La vie indépendant

Man är en fri man i sina bästa år. Man har gett sig iväg till världens kulturhuvudstad (eller var det hundra år sedan Paris var det? ja-ja...). Man är med andra ord en person som följer sitt eget hjärta, sin egen väg genom livet, "the road less travelled by", ja, ni vet...

Eller är man det?

Efter en dryg månad i Paris svär jag över språket (jag har en ytterst självständig tolkning av franska grammatiska regler), minns värmeböljan i augusti som något av en dröm och vardagslunken har satt in. Jag är som jag var i Stockholm, fast i Paris. Något äldre, 51-strecket har kommit och passerats, kanske har några hårstrån försvunnit - å andra sidan ser jag inte längre lika bra, så... who knows?

Plötsligt märker jag att jag tid som annan använder uttrycket "C'est comme ça", ett uttryck som används här till exempel om något inte fungerar särskilt bra, men ingen kommer att göra något åt det heller. Det är som det är - "c'est comme ça". För naturligtvis finns det sådant som inte fungerar i mitt nya liv: Värmen i mitt arbetsrum, eller den franska kutymen att börja en lektion samtidigt som den förra slutar på ett helt annat ställe: "C'est comme ça".

Ett annat franskt drag är axelryckningen. Britterna brukar kalla detta för "the gallic shrug" och menar då oftast den axelryckning en mycket självständig fransk kypare kan göra när han ignorerar ditt frenetiska viftande för att istället ägna sig åt något viktigare, som att putsa glas. Den franska axelryckningen kan emellertid innehålla oändligt mycket mer information än så. Den används nästan jämnt. Om man ställt en svår inomarbetsplatslig fråga - då går ett betonat undrande, ett "är det så...?" att lägga till i en långsam axelryckning, som kan hållas kvar några sekunder. Eller när man skrattar till för något som är tokigt, men som det inte går att göra något åt - en axelryckning full av "visst är det väl dumt, jag vet". (Just denna axelryckning är nära besläktad med "c'est comme ça - se ovan).

Även detta drag har börjat anammas av er skribent. På morgonen klättrar jag ner för den mycket branta trappan från mitt sovloft. Fortfarande halvsovande går jag in i badrummet och då är den där, en mycket lätt, men klart urskiljbar mögellukt. Detta är inte så konstigt. Mitt lilla hus är till hälften inbyggt i en jordslänt. Alla som kan något om fukt och byggnadsteknik vet att man aldrig bör bygga något in i marken - det blir aldrig bra. Detta kan man uppröras över..., eller så kan man göra en liten axelryckning... och gå vidare med livet.

En dag gick inte metrons linje ett (som för övrigt måste vara världens mest tättgående tunnelbana, det är mycket sällan som det står något annat än "01" i informationsrutan om hur många minuter det är till nästa). Tydligen var det ett terrorhot... Detta går att bli rädd för. Man kan också svära över den långa promenad man måste göra... Eller så rycker man på axlarna, går ner till närmaste bistro, dricker ett glas rött och väntar på att tunnelbanan ska börja gå igen.

Men betydde allt detta att jag inte längre är riktigt självständig? Att jag låtit mig påverkas av gallernas sätt och attityd? Jag var osäker, men så i morse...: Jag lyckades ta mig nedför den branta trappan utan att slå ihjäl mig. Jag lyckades duscha i den mikroskopiska duschen (den ligger under trappan) och gick till slut för att öppna garderoben.

Och då hängde den där. Hur kom den dit? Det är knappt så jag minns... Var det verkligen jag som köpte...? Där var den emellertid - den tvärrandiga vitblå t-shirten med långa ärmar och rundkrage...

Så fort går alltså assimileringen. Man tror att att man är självständig. Man tror att man väljer sin egen bana...

Bah... (sagt med en axelryckning): "C'est comme ça...!"

Stravinsky goes London

Återigen ett något annorlunda blogginlägg, då jag återigen skrivit en artikel till Orphei Drängars årsbok. Denna gång handlar texten om den resa kören gjorde till London tillsammans med damerna ur Gustaf Sjökvists Kammarkör och Sofia Vokalensemble i slutet av september 2106. God läsning!

Stravinskijepilog i London

we came...

Produktionen från sommarens föreställningar i Aix-en-Provence, Stravinskijs Oedipus Rex och Psalmsymfoni, skulle framföras en gång till. Denna gång var skådeplatsen orkesterns, Philharmonia Orchestra, hemmaarena, Royal Festival Hall, belägen på södra sidan av Themsen, i hjärtat av London. Sent på måndagen 26 september 2016, flög OD och damerna från Gustaf Sjökvists Kammarkör (GSKK) och Sofia Vokalensemble (SoVE) från Arlanda till Heathrow och flyttade in på Travelodge Covent Garden. Tidigt på tisdagmorgonen kunde vakna londonbor se yrvakna korister promenera över Waterloo Bridge och välla in genom artistingången på Southbank Centre, det stora komplex av kulturlokaler, där Royal Festival Hall är den största. Det var dags för den första repetitionen.

Det var en del faktorer som skilde produktionen i London jämfört med produktionen i Aix. Berättaren, Antigone i Sellars tolkning, skulle tala engelska i London, så ny berättare blev Emily Barber, ung engelsk skådespelerska. Iokastes roll sjöngs i London av Katarina Dalayman, känd för alla svenskar. Men framför allt var konsertsalarna väldigt annorlunda. Medan Grand Théâtre i Aix var en operascen med ett orkesterdike, så är Royal Festival Hall byggd för konserter - på scenen sitter orkestern, vilket innebar, att kören placerades bakom och ovanför orkestern på körläktaren där det fanns sedvanliga fasta körbänkar.

Allt kändes med andra ord fel.

Var inte Antigones berättartexter mycket bättre på expressiv franska, än i högtravande brittisk tappning? Hur skulle vi göra alla rörelser med alla bänkar? Produktionen i Aix hade varit väldigt fysisk - vi hade krälat på golvet och rört oss fram och tillbaka på scen - många OD-ister såg sig runt bland bänkarna och tänkte i tysthet ”wtf?”… Men framför allt - var var samspelet med solisterna? I Aix hade kör och solister rört sig i samma scenrum och samspelet var oerhört direkt. Vi hade gjort det här tillsammans. Nu fanns det en hel orkester mellan kör och solist och samspelet mellan framför allt Oedipus och stad, mellan Joseph Kaiser och OD verkade falla ihop. Oedipus stod själv långt därborta framme vid scenkanten. Kören hade förpassats till periferin. Skulle det här bara bli en ”vanlig” produktion med en kör som ibland gör några inpass? Skulle regin bara bli påklistrad rekvisita?

we sang...

Vi repeterade hela dagen, tisdagen 27 september, först tillsammans med orkestern i Royal Festival Hall, på eftermiddagen i Henry Wood Hall med piano. På onsdagen repeterade vi hela förmiddagen i Royal Festival Hall med piano, På morgonen torsdagen 29 september var det så dags för generalrepetition tillsammans med Salonen och orkestern. Sedan var eftermiddagen ledig i väntan på att ljuset skulle dämpas, att publiksorlet skulle tystna och att den sista föreställningen av denna produktion skulle ha sin start klockan 19.30.

På något sätt minskade problemens betydelse allteftersom repetitionerna fortgick. Var det inte trots allt ganska praktiskt att kunna förstå vad Antigone berättade för oss vars engelska var bättre än vår franska? Det visade sig, att det gick att framföra regin även bland alla dessa bänkar. Och kören syntes bättre på körläktaren än på den plana scenen i Aix. För att inte tala om att man plötsligt obehindrat kunde se dirigenten.

För undertecknad fanns det något i den här produktionen som kunde övervinna nästan vad som helst. Nya solister? Ny placering? Monitorer på fel ställe? Det spelade ingen roll. Det fanns ett sug i produktionen som övervann sådana praktiska problem. Ett samspel mellan solister, orkester, regi och kör som det är sällan man får uppleva. När kören tystnat efter det sista ackordet i Psalmsymfonin var jag alldeles slut. Men också väldigt lycklig. Att få vara med om sådan produktion. Att få vara med om konserterna i Aix och London. Vilket privilegium.

we conquered…?

Precis som i Aix, var publiken med på noterna. Applåderna var långa och intensiva. Efter Psalmsymfonin stod delar av publiken upp och applåderade. Kören fick kanske de varmaste applåderna. I London finns det barer i konsertsalsfoajéerna så att publik kan ta sig ett glas efter konserterna. Jag talade med flera besökare och alla gav varma komplimanger till körernas klang, men kommenterade även regin. En av Southbank Centres egna regissörer frågade mig: ”Sellars really got to you, didn’t he?”. Jag kunde bara svara jakande, Sellars hade verkligen ”nått” körerna. Sellars höll ett avskedstal i foajén och lovade att vi inte sett det sista av honom. Han fick varma och långa applåder.

Tidningsrecensionerna var något mer blandade. Helen Wallace på theartsdesk.com kallade regin ”Sellars’ semaphore”, något hon inte tyckte var positivt. John Allison på the Telegraph kritiserade själva upplägget med att försöka knyta ihop Oedipus Rex och Psalmsymfonin på det här sättet. Martin Kettle på the Guardian hade också invändningar mot hopkopplande av verken, men menade också att det fanns mycket att beundra i Sellars skickliga regi i Oedipus Rex.

OD, GSKK och SoVE fick rakt igenom mycket goda omdömen. Helen Wallace menade att Orphei Drängar var ”handsome” (sic!) och att OD ”inhabited their parts with rare vibrancy and naturalness”. Samma recensent beundrade framförallt framförandet av Psalmsymfonin: ”This performance (with three Swedish choirs) was of focused beauty and searing sincerity; I have never heard better”. Allison tyckte att OD ”sounded splendidly sonorous”, medan Kettle menade att OD var ”urgent and dramatic in their vivid contributions”

Sellars berättade en gång för OD:s artikelförfattare att han aldrig läste recensioner och detta går att förstå. När undertecknad läste delar av recensionen i the Telegraph (3 stjärnor av 5) uppstod en känsla av men-har-de-inte-förstått-någonting och hur-klagar-man. I the Guardian (4 stjärnor av 5) var det faktiskt någon som klagade. Sonnytwo (någon i OD…?) kommenterade Kettles artikel med ”…Anyway if this performance doesn't deserve five stars I wonder which does.”

Konserten sändes direkt i BBC:s radiokanal för klassisk musik, Radio 3 och gick att lyssna på över internet hela oktober 2016. Folke berättade att Salonen var tagen efter konserten (på ett bra sätt) och både Sellars och Salonen pratade om senare samarbeten, med samma produktion, eller andra.

…and all that jazz

Det var samma produktionsteam i OD som ansvarade för resan till London, som resan till Aix. Håkan Tribell var den ansvarige i styrelsen, medan projektledare var Boris Klanger och Ove Ness. London bjöd på de distraktioner London alltid bjuder på. OD:ister besökte musikalföreställningar och museer, restauranger och pubar. Flera från OD, GSKK och SoVE träffade solister under en - något kylig - picknick i Jubilee Gardens under torsdageftermiddagen.

Sedan hände det säkert mängder med annat som en krönikör gärna satt tänderna i. Men dels försvann koristerna odokumenterade ut i små grupper i londonkvällarna. Dels var en del sådant som kan hända när en manskör träffar damer ur andra körer och som därför bör förbli oskrivet. Vid passage genom hotellobbyn för att av personliga skäl starta en alldeles för tidig hemfärd vid halvfemtiden på fredagsmorgonen 30 september, såg er krönikör fortfarande delar av körerna uppe där de tillbringade de sista timmarna tillsammans. Senare samma dag avslutades sångarfärden till London för resten av OD med flygresa hem till Arlanda.

I slutet av repetitionen i Henry Wood Hall på tisdagen försökte Sellars förklara den gest han konstruerat för ordet ”Laudate” i Psalmsymfonin. Gesten började med två uppåtvända handflator i maghöjd under första stavelsen. Därefter fördes dessa handflator en bit ut från kroppen till andra stavelsen, för att avslutas långt från kroppen under tredje. Men detta är inte vad det betyder, menade Sellars. I första stavelsen tar vi fram någonting ur vårt inre, något vi värderar högt. I andra betraktar vi det vi tagit fram. Och i tredje erbjuder vi det till andra, till världen. Gesten innehåller något, den är inte bara en fysisk rörelse, den är betydelsebärande. För undertecknad fångar denna korta episod hela Stravinskijprojektet. Körsång innebär ibland, kanske alltför ofta, en stadig leverans av noter, som inte behöver betyda särskilt mycket för den enskilde körsångaren. Så var det inte denna gång. Er krönikör hävdar att OD denna gång lade ner mängder av tid för att ta fram något ur oss själva. Därefter arbetade vi med detta under ledning av Sellars, Salonen och Folke.

Och till slut så gav vi det till publiken - att uppleva och få med sig.