järnvägar

För två veckor sedan började jag och O vår motorcykeltur runt England och Wales. Planen var att ungefär följa kusten västerut från Brighton på sydkusten och sedan se vart vi hamnade. På den väldigt lösa agendan fanns bland annat "det brittiska ingenjörsarvet". Som mången läsare av denna blogg kanske känner till vid det här laget, har undertecknad en viss skepsis gentemot den nutida bittiska ingenjören.

Men för 200 år sedan var de ju bäst i världen. Detta måste ses och förstås.

Strax söder om Portsmouth, skilt från fastlandet genom ett smalt sund, ligger Isle of Wight. På vår medhavda vägkarta finns olika "points of interest" markerade med rött. "Isle of Wight Steam Railway" stod det cirka en centimeter från hamnen dit fastlandsfärjan kom. Detta verkade som ett gyllene tillfälle. Det är britterna som uppfann tåget. Ångloken startade transportrevolutionen med sträckan Liverpool - Manchester 1830. Här skulle vi kunna se detta IRL (vilket internetkunniga ungdomar har berättat betyder "in real life", dvs "på riktigt")(Och ja, jag hade kunnat skriva "på riktigt" istället, men... hursomhelst)

Nu var klockan rätt mycket när vi väl nådde Isle of Wight. Vi hade kanske inte gått upp med tuppen och i Portsmouth hade vi hamnat uppe i ett högt torn, bredvid en stor båt och på ett café. Klockan hade blivit tre. Regnet började också strila ner från himlen. Nu brukar sevärdheter vara ganska väl skyltade i Britannien. Bruna skyltar med allt från "Historic Market Town" till "Castle", lockar resenärer att lämna huvudvägen och istället förkovra sig med kultur.

Just denna "Isle of Wight Steam Railway" var emellertid märkligt oskyltad.  GPS-navigatorn klarade bara ställen med gatuadresser och regnet tilltog, så vi hade använt en hel del tid innan vi till slut hittade rätt.

I biljettkuren satt ingen. Inte bra. Vi tittar på tidtabellen och förstår att vi missat den sista turen med tåget. Vi går in på stationsområdet, tittar lite på några växlingsmanövrer som loken gör innan de stänger verksamheten för dagen. Vi förundras över den mekaniska växlingsapparaturen och lommar därefter tillbaka till våra motorcyklar. Vi är ganska besvikna. Vi hade sett fram mot detta och "Hur många ångtåg kan det finnas?"

Vi hade inte behövt vara oroliga. Svaret på denna fråga är nämligen: "Väldigt många!"

Mängden smalspåriga järnvägar som leder från "ett ställe utan något speciellt" till "ett ännu mindre" är enormt. Åker man längs kusten hittar man bruna skyltar med "NN Steam Railway" med jämna mellanrum. På ett Bed and Breakfast fick jag en liten informationsbroschyr om sevärdheter i nordvästra Wales. Av ett tjugotal sevärdheter var sju stycken "steam railway". Vi hade fått en av dem rekommenderad och åker dit. Väl framme har vi - återigen - anlänt för sent på eftermiddagen, så vi går runt på perrongen tills vi inser att vi åkt till fel steam railway. Den vi skulle till låg några mil norrut.

Anledningen till denna mängd är dels att de byggdes som en sammanbindningsbana från en gruva eller motsvarande ner till den stora järnvägen, eller till en hamn. Men det blev dessutom mode bland godsherrar i slutet av 1800-talet att ha en liten järnväg på ägorna. När ens vänner kommer på besök kan man visa dem ägorna på ett modernt sätt. Idag är gruvorna nedlagda och godsherrarna betraktar knappast ett litet godståg som modernt. Kvar finns bara rälsen, tågen och... gubbarna.

Det är nämligen så, att få av dessa tåg är lukraktiva vinstmaskiner. Tvärtom verkar de drivas av entusiasmen hos äldre män. Efter att ha besökt ett antal av dessa ångtåg utvecklade jag en teori. Jag tror det finns en stor brittisk kloningsfabrik som tillverkar brittiska herrar med pliriga ögon, blå verkstadsrockar och obskyra tekniska fakta inplanterade i hjärnbarken. Tyvärr pratar de ofta en nästintill obegriplig dialekt, så det kan vara svårt att förstå vad det är de förklarar.

En viss övermättnad inträffar också. Om det bara finns ett ångtåg, så kan man ju tänka sig en liten omväg för att titta på just detta. Men när de finns i överflöd...? För några dagar sedan såg vi en liten spårvagn som stretade sig upp på "Snaefell", det högsta berget på Isle of Man. Igår såg vi en ytterst pittoresk sak i en vacker dal i Lake District. Men stannade vi och tittade på det? När jag nu sitter i en trädgård i York och tänker tillbaka på vår färd, så blev det faktiskt bara en ångtågsfärd. I Wales finns det berg. Det högsta, Snowdon, är en trevlig dagsetapp om man går upp. Men... det finns ett litet ångtåg man kan använda för att ta sig till toppen istället. För övrigt det enda i Britannien som använder ett schweiziskt dubbelkugghjulspatent från 1892... Det ni...

Här i York finns National Railway Museum och går man dit kan man få se mängder av renoverade lok och vagnar. Samtidigt är den också ett monument över en brittisk framgångssaga som inte längre är. Direkt när man kommer in står ett stort grönt ånglok. Det ser ut att vara effektivt och snabbt - för att vara ett ånglok. Jag gör någon slags bedömning av att det kanske är från 30-talet. En av de sista stora innan diesel och el tar över.

Därefter går jag fram till den lilla informationsplaketten. Där står det "1960". Tre lok längre står en vagn från ett av de första japanska "Shinkansen"-tågen. Även det är från början av 60-talet...