health and safety

En icke-svensk skulle kunna tänka sig att Sverige var ett land fyllt av orädda vikingaättlingar som skrattar döden i vitögat alltmedan man struntar i småsaker som säkerhetsföreskrifter och smålagar, men så är det kanske inte i verkligheten. Jag trodde innan jag flyttade till London att Sverige var det säkerhetsmedvetnaste landet i världen. En bastion för låga hastigheter och cykelhjälmar.

Nu har jag emellertid flyttat till ett land som om möjligt har ett ännu mer utvecklat säkerhetstänkande. På min arbetsplats är det till exempel helt förbjudet med öppen eld inomhus. ”I understand this is an important part of your christmas tradition”, sade en chef på universitetet, men ”rules are rules”. Ska man ut på utflykt med eleverna måste man fylla i en ”Risk assessment” i förväg och att använda sig av föräldrar vid en klassutflykt…? Det innebär ju vuxna människor som inte visat upp ett utdrag från polisen om vilka illdåd de gjort tidigare i levet. Tillsammans med barn..?

"Safety first", gärna sagt med ett lätt glittrande tonfall, som taget från en förort i USA på 50-talet, även detta är en del av den brittiska vardagen. Cyklister här har gärna både hjälm och neongula västar. Gärna kompletterat med reflexer och lysen som lyser även på dagen.

Det är svårt att argumentera emot. Det är klart att man bör skydda sig. Även jag har läst siffror som säger att 20 människoliv skulle kunna räddas i Sverige varje år om alla hade hjälm. Nu tycker väl jag att ganska många redan har hjälm, så då borde denna siffra vara mindre, men det är kanske inaktuella siffror jag kommer ihåg.

För någon månad sedan åkte jag genom Nederländerna. Jag som tyckt att London var en platt stad… I städer som Amsterdam och Utrecht är de största backarna de små sluttningar som leder till de små broarna över de små kanalerna. Detta innebär att det finns cyklar överallt. Utanför centralstationen i Amsterdam finns ett parkeringsgarage i tre plan för cyklar.

Under tre dagar såg jag en enda hjälm. Alla andra trampade glatt på med sina enväxlade cyklar (det finns ju inga backar, så vem behöver växlar?). Inte nog med det - de skjutsade varandra! Och vi pratar inte om små barn i en orangeröd plastsak monterad på pakethållaren. Nej - vuxna människor skjutsade andra vuxna människor. Oftast satt de elegant i ”damsadel” på pakethållaren. Båda benen snett framåt åt höger eller vänster - män, kvinnor, allihopa.

Kära läsare. Det är kanske så att du nu har svårt att andas över denna brist på säkerhetstänkande. Om alla dessa hade haft hjälm och neongula västar - hur många liv hade inte räddats? Ifall du tillhör denna kategori - sluta läsa nu.

Ja, jag erkänner att jag är en medelålders man som säkert många kan beteckna som ”grumpy”. Jag kommer ihåg när alla vi tre barn trängdes i baksätet på en ”bubbla”, helt utan krockzoner, air-bags eller säkerhetsbälten. Nej, den bilen vill jag inte ha tillbaka (fast den var väldigt snygg så…)

Trots detta handikapp kommer jag att argumentera för att det räcker nu. För ungefär ett år sedan infördes nya hastighetsbegränsningar för bilar på vägarna i Sverige. Man kunde nu även ha ”40”, ”60”, ”80”, ”100” och ”120” i hastighet. Samtidigt gjordes en översyn av hastigheterna på vägarna. Några justerades upp - andra ner. I DN publicerades en karta av Trafikverket över riksvägarna in Sverige och vart justeringen skett. Tror ni att det var ungefär lika många upp som ner? I så fall tror ni fel.

I  min ungdom tog bussen ut till vårt lantställe 45-50 minuter. Idag tar det 55-60 minuter, då långa sträckor av landsvägen är skyltad med ”50”.

Men hur ska denna argumentation då se ut? Vi vet ju att ju långsammare vi åker, ju fler hjälmar vi har på oss, ju neongulare vi är, desto färre olyckor sker. Öppen eld inomhus kan leda till brand och varje år brinner människor inne - alltså bör ingen ha eld inomhus.

Problemet med detta säkerhetstänkande är att det inte finns några gränser. Ingen vill ju att någon ska skadas - alltså bör det finnas fler och fler skydd. Hjälmar för barn vid lek. Klättra i träd ska vi inte prata om. Visst är det säkert med ”50” på en landsväg, men ”40” är ju faktiskt ännu säkrare. Hur för man argumentationen mot det? Låt mig göra ett försök.

Hjälm är fruktansvärt fult. Ja, det är ett svagt argument, men första gången jag provade en cykelhjälm hoppade jag tre meter bakåt. Sedan tog det ytterligare två år innan någon övertalade mig att prova igen. När jag cyklar nerför Richmond Hill från min arbetsplats (utan hjälm) känner jag vinden i mitt hår. Ja, det finns mindre och mindre av den varan kvar på skulten och hårfästet har krupit bakåt, men i alla fall.

För cirka tio år sedan träffade jag två vackra kvinnor i Norberg (lång historia). På den tiden var Göran Kropp fortfarande vid livet. Jag råkade nämna att jag tyckte han var konstig och troligen led av dödslängtan. Mina kontrahenter gick till attack och menade att han verkligen levde, medan vi andra gick till våra små arbetsplatser och levde våra små liv och tog hand om våra små blomsterrabatter, medan han, Skinnarmo och de andra - de levde verkligen.

Efter hand märkte jag i argumentationen att jag nog hamnat på fel sida. Förstå mig rätt - jag tänker inte cykla ner till Himalaya och klättra upp för Mount Everest utan syrgas. Jag är dessutom en sådan person som  drabbas av klaustrofobi varje gång jag försöker dyka. Det är något i den där luftslangen av plast/gummi som skrämmer mig.

Men om man bäddar in sitt liv i mer och mer bomull, har man till slut inget liv kvar och då det inte finns någon speciell gräns då detta sker, så är det en väg kantad av små, små rationella beslut. Alla beslut har en orsak, men tillsammans kväver de livet. Till slut känner man bara att man borde vara lycklig…, men är det inte.

Jag vet, Göran Kropp lever inte längre. Men när han levde så överlevde han inte bara - han levde.

Det var säkerhetsmöte bland personalen i laborationssalen och jag fick reda på att jag brutit mot en rad regler. Eleverna hade inte fått en säkerhetsgenomgång och inte skrivit under ett papper om att de fått en säkerhetsgenomgång (it’s an insurance-issue). Dessutom hade jag låtit dem ha jackor och väskor på borden då jag haft teorigenomgångar - tänk om en väska fastnat i en gaskran? Tänk om gasen varit på trots att den inte ska det? Tänk om…? ”Safety first!”

Häromdagen såg jag chefen för labbet när han ledde in sin cykel i hissen. Det finns rejäla cykelställ utanför. Universitetet är privat och ingen går igenom universitetsparken, förutom lärare och studenter. Men tänk om? Cykeln står ju säkrare uppe på kontoret.

Själv är jag lite ”wild and crazy” och lämnar cykeln utanför. När jag cyklar hem har jag kavaj (ej neon) och cykelhjälmen glömde jag under en stol efter en konsert på Karlbergs slott för fem år sedan. När jag svischar förbi mina elever som står vid busshållplatsen och väntar ropar jag ”Banzai”. De tittar förvånat efter mig. Själv tycker jag att jag fått ett vackrare liv.