Det är nu ganska många år sedan, som jag reste runt i södra Kina, ett land som då fortfarande var fattigt och resande innebar långsamma flodpråmar och överfulla tåg.
På min resa träffade jag tre amerikaner i min egen ålder, vi slog följe och jag minns att jag på den amerikanske nationaldagen stod och sjöng Ol’ Man River vid en flod som ”honorary american”. Det kan ha varit alkohol inblandat i firandet.
Vi diskuterade allt mellan himmel och jord och det var dessa tre som introducerade mig till Ayn Rand, en amerikansk filosof, mest känd för The Fonutainhead och Atlas Shrugged. Alla tre sade sig vara djupt påverkade av hennes skrifter och som det var hade en av dem (hette hon Lauren?) med sig ett väl tummat exemplar av The Fountainhead. Hon hade läst klart den, jag fick den (jag var ju ändå ”honorary american”) och på så sätt kom det sig att jag långsamt började resa söderut genom Kina och Vietnam alltmedan jag fördjupade mig i Rands filosofi.
Huvudpersonen i The Fountainhead är arkitekt och som arktiekt får han i uppdrag att planera en byggnad. Arkitekten är modernist, dvs förespråkare för en väldigt ren arkitektur (”form follows function”, skrev en gång Sullivan, en amerikansk arkitekt), medan beställaren gärna skulle kunna tänka sig lite klassiska pelare. På amerikanskt sätt är boken ganska tjock och det finns en hel del sidointriger, men i mitten av konflikten finns arkitekten och hans snart före detta vän som arbetar för beställaren. I boken är arkitekten ensam och stark, medan huvudmotståndaren är kompromissande och ryggradslös.
Det är lätt att se det berusande i huvudpersonens agerande, som vet hur det ska vara, till skillnad från alla de andra mesarna, som är beredda att kompromissa bort sin själ. Man skulle kunna säga att Rands filosofi har ett starkt romantiskt drag, där hjälten är beredd att offra allt för sin vision.
Men det finns en viktig skillnad mot romantikerna från tidigare århundraden. Romantikerna, vare sig de var ”den unge Werther”, eller började den fransk revolutionen, betalde dessa personer ofta med sina liv. Så är det inte hos Rand och det är tydligast i Atlas Shrugged, där hjälten och huvudpersonen är en företagsledare som kör över de veka typerna i hans företags fackförening. Inte nog med att han vinner kampen. Han överlever och blir rik. Så slutade inte protagonisterna hos romantikerna sina dagar.
Jag ska vara ärlig. Jag har inte läst Atlas Shrugged och jag lyckades inte ta mig igenom hela The Fountainhead heller. Skälet? Jag satt där på ett långsamt vietnamesiskt tåg och blev mer och mer förbannad.
För visst är det bra att ha en självsäker arkitekt, som inte bara lealöst frågar beställaren vad den vill ha. Om beställaren visste det, skulle det ju inte behövas en arkitekt.
Men ingenstans skymtade en enda liten bit av ödmjukhet fram i huvudpersonens agerande. Det fanns ingen medvetenhet om att den här byggnaden skulle användas av människor som inte var arkitekten själv. Att byggnaden skulle passa in i den befintliga staden. Eller att den skulle finnas kvar efter arkitektens eget frånfälle. Det enda som fanns var ett stort ego och jag tror att inte brydde mig om de sista 100 sidorna och i Saigon bytte jag ut boken mot en annan på ett vandrarhem (detta var innan det fanns e-böcker på smarta telefoner).
Denna filosofi får två konsekvenser. Den första är förstås ett förakt mot kompromissande, som ses som svaghet. Om jag bara fortsätter hålla på min lösning, kommer de andra - de svaga - att ge efter. Om vi har ett parti som är kompromissvilligt och ett annat som inte är det, kommer den genomförda politiken att dra mot dem som inte är villiga att kompromissa. De som kan tänka sig att kompromissa tänker att det vore ju bra om någonting alls gjordes bra, men detta kompromissande kommer bara leda till en ännu mer omedgörlig hållning från de kompromissovänliga - det är ju tydligt att de andra är svaga och kommer ge efter. Efter valet i USA 2008, då Obama vann, blev det republikanska partiet ”the party of ’Hell-No!’” och som därefter vägrade genomföra kompromisser med demokraterna och de kunde i valet 2016 se att detta var en lyckad strategi, de vann presidentvalet, valet till representanthuset och valet till senaten.
Men den andra konsekvensen har djupa personliga konsekvenser. För om du inte får genomföra det du vill, i livet, eller i politiken, så är felet faktiskt bara ditt eget. Det är du som inte har trott tillräckligt på dig själv, det är du som inte jobbat tillräckligt mycket och det är - framför allt - du som inte satt hårt mot hårt. Om du bara fortsätter, så kommer de andra att ge upp. Om du bara fortsätter kommer du att vinna för de andra ÄR svaga.
Det här får fortstås konsekvenser i ett land med demokratiskt styrelsesätt. Själva grunden för en demokrati är att en enskild person, eller parti, inte kan genomföra all sin poltik. Det måste ske kompromisser och det kommer att komma val då du måste acceptera att du förlorade.
För det republikanska partiet innebar detta omfamnande av en kompromisslös randsk filosofi ett avtal med Mefistofeles. För även om det är ett parti, så består det av flera personer och så länge det gällde att säga nej till Obama, var livet ganska lätt, men när det var dags att verkligen göra saker, blev det svårare, speciellt om partiets ledare egentligen inte hade någon tydlig riktning på sin politik (förutom att det är invandrarnas fel - build the wall). I valet 2020 förlorade partiet alla tre maktpositionerna i USA.
Men republikanerna är ju bara ett parti. Partier kan komma och gå. Det finns republikaner som vill bilda ett nytt parti och även om de nuvarande två stora partierna varit dominerande i ungefär 160 år, så är det naturligt i en levande demokrati att partier kommer och försvinner.
För republiken USA är konsekvenserna desto allvarligare. För om du vet att du har rätt. Om du vet att de andra ÄR svaga. Och om du vet att du bara kan skylla dig själv om du ger upp. Ja, då kan du inte acceptera att du förlorat ett val. Då måste du fortsätta kämpa för det som du vet ÄR rätt. Och då slutar en demokratisk stat att fungera.
