer latin plus lite grekiska - klassisk förstås, inte den där nya dialekten…
Men tiderna förändras. Idag går 1300 elever här. Utbildningen ska vara väldigt bra och många forstätter till Oxbridge. Men, menar kritiker, framför allt lär man känna andra elever som går och har gått på Eton. Premiärministern är medveten om att han inte får ta in för många av det gamla nätverket. Det finns andra skolor som är lika ”fina”, som Rugby, St Pauls, eller Winchester (som är ännu äldre - från 1382). Ändå är det Eton som får bära bördan av att vara übersnobbskolan framför alla.
Det beror för det första det på att det finns ett nätverk i statsapparaten från Eton. För det andra är det väldigt dyrt. Många i den brittiska medelklassen skickar gärna sina barn till privatskola (behöver inte vara internat), men Eton har man helt enkelt inte råd med. Men jag tror för det tredje också att det beror på att skolan inte ligger någonstans långt ute i obygden (sådant blir populärt på 1800-talet - pojkarna skulle ut i lantluften och bli män) utan mitt inne i en stad. Det finns ett litet campus, som ett Oxfordcollege i miniatyr, men de 25 husen där eleverna bor, alla undervisningslokaler, allt detta finns runt om i den lilla staden som helt och hållet handlar om skolan. Och skoluniformen tillhör inte den diskretaste. Alla elever går klädda i kritstrecksrandiga byxor, vit skjorta med hög krage och slips (windsor, ej färdigknuten), samt frackjacka. Jag måste komma tillbaka en skoldag under terminstid och titta. Hur är det här på en rast…?
torsdag 21 juli 2011
valli baar
Dokumentärfilmen borde varit dödsstöten. När ett haks rykte gått så långt och det funnits så länge, att den statliga televisionen gör en dokumentärfilm om både stället och dess stamkunder, då är det slut. Nästa steg blir att flytta alltihopa till Skansen, för kommande generationer att se och dra lärdom av. Ungefär som de plaketter man kan på Södermalm i Stockhlom, att här satt Bellman och drack med sina kamrater.
Men Valli baar i Tallinn överlevde den dokumentär som gjordes för tre år sedan. Det är numera det enda ställe i stan som har samma inredning som på den tid då landet hette "socialistisk rådsrepublik".
Skyltarna är numera i Euro och det bjuds på mer än bara vodka och moldavisk konjak. Men grundkonceptet är sig lika. En lång u-formad bar. Runt denna sitter en blandning av härbefolkning och turister. Då och då ställer sig en man upp och spelar på ett dragspel. Något enstaka par dansar i ett hörn.
Annars har gamla stan i Tallinn fyllts av turister. Häromdagen låg sex kryssningsfartyg samtidigt på redden. Staden var fylld av vandrande paraplyer och de grupper som följde dem. Restauranger och pubar har följt efter och för att fly kommersen måste man ge sig långt från rådhusplatsen.
Eller så går man in på Valli baar, där tiden stått stilla. Möjligen har klädseln förändrats. Mannen i skägg framför mig står och sjunger gamla visor. För 20 år sedan hade han varit klädd i gulnad nylonskjorta. Idag har han orange t-tröja med text som är för liten för mig att läsa på håll.
Annars har inget förändrats. Det är rogivande.
Men Valli baar i Tallinn överlevde den dokumentär som gjordes för tre år sedan. Det är numera det enda ställe i stan som har samma inredning som på den tid då landet hette "socialistisk rådsrepublik".
Skyltarna är numera i Euro och det bjuds på mer än bara vodka och moldavisk konjak. Men grundkonceptet är sig lika. En lång u-formad bar. Runt denna sitter en blandning av härbefolkning och turister. Då och då ställer sig en man upp och spelar på ett dragspel. Något enstaka par dansar i ett hörn.
Annars har gamla stan i Tallinn fyllts av turister. Häromdagen låg sex kryssningsfartyg samtidigt på redden. Staden var fylld av vandrande paraplyer och de grupper som följde dem. Restauranger och pubar har följt efter och för att fly kommersen måste man ge sig långt från rådhusplatsen.
Eller så går man in på Valli baar, där tiden stått stilla. Möjligen har klädseln förändrats. Mannen i skägg framför mig står och sjunger gamla visor. För 20 år sedan hade han varit klädd i gulnad nylonskjorta. Idag har han orange t-tröja med text som är för liten för mig att läsa på håll.
Annars har inget förändrats. Det är rogivande.
söndag 17 juli 2011
konstnärshaket
Trägolv kan vara ok, men då ska de vara målade - och slitna. Annars bör det vara betong. På väggarna är det nog fortfarande framhackad betong som gäller, men framförallt måste det finnas affischer för diverse kulturevenemang. Dessa skall helst vara obskyra och okända, som ”Teeth live” eller ”Geril Jakino - exhibition". Det är bra om stället har sin egen verksamhet - teater, band som spelar, konstutställningar.
Det måste finnas en bar. Här behöver det inte vara betong, men varför inte kakel - i olika färger - utan mönster eller ordning. Själva huset får gärna vara lite industribetonad och inte för bra skyltad. Man ska känna till stället.
Det får absolut inte tillhöra någon kedja. Det kan få finnas en neonskylt, men då ska den vara placerad ironiskt och det kan kanske stå ”Colgate” på den, men man bör vara försiktig med neon. Bättre att satsa på ett par affischer till. Musiken är också viktig. Den måste vara alternativ på nåt sätt, men på senare tid kan man träffa på en hel del kitsch - tänk tysk 60-talsschlager.
Dessa konstnärshak går att hitta i många städer, men städer med många studenter, helst konstnärsstudenter brukar vara ett ”safe bet”. En gång lyckades jag hitta ett sådant hak i Sveg, men nästa gång jag skulle dit var det borta (eller så var jag borta, även det händer)
I östra Polen finns en stad som heter Bialystok. Tro det eller ej, men i Bialystok kan man hitta ett konstnärshak på Henryka Sienkiewiczagatan (tror jag gatan heter). Här fanns stolar av olika sort och retroaffsicher från 60-talet. Annars är haket mest känt för att jag hade en telefonintervju där för att jobb. (ok - det är kanske mest känt för det i Vallas-världen).
I Paris har konstnärskvarteren flyttat till Canal du St. Martin. Här kan man hitta Point EPhémère i ett gammalt tullhus, komplett med betonggolv och svårmodiga fransmän i halvlång skäggstubb och bomullshalsduk. Stället har konserter på kvällarna och luktar gammal öl, men det är ju Paris, så maten är gudomlig.
I Tallinn har ett klassiskt hak varit von Krahl. Här finns det en teater en trappa upp. Där har man kunnat uppleva Stravinskijs En soldats hemkomst som filmad marionetteater (alltså: En kammarorkester spelade live, samtidigt som handlingen spelades upp i ett uppbyggt landskap med hjälp av dockor som samtidigt spelades in och visades på bildskärm ovanför orkestern. Samtidigt. Eller pjäsen Kummitus masinas (estniska för ”Ghost in the Machine”) där teaterhögskolans avgångsklass spelade upp sina egna neuroser. Pretentiöst? Yup. Obegripligt roligt? Det också.
Nu finns ett nytt ställe i Tallinn. Det heter F-hoone (namn som taget från en gammal ritning? Check! (”hoone” betyder ”byggnad”)). I en industribyggnad mellan några industrispår bredvid den stora rangerbangården? Check! Kakel, affischer, svårt att hitta? Check, check, check!
F-hoone är perfekt om det inte vore för en sak. Det finns för mycket turister här. Stället borde vara fyllt av misslyckade bohemtyper. Istället ser jag en bunt normala…
Den uppmärksamme läsaren har säkert lagt märke till två saker. För det första - trots att varje konstnärshak är unikt, så är de liksom unika på samma sätt… Jag tvivlar på att F-hoone ens känner till Point Ephémère. Ändå är de likadana. Man behöver bara ta ett steg in på ett konstnärshak, så märker man vad det är för ställe. De är alla unika, men ändå ack så lika varandra. Kanske inte lika lika som McDonald’s, men ändå.
Det andra är min egen närvaro. På samma sätt som Södermalm förstördes av ett gäng högskoleutbildade typer med hög lön, hade jag själv till och med två examina när jag bodde där. Här, när jag sitter och skriver detta på F-hoone, klarar jag mig möjligen med min posha laptop i aluminuim och äppelmärke, men jag har inte långt svallande hår och jag skriver inte på en halvfärdig opera för trombon och motorcykel.
Trots det. Varje gång jag kommer till en ny stad och man hör musik komma ut från en obskyr lokal… Är det inte så att det är ett fik/bar/restaurang här? Feels like home.
---
http://www.pointephemere.org/
http://www.anothertravelguide.com/eng/europe/estonia/tallinn/destinations/restaurants/f-hoone
http://www.vonkrahl.ee/
Caféet i Bialystok har jag förlagt.
Det måste finnas en bar. Här behöver det inte vara betong, men varför inte kakel - i olika färger - utan mönster eller ordning. Själva huset får gärna vara lite industribetonad och inte för bra skyltad. Man ska känna till stället.
Det får absolut inte tillhöra någon kedja. Det kan få finnas en neonskylt, men då ska den vara placerad ironiskt och det kan kanske stå ”Colgate” på den, men man bör vara försiktig med neon. Bättre att satsa på ett par affischer till. Musiken är också viktig. Den måste vara alternativ på nåt sätt, men på senare tid kan man träffa på en hel del kitsch - tänk tysk 60-talsschlager.
Dessa konstnärshak går att hitta i många städer, men städer med många studenter, helst konstnärsstudenter brukar vara ett ”safe bet”. En gång lyckades jag hitta ett sådant hak i Sveg, men nästa gång jag skulle dit var det borta (eller så var jag borta, även det händer)
I östra Polen finns en stad som heter Bialystok. Tro det eller ej, men i Bialystok kan man hitta ett konstnärshak på Henryka Sienkiewiczagatan (tror jag gatan heter). Här fanns stolar av olika sort och retroaffsicher från 60-talet. Annars är haket mest känt för att jag hade en telefonintervju där för att jobb. (ok - det är kanske mest känt för det i Vallas-världen).
I Paris har konstnärskvarteren flyttat till Canal du St. Martin. Här kan man hitta Point EPhémère i ett gammalt tullhus, komplett med betonggolv och svårmodiga fransmän i halvlång skäggstubb och bomullshalsduk. Stället har konserter på kvällarna och luktar gammal öl, men det är ju Paris, så maten är gudomlig.
I Tallinn har ett klassiskt hak varit von Krahl. Här finns det en teater en trappa upp. Där har man kunnat uppleva Stravinskijs En soldats hemkomst som filmad marionetteater (alltså: En kammarorkester spelade live, samtidigt som handlingen spelades upp i ett uppbyggt landskap med hjälp av dockor som samtidigt spelades in och visades på bildskärm ovanför orkestern. Samtidigt. Eller pjäsen Kummitus masinas (estniska för ”Ghost in the Machine”) där teaterhögskolans avgångsklass spelade upp sina egna neuroser. Pretentiöst? Yup. Obegripligt roligt? Det också.
Nu finns ett nytt ställe i Tallinn. Det heter F-hoone (namn som taget från en gammal ritning? Check! (”hoone” betyder ”byggnad”)). I en industribyggnad mellan några industrispår bredvid den stora rangerbangården? Check! Kakel, affischer, svårt att hitta? Check, check, check!
F-hoone är perfekt om det inte vore för en sak. Det finns för mycket turister här. Stället borde vara fyllt av misslyckade bohemtyper. Istället ser jag en bunt normala…
Den uppmärksamme läsaren har säkert lagt märke till två saker. För det första - trots att varje konstnärshak är unikt, så är de liksom unika på samma sätt… Jag tvivlar på att F-hoone ens känner till Point Ephémère. Ändå är de likadana. Man behöver bara ta ett steg in på ett konstnärshak, så märker man vad det är för ställe. De är alla unika, men ändå ack så lika varandra. Kanske inte lika lika som McDonald’s, men ändå.
Det andra är min egen närvaro. På samma sätt som Södermalm förstördes av ett gäng högskoleutbildade typer med hög lön, hade jag själv till och med två examina när jag bodde där. Här, när jag sitter och skriver detta på F-hoone, klarar jag mig möjligen med min posha laptop i aluminuim och äppelmärke, men jag har inte långt svallande hår och jag skriver inte på en halvfärdig opera för trombon och motorcykel.
Trots det. Varje gång jag kommer till en ny stad och man hör musik komma ut från en obskyr lokal… Är det inte så att det är ett fik/bar/restaurang här? Feels like home.
---
http://www.pointephemere.org/
http://www.anothertravelguide.com/eng/europe/estonia/tallinn/destinations/restaurants/f-hoone
http://www.vonkrahl.ee/
Caféet i Bialystok har jag förlagt.
onsdag 13 juli 2011
more chelsea than chelsea
Mittemellan ”min” förort, Kew, och innerstaden finns Chelsea. För den som är bevandrad i Londons geografi, så är det ungefär från tunnelbanestationen Earl’s Court ner till Themsen. En gång i tiden var Chelsea en smula bohemiskt. I slutet av 1800-talet bodde både Sargent och Whistler här (såna där impressionister, eller var det expressionister, vänta lite…) och så sent som i slutet av 60-talet kunde man hitta både delar av Rolling Stones och Beatles boende här. King’s Road var full av udda butiker.
Det var då. Idag bor Hugh Grant och Kylie Minogue i Chelsea och Kate Middelton bodde här innan hon blev sagoprinsessa. I de andra husen bor folk som gärna associerar sig med de förstnämnda, så man kan lugnt säga att priserna på hus och lägenheter här är ganska höga. Det går att hitta minimala ettor för 250 000 pund, men för något mer beboeligt får du lägga på 100 000 till. Husen kostar mer.
Man kan stöta på begreppet chelsea-wife. Med det menar man en kvinna som inte jobbar själv, utan tar hand om att dekorera hemmet. Hon har en stor bil, helst en SUV, till exempel en Range Rover eller en BMW X5. Hon ägnar sin tid mest åt heminredning och de som använder begreppet gör det gärna ganska nedlåtande. En chelsea-wife ägnar sin tid till att använda de pengar hennes man tjänar in på sitt välbetalda arbete i finansdistrikten. Barnen får au-pairen ta hand om. Tills de försvinner iväg till en internatskola. Det kan vara så att begreppet mest används av män.
Men detta kan ju bara vara fördomar - är det så i verkligheten? Det var dags för ett studiebesök.
Puttrar man runt på sin motorcykel i Chelsea, så tycker man kanske till en början inte att det är så stor skillnad från andra delar av London. Visst ser en del av husen rika ut. Visst står det en och annan dyrare bil på gatorna. Men detta kan man se även i andra delar av staden. I London finns många rika personer.
Ner mot floden till kommer man till kvarter med gamla magasin. Ganska snyggt omgjorda finns här restauranger, caféer och inredningsbutiker. Jag nickade för mig själv. Här skulle alltså alla inredande fruar finnas. Men här verkade det finnas alla sorters människor. Vad pratade alla om?
Alldeles nere vid stranden står en före detta kraftstation. I väntan på ett bättre öde ser den utbombad ut, med kollapsat tak och trasiga fönster. Alldeles bredvid finns ett nyare område - Chelsea Harbour. Jag svängde in med min motorcykel och parkerade nere i P-garaget. Vad kan detta vara för ställe?
Chelsea Harbor består av ett flertal nya hus i skilda stilar. Här finns lägenhetshus som ser ut som om de vore 200 år, men är det inte. Nere vid floden finns ett höghus med kanske 20 våningar. Husen har namn som the Belvedere och Thames Wharf. Det finns ett hotell, Wyndham Grand, där en Mercedes S-klass står och spinner i väntan på den som beställt den. De flesta husen ligger runt en hamnbassäng - marinan. Här ligger båtar i den lyxigare klassen. Från hamnen finns en sluss ut i Themsen, så att man inte berörs av tidvattnet.
Trots att det är en vanlig måndagseftermiddag ser man en hel del människor i farten. Framförallt ser man kvinnor som studerar heminredningstidningar. Inne på området finns nämligen ett shoppingcenter i tre våningar. Men detta är inget vanligt shoppingcenter. Här finns inte Marks&Spencer eller the Gap. Här finns bara heminredningsbutiker. Och inte vilka butiker som helst. Slumbutiker som Habitat göre sig icke besvär. Här finns märken som LIZZO och Armani/casa (för den intresserade, se http://www.dcch.co.uk/). Butikerna är för det mesta ganska små, men tittar man in kan man se dekoratörer och försäljare diskutera tyger och tapeter med en inköpande kvinna.
Jag skriver kvinna, då jag faktiskt försökte hitta en och annan man och ja, de finns, men i Chelsea Harbour hade de jag såg en ren drönarkapacitet. Det fanns byggarbetare och flyttgubbar. På ett café jobbade en man bland alla unga invandrarkvinnor från Östeuropa och när jag satt och åt (kycklingwrap, iste - when in Rome…) nere vid marinan såg jag en man som stod och väntade vid en brygga. Han var klädd i jeans och tröja. Efter några minuter kom en kvinna. Hon var klädd i blus, kjol, hatt och solglasögon Hon sade några ord till honom. Han svarade med huvudet nickande ner mot bryggbräderna. Därefter gick båda två ut till den största lyxjakten i marinan.
På informationstavlorna kan man läsa alla butiksnamn och en snabb överslagsräkning kom upp i ungefär 100 namn. Vill man vara ärlig, så har shoppingcentret inte bara heminredningsbutiker. På gatuplanet hittar man två caféer och när jag var där, stod även en ny bil uppställd som reklam. Range Rover Evoque. De stora SUV-arna fick mycket kritik (drar mycket bensin), så denna är nättare och Victoria Beckham ska ha varit inblandad i designarbetet.
Och går man ut från centret så kan man hitta en liten kiosk med glass och tidningar. Nere vid marinan hittas även annat. Tittar man in genom en fönsterruta kan man se kvinnor som fikar i par. På fönstret står det Blue Harbour Spa.
Chelsea-wife. Check. Här lever de.
Det var då. Idag bor Hugh Grant och Kylie Minogue i Chelsea och Kate Middelton bodde här innan hon blev sagoprinsessa. I de andra husen bor folk som gärna associerar sig med de förstnämnda, så man kan lugnt säga att priserna på hus och lägenheter här är ganska höga. Det går att hitta minimala ettor för 250 000 pund, men för något mer beboeligt får du lägga på 100 000 till. Husen kostar mer.
Man kan stöta på begreppet chelsea-wife. Med det menar man en kvinna som inte jobbar själv, utan tar hand om att dekorera hemmet. Hon har en stor bil, helst en SUV, till exempel en Range Rover eller en BMW X5. Hon ägnar sin tid mest åt heminredning och de som använder begreppet gör det gärna ganska nedlåtande. En chelsea-wife ägnar sin tid till att använda de pengar hennes man tjänar in på sitt välbetalda arbete i finansdistrikten. Barnen får au-pairen ta hand om. Tills de försvinner iväg till en internatskola. Det kan vara så att begreppet mest används av män.
Men detta kan ju bara vara fördomar - är det så i verkligheten? Det var dags för ett studiebesök.
Puttrar man runt på sin motorcykel i Chelsea, så tycker man kanske till en början inte att det är så stor skillnad från andra delar av London. Visst ser en del av husen rika ut. Visst står det en och annan dyrare bil på gatorna. Men detta kan man se även i andra delar av staden. I London finns många rika personer.
Ner mot floden till kommer man till kvarter med gamla magasin. Ganska snyggt omgjorda finns här restauranger, caféer och inredningsbutiker. Jag nickade för mig själv. Här skulle alltså alla inredande fruar finnas. Men här verkade det finnas alla sorters människor. Vad pratade alla om?
Alldeles nere vid stranden står en före detta kraftstation. I väntan på ett bättre öde ser den utbombad ut, med kollapsat tak och trasiga fönster. Alldeles bredvid finns ett nyare område - Chelsea Harbour. Jag svängde in med min motorcykel och parkerade nere i P-garaget. Vad kan detta vara för ställe?
Chelsea Harbor består av ett flertal nya hus i skilda stilar. Här finns lägenhetshus som ser ut som om de vore 200 år, men är det inte. Nere vid floden finns ett höghus med kanske 20 våningar. Husen har namn som the Belvedere och Thames Wharf. Det finns ett hotell, Wyndham Grand, där en Mercedes S-klass står och spinner i väntan på den som beställt den. De flesta husen ligger runt en hamnbassäng - marinan. Här ligger båtar i den lyxigare klassen. Från hamnen finns en sluss ut i Themsen, så att man inte berörs av tidvattnet.
Trots att det är en vanlig måndagseftermiddag ser man en hel del människor i farten. Framförallt ser man kvinnor som studerar heminredningstidningar. Inne på området finns nämligen ett shoppingcenter i tre våningar. Men detta är inget vanligt shoppingcenter. Här finns inte Marks&Spencer eller the Gap. Här finns bara heminredningsbutiker. Och inte vilka butiker som helst. Slumbutiker som Habitat göre sig icke besvär. Här finns märken som LIZZO och Armani/casa (för den intresserade, se http://www.dcch.co.uk/). Butikerna är för det mesta ganska små, men tittar man in kan man se dekoratörer och försäljare diskutera tyger och tapeter med en inköpande kvinna.
Jag skriver kvinna, då jag faktiskt försökte hitta en och annan man och ja, de finns, men i Chelsea Harbour hade de jag såg en ren drönarkapacitet. Det fanns byggarbetare och flyttgubbar. På ett café jobbade en man bland alla unga invandrarkvinnor från Östeuropa och när jag satt och åt (kycklingwrap, iste - when in Rome…) nere vid marinan såg jag en man som stod och väntade vid en brygga. Han var klädd i jeans och tröja. Efter några minuter kom en kvinna. Hon var klädd i blus, kjol, hatt och solglasögon Hon sade några ord till honom. Han svarade med huvudet nickande ner mot bryggbräderna. Därefter gick båda två ut till den största lyxjakten i marinan.
På informationstavlorna kan man läsa alla butiksnamn och en snabb överslagsräkning kom upp i ungefär 100 namn. Vill man vara ärlig, så har shoppingcentret inte bara heminredningsbutiker. På gatuplanet hittar man två caféer och när jag var där, stod även en ny bil uppställd som reklam. Range Rover Evoque. De stora SUV-arna fick mycket kritik (drar mycket bensin), så denna är nättare och Victoria Beckham ska ha varit inblandad i designarbetet.
Och går man ut från centret så kan man hitta en liten kiosk med glass och tidningar. Nere vid marinan hittas även annat. Tittar man in genom en fönsterruta kan man se kvinnor som fikar i par. På fönstret står det Blue Harbour Spa.
Chelsea-wife. Check. Här lever de.
fredag 8 juli 2011
våckert
Det finns mycket som är intressant med London. Kulturlivet, restaurangerna, alla olika människor som söker sig hit. Mängden människor som söker sin lycka får staden att vibrera av liv. Sedan kanske denna mängd kan vara lite väl mycket, till exempel på Waterloo station i rusningstrafik är mängden en smula skrämmande.
Särskilt vacker är emellertid inte staden. Genom ett platt landskap ringlar sig Themsen mot Nordsjön. Floden själv är brun och när det är ebb uppenbaras cyklar, skor och annat bråte. Kommer man utanför centrum börjar mil och åter mil av radhuslandskap där vägarna bildar en förvirrande labyrint av trånga filer. Intressant - ja. Vackert - nej.
Men de tre senaste veckorna har jag och O åkt motorcykel runt England och Wales. Vi åkte först rakt söderut till Brighton. Därefter följde vi kusten ner till Cornwall. Sedan upp längs atlantkusten. Över Severns mynning på en gigantisk bro och in i Wales. Vidare norrut tills Wales tog slut och vi hamnade i Liverpool. Färjan gick över till Isle of Man. Tillbaka någon dag senare till Lake District . Sedan lämnade vi kusten och åkte rakt över landet till York. Till slut satte vi oss på motorvägen och åkte ner till London.
Och min syn på landet är förändrad. Det finns så många vackra platser att jag vet inte var jag ska börja. Dartmoor är fantastiskt och Lake District är magnifikt. Vid Tintagel fann vi den rätta korsningen av slott i ruin och klippkant. På Isle of Man går TT-spåret (motorcykellopp för den oinsatte) i långa bågar över Snaefells massiv.
Det var nästan så att det blev lite för mycket vacker natur. I mitt minne försöker jag sortera in rätt smal väg med rätt synintryck och det var tur att Lake District, som kanske var vackrast, kom i slutet, för då kunde man fortfarande imponeras. På vägen från Lake District till York åkte vi genom Yorkshire Dales och hade det varit en annan resa och detta hade varit det första jag stötte på, så hade jag älskat Yorkshire Dales. Men nu kom det på slutet och även om det var fint och så, så hade så mycket annat varit ännu bättre.
Och inte bara vackert - det finns en trollsk kvalité hos mycket. Hedarna, klipporna och dalarna. Och så dessa smala vägar som slingrar sig fram genom landskapet.
Det var O som kopplade ihop naturen med Tolkiens litteratur - jag tror det var i Dartmoor - och när man väl gjort kopplingen kunde man se allt, från Fylke till Mordor, i olka delar av England.
O, som kommer från Västergötland, sammanfattade landet kort och koncist: ”våckert!”
Särskilt vacker är emellertid inte staden. Genom ett platt landskap ringlar sig Themsen mot Nordsjön. Floden själv är brun och när det är ebb uppenbaras cyklar, skor och annat bråte. Kommer man utanför centrum börjar mil och åter mil av radhuslandskap där vägarna bildar en förvirrande labyrint av trånga filer. Intressant - ja. Vackert - nej.
Men de tre senaste veckorna har jag och O åkt motorcykel runt England och Wales. Vi åkte först rakt söderut till Brighton. Därefter följde vi kusten ner till Cornwall. Sedan upp längs atlantkusten. Över Severns mynning på en gigantisk bro och in i Wales. Vidare norrut tills Wales tog slut och vi hamnade i Liverpool. Färjan gick över till Isle of Man. Tillbaka någon dag senare till Lake District . Sedan lämnade vi kusten och åkte rakt över landet till York. Till slut satte vi oss på motorvägen och åkte ner till London.
Och min syn på landet är förändrad. Det finns så många vackra platser att jag vet inte var jag ska börja. Dartmoor är fantastiskt och Lake District är magnifikt. Vid Tintagel fann vi den rätta korsningen av slott i ruin och klippkant. På Isle of Man går TT-spåret (motorcykellopp för den oinsatte) i långa bågar över Snaefells massiv.
Det var nästan så att det blev lite för mycket vacker natur. I mitt minne försöker jag sortera in rätt smal väg med rätt synintryck och det var tur att Lake District, som kanske var vackrast, kom i slutet, för då kunde man fortfarande imponeras. På vägen från Lake District till York åkte vi genom Yorkshire Dales och hade det varit en annan resa och detta hade varit det första jag stötte på, så hade jag älskat Yorkshire Dales. Men nu kom det på slutet och även om det var fint och så, så hade så mycket annat varit ännu bättre.
Och inte bara vackert - det finns en trollsk kvalité hos mycket. Hedarna, klipporna och dalarna. Och så dessa smala vägar som slingrar sig fram genom landskapet.
Det var O som kopplade ihop naturen med Tolkiens litteratur - jag tror det var i Dartmoor - och när man väl gjort kopplingen kunde man se allt, från Fylke till Mordor, i olka delar av England.
O, som kommer från Västergötland, sammanfattade landet kort och koncist: ”våckert!”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)