Litterering

I dessa dagar, då en okänd entitet bilvit inskuren som ny president i det stora landet i väster, kan det vara på sin plats med... vardagseskapism. När oron över morgondagen blir större finns det olika sätt att fly från denna verklighet. I "Kairos Röda Ros" låter Woody Allen Mia Farrow fly 30-talets depression genom att kliva in över bioduken in i de romantiska filmer huvudpersonen använder för sin eskapism. I "The Matrix" är hela den upplevda världen en chimär och protagonisten måste välja ifall han vill vakna från denna. Själv funderar jag, när världsexistensialismen tar över, gärna över mer nördiga ting för att "tänka på annat": Litterering av perronger och dylikt.

Att ge namn till spår på en tågstation kan tyckas enkelt. Gå exempelvis till Stockholms Central och i ena änden hittar du spår 1 och andra änden finns spår 19. Klart och koncist... tror man. Men efter ett tag - om man är intresserad av sådant, märker man att ett spår fattas - nummer 9. Varför? Hur kan ett helt spår bara försvinna? Eller var det någon som ville sätta griller i huvudet på framtida resenärer, som helt enkelt aldrig satte ut spår 9? Kanske finns spår 9 egentligen om man väldigt fort går rakt in i en pelare? Är det möjligen så, att om man i rask takt går in i väggen bredvid dörren från spår 10 och huvudhallen hamnar i en parallell värld, där ett ångdrivet tåg väntar på att föra resenärer till Sveriges motsvarighet till Hogwarts?

Liknande frågor kan en ny resenär till Arlanda ställa sig. Varför finns terminal 2, 3, 4 och 5, men inte terminal 1? Vad hände med den? Försvann den i den stora jordbävningen 1981? Existerar den i ett alternativt universum? Hade arkitekten till Arlanda en riktigt dålig matematiklärare? Eller beror denna numrering på att väldigt många människor har "ett"-fobi och att dessa skulle känna sig kränkta ifall detta nummer användes för en terminal? Frågorna är många och den resenär som sitter och väntar på sitt flygplan kan fundera över detta istället för att förfäras över den högerpopulism som sveper över världen.

Denna form av eskapism går att använda även i Paris. Istället för att bekymra sig över Le Pens främlingsfientlighet, eller Fillons putinkramande, kan man begrunda den litterering som används på pendeltågsstationen "La Défense". Det finns två perronger, med två spår vardera, in allo fyra spår. Dessa heter i tur och ordning "1", "A", "B" och "2". Hmmm...?

La Défense, ovan jord

Efter långa studier i ämnet har jag kommit fram till att det bara är spår 1 och 2 som används till vardags. Kan det vara så, att namngivningen fungerar så, att vardagstågen bara stannar vid de spår som har nummer, men inte vid de som heter bokstäver...?

Min hempendeltågsstation heter "Suresnes - Mont Valerian". Här hittar man en och en halv perrong, det vill säga en perrong med två spår och så en smal perrong byggd direkt mot bergets sida (Mont = berg, eller om det är i Paris, en hög kulle) med ett spår. Totalt alltså tre spår. Dessa heter i tur och ordning "1", "C" och "2". Tågen stannar i vanliga fall bara vid spår 1 och 2, så så långt stämmer min teori, men varför heter det tredje spåret C... Efter att ha funderat på detta under någon månad, stod jag vid spår 2 en dag och väntade på tåget, när jag lade märke till att spår C hade sämre standard än spår 1 och 2. Medan dessa hade moderna betongsliprar ("pinnarna" som håller avståndet mellan rälerna i stål), så hade inte spår C uppdaterats, utan hade gammaldags träsliprar och spåret skakade betänkligt när ett tomt tåg använde det när det åkte förbi. Slutsats: Bra sidospår heter A och B, medan dåliga, heter C.

Nöjd med denna deduktion - jag hade förstått hur delar av Rälsfrankrike fungerade, tänkte jag inte vidare på detta... Tills jag för en vecka sedan var på väg hem från teatern. Sent på kvällen väntade jag på mitt tåg på station "Pont Cardinet". Och då slår det mig att spåren på denna station inte har några nummer alls. Spåren heter istället "A", "B", "C", "D", "E" och "F". Var är alla nummer? Mitt pendeltåg stannar snällt vid spår A och plockar upp mig trots att det, enligt min teori, inte borde göra det.

Jag trodde jag hade förstått, men hade egentligen inte förstått någonting alls. Följande måndag stod jag moloken och väntade på mitt tåg i "La Défense". För att komplicera denna berättelse, så finns det två helt skilda pendeltågsstationer i "La Défense". Den station jag beskrev ovan är för tåg "RER A", medan den andra, som heter precis samma sak, trafikeras av tågen "SNCF L och U" (hänger ni med?). Vid "den andra" stationen finns sex spår, men två av dem har inget namn alls, för dessa spår är inga "riktiga" spår, för här går spårvagn T2. De övriga spåren heter i tur och ordning "1", "3" (dessa finns på var sin sida om en perrong), "4" och "2" (vid den andra perrongen).

Kommen så långt smalnade mina ögon och jag kontemplerade mänsklighetens tillkortakommanden. Jag ville gärna skylla på "fransmännen", men väl medveten om brister i hemlandet (se ovan) anade jag en brist som gick djupare än så. För om det kan vara svårt att räkna från 1 till 4 (eller 19), hur svårt kan det då inte att vara att räkna till "jättemånga". Just denna dag hade president Trumps presstalesman sagt att att det aldrig varit så stora åhörarskaror som vid "The Donalds" presidenttillträde, trots att det var mångdubbelt fler för åtta år sedan.

Tåget stannade till vid "Puteaux". Jag skakade av mig mina tankar på högerpopulism och började betrakta littereringen av denna station. Jag ska gå till botten med det här...

Promenad

I kvarter som för bara tio år sedan betraktades som ytterst osäkra på västra Manhattan, sträcker sig numera en park som varje dag invaderas av både lokala förmågor och turister. År 2009 invigdes ”High Line”, en park som använt sig av ett övergivet industrispår och som blivit ett ”måste” för New Yorkturisten. Varje dag kan man träffa på vilsekomna ickenewyorkare med karta i högsta hugg, som letar efter ingång till parken. I och med att parken finns ”två trappor upp”, räcker det inte med att bara hitta själva parken, man måste hitta en trappa upp till den och de är förvånansvärt få.

Jag kan varmt rekommendera ett besök/promenad, men rekommenderar dessutom att besöket sker så tidigt på dagen som möjligt. Själva industrispåret var två spår brett, men det är bara en ganska liten del av den bredden som fotgängare kan utnyttja. Mer än hälften av bredden är planterad med diverse biologi och där det inte är grönt, där står stora nutida konstverk, som skapta för storstadssnobbens behov av samtalsämnen. På eftermiddagarna är det tätt mellan joggare, lokala flanörer och turister, så tätt att det nästan blir löjligt - gå dit på morgonen!

Det är lätt att få för sig att ”High Line” skulle vara något typiskt amerikanskt, som skyskrapan, eller Dagobertsmörgåsen, men då har man fått för sig fel. Originalet ligger (”förstås”, vill lokalpatrioten lägga till) i Paris. Redan 1993 öppnade en park i den sydöstra delen av staden uppe på ett gammalt industrispår.

Om du, vid ditt nästa besök i den franska huvudstaden, följer Rue de Lyon alldeles till höger om Mitterandoperan vid Palce de la Bastiille, så hittar du några trappor upp till vänster efter några hundra meter, precis där gatan delas upp i fortsättningen av Rue de Lyon och Avenue Daumesnil. Därifrån kan du sedan gå knappt fem kilometer ända ut till Porte Dorée, där staden lämnar över till parken i Bois de Vincennes. 

Nu är kanske inte promenaden på ”Promende Plantée” riktigt lika cool som en vandring på High Line. I New York går delar av promenaden genom gamla industrifastigheter och New Yorks raka gator innebär att man ofta får glimtar både av Hudsonfloden åt väster och skyskrapor åt väster. Då är vyerna i Paris betydligt mer småborgerligt parisiska. Det ena huset efter det andra i Haussmannstill från sent 1800-tal efter det andra ligger längs Avenue Daumesnil och det är kanske  inte så ofta som man utbrister i ett spontant ”wow”.

(jag vet, det var något sämre väder när jag fotade i Paris)

Å andra sidan så kan man faktiskt gå längs parken utan att ständigt behöva stanna till och vänta på att alla människor ska börja röra sig igen, som man kan få göra på High Line. Och så finns det ju en viss romantik knuten till parken. En stor del av filmen ”Before Sunset” (2004) utspelar sig uppe på parken. Ethan Hawke och Julie Delpy vandrar och pratar och ser allmänt snygga ut, medan betraktaren är orolig för ifall deras romantiska låga ska få utlopp, eller ifall de ska välja att gå tillbaka till sina respektive.

Så kanske Promenade Plantée inte behöver vara med på din lista över ”att göra” om man kommer som förstagångsbesökare till Paris. Men om man är ute efter något annat. Om man vill undkomma turisthoperna vid Louvren. Om man helt enkelt vill vara lite cool och romantisk på samma gång, ja då kan man ta Métro 8 till Porte Dorée. Här kan man kasta ett getöga på ”Musée National de l’Histoire de l’Immigration” (som en gång hette ”Musée des Colonies”… som det kan gå…), därefter kan man i sakta mak börja flanera tillbaka in mot stan (Använd Goggle Maps, eller maps.me, det kan vara svårt att hitta själva starten på parken). Efter knappt 5 kilometer är du framme vid Place de l’Opera och då kan man utan dåligt samvete slå sig ner i ett café, beställa ett glas rött och börja diskutera den postmoderna arkitektur som hela parken är skapad i. Man är ju ändå en storstadssnobb.

uteliv

Varje parisgata med självaktning hyser ett par tre caféer, gärna fler. Detta är inrättningar som, trots att de inte ingår i någon kedja - McCafé är något helt annat - ändå är märkligt lika, det är lätt att göra jämförelser med den engelska puben. Olika ägare, ändå lika.

I ett frankt café finns det en "zinc", en lång bardisk, ofta av rostfritt stål. Vän av ordning tycker detta är något märkligt, men än har jag inte sett någon bardisk i zink. Vid denna bardisk står det ett antal män och hänger. Det är inte så att det skulle vara förbjudet för kvinnor att stå där och hänga tillsammans med männen, men utförliga caféstudier under ett halvår pekar på att det nästan alltid är män.

Det är dessutom nästan alltid allvarliga män. De står vid disken en kortare stund, dricker en kopp kaffe (espresso, om man inte särskilt ber om "café filtre", vilket några få har), eller ett glas vin. De säger ett par ord till kyparen, de slänger upp några mynt på "le zinc" och sedan är de åter på väg.

Mot fönstren till finns det ett antal bord. Här kan man också sitta och ta en kaffe, eller motsvarande, men ve dig om du skulle beställa något vid bardisken och sedan gå själv och sätta dig. Då har man gjort sig skyldig till ett "faux pas". Vid borden är det nämligen bordservering och här är priserna högre än vid bardisken - ibland ganska mycket högre.

Emellertid är det ingen som sitter vid dessa bord på insidan av caféfönstret. Om man sätter sig ner på ett café, sätter man sig nämligen ute. På trottoaren finns dessa parisiska caféstolar i imiterad rotting som, också de, är likadana från café till café (vart har de gamla gjutjärnsstolarna tagit vägen... – ack...) Alla stolar står tätt, tätt intill varandra vända utåt mot gatan. På café går man som man förr gick till operan - för att synas.

Nu är det så, att Paris må vara varmare än Stockholm. När jag lämnade den svenska huvudstaden för några dagar sedan låg det ett tjockt snötäcke som bäddade in mälardrottningen i vit vadd, så visst finns det en skillnad i klimat. Men det innebär inte att det är varmt i Paris - tvärtom. Från slutet av november fram till mars kan temperaturen gärna smyga ner till nollstrecket och ibland även gå under det.

Men innebär detta att man slutar sitta utomhus?

O nej! Runt dessa stolar utomhus, byggs det väggar och tak av plast. Det installeras utomhusvärmare drivna av gasol eller el och dessutom klär fransmannen och fransyskan på sig ordentligt för att kunna sitta ute... Nej, nu ljög jag, för det parisiska klädkoden passar egentligen bara ner till kanske sju, åtta grader celsius. Därefter är det för kallt.

De senaste tjugo åren har jag använt basker på vintern i Stockholm. Jag tycker det är snyggt och den tjocka yllefilten värmer mer än man skulle kunna tro. Bara när det blåst kallt har jag tagit fram något som värmer öronen mer. Man skulle kunna tro att baskern, "beret basque" är något av en stapelvara här i Paris, men hittills har jag bara sett klädesplagget på två äldre, något slitna, herrar. Hip-hopmodet med luva i någon intressant färg går att se någon gång, men genomsnittsparisaren går barhuvad. På överkroppen finns bara en tunnare jacka/kappa, byxor och kjol är anpassade för allt annat än minusgrader. Vinterkängor har man inte hört talas om (förutom när man åker på skidsemester till Alperna)

Vad är då lösningen på detta problem?

Ett evigt huttrande!

Inomhusplatserna fortsätter att vara obesatta, men utanför sitter fransmännen. De ser snygga ut. De vänder sig mot värmarna för att få upp värmen i sitt ansikte, sedan fortsätter de sina konversationer, alltmedan de fortsätter att småfrysa. Jag har en teori om att det har att göra med nationalkänslan, "ennui". Ett slags evigt missnöje, som man ändå inte gör något konkret åt. Även i detta liknar de sina ärkefiender, engelsmännen. I England klagar man gärna på allt, utan att göra något åt orsakerna till eländet. Där mumlar man gärna "rubbish", för att därefter beställa ännu en "pint". I Paris rycker man i stället på axlarna, därefter letar man upp ett paket cigaretter. Man låter den otända cigaretten hänga ett par sekunder i mungipan. Sedan huttrar man till, tänder och kör ner sina darrande händer djupt ner i de tunna jackfickorna.

Det kostar på att vara snygg!