insmygaren

I höstas började jag en kör, London Symphony Chorus, eller "LSC" som vi som är "in the know" hela tiden kallar den. Jag fick sjunga stora verk tillsammans med vårt "kompband", London Symphony Orchestra ("LSO"... Ni förstår...?) dirigerad av stora dirigenter som Sir Colin och Sir Mark. Men sedan drabbades jag av hybris. Jag tyckte att jag var större än de. Jag ville sjunga solo, jag ville ha talroller, upptäckas på west-end, Broadway, Hollywood, jag struntade i kören och...

Låt mig få lugna ner narrationen en smula och förklara vad som har hänt.

Jag sjöng i kör, men råkade se en amatörteaterföreställning hemma i Kew. De sökte efter skådespelare och plötsligt var jag med i en produktion (ja, jag spelade häst, men det var faktiskt inte min enda roll... faktiskt...). Det fanns ett problem med detta - föreställnigarna krockade med ett körevenemang, en konsertant version av Verdis Othello. Nu är ju konsertanta versioner av operor lite fjantiga tycker jag (ja, jag är en snobb), så jag berättade för min stämledare (körer brukar ha en i varje stämma som "räknar in fåren" - en stämledare) att jag... att jag... Nu blir det lite pinsamt, för jag berättade att jag skulle vara i Stockholm, därför att jag tyckte inte det lät bra att jag hellre spelade häst i Kew än sjöng Verdi. Faktum är att nu när jag skriver ner det så här, kan man verkligen fundera på vilka prioriteringar jag gör i livet.

Nåja, min kör har ett intensivt schema, så min frånvaro från en sak, det är fråga om någon vecka.

Sedan visade det sig att jag tackat ja till att åka till Paris på studieresa tillsammans med eleverna som studerar franska. Detta skedde samtidigt som LSC skulle göra Prokofjevs "Ivan den förskräcklige". Hoppsan...

Och i Mahlers 3:a sjunger bara damerna. Och förra veckan var jag i Amsterdam när vi skulle böra repetera Mahlers 8:a. När jag kom till repetitionslokalen idag hade jag inte sett kören sedan januari. Inte bra. Jag hade skickat ett mejl till min stämledare om att jag inte kunde komma förra veckan, men han hade inte svarat och sagt att det var ok. Var jag bortglömd? Var folk arga på mig? Var jag... utbytt...?

Kära läsare. Vid tillfällen som dessa skulle man kunna tänka sig att jag tar detta med stoiskt lugn. Man skulle kunna tänka sig att jag är säker på mina kvalitéer som sångare och att körens basar säkert har förståelse för min frånvaro. Man skulle kunna tänka sig att en stor kille som som jag hanterar detta med ro... - men då tar man fel.

I mitt inre såg jag framför mig hur de andra basarna vänder sig bort när jag kommer in. Hur stämledaren kommer fram till mig och säger: "Get out!" fast det här är ju Britannien, så han skulle istället säga "Listen to me, old chap, it has been very nice that you have been able to sing with us from time to time, but..."

En kvart före repetition kommer jag till replokalen. Jag låser min mc (en längre procedur - extralås skall låsas, saker ska in och ut ur toppboxen). Jag går iväg... och inser att jag har åkt till fel ställe.

För att förstå detta måste man förstå att min kör - LSC - må ha ett snobbigt namn, men någon fast repetitionslokal har man inte. Istället hyr man in sig i olika kyrkor, märkligt nog oftast frikyrkor. Jag hade åkt till baptisterna på Shaftesbury Avenue, men skulle egentligen till metodisterna på Hinde Street.

Damn...

Iväg till mc. Öppna toppbox. In och ut med saker. Låset - alla lås - ska låsas upp. På med hjälmen. Lugn, bara lugn.

Vart ska jag, eller rättare sagt, hur ska jag dit?

Fram med kartan på min lilla mobil. eh... ok, jag förstår ungefär... Iväg! Fort!

Har jag berättat att detta var första gången jag åkte mc i Londons innerstad? Detta var första gången jag åkte mc i Londons innerstad. Jag hade parkerat hos baptisterna, ganska stolt över att jag knappt åkt fel alls.

Det finns gator som är enkelriktade i London. Vid sextiden på kvällen är det rusningstrafik. Dessutom vill de att man ska åka på vänster sida i trafiken...

Med andan i halsen kom jag till vår repetitionslokal - någon middag hade jag inte fått i mig. Iväg till notansvarige, Jo, som säger: "I don't think your on our list"...

Det hade alltså hänt. Jag hade blivit avpolletterad...

"Oh, you spell with a 'V'?" Jag fick min not.

Jag smög bort mot basarna. Och några vänder sig om och säger "Cheers" och undrar var jag varit. Lugnad sätter jag mig ner och börjar prata med dem. När stämledaren går förbi försöker jag tillkalla hans uppmärksamhet, men han har annat för sig. Repetitionen börjar. I'm back!

---

Har jag berättat att jag sjunger i kör? Jag är bas och om en dryg vecka ska jag och min kör och vår tillfälliga kompgrupp, RPO (vad kan desa bokstäver betyda - vi som känner till sådana saker behöver ingen översättning), ska sjunga Mahlers 8:a i Royal Albert Hall (RAH). Jag är lugn och säker på mina kvalitéer som sångare...