hed

Inte lika känt som Cornwall, ligger Devon som nästa landskap längs den udde som är sydvästra England. Redan kusten är dramatisk med höga klippor och vägarna är branta, eller i serpentiner, eller både ock. Åker man rakt inåt land från sydkusten går snart backarna uppåt och plötsligt, på cirka 400 meters höjd, slutar trädvegetationen. Istället följer ett böljande landskap med vindpinat gräs, buskage och svarta klippformationer. Några sticker rakt upp mot himlen, som om en arkaisk gud försökt sträcka sig uppåt, men fastnat i den yttersta jordskorpan.

Du har anlänt till Dartmoor.

Innan mitt besök associerade jag åt två diametralt olika håll när jag hörde namnet. Dels tänkte jag på Baskervilles hund, dimma och en ständigt blåsande novembervind. Ett ställe där man kan irra bort sig både fysiskt och mentalt: ”Efter att ha varit försvunnen i 72 timmar återfanns han, men han var aldrig densamma igen…” Ett landskap fyllt av Poe och Lovecraft.

Men denna skräckromantik förstördes för alltid av en irländsk komiker, som på 70-talet hade en tv-show som hette ”Dave Allen at large”. Programformatet var enkelt. Dave Allen satt på en barstol och drack äppeljuice (eller var det det?), berättade skämt om påven, samt introducerade förinspelade sketcher. Ett återkommande tema i dessa sketcher var en parodi på Brontës ”Wuthering Heights”, där de två älskande, Cathy och Heathcliff springer mot varandra på en hed. Men i Dave Allen versioner hände alltid något som innebar att de inte fick varandra. Idag kommer jag inte ens ihåg vad det var som hände, men minnet lever kvar, så var gång jag närmar mig en engelsk hed (ok - detta var första gången), så är det med ett sinne av skräckblandat fniss. Det läskiga möter sin egen ironi.

Alltså närmade jag mig Dartmoor troende att jag skulle mötas av långa vindpinade gräshedar, med någon enstaka galning som springer runt i cirklar…

Verkligheten är som så ofta annorlunda jämfört med förutfattningen. Landskapet var mycket mer varierat och böljande än var det varit i min förföreställning. Gräset var mycket kortare, då det hela tiden betas av vilt gående får, kor och hästar och de galnaste på plats var två motorcyklister. Det enda som stämde var regnet och blåsten. En stark sydvästan ackompanjerades av ett tätt, tätt regn som dränkte mina mc-stövlar (som skulle vara vattentäta - pyttsan)

Idag ligger Dartmoor på turisttraden. På varje parkeringsplats finns en liten ”ice-cream-van” , uppför de svart klipporna klänger klättrare i brandgula Hägglöfsfärger och turistbussar fyllda med pensionärer tömmer sina laster vid de små byar som ligger i dalgångarna. Skräckromantiken har ersatts av turism.

Ändå är naturen större och mäktigare än de spår människan lämnat här. Om man stannar sitt fordon, trotsar regnet och går iväg till en liten höjd, möts man av ett landskap som hämtat ur Sagan om Ringen. Ett tomt och kargt landskap. Färgerna går i svart, grått och grönt. På en höjd längre bort kan man skönja en övergiven borgruin. Eller är det några klippor som formats av forntida trolldom. Ställer man sig och tittar förstår man var Tolkien fick inspiration till de hedar och tomma landskap som fyller böckerna om Sam och Frodo och alla de andra.

Romantikern i mig vill stanna i timmar.   
Pragmatikern i mig börjar frysa och förbanna tillverkaren av de usla stövlarna…