ångest

Det var dags för skolavslutning på jobbet. Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, hela programmet, trots att vi befinner oss långt från Sverige i den dyra förorten Richmond i sydvästra London. Eller kanske "tack vare" att är vi långt från Sverige.

En stor del av mina elever har varit i London ett år. De har bott i värdfamilj och är på väg hem - för gott. Andra kommer från familjer som bor i London en längre eller kortare tid, men även bland dessa elever finns det många vars familjer styr flyttlasset tillbaka till Sverige.

Efter avslutningsceremonin följde kramkalaset i parken utanför det universitet där skolan är inhyst. Under ett stort pinjeträd serverades chips och cola. Redan detta kramande kan framkalla oro och ångest. De - studenterna - är unga, vackra, ambitiösa och på väg ut i livet. Själv är jag medelålders, lagom bitter och tröstar mig med en motorcykel. Vart har mitt liv försvunnit - egentligen...?

Mina tankar avbröts av två elever som smög sig fram mot mig och jag tänkte precis krama om dem när jag insåg att just dessa två hade jag redan kramat om. Jag försöker hålla en låg kramvillighetsprofil på skolan. Dessa två är vackra unga kvinnor.  Rykten kan starta även utan eld, jag kommer ihåg en lärare som... Men nu håller jag på att spåra ut. Tillbaka:

Den ena eleven puttade på den andra: "Säg du!" Den andra svarade "Ska jag säga...? Ska inte du...?

Sådant beteende kan framkalla oro. Vad är det jag strax kommer att få reda på? Kommer jag få reda på att halva kursen fuskade sig igenom ett prov i november? Vad som egentligen hände på "den där festen"? De kommer att säga något komprometterande om en kollega? Något jag som professionell lärare måste "ta tag i"? Men jag vill inte "ta tag i" något. Ska jag vara riktigt ärlig behöver jag bara sova. Mängden arbete de senaste veckorna har varit sisyfoisk (finns det ordet?). Så fort ett rättningsarbete tagit slut hade ett annat tagit vid. Lördagar, söndagar, kvällar. När det var någon ledig kväll, sov jag framför någon repris av Top Gear.

Jag log ett leende mot eleverna som jag försökte få att se "uppmuntrande" ut, men som nog bara lyckades ta sig upp till "ansträngt".

Ångest.

Till slut hade två kommit överens om att en av dem skulle börja:
"Jo, det är så här...", sade den ena.
"Vi ville inte säga något under terminen...", fyllde den andra på.
"Du kanske skulle tycka att det är pinsamt...", fortsatte den första.

Vart är det här på väg? undrade jag för mig själv. De verkar ju glada och trevliga. Kanske det här inte är så farligt...?

"Vi läser din blogg!" sade båda.

Lättnad. Inget som behöver "tas tag i". Man skulle nästan kunna se det som en komplimang. Dessa två läser denna blogg. En blogg är till för att läsas.

Min mun sprack upp till ett leende. Jag sade något om att det bara var roligt och efter några artighetsfraser lämnade de mig med mina tankar:
Det var ju inte så farligt, tänkte jag. De läser min blogg...
Sedan tänkte jag: De läser min BLOGG. DE läser min blogg.

Man skulle kunna säga att jag varit naiv. Det är klart att jag är medveten om att alla kan läsa allt på internet, det är ju så att säga själva grejen med internet. På något sätt tänkte jag nog ändå att mina elever inte skulle vara särskilt intresserade av en medelålders matematiklärares funderingar på livet. Att de inte skulle vilja läsa om... Vänta nu... Vad är det egentligen jag skrivit om under året...? Vad 'är det för något de läst? Och vad är det jag skrivit - egentligen? Är det inte så att dessa två läst psykologi - vad har de kunnat dra för slutsatser om det som finns mellan raderna... Jag måste iväg till en uppkopplad dator. Jag måste läsa igenom min blogg. Och jag som blev lättad. Idiot!

Ångest...!

Är det så här ett sommarlov ska börja...?

---

PS. Detta blogginlägg dedikeras till H och M (inte företaget, utan två personer, som bör veta vilka de är).
När Isaac Sebastian Singer skrivit sina memoarer fick han frågan av en journalist, ifall allt verkligen var sant. O nej, svarade han, kanske 50 %. När det blev för tråkigt hittade jag på...;) DS.