felet

Något är fel. Jag är på från stadens centrum mot en förort. Ser man sig runt vid stationen kan man se både hiss och barnvagnramp (varför båda?). Det är en ganska bred gång till spärrarna som tyst glider upp när man lägger sitt kort på en blå plastmojäng.

Nere på perrongen finns det ljusskyltar som berättar när tåget ska komma. Tåget kommer i tid (denna gång) och är så tyst att man utan problem kan lyssna på musik. När jag går in, behöver jag bara böja på huvudet lite grann. Väl inne i vagnen kan jag stå upp obehindrat.

Rälsen är helsvetsad, så det finns knappt några klassiska "dunk-dunk"-ljud. Det är bara vid någon enstaka växel som man förstår att det är räls med stålhjul och inte gummihjul (som ex Milano, eller delar av Paris)

Väl inne i tunneln åker tåget snabbt upp i maxfarten, 70 km/h.

Tyst och effektivt.

Nej, jag beskriver inte Londons tunnelbana, utan är på besök i Stockholm. I London är tunnelbaneupplevelsen något... eh... annourlunda. Smutsigt, trångt och långsamt, är adverb och predikatsfyllnader som man kan använda när man beskriver världens äldsta och största tunnelbanenät. Trådsmala tåg skakar fram nere under Londons gator. Åker man Piccadilly-line kommer man ibland så långt ner under jorden att det bara finna hiss upp.

Häromdagen gick jag av vid Covent Gardens tunnelbanestation. Kön utanför hissen upp fyllde både hissentré och korridoren utanför. Då jag är en ung och spänstig man i mina bästa år, beslöt jag mig för att sprinta upp för trappan... 193 trappsteg... Ur högtalarna hörs hela tiden en myndig röst, som varnar resenärerna för att det är väldigt många trappsteg.

Byter man tåg i Earl's Court finns det ljusskyltar som berättar vart nästa tåg går. Dessa skyltar har ett par år på nacken. De består av ca 8 glasskivor med inetsade namn. I väntan på nästa tåg lyser en glödlampa upp tomrummet bakom glaskivan. Tid till nästa tåg får man inte.

I Hammersmith finns en vanlig lysdiodskylt. Vid perrongen för tåg västerut står jag ofta och väntar sent på kvällarna. Jag sneglar upp på skylten sökande information, men som vanligt står det bara "Westbound trains" på den. Detta är i och för sig korrekt. Det är aldrig annat än tåg västerut från denna perrong.

Emellertid finns det nyare delar av tunnelbanenätet. Åker du österut med Jubilee-line från Westminster,är arkitekturen i bästa Matrix-stil. Över stora runda schakt letar sig rulltrapporna neråt. Allt hålls upp av stål. Färgerna går mellan ljusgrått och mörkgrått. Nere på perrongen finns det glasdörrar som förhindrar fall ner på spåren. Den luttrade tunnelbaneresenären ser sig om i förundran.

Sedan kommer tåget. Det visar sig att den västra delen av Jubilee-line har den gamla standarden, så när de höga glasdörrarna öppnas, är det samma gamla trådsmala tubtåg som man kliver ner i. Ner, då perrongen är ungefär 20 högre än tåggolvet.

Mind the gap. Både bokstavligt och metafysiskt.