Inte lika känt som Cornwall, ligger Devon som nästa landskap längs den udde som är sydvästra England. Redan kusten är dramatisk med höga klippor och vägarna är branta, eller i serpentiner, eller både ock. Åker man rakt inåt land från sydkusten går snart backarna uppåt och plötsligt, på cirka 400 meters höjd, slutar trädvegetationen. Istället följer ett böljande landskap med vindpinat gräs, buskage och svarta klippformationer. Några sticker rakt upp mot himlen, som om en arkaisk gud försökt sträcka sig uppåt, men fastnat i den yttersta jordskorpan.
Du har anlänt till Dartmoor.
Innan mitt besök associerade jag åt två diametralt olika håll när jag hörde namnet. Dels tänkte jag på Baskervilles hund, dimma och en ständigt blåsande novembervind. Ett ställe där man kan irra bort sig både fysiskt och mentalt: ”Efter att ha varit försvunnen i 72 timmar återfanns han, men han var aldrig densamma igen…” Ett landskap fyllt av Poe och Lovecraft.
Men denna skräckromantik förstördes för alltid av en irländsk komiker, som på 70-talet hade en tv-show som hette ”Dave Allen at large”. Programformatet var enkelt. Dave Allen satt på en barstol och drack äppeljuice (eller var det det?), berättade skämt om påven, samt introducerade förinspelade sketcher. Ett återkommande tema i dessa sketcher var en parodi på Brontës ”Wuthering Heights”, där de två älskande, Cathy och Heathcliff springer mot varandra på en hed. Men i Dave Allen versioner hände alltid något som innebar att de inte fick varandra. Idag kommer jag inte ens ihåg vad det var som hände, men minnet lever kvar, så var gång jag närmar mig en engelsk hed (ok - detta var första gången), så är det med ett sinne av skräckblandat fniss. Det läskiga möter sin egen ironi.
Alltså närmade jag mig Dartmoor troende att jag skulle mötas av långa vindpinade gräshedar, med någon enstaka galning som springer runt i cirklar…
Verkligheten är som så ofta annorlunda jämfört med förutfattningen. Landskapet var mycket mer varierat och böljande än var det varit i min förföreställning. Gräset var mycket kortare, då det hela tiden betas av vilt gående får, kor och hästar och de galnaste på plats var två motorcyklister. Det enda som stämde var regnet och blåsten. En stark sydvästan ackompanjerades av ett tätt, tätt regn som dränkte mina mc-stövlar (som skulle vara vattentäta - pyttsan)
Idag ligger Dartmoor på turisttraden. På varje parkeringsplats finns en liten ”ice-cream-van” , uppför de svart klipporna klänger klättrare i brandgula Hägglöfsfärger och turistbussar fyllda med pensionärer tömmer sina laster vid de små byar som ligger i dalgångarna. Skräckromantiken har ersatts av turism.
Ändå är naturen större och mäktigare än de spår människan lämnat här. Om man stannar sitt fordon, trotsar regnet och går iväg till en liten höjd, möts man av ett landskap som hämtat ur Sagan om Ringen. Ett tomt och kargt landskap. Färgerna går i svart, grått och grönt. På en höjd längre bort kan man skönja en övergiven borgruin. Eller är det några klippor som formats av forntida trolldom. Ställer man sig och tittar förstår man var Tolkien fick inspiration till de hedar och tomma landskap som fyller böckerna om Sam och Frodo och alla de andra.
Romantikern i mig vill stanna i timmar.
Pragmatikern i mig börjar frysa och förbanna tillverkaren av de usla stövlarna…
torsdag 23 juni 2011
onsdag 8 juni 2011
ångest
Det var dags för skolavslutning på jobbet. Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, hela programmet, trots att vi befinner oss långt från Sverige i den dyra förorten Richmond i sydvästra London. Eller kanske "tack vare" att är vi långt från Sverige.
En stor del av mina elever har varit i London ett år. De har bott i värdfamilj och är på väg hem - för gott. Andra kommer från familjer som bor i London en längre eller kortare tid, men även bland dessa elever finns det många vars familjer styr flyttlasset tillbaka till Sverige.
Efter avslutningsceremonin följde kramkalaset i parken utanför det universitet där skolan är inhyst. Under ett stort pinjeträd serverades chips och cola. Redan detta kramande kan framkalla oro och ångest. De - studenterna - är unga, vackra, ambitiösa och på väg ut i livet. Själv är jag medelålders, lagom bitter och tröstar mig med en motorcykel. Vart har mitt liv försvunnit - egentligen...?
Mina tankar avbröts av två elever som smög sig fram mot mig och jag tänkte precis krama om dem när jag insåg att just dessa två hade jag redan kramat om. Jag försöker hålla en låg kramvillighetsprofil på skolan. Dessa två är vackra unga kvinnor. Rykten kan starta även utan eld, jag kommer ihåg en lärare som... Men nu håller jag på att spåra ut. Tillbaka:
Den ena eleven puttade på den andra: "Säg du!" Den andra svarade "Ska jag säga...? Ska inte du...?
Sådant beteende kan framkalla oro. Vad är det jag strax kommer att få reda på? Kommer jag få reda på att halva kursen fuskade sig igenom ett prov i november? Vad som egentligen hände på "den där festen"? De kommer att säga något komprometterande om en kollega? Något jag som professionell lärare måste "ta tag i"? Men jag vill inte "ta tag i" något. Ska jag vara riktigt ärlig behöver jag bara sova. Mängden arbete de senaste veckorna har varit sisyfoisk (finns det ordet?). Så fort ett rättningsarbete tagit slut hade ett annat tagit vid. Lördagar, söndagar, kvällar. När det var någon ledig kväll, sov jag framför någon repris av Top Gear.
Jag log ett leende mot eleverna som jag försökte få att se "uppmuntrande" ut, men som nog bara lyckades ta sig upp till "ansträngt".
Ångest.
Till slut hade två kommit överens om att en av dem skulle börja:
"Jo, det är så här...", sade den ena.
"Vi ville inte säga något under terminen...", fyllde den andra på.
"Du kanske skulle tycka att det är pinsamt...", fortsatte den första.
Vart är det här på väg? undrade jag för mig själv. De verkar ju glada och trevliga. Kanske det här inte är så farligt...?
"Vi läser din blogg!" sade båda.
Lättnad. Inget som behöver "tas tag i". Man skulle nästan kunna se det som en komplimang. Dessa två läser denna blogg. En blogg är till för att läsas.
Min mun sprack upp till ett leende. Jag sade något om att det bara var roligt och efter några artighetsfraser lämnade de mig med mina tankar:
Det var ju inte så farligt, tänkte jag. De läser min blogg...
Sedan tänkte jag: De läser min BLOGG. DE läser min blogg.
Man skulle kunna säga att jag varit naiv. Det är klart att jag är medveten om att alla kan läsa allt på internet, det är ju så att säga själva grejen med internet. På något sätt tänkte jag nog ändå att mina elever inte skulle vara särskilt intresserade av en medelålders matematiklärares funderingar på livet. Att de inte skulle vilja läsa om... Vänta nu... Vad är det egentligen jag skrivit om under året...? Vad 'är det för något de läst? Och vad är det jag skrivit - egentligen? Är det inte så att dessa två läst psykologi - vad har de kunnat dra för slutsatser om det som finns mellan raderna... Jag måste iväg till en uppkopplad dator. Jag måste läsa igenom min blogg. Och jag som blev lättad. Idiot!
Ångest...!
Är det så här ett sommarlov ska börja...?
---
PS. Detta blogginlägg dedikeras till H och M (inte företaget, utan två personer, som bör veta vilka de är).
När Isaac Sebastian Singer skrivit sina memoarer fick han frågan av en journalist, ifall allt verkligen var sant. O nej, svarade han, kanske 50 %. När det blev för tråkigt hittade jag på...;) DS.
En stor del av mina elever har varit i London ett år. De har bott i värdfamilj och är på väg hem - för gott. Andra kommer från familjer som bor i London en längre eller kortare tid, men även bland dessa elever finns det många vars familjer styr flyttlasset tillbaka till Sverige.
Efter avslutningsceremonin följde kramkalaset i parken utanför det universitet där skolan är inhyst. Under ett stort pinjeträd serverades chips och cola. Redan detta kramande kan framkalla oro och ångest. De - studenterna - är unga, vackra, ambitiösa och på väg ut i livet. Själv är jag medelålders, lagom bitter och tröstar mig med en motorcykel. Vart har mitt liv försvunnit - egentligen...?
Mina tankar avbröts av två elever som smög sig fram mot mig och jag tänkte precis krama om dem när jag insåg att just dessa två hade jag redan kramat om. Jag försöker hålla en låg kramvillighetsprofil på skolan. Dessa två är vackra unga kvinnor. Rykten kan starta även utan eld, jag kommer ihåg en lärare som... Men nu håller jag på att spåra ut. Tillbaka:
Den ena eleven puttade på den andra: "Säg du!" Den andra svarade "Ska jag säga...? Ska inte du...?
Sådant beteende kan framkalla oro. Vad är det jag strax kommer att få reda på? Kommer jag få reda på att halva kursen fuskade sig igenom ett prov i november? Vad som egentligen hände på "den där festen"? De kommer att säga något komprometterande om en kollega? Något jag som professionell lärare måste "ta tag i"? Men jag vill inte "ta tag i" något. Ska jag vara riktigt ärlig behöver jag bara sova. Mängden arbete de senaste veckorna har varit sisyfoisk (finns det ordet?). Så fort ett rättningsarbete tagit slut hade ett annat tagit vid. Lördagar, söndagar, kvällar. När det var någon ledig kväll, sov jag framför någon repris av Top Gear.
Jag log ett leende mot eleverna som jag försökte få att se "uppmuntrande" ut, men som nog bara lyckades ta sig upp till "ansträngt".
Ångest.
Till slut hade två kommit överens om att en av dem skulle börja:
"Jo, det är så här...", sade den ena.
"Vi ville inte säga något under terminen...", fyllde den andra på.
"Du kanske skulle tycka att det är pinsamt...", fortsatte den första.
Vart är det här på väg? undrade jag för mig själv. De verkar ju glada och trevliga. Kanske det här inte är så farligt...?
"Vi läser din blogg!" sade båda.
Lättnad. Inget som behöver "tas tag i". Man skulle nästan kunna se det som en komplimang. Dessa två läser denna blogg. En blogg är till för att läsas.
Min mun sprack upp till ett leende. Jag sade något om att det bara var roligt och efter några artighetsfraser lämnade de mig med mina tankar:
Det var ju inte så farligt, tänkte jag. De läser min blogg...
Sedan tänkte jag: De läser min BLOGG. DE läser min blogg.
Man skulle kunna säga att jag varit naiv. Det är klart att jag är medveten om att alla kan läsa allt på internet, det är ju så att säga själva grejen med internet. På något sätt tänkte jag nog ändå att mina elever inte skulle vara särskilt intresserade av en medelålders matematiklärares funderingar på livet. Att de inte skulle vilja läsa om... Vänta nu... Vad är det egentligen jag skrivit om under året...? Vad 'är det för något de läst? Och vad är det jag skrivit - egentligen? Är det inte så att dessa två läst psykologi - vad har de kunnat dra för slutsatser om det som finns mellan raderna... Jag måste iväg till en uppkopplad dator. Jag måste läsa igenom min blogg. Och jag som blev lättad. Idiot!
Ångest...!
Är det så här ett sommarlov ska börja...?
---
PS. Detta blogginlägg dedikeras till H och M (inte företaget, utan två personer, som bör veta vilka de är).
När Isaac Sebastian Singer skrivit sina memoarer fick han frågan av en journalist, ifall allt verkligen var sant. O nej, svarade han, kanske 50 %. När det blev för tråkigt hittade jag på...;) DS.
söndag 29 maj 2011
disträ
Jag är en världsvan man, van att hålla många bollar i luften. Jag vet vad jag kan och vad jag inte kan, så det är lätt för mig att både ta snabba beslut, men också veta när jag måste vänta och reflektera. Jag klär mig oftast elegant, men är inte rädd för att ta på mig arbetsbyxorna, spotta mig i nävarna och ta i. Jag är inte en man av stora ord, men är inte rädd att säga vad jag tycker...
---
Tänk om man var tvungen att söka jobbet som sig själv. Vem skulle man anställa? Allt ovanstående är som någon slags "man"-reklam, men manlig som en dressman-reklam. Snyggt, men utan djup. Var det så, att man gick på audition hos gud innan man fick jobbet som mig själv? Ifall det var så - berättade jag för gud att jag är vansinnigt disträ?
Härom dagen skulle jag åka till jobbet. Under året har jag cyklat de tre kilometrarna till Richmond Hill där min arbetsplats är förlagd. I sol, vind och regn har jag stått vid järnvägsövergången på Manor Road - alldeles bredvid järnvägsstationen vid "North Sheen" och väntat på att bommarna ska gå upp. Ibland kan det åka sex tåg innan man till slut får åka över. Därefter kommer den långa backen på Queen's Road, när man väl kommer fram har man fått dagens motion.
Nu är det emellertid så att jag transporterat hit min Kawasaki (motorcykel, stor, blå, tycker om) och av någon anledning hittar jag ofta skäl till att ta Kawasakin istället för cykeln till jobbet. Det är till exempel så att det är praktiskt att ta den om jag därefter ska till kören. Eller om det är fint väder, en liten tur i Surrey efter jobbet. Eller om det är dåligt väder - det går ju mycket fortare. Mängden skäl att åka motorcykel är enorm - har det visat sig.
Just denna morgon hittade jag inte nycklarna... eller rättare sagt, jag hittade nycklerna till låset, det andra låset och de tre packboxarna, men inte själva mc-nyckeln. Dessa har jag nämligen på olika ställen, för om jag har allt i en bunt, kommer de andra nycklarna att repa min fina Kawasaki (som jag tycker om).
Till slut gav jag upp. Jag letade upp min extranyckel och gick ut för att åka iväg. Jag närmar mig min hoj och där ligger den. På sadeln så att alla kan se. Min nyckel...
För att förklara detta måste jag inviga den oinvigde i det faktum, att starta en motorcykel är en mindre procedur. Man måste ta av och på glasögon för att kunna ta av och på hjälm. Man måste ta av det extra låset och lägga det på ett bra ställe. Man måste ta av och på handkskar, gärna på något vettigt sätt synkroniserat med hjälm och glasögon. Jag tror att det tog mig fem minuter bara att få på allt i rätt ordning första gången jag skulle åka. Dagen innan hade jag gjort allt i omvänd ordning och någonstans mitt i lagt mc-nyckeln på sadeln så att jag ska se den och inte glömma den...
Nu bor ju jag i Kew, så nyckeln låg vackert kvar ändå. Med en hjärna som min kanske det går ekonomiskt plus att bo i en "fin" stadsdel...?
Detta är inte den enda gången. I Sverige måste man ha två godkända lås för att kunna försäkra mc:n. Det ena låset är orginallåset, men det andra är ett löst lås som man vanligtvis låser fast runt den främre bromsskivan. Låset är knallgult, så att man ska se det tydligt och inte glömma låsa upp. Hjälper det mig? Nope. En gång i början av min mc-karriär började jag åka iväg. Låset åker in i bromsoket och jag tappar hela ekipaget i backen. Ny blinkers och höger stigpinne gick på SEK 1000. Frambromshandtaget har fortfarande en vacker extraböj efter det tillfället.
Lösningen på detta heter "senilsnöre", en orange telefonsladdsliknande sak som man spänner mellan lås och höger styrhandtag. Idiotsäkert. Men är det Martinsäkert..? För några veckor sedan började jag åka iväg trots att det satt en vacker brandgul telefonsladd på höger styre.
När detta händer i Kew och hemmet i Stockholm är det ändå ok, men på andra ställen...
Södra sidan av Themsen är traditionsenligt mycket fattigare än den norra sidan. Allt kallas "South Bank" och det fanns en tid då det var dirtekt farligt att vara här. Man har emellertid försökt lyfta området. För snart 40 år sedan började man bygga Royal Festival Hall och andra kulturlokaler här för att locka "vanliga" människor hit. Senare har "London Eye" också lokaliserats hit. Trots detta är områdena runt omkring bara "ok". Man behöver inte gå många kvarter för att komma till ställen som känns osäkra. Ett bra ställe att bo på om man vill spara pengar - och inte är så rädd av sig.
I eftermiddags kom jag hit för att köpa biljetter till Waltons "Belzhazzar's Feast". Om ni aldrig hört talas om vare sig kompositör eller verk tidigare, så är ni förlåtna. Verket tillhör den engelska musikskatt som knappt spelas någon annanstans (vilket är synd, för det är ett mycket häftigt stycke). Min syster och systerdotter ska komma på besök och det är klart att de ska få biljetter. Då jag bara ska in och ut beslutar jag mig för att strunta i extralåset, det tar ju bara en massa tid. Dessutiom är det bara i Sverige dessa extralås används. Efter turer runt Europa där inte en kotte använder extralås, anar jag en kick-back från Assa-Abloy till försäkringsbolagen i Sverige, varje gång någon köper ett extralås.
Inne på Faestival Hall är det kö och det tar tid. När man väl köper biljetterna vill de av någon anleding veta var jag bor. När man redan är här kan man ju ta en liten promenad. Allt detta tar tid. Efter ungefär en halvtimme har jag åter min blå Kawasaki i sikte.
Märkligt, det ligger något på sadeln...
Som en service till alla mc-lånare hade jag åter lämnat min nyckel på sadeln. Denna gång var dessutom inte extralåset på...
---
Det kanske var så att jag berättade om andra egenskaper när jag hade min audition inför gud. Det måste ha varit något som vägde upp. Jag undrar vad det kan ha varit?
---
Tänk om man var tvungen att söka jobbet som sig själv. Vem skulle man anställa? Allt ovanstående är som någon slags "man"-reklam, men manlig som en dressman-reklam. Snyggt, men utan djup. Var det så, att man gick på audition hos gud innan man fick jobbet som mig själv? Ifall det var så - berättade jag för gud att jag är vansinnigt disträ?
Härom dagen skulle jag åka till jobbet. Under året har jag cyklat de tre kilometrarna till Richmond Hill där min arbetsplats är förlagd. I sol, vind och regn har jag stått vid järnvägsövergången på Manor Road - alldeles bredvid järnvägsstationen vid "North Sheen" och väntat på att bommarna ska gå upp. Ibland kan det åka sex tåg innan man till slut får åka över. Därefter kommer den långa backen på Queen's Road, när man väl kommer fram har man fått dagens motion.
Nu är det emellertid så att jag transporterat hit min Kawasaki (motorcykel, stor, blå, tycker om) och av någon anledning hittar jag ofta skäl till att ta Kawasakin istället för cykeln till jobbet. Det är till exempel så att det är praktiskt att ta den om jag därefter ska till kören. Eller om det är fint väder, en liten tur i Surrey efter jobbet. Eller om det är dåligt väder - det går ju mycket fortare. Mängden skäl att åka motorcykel är enorm - har det visat sig.
Just denna morgon hittade jag inte nycklarna... eller rättare sagt, jag hittade nycklerna till låset, det andra låset och de tre packboxarna, men inte själva mc-nyckeln. Dessa har jag nämligen på olika ställen, för om jag har allt i en bunt, kommer de andra nycklarna att repa min fina Kawasaki (som jag tycker om).
Till slut gav jag upp. Jag letade upp min extranyckel och gick ut för att åka iväg. Jag närmar mig min hoj och där ligger den. På sadeln så att alla kan se. Min nyckel...
För att förklara detta måste jag inviga den oinvigde i det faktum, att starta en motorcykel är en mindre procedur. Man måste ta av och på glasögon för att kunna ta av och på hjälm. Man måste ta av det extra låset och lägga det på ett bra ställe. Man måste ta av och på handkskar, gärna på något vettigt sätt synkroniserat med hjälm och glasögon. Jag tror att det tog mig fem minuter bara att få på allt i rätt ordning första gången jag skulle åka. Dagen innan hade jag gjort allt i omvänd ordning och någonstans mitt i lagt mc-nyckeln på sadeln så att jag ska se den och inte glömma den...
Nu bor ju jag i Kew, så nyckeln låg vackert kvar ändå. Med en hjärna som min kanske det går ekonomiskt plus att bo i en "fin" stadsdel...?
Detta är inte den enda gången. I Sverige måste man ha två godkända lås för att kunna försäkra mc:n. Det ena låset är orginallåset, men det andra är ett löst lås som man vanligtvis låser fast runt den främre bromsskivan. Låset är knallgult, så att man ska se det tydligt och inte glömma låsa upp. Hjälper det mig? Nope. En gång i början av min mc-karriär började jag åka iväg. Låset åker in i bromsoket och jag tappar hela ekipaget i backen. Ny blinkers och höger stigpinne gick på SEK 1000. Frambromshandtaget har fortfarande en vacker extraböj efter det tillfället.
Lösningen på detta heter "senilsnöre", en orange telefonsladdsliknande sak som man spänner mellan lås och höger styrhandtag. Idiotsäkert. Men är det Martinsäkert..? För några veckor sedan började jag åka iväg trots att det satt en vacker brandgul telefonsladd på höger styre.
När detta händer i Kew och hemmet i Stockholm är det ändå ok, men på andra ställen...
Södra sidan av Themsen är traditionsenligt mycket fattigare än den norra sidan. Allt kallas "South Bank" och det fanns en tid då det var dirtekt farligt att vara här. Man har emellertid försökt lyfta området. För snart 40 år sedan började man bygga Royal Festival Hall och andra kulturlokaler här för att locka "vanliga" människor hit. Senare har "London Eye" också lokaliserats hit. Trots detta är områdena runt omkring bara "ok". Man behöver inte gå många kvarter för att komma till ställen som känns osäkra. Ett bra ställe att bo på om man vill spara pengar - och inte är så rädd av sig.
I eftermiddags kom jag hit för att köpa biljetter till Waltons "Belzhazzar's Feast". Om ni aldrig hört talas om vare sig kompositör eller verk tidigare, så är ni förlåtna. Verket tillhör den engelska musikskatt som knappt spelas någon annanstans (vilket är synd, för det är ett mycket häftigt stycke). Min syster och systerdotter ska komma på besök och det är klart att de ska få biljetter. Då jag bara ska in och ut beslutar jag mig för att strunta i extralåset, det tar ju bara en massa tid. Dessutiom är det bara i Sverige dessa extralås används. Efter turer runt Europa där inte en kotte använder extralås, anar jag en kick-back från Assa-Abloy till försäkringsbolagen i Sverige, varje gång någon köper ett extralås.
Inne på Faestival Hall är det kö och det tar tid. När man väl köper biljetterna vill de av någon anleding veta var jag bor. När man redan är här kan man ju ta en liten promenad. Allt detta tar tid. Efter ungefär en halvtimme har jag åter min blå Kawasaki i sikte.
Märkligt, det ligger något på sadeln...
Som en service till alla mc-lånare hade jag åter lämnat min nyckel på sadeln. Denna gång var dessutom inte extralåset på...
---
Det kanske var så att jag berättade om andra egenskaper när jag hade min audition inför gud. Det måste ha varit något som vägde upp. Jag undrar vad det kan ha varit?
söndag 22 maj 2011
health and safety
En icke-svensk skulle kunna tänka sig att Sverige var ett land fyllt av orädda vikingaättlingar som skrattar döden i vitögat alltmedan man struntar i småsaker som säkerhetsföreskrifter och smålagar, men så är det kanske inte i verkligheten. Jag trodde innan jag flyttade till London att Sverige var det säkerhetsmedvetnaste landet i världen. En bastion för låga hastigheter och cykelhjälmar.
Nu har jag emellertid flyttat till ett land som om möjligt har ett ännu mer utvecklat säkerhetstänkande. På min arbetsplats är det till exempel helt förbjudet med öppen eld inomhus. ”I understand this is an important part of your christmas tradition”, sade en chef på universitetet, men ”rules are rules”. Ska man ut på utflykt med eleverna måste man fylla i en ”Risk assessment” i förväg och att använda sig av föräldrar vid en klassutflykt…? Det innebär ju vuxna människor som inte visat upp ett utdrag från polisen om vilka illdåd de gjort tidigare i levet. Tillsammans med barn..?
"Safety first", gärna sagt med ett lätt glittrande tonfall, som taget från en förort i USA på 50-talet, även detta är en del av den brittiska vardagen. Cyklister här har gärna både hjälm och neongula västar. Gärna kompletterat med reflexer och lysen som lyser även på dagen.
Det är svårt att argumentera emot. Det är klart att man bör skydda sig. Även jag har läst siffror som säger att 20 människoliv skulle kunna räddas i Sverige varje år om alla hade hjälm. Nu tycker väl jag att ganska många redan har hjälm, så då borde denna siffra vara mindre, men det är kanske inaktuella siffror jag kommer ihåg.
För någon månad sedan åkte jag genom Nederländerna. Jag som tyckt att London var en platt stad… I städer som Amsterdam och Utrecht är de största backarna de små sluttningar som leder till de små broarna över de små kanalerna. Detta innebär att det finns cyklar överallt. Utanför centralstationen i Amsterdam finns ett parkeringsgarage i tre plan för cyklar.
Under tre dagar såg jag en enda hjälm. Alla andra trampade glatt på med sina enväxlade cyklar (det finns ju inga backar, så vem behöver växlar?). Inte nog med det - de skjutsade varandra! Och vi pratar inte om små barn i en orangeröd plastsak monterad på pakethållaren. Nej - vuxna människor skjutsade andra vuxna människor. Oftast satt de elegant i ”damsadel” på pakethållaren. Båda benen snett framåt åt höger eller vänster - män, kvinnor, allihopa.
Kära läsare. Det är kanske så att du nu har svårt att andas över denna brist på säkerhetstänkande. Om alla dessa hade haft hjälm och neongula västar - hur många liv hade inte räddats? Ifall du tillhör denna kategori - sluta läsa nu.
Ja, jag erkänner att jag är en medelålders man som säkert många kan beteckna som ”grumpy”. Jag kommer ihåg när alla vi tre barn trängdes i baksätet på en ”bubbla”, helt utan krockzoner, air-bags eller säkerhetsbälten. Nej, den bilen vill jag inte ha tillbaka (fast den var väldigt snygg så…)
Trots detta handikapp kommer jag att argumentera för att det räcker nu. För ungefär ett år sedan infördes nya hastighetsbegränsningar för bilar på vägarna i Sverige. Man kunde nu även ha ”40”, ”60”, ”80”, ”100” och ”120” i hastighet. Samtidigt gjordes en översyn av hastigheterna på vägarna. Några justerades upp - andra ner. I DN publicerades en karta av Trafikverket över riksvägarna in Sverige och vart justeringen skett. Tror ni att det var ungefär lika många upp som ner? I så fall tror ni fel.
I min ungdom tog bussen ut till vårt lantställe 45-50 minuter. Idag tar det 55-60 minuter, då långa sträckor av landsvägen är skyltad med ”50”.
Men hur ska denna argumentation då se ut? Vi vet ju att ju långsammare vi åker, ju fler hjälmar vi har på oss, ju neongulare vi är, desto färre olyckor sker. Öppen eld inomhus kan leda till brand och varje år brinner människor inne - alltså bör ingen ha eld inomhus.
Problemet med detta säkerhetstänkande är att det inte finns några gränser. Ingen vill ju att någon ska skadas - alltså bör det finnas fler och fler skydd. Hjälmar för barn vid lek. Klättra i träd ska vi inte prata om. Visst är det säkert med ”50” på en landsväg, men ”40” är ju faktiskt ännu säkrare. Hur för man argumentationen mot det? Låt mig göra ett försök.
Hjälm är fruktansvärt fult. Ja, det är ett svagt argument, men första gången jag provade en cykelhjälm hoppade jag tre meter bakåt. Sedan tog det ytterligare två år innan någon övertalade mig att prova igen. När jag cyklar nerför Richmond Hill från min arbetsplats (utan hjälm) känner jag vinden i mitt hår. Ja, det finns mindre och mindre av den varan kvar på skulten och hårfästet har krupit bakåt, men i alla fall.
För cirka tio år sedan träffade jag två vackra kvinnor i Norberg (lång historia). På den tiden var Göran Kropp fortfarande vid livet. Jag råkade nämna att jag tyckte han var konstig och troligen led av dödslängtan. Mina kontrahenter gick till attack och menade att han verkligen levde, medan vi andra gick till våra små arbetsplatser och levde våra små liv och tog hand om våra små blomsterrabatter, medan han, Skinnarmo och de andra - de levde verkligen.
Efter hand märkte jag i argumentationen att jag nog hamnat på fel sida. Förstå mig rätt - jag tänker inte cykla ner till Himalaya och klättra upp för Mount Everest utan syrgas. Jag är dessutom en sådan person som drabbas av klaustrofobi varje gång jag försöker dyka. Det är något i den där luftslangen av plast/gummi som skrämmer mig.
Men om man bäddar in sitt liv i mer och mer bomull, har man till slut inget liv kvar och då det inte finns någon speciell gräns då detta sker, så är det en väg kantad av små, små rationella beslut. Alla beslut har en orsak, men tillsammans kväver de livet. Till slut känner man bara att man borde vara lycklig…, men är det inte.
Jag vet, Göran Kropp lever inte längre. Men när han levde så överlevde han inte bara - han levde.
Det var säkerhetsmöte bland personalen i laborationssalen och jag fick reda på att jag brutit mot en rad regler. Eleverna hade inte fått en säkerhetsgenomgång och inte skrivit under ett papper om att de fått en säkerhetsgenomgång (it’s an insurance-issue). Dessutom hade jag låtit dem ha jackor och väskor på borden då jag haft teorigenomgångar - tänk om en väska fastnat i en gaskran? Tänk om gasen varit på trots att den inte ska det? Tänk om…? ”Safety first!”
Häromdagen såg jag chefen för labbet när han ledde in sin cykel i hissen. Det finns rejäla cykelställ utanför. Universitetet är privat och ingen går igenom universitetsparken, förutom lärare och studenter. Men tänk om? Cykeln står ju säkrare uppe på kontoret.
Själv är jag lite ”wild and crazy” och lämnar cykeln utanför. När jag cyklar hem har jag kavaj (ej neon) och cykelhjälmen glömde jag under en stol efter en konsert på Karlbergs slott för fem år sedan. När jag svischar förbi mina elever som står vid busshållplatsen och väntar ropar jag ”Banzai”. De tittar förvånat efter mig. Själv tycker jag att jag fått ett vackrare liv.
Nu har jag emellertid flyttat till ett land som om möjligt har ett ännu mer utvecklat säkerhetstänkande. På min arbetsplats är det till exempel helt förbjudet med öppen eld inomhus. ”I understand this is an important part of your christmas tradition”, sade en chef på universitetet, men ”rules are rules”. Ska man ut på utflykt med eleverna måste man fylla i en ”Risk assessment” i förväg och att använda sig av föräldrar vid en klassutflykt…? Det innebär ju vuxna människor som inte visat upp ett utdrag från polisen om vilka illdåd de gjort tidigare i levet. Tillsammans med barn..?
"Safety first", gärna sagt med ett lätt glittrande tonfall, som taget från en förort i USA på 50-talet, även detta är en del av den brittiska vardagen. Cyklister här har gärna både hjälm och neongula västar. Gärna kompletterat med reflexer och lysen som lyser även på dagen.
Det är svårt att argumentera emot. Det är klart att man bör skydda sig. Även jag har läst siffror som säger att 20 människoliv skulle kunna räddas i Sverige varje år om alla hade hjälm. Nu tycker väl jag att ganska många redan har hjälm, så då borde denna siffra vara mindre, men det är kanske inaktuella siffror jag kommer ihåg.
För någon månad sedan åkte jag genom Nederländerna. Jag som tyckt att London var en platt stad… I städer som Amsterdam och Utrecht är de största backarna de små sluttningar som leder till de små broarna över de små kanalerna. Detta innebär att det finns cyklar överallt. Utanför centralstationen i Amsterdam finns ett parkeringsgarage i tre plan för cyklar.
Under tre dagar såg jag en enda hjälm. Alla andra trampade glatt på med sina enväxlade cyklar (det finns ju inga backar, så vem behöver växlar?). Inte nog med det - de skjutsade varandra! Och vi pratar inte om små barn i en orangeröd plastsak monterad på pakethållaren. Nej - vuxna människor skjutsade andra vuxna människor. Oftast satt de elegant i ”damsadel” på pakethållaren. Båda benen snett framåt åt höger eller vänster - män, kvinnor, allihopa.
Kära läsare. Det är kanske så att du nu har svårt att andas över denna brist på säkerhetstänkande. Om alla dessa hade haft hjälm och neongula västar - hur många liv hade inte räddats? Ifall du tillhör denna kategori - sluta läsa nu.
Ja, jag erkänner att jag är en medelålders man som säkert många kan beteckna som ”grumpy”. Jag kommer ihåg när alla vi tre barn trängdes i baksätet på en ”bubbla”, helt utan krockzoner, air-bags eller säkerhetsbälten. Nej, den bilen vill jag inte ha tillbaka (fast den var väldigt snygg så…)
Trots detta handikapp kommer jag att argumentera för att det räcker nu. För ungefär ett år sedan infördes nya hastighetsbegränsningar för bilar på vägarna i Sverige. Man kunde nu även ha ”40”, ”60”, ”80”, ”100” och ”120” i hastighet. Samtidigt gjordes en översyn av hastigheterna på vägarna. Några justerades upp - andra ner. I DN publicerades en karta av Trafikverket över riksvägarna in Sverige och vart justeringen skett. Tror ni att det var ungefär lika många upp som ner? I så fall tror ni fel.
I min ungdom tog bussen ut till vårt lantställe 45-50 minuter. Idag tar det 55-60 minuter, då långa sträckor av landsvägen är skyltad med ”50”.
Men hur ska denna argumentation då se ut? Vi vet ju att ju långsammare vi åker, ju fler hjälmar vi har på oss, ju neongulare vi är, desto färre olyckor sker. Öppen eld inomhus kan leda till brand och varje år brinner människor inne - alltså bör ingen ha eld inomhus.
Problemet med detta säkerhetstänkande är att det inte finns några gränser. Ingen vill ju att någon ska skadas - alltså bör det finnas fler och fler skydd. Hjälmar för barn vid lek. Klättra i träd ska vi inte prata om. Visst är det säkert med ”50” på en landsväg, men ”40” är ju faktiskt ännu säkrare. Hur för man argumentationen mot det? Låt mig göra ett försök.
Hjälm är fruktansvärt fult. Ja, det är ett svagt argument, men första gången jag provade en cykelhjälm hoppade jag tre meter bakåt. Sedan tog det ytterligare två år innan någon övertalade mig att prova igen. När jag cyklar nerför Richmond Hill från min arbetsplats (utan hjälm) känner jag vinden i mitt hår. Ja, det finns mindre och mindre av den varan kvar på skulten och hårfästet har krupit bakåt, men i alla fall.
För cirka tio år sedan träffade jag två vackra kvinnor i Norberg (lång historia). På den tiden var Göran Kropp fortfarande vid livet. Jag råkade nämna att jag tyckte han var konstig och troligen led av dödslängtan. Mina kontrahenter gick till attack och menade att han verkligen levde, medan vi andra gick till våra små arbetsplatser och levde våra små liv och tog hand om våra små blomsterrabatter, medan han, Skinnarmo och de andra - de levde verkligen.
Efter hand märkte jag i argumentationen att jag nog hamnat på fel sida. Förstå mig rätt - jag tänker inte cykla ner till Himalaya och klättra upp för Mount Everest utan syrgas. Jag är dessutom en sådan person som drabbas av klaustrofobi varje gång jag försöker dyka. Det är något i den där luftslangen av plast/gummi som skrämmer mig.
Men om man bäddar in sitt liv i mer och mer bomull, har man till slut inget liv kvar och då det inte finns någon speciell gräns då detta sker, så är det en väg kantad av små, små rationella beslut. Alla beslut har en orsak, men tillsammans kväver de livet. Till slut känner man bara att man borde vara lycklig…, men är det inte.
Jag vet, Göran Kropp lever inte längre. Men när han levde så överlevde han inte bara - han levde.
Det var säkerhetsmöte bland personalen i laborationssalen och jag fick reda på att jag brutit mot en rad regler. Eleverna hade inte fått en säkerhetsgenomgång och inte skrivit under ett papper om att de fått en säkerhetsgenomgång (it’s an insurance-issue). Dessutom hade jag låtit dem ha jackor och väskor på borden då jag haft teorigenomgångar - tänk om en väska fastnat i en gaskran? Tänk om gasen varit på trots att den inte ska det? Tänk om…? ”Safety first!”
Häromdagen såg jag chefen för labbet när han ledde in sin cykel i hissen. Det finns rejäla cykelställ utanför. Universitetet är privat och ingen går igenom universitetsparken, förutom lärare och studenter. Men tänk om? Cykeln står ju säkrare uppe på kontoret.
Själv är jag lite ”wild and crazy” och lämnar cykeln utanför. När jag cyklar hem har jag kavaj (ej neon) och cykelhjälmen glömde jag under en stol efter en konsert på Karlbergs slott för fem år sedan. När jag svischar förbi mina elever som står vid busshållplatsen och väntar ropar jag ”Banzai”. De tittar förvånat efter mig. Själv tycker jag att jag fått ett vackrare liv.
lördag 7 maj 2011
kricket och sokrates
Brittiska sporter behöver alla en plan gräsyta. Från berömda sporter som fotboll och tennis, till inte lika internationella begivenheter som krocket och bowles, alla behöver de en plan yta med gräs. Undantaget skulle kunna vara golf, men dess ursprung finns inte i England, utan i Skottland, och alla vet ju hur konstiga dessa pitker kan vara.
Mitt i varje cilviliserad ort hittar man med andra ord en plan gräsplätt, en green. Så även i Kew. Jag sitter och skriver denna blogg sittande på en bänk vid Kew Green. I fonden finns en kyrka, St Anne. Till vänster hör man trafiken på Kew Road. Till höger finns Kew Gardens. Framför mig på gräsplanen dansar vitklädda män balett.
Nej, det är förstås inte balett. De spelar kricket, ännu en av dessa gräsplanssporter. Fast för mig skulle det lika gärna kunna vara balett. Jag förstår nämligen ingenting.
De flesta av dessa gräsplanssporter är hyfsat lätta att förstå. I fotboll ska en boll i mål. I Sverige är krocket mest en lek för barn. Kricket är emellertid obegripligt. Det finns en boll. Den kastas. Det finns slagträn och -ytterst sällan - springer någon. Men varför? Vem vinner?
Ser man brittiska sportsändningar på tv får man förstås reda på hur det gått i fotboll. Jag förstår att ett lag fått in fler mål än det andra. Men när de redovisar kricketresultaten förstår jag inte ens vem som vunnit. För några månader sedan vann England "the ashes" i Australien. Detta var stort. En månad senare förlorade man mot Irland. Katastrof. Men vad hade egentligen hänt?
Jag tittar ut på spelet på gräsplanen. Det verkar vara så att man försöker kasta bollen så att ett väldigt litet staket ska falla ner. Staketet ser ut som en modell av Stonehenge, men när jag tänker på det associerar jag bara till "Spinal Tap" och börjar fnissa. Spelarna tittar på mig och jag rättar till mina anletsdrag. Sport är viktigt i Britannien.
Nu är ju detta lite pinsamt. Skulle jag inte kunna förstå denna sport?
Jag har försökt. Efter dessa förklaringsförsök har jag skakat på huvudet och insett att jag är en Nalle Puh när det gäller kricket. Jag är en människa med väldigt liten hjärna.
Istället betraktar jag männen framför mig som dansare i en intrikat skuggbalett. Jag försöker trösta mig med att Sokrates var visast och klokast av alla, då han var den enda som förstod att han inte visste något.
När det gäller kricket tillhör jag de visaste.
Mitt i varje cilviliserad ort hittar man med andra ord en plan gräsplätt, en green. Så även i Kew. Jag sitter och skriver denna blogg sittande på en bänk vid Kew Green. I fonden finns en kyrka, St Anne. Till vänster hör man trafiken på Kew Road. Till höger finns Kew Gardens. Framför mig på gräsplanen dansar vitklädda män balett.
Nej, det är förstås inte balett. De spelar kricket, ännu en av dessa gräsplanssporter. Fast för mig skulle det lika gärna kunna vara balett. Jag förstår nämligen ingenting.
De flesta av dessa gräsplanssporter är hyfsat lätta att förstå. I fotboll ska en boll i mål. I Sverige är krocket mest en lek för barn. Kricket är emellertid obegripligt. Det finns en boll. Den kastas. Det finns slagträn och -ytterst sällan - springer någon. Men varför? Vem vinner?
Ser man brittiska sportsändningar på tv får man förstås reda på hur det gått i fotboll. Jag förstår att ett lag fått in fler mål än det andra. Men när de redovisar kricketresultaten förstår jag inte ens vem som vunnit. För några månader sedan vann England "the ashes" i Australien. Detta var stort. En månad senare förlorade man mot Irland. Katastrof. Men vad hade egentligen hänt?
Jag tittar ut på spelet på gräsplanen. Det verkar vara så att man försöker kasta bollen så att ett väldigt litet staket ska falla ner. Staketet ser ut som en modell av Stonehenge, men när jag tänker på det associerar jag bara till "Spinal Tap" och börjar fnissa. Spelarna tittar på mig och jag rättar till mina anletsdrag. Sport är viktigt i Britannien.
Nu är ju detta lite pinsamt. Skulle jag inte kunna förstå denna sport?
Jag har försökt. Efter dessa förklaringsförsök har jag skakat på huvudet och insett att jag är en Nalle Puh när det gäller kricket. Jag är en människa med väldigt liten hjärna.
Istället betraktar jag männen framför mig som dansare i en intrikat skuggbalett. Jag försöker trösta mig med att Sokrates var visast och klokast av alla, då han var den enda som förstod att han inte visste något.
När det gäller kricket tillhör jag de visaste.
onsdag 4 maj 2011
insmygaren
I höstas började jag en kör, London Symphony Chorus, eller "LSC" som vi som är "in the know" hela tiden kallar den. Jag fick sjunga stora verk tillsammans med vårt "kompband", London Symphony Orchestra ("LSO"... Ni förstår...?) dirigerad av stora dirigenter som Sir Colin och Sir Mark. Men sedan drabbades jag av hybris. Jag tyckte att jag var större än de. Jag ville sjunga solo, jag ville ha talroller, upptäckas på west-end, Broadway, Hollywood, jag struntade i kören och...
Låt mig få lugna ner narrationen en smula och förklara vad som har hänt.
Jag sjöng i kör, men råkade se en amatörteaterföreställning hemma i Kew. De sökte efter skådespelare och plötsligt var jag med i en produktion (ja, jag spelade häst, men det var faktiskt inte min enda roll... faktiskt...). Det fanns ett problem med detta - föreställnigarna krockade med ett körevenemang, en konsertant version av Verdis Othello. Nu är ju konsertanta versioner av operor lite fjantiga tycker jag (ja, jag är en snobb), så jag berättade för min stämledare (körer brukar ha en i varje stämma som "räknar in fåren" - en stämledare) att jag... att jag... Nu blir det lite pinsamt, för jag berättade att jag skulle vara i Stockholm, därför att jag tyckte inte det lät bra att jag hellre spelade häst i Kew än sjöng Verdi. Faktum är att nu när jag skriver ner det så här, kan man verkligen fundera på vilka prioriteringar jag gör i livet.
Nåja, min kör har ett intensivt schema, så min frånvaro från en sak, det är fråga om någon vecka.
Sedan visade det sig att jag tackat ja till att åka till Paris på studieresa tillsammans med eleverna som studerar franska. Detta skedde samtidigt som LSC skulle göra Prokofjevs "Ivan den förskräcklige". Hoppsan...
Och i Mahlers 3:a sjunger bara damerna. Och förra veckan var jag i Amsterdam när vi skulle böra repetera Mahlers 8:a. När jag kom till repetitionslokalen idag hade jag inte sett kören sedan januari. Inte bra. Jag hade skickat ett mejl till min stämledare om att jag inte kunde komma förra veckan, men han hade inte svarat och sagt att det var ok. Var jag bortglömd? Var folk arga på mig? Var jag... utbytt...?
Kära läsare. Vid tillfällen som dessa skulle man kunna tänka sig att jag tar detta med stoiskt lugn. Man skulle kunna tänka sig att jag är säker på mina kvalitéer som sångare och att körens basar säkert har förståelse för min frånvaro. Man skulle kunna tänka sig att en stor kille som som jag hanterar detta med ro... - men då tar man fel.
I mitt inre såg jag framför mig hur de andra basarna vänder sig bort när jag kommer in. Hur stämledaren kommer fram till mig och säger: "Get out!" fast det här är ju Britannien, så han skulle istället säga "Listen to me, old chap, it has been very nice that you have been able to sing with us from time to time, but..."
En kvart före repetition kommer jag till replokalen. Jag låser min mc (en längre procedur - extralås skall låsas, saker ska in och ut ur toppboxen). Jag går iväg... och inser att jag har åkt till fel ställe.
För att förstå detta måste man förstå att min kör - LSC - må ha ett snobbigt namn, men någon fast repetitionslokal har man inte. Istället hyr man in sig i olika kyrkor, märkligt nog oftast frikyrkor. Jag hade åkt till baptisterna på Shaftesbury Avenue, men skulle egentligen till metodisterna på Hinde Street.
Damn...
Iväg till mc. Öppna toppbox. In och ut med saker. Låset - alla lås - ska låsas upp. På med hjälmen. Lugn, bara lugn.
Vart ska jag, eller rättare sagt, hur ska jag dit?
Fram med kartan på min lilla mobil. eh... ok, jag förstår ungefär... Iväg! Fort!
Har jag berättat att detta var första gången jag åkte mc i Londons innerstad? Detta var första gången jag åkte mc i Londons innerstad. Jag hade parkerat hos baptisterna, ganska stolt över att jag knappt åkt fel alls.
Det finns gator som är enkelriktade i London. Vid sextiden på kvällen är det rusningstrafik. Dessutom vill de att man ska åka på vänster sida i trafiken...
Med andan i halsen kom jag till vår repetitionslokal - någon middag hade jag inte fått i mig. Iväg till notansvarige, Jo, som säger: "I don't think your on our list"...
Det hade alltså hänt. Jag hade blivit avpolletterad...
"Oh, you spell with a 'V'?" Jag fick min not.
Jag smög bort mot basarna. Och några vänder sig om och säger "Cheers" och undrar var jag varit. Lugnad sätter jag mig ner och börjar prata med dem. När stämledaren går förbi försöker jag tillkalla hans uppmärksamhet, men han har annat för sig. Repetitionen börjar. I'm back!
---
Har jag berättat att jag sjunger i kör? Jag är bas och om en dryg vecka ska jag och min kör och vår tillfälliga kompgrupp, RPO (vad kan desa bokstäver betyda - vi som känner till sådana saker behöver ingen översättning), ska sjunga Mahlers 8:a i Royal Albert Hall (RAH). Jag är lugn och säker på mina kvalitéer som sångare...
Låt mig få lugna ner narrationen en smula och förklara vad som har hänt.
Jag sjöng i kör, men råkade se en amatörteaterföreställning hemma i Kew. De sökte efter skådespelare och plötsligt var jag med i en produktion (ja, jag spelade häst, men det var faktiskt inte min enda roll... faktiskt...). Det fanns ett problem med detta - föreställnigarna krockade med ett körevenemang, en konsertant version av Verdis Othello. Nu är ju konsertanta versioner av operor lite fjantiga tycker jag (ja, jag är en snobb), så jag berättade för min stämledare (körer brukar ha en i varje stämma som "räknar in fåren" - en stämledare) att jag... att jag... Nu blir det lite pinsamt, för jag berättade att jag skulle vara i Stockholm, därför att jag tyckte inte det lät bra att jag hellre spelade häst i Kew än sjöng Verdi. Faktum är att nu när jag skriver ner det så här, kan man verkligen fundera på vilka prioriteringar jag gör i livet.
Nåja, min kör har ett intensivt schema, så min frånvaro från en sak, det är fråga om någon vecka.
Sedan visade det sig att jag tackat ja till att åka till Paris på studieresa tillsammans med eleverna som studerar franska. Detta skedde samtidigt som LSC skulle göra Prokofjevs "Ivan den förskräcklige". Hoppsan...
Och i Mahlers 3:a sjunger bara damerna. Och förra veckan var jag i Amsterdam när vi skulle böra repetera Mahlers 8:a. När jag kom till repetitionslokalen idag hade jag inte sett kören sedan januari. Inte bra. Jag hade skickat ett mejl till min stämledare om att jag inte kunde komma förra veckan, men han hade inte svarat och sagt att det var ok. Var jag bortglömd? Var folk arga på mig? Var jag... utbytt...?
Kära läsare. Vid tillfällen som dessa skulle man kunna tänka sig att jag tar detta med stoiskt lugn. Man skulle kunna tänka sig att jag är säker på mina kvalitéer som sångare och att körens basar säkert har förståelse för min frånvaro. Man skulle kunna tänka sig att en stor kille som som jag hanterar detta med ro... - men då tar man fel.
I mitt inre såg jag framför mig hur de andra basarna vänder sig bort när jag kommer in. Hur stämledaren kommer fram till mig och säger: "Get out!" fast det här är ju Britannien, så han skulle istället säga "Listen to me, old chap, it has been very nice that you have been able to sing with us from time to time, but..."
En kvart före repetition kommer jag till replokalen. Jag låser min mc (en längre procedur - extralås skall låsas, saker ska in och ut ur toppboxen). Jag går iväg... och inser att jag har åkt till fel ställe.
För att förstå detta måste man förstå att min kör - LSC - må ha ett snobbigt namn, men någon fast repetitionslokal har man inte. Istället hyr man in sig i olika kyrkor, märkligt nog oftast frikyrkor. Jag hade åkt till baptisterna på Shaftesbury Avenue, men skulle egentligen till metodisterna på Hinde Street.
Damn...
Iväg till mc. Öppna toppbox. In och ut med saker. Låset - alla lås - ska låsas upp. På med hjälmen. Lugn, bara lugn.
Vart ska jag, eller rättare sagt, hur ska jag dit?
Fram med kartan på min lilla mobil. eh... ok, jag förstår ungefär... Iväg! Fort!
Har jag berättat att detta var första gången jag åkte mc i Londons innerstad? Detta var första gången jag åkte mc i Londons innerstad. Jag hade parkerat hos baptisterna, ganska stolt över att jag knappt åkt fel alls.
Det finns gator som är enkelriktade i London. Vid sextiden på kvällen är det rusningstrafik. Dessutom vill de att man ska åka på vänster sida i trafiken...
Med andan i halsen kom jag till vår repetitionslokal - någon middag hade jag inte fått i mig. Iväg till notansvarige, Jo, som säger: "I don't think your on our list"...
Det hade alltså hänt. Jag hade blivit avpolletterad...
"Oh, you spell with a 'V'?" Jag fick min not.
Jag smög bort mot basarna. Och några vänder sig om och säger "Cheers" och undrar var jag varit. Lugnad sätter jag mig ner och börjar prata med dem. När stämledaren går förbi försöker jag tillkalla hans uppmärksamhet, men han har annat för sig. Repetitionen börjar. I'm back!
---
Har jag berättat att jag sjunger i kör? Jag är bas och om en dryg vecka ska jag och min kör och vår tillfälliga kompgrupp, RPO (vad kan desa bokstäver betyda - vi som känner till sådana saker behöver ingen översättning), ska sjunga Mahlers 8:a i Royal Albert Hall (RAH). Jag är lugn och säker på mina kvalitéer som sångare...
måndag 2 maj 2011
home, sweet home
Att åka motorcykel kan vara helt fantastiskt. Farten, kraften, smidigheten - allt det där. Men som så många andra verksamheter som har en ljus, bubblande och fräsch sida, så har har även motorcykelåkande en mörk sida, tillfällen då man inte längre vill vara kvar, när man bara vill hem. Det är nämligen bullrigt, vått, kallt (eller varmt - sällan lagom) och - ibland - vansinnigt enformigt.
En gång när jag, mitt mc-kort och min Kawasaki var alldeles nybekanta, var jag ute och åkte i storm. Regnet hällde ner, så det var svårt att se. Vinden kom i byar från sidan och vid tre tillfällen tänkte jag, att nu får det vara nog - det är dags att gå i bivack. Saken förvärrades av att en mc-kamrat glatt log vid vårt första stopp och sade: "Det där var väl inte så farligt..."
Det är kanske så att det inte var stormvindar egentligen, utan bara lite bris, men folk har blivit mördade för mindre.
Den senaste veckan har jag åkt mc från Stockholm till Kew och det har inte varit någon storm. Det kom lite regn i södra Danmark, men annars har det varit fint. Lite blåsigt, men väldigt fint. Tanken med just den här trippen var att inte bara transportera hojen till London, utan att ta "the scenic route". Från Skagen på norra Jylland har jag försökt följa kusten hela vägen till Calais. Över de stora flodmynningarna har jag försökt leta efter färjor, som fanns överallt utom en kväll när jag i timmar försökte hitta en färja till Wilhelmshaven, bara för att till slut inse att den dels bara går på somrarna och dels bara tar gångtrafikanter.
Detta sätt att resa är alldeles underbart. Det tar också väldigt lång tid. Igår morse var jag i Amsterdam och insåg att jag var tvungen att lägga i en högre växel om jag ville nå London innan sommarlovet börjar. Nu är Nederländerna väldigt välordnat och alldeles vid kusten kan man ta väg N57 sydvästut från Rotterdam/Europoort. Ingen motorväg, men snabbt och vackert - om ni någonsin är i närheten - åk där istället för på de inre autostradorna.
Men efter femdagars kust hade något i mig fått nog. Vädret var fint, allt var bra, men det var färdigt nu. Jag hade sett tillräckligt mycket kust. Det var dags att åka hem.
Och då slog det mig att jag tänkte på min lilla lägenhet i Kew, inte på radhuset i Bredäng. Förstå mig rätt - jag kommer med all säkerhet inte att bosätta mig här i Kew, men just nu...: Jag sitter på Kew Gardens Inn och skriver på min laptop. Runt mig sitter alla de vanliga förortsbritterna som varit lediga idag ("bank-holiday" i år 2 maj - vet inte riktigt varför, men försöker förstå). Från kaoset i början har vardagens säkra lunk inträtt. Fortfarande finns saker som inte funkar - rävar äter exempelvis upp våra sopor, så vi kan inte längre lägga ut dem på måndagkväll utan måste upp dödligt tidigt på tisdagar (varför har inte mitt hus en soptunna?). Min bank tar 12 pund i månaden för att jag ska kunna ta ut pengar i utlandet utan avgift... förutom växlingsavgiften då förstås på 2,75% "in case it's a foreign currency", vilket det ju ofta är utomlands.
Men det går bra att åka på vänster sida. Jag vet hur man får mat och har någon slags koll på mina pengar. Arbetet funkar och jag har lärt känna några britter som vill att jag ska skriva min facebook på engelska istället för på svenska.
Home, sweet home.
Rättelse: När jag beskrev orsakerna till drottningdagen i min förra blogg, så hade jag fått orsaken till dagen helt om bakfoten, vilket flera vänner vänligen påpekat. Se exempelvis engelska wikipedia, http://en.wikipedia.org/wiki/Koninginnedag, för detaljer om denna dag.
En gång när jag, mitt mc-kort och min Kawasaki var alldeles nybekanta, var jag ute och åkte i storm. Regnet hällde ner, så det var svårt att se. Vinden kom i byar från sidan och vid tre tillfällen tänkte jag, att nu får det vara nog - det är dags att gå i bivack. Saken förvärrades av att en mc-kamrat glatt log vid vårt första stopp och sade: "Det där var väl inte så farligt..."
Det är kanske så att det inte var stormvindar egentligen, utan bara lite bris, men folk har blivit mördade för mindre.
Den senaste veckan har jag åkt mc från Stockholm till Kew och det har inte varit någon storm. Det kom lite regn i södra Danmark, men annars har det varit fint. Lite blåsigt, men väldigt fint. Tanken med just den här trippen var att inte bara transportera hojen till London, utan att ta "the scenic route". Från Skagen på norra Jylland har jag försökt följa kusten hela vägen till Calais. Över de stora flodmynningarna har jag försökt leta efter färjor, som fanns överallt utom en kväll när jag i timmar försökte hitta en färja till Wilhelmshaven, bara för att till slut inse att den dels bara går på somrarna och dels bara tar gångtrafikanter.
Detta sätt att resa är alldeles underbart. Det tar också väldigt lång tid. Igår morse var jag i Amsterdam och insåg att jag var tvungen att lägga i en högre växel om jag ville nå London innan sommarlovet börjar. Nu är Nederländerna väldigt välordnat och alldeles vid kusten kan man ta väg N57 sydvästut från Rotterdam/Europoort. Ingen motorväg, men snabbt och vackert - om ni någonsin är i närheten - åk där istället för på de inre autostradorna.
Men efter femdagars kust hade något i mig fått nog. Vädret var fint, allt var bra, men det var färdigt nu. Jag hade sett tillräckligt mycket kust. Det var dags att åka hem.
Och då slog det mig att jag tänkte på min lilla lägenhet i Kew, inte på radhuset i Bredäng. Förstå mig rätt - jag kommer med all säkerhet inte att bosätta mig här i Kew, men just nu...: Jag sitter på Kew Gardens Inn och skriver på min laptop. Runt mig sitter alla de vanliga förortsbritterna som varit lediga idag ("bank-holiday" i år 2 maj - vet inte riktigt varför, men försöker förstå). Från kaoset i början har vardagens säkra lunk inträtt. Fortfarande finns saker som inte funkar - rävar äter exempelvis upp våra sopor, så vi kan inte längre lägga ut dem på måndagkväll utan måste upp dödligt tidigt på tisdagar (varför har inte mitt hus en soptunna?). Min bank tar 12 pund i månaden för att jag ska kunna ta ut pengar i utlandet utan avgift... förutom växlingsavgiften då förstås på 2,75% "in case it's a foreign currency", vilket det ju ofta är utomlands.
Men det går bra att åka på vänster sida. Jag vet hur man får mat och har någon slags koll på mina pengar. Arbetet funkar och jag har lärt känna några britter som vill att jag ska skriva min facebook på engelska istället för på svenska.
Home, sweet home.
Rättelse: När jag beskrev orsakerna till drottningdagen i min förra blogg, så hade jag fått orsaken till dagen helt om bakfoten, vilket flera vänner vänligen påpekat. Se exempelvis engelska wikipedia, http://en.wikipedia.org/wiki/Koninginnedag, för detaljer om denna dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)