häst

I våras spelade jag teater. Teatersällskapet hette "the Q2-players" och vi satte upp en version av Jane Eyre. Det speciella med just denna version (av Polly Beale), är att "the mad woman in the attic" är Jane Eyres undermedvetna, vilda sida. Alla roller spelades av en handfull skådespelare. 

Jag börjar vänja mig vid att inte längre spela "förste älskare", men det har varit en lång process. Det var för en sex, sju år sedan som jag spelade mot en väldigt vacker kvinna. Och jag spelade hennes far... Ack...

Så jag fick inte spela Rochester i Jane Eyre. Istället var hade jag sju små roller, man på torget, lärare i Jane Eyres ungdom etc. Det är rätt kul att gå in och ut ur roller på det sättet (åtminstone försöker jag intala mig det...).

Men när jag pratade med åskådare efter föreställningen, kommer de ihåg min version av brodern från Jamaica, Mason? Min version av missionären, St. John? Nej, det enda de kommer ihåg är hästen...

Ifall ni kan er Brontë, så finns det en häst som kastar av Rochester framför Jane en kall vinterdag. Det är första gången de möts. I den senaste filmversionen ser man hästen i ca en halv sekund. Kanske inte den mest centrala av roller...

Denna höst sätter Q2-players upp "Wind in the Willows" av Kenneth Grahame. "Det susar i säven", kallas den på svenska. 

Den som kan sin Grahame vet att det handlar om en rad djur  vid en flod (=dike). Huvudperson är Toad, en ganska ödräglig nyrik typ som hela tiden skaffar sig nya hobbies. 

I originalet finns det i och för sig en häst, men bara som en statistroll. I vår bearbetning, av Alan Bennett, har emellertid Alfred-hästen - en hel del misantropiska repliker. Vem fick den rollen...?

Så det är dit min brittiska skåpdespelarkarriär hamnat. Ingen Shakespeare, eller Beckett. Ingen National Theatre, eller Old Vic. Nej, istället är jag tajp-kastad som häst i en föreställning en trappa upp i församlingslokalen i Kew...

Jag får trösta mig med att jag inte bara spelar häst. Dessutom hoppar jag in som... näbbmus...